För böveln! skrek greven. Och han vände upp och ned på lilla mamsellen
och bollade henne mellan sina seniga händer, som man bollar en liten
barnunge.
För böveln, han kan ju själv se? Är det allvar det här? En barnunge!
Okynne, min gode man, ingenting annat än okynne.
Och han satte den skrattande lilla mamsellen på golvet.
Villkoren? frågade han. Om jag får be! Villkoren?
Länsman sade:
Ja, vi tänker ju på mamsellens bästa, Luther och jag. Det gagnar henne
inte, att greven blir sakförd. Men det gagnar henne att pratet tystas
genom lagligt giftermål.
Greven sprang upp och gick hastigt bort till kammardörren. Där stod
gästgivarn och sträckte ut armen. Greven studsade.
Är jag bevakad? frågade han.
Jo, jo, män, sade länsman. Vi är nog ett par tre stycken om honom, Lars
och Anders och jag.
Greven gick bort och satte sig i det sönderslagna fönstret.
Nej, sade han efter en stund. Det går jag inte in på. Länsman har
försovit sig vid Frönsan. Hade han kommit för en timme sen, så hade jag
gått in på giftermål. Nu är det för sent. Jag har tröttnat.
Tröttnar? upprepade länsman. På en timme? Hur fan ska en begripa det?
Å, det begriper en nog, sade mor i Sutre.
Men greven hävde sig långt ut genom fönstret, så att man endast såg de
långa, smala benen och stövlarnas trasiga sulor och fingrarna som
vitnade kring fönsterkarmen.
Det är långt till backen, upplyste länsman, och därnere står Anders.
Vad fan bryr jag mig om det, svarade greven.
Han tog ett långt skutt in i rummet, såg sig omkring. Och blicken
fastnade vid Valborg. Han log och sade:
Som sagt. Villkoret är oantagligt. Jag kan inte binda mig vid en
barnunge. En liten svarthårig, svartögd zigenarunge. Uppriktigt sagt,
min gode länsman, så föredrar jag blondiner.
Och han tog sin stol och sin pipa, satte sig vid bordet och blåste rök
på länsman.
Som sade:
Vad det anbelangar så ska greven inte stå uppbunden så värst länge.
Köpman Luther fordrar, att greven skall förlöpa sin hustru strax efter
vigseln --
Strax efter vigseln? upprepade greven. Han böjde sig ned efter lilla
mamsellen, satte henne på sitt knä och strök henne över håret.
Strax efter vigseln?
-- så att dom till skilsmässa kan falla så snart som möjligt, fortsatte
länsman, läsande. Och han såg upp och tillade:
Luther tör vara mer angelägen om giftermålet än om mågen.
Greven nickade.
Fägnar mig, fägnar mig.
Då kör vi till Raslinge i kväll, sade länsman, och trolova oss inför
prästen. Så ha vi alltid ett rep kring bakfoten på herr greven.
Herr greven sprattlade till, som om han redan känt repet.
Och hemgiften? frågade han. Hur stor blir hemgiften?
Ja, nu är vi där, sade länsman.
Han tog av sig brillorna och torkade glasen. Och under tiden blundade
han och talade:
Det är klart, att greven ska ha hemgift. För eljest ryker han in, och
då är det så mycket annat som ryker. Go' vänner, si! Vi är allesammans
go' vänner. Och därför ska vi tänka oss för. Till exempel, inte är
gästgivarns betjänt med att jungfru Stava blir avhyst från Frönsan? Och
så har vi den lilla gossen, som är så klen. Om greven kommer på grön
kvist, så gör han något för den lille gossen. Det får vi som kristna
människor tänka på. Och så har vi Träsken. Inte blir han glad, om det
kommer rättsbetjänter till Frönsan. Och det ena med det andra. Nej, nog
ska vi hjälpa greven till hemgift. Men först ska vi ha trolovningen
inför präst. För det har jag lovt Luther.
Och fått betalt? insköt greven.
Men länsman suckade.
Nä, nä, män. Inte än. De där köpmännen är inte goda att tas med. Säger
vi då, att vi trolovar oss med lilla gullet i kväll?
Hemgiften först, sade greven. Kontanter.
Länsman satte på sig brillorna, vätte på tummen och började bläddra i
luntorna.
Kontanter är bra, herr greve, det medges. Men papper duger, det med. Här
har jag till exempel en förskrivning på tre tusen riksdaler banko till
bruksförvaltarn på Hoby. Känns den igen?
Jo, medgav greven. Men den tar jag inte i hemgift.
Får inte heller, sade länsman. För den är överlåten på mig.
Djävlar! skrek greven, flög upp så att lilla mamsellen dansade i golvet.
Akta lilla gullet, bad länsman, lade kvickt sin tjocka arm tvärs över
papperet. Akta lilla gullet, greven. Det är ändå hon, som är
huvudpersonen, så till sägandes.
Oj, oj, oj, si så han skrämde henne, fortfor han och krafsade smeksamt i
luften med den lediga handen. Ty lilla mamsellen hade snyftande krupit
under bordet och upp på andra sidan och vankade alltjämt snyftande av
och an över de breda tiljorna, tills hon slutligen hamnade hos Valborg,
kind mot kind.
Men greven lutade sig över bordet fram mot länsman. Och plötsligt
förvandlades hans ansikte. De tjocka, svarta brynen sköto upp i
snedlinjer över pannan ända till hårfästet. Kinderna blevo gropar under
de utskjutande kindknotorna. Munnen snörptes ihop till en mörk, röd
oval, i vilken framtänderna glänste, långa, breda, vita.
Och när han talade, spottade han fram ljuden som en katt.
Vad är det här? Vad är det för spegelfäkteri? Vad vill han? Vill han ha
mig fast? Säg ifrån! Giv hit papperet.
Nä, nä, män, mumlade länsman, nä, nä, män, om jag det gör.
Si, det är ett gott papper. Här står namnet Johan Ludvig Arnfelt med
signet bekräftat. Och så har vi två goda löftesmän --
Giv hit! skrek greven.
Men länsman lättade endast så pass på armen, att han kunde läsa:
Karl, Viktor, Anton, Kling.
Det är jag! ropade Träsken, sprang fram. Vad nu då? Karl Viktor Anton
Kling, det är jag. Men jag skriver aldrig mitt namn. Jag tecknar
bomärke. Nog för jag kan skriva. Men jag tecknar bomärke. Så här ska
länsman se, så här --
Och han grep länsmans hand och ritade med skälvande finger sitt tecken i
dess insida. Men länsman knuffade honom ifrån sig.
Nu har han skrivit i alla fall. Behövs det bomärke, så kan det
tillfogas.
Och han fortfor, läsande:
Lars Larsson i Sutre. Båda ha gått i borgen som för egen skuld. Säg mig,
gästgivare, brukar han skriva Larsson i ett ord eller i två?