Hon ville kyssa honom, men huvudet var så litet och besynnerligt, det
vita ansiktet blänkte fram och försvann i famnens mörker som mareld i en
svart tjärn. Hon tryckte munnen in under hans öra, kysste och viskade:
Inte trodd' Basse jag ville göra'n illa? Inte? Inte? Inte?
Du ville dö mig, svarade gossen, lugnt och fastställande.
Tänk på länsman! viskade sväran. Ocken vet om han sover, filurn!
Och gossen sänkte rösten:
Först kom kärran. Och sen lockade I mig upp på vind. Och gästgivarn gick
sin väg för att slippa och se. Och mormor och Träsken och Valborg och
Daniel gick också undan. Så att du var ensom om det. Men när länsman kom
blev du rädd, så att du bara knuffade mig.
Sväran lyssnade uppmärksamt, och lyssnande böjde hon sig långsamt
framåt. Slutligen rätade hon med ett ryck upp sig, sade lugnt och
allvarligt:
Det är un'litt vad du ser klart, som är liten. En ann bara anar sig
till'et. En ann ser högfärden deras, men ser inte hur långt den går. För
nog var det rätt uträknat. Och länsman hade de ställt i bakhåll. För
meningen var att du skulle rulla utför vindsgluggen, så skulle jag rulla
utför stupstocken. Och därför lämna gamlan mig allena i köket, som
eljest inte. Och nu håller hon sig hos greven och Träsken, som kan
vittna att hon inte var med. Utan att det var jag. Och så blev de av med
oss båda två, som inte passar till högfärden deras. Att gästgivarsläkten
är den förnämsta, som bara tar hemmadöttrar, fast det kom en
torparedoter med, som inte var riktigt. Men det här behåller vi för
oss själva, du Basilius, så att de inte nosar, hur pass vi begripit. För
då kommer det att regna besman som trindsnö i april. Och det från klar
himmel. Så att du minns det, Basilius! Därpå beror liv och salighet. Så
att du kommer ihåg det! Och inte sladdrar bredvid mun. Utan kommer ihåg
det!
Basilius svarade ingenting, och sväran tillade:
Hav dig nu ned från bordet. Jag ska ställa fram vällingen åt ungarna.
Efter en stund upprepade hon:
Hav dig ned från bordet, sa jag.
Han fäktade med armarna i luften, och kroppen vred sig som en mask på
bordet. Sväran stod sten stilla och stirrade på honom.
Lyft mig lite, bad han. Hon tog honom om livet och satte varligt ned
honom. Men så snart hon släppte taget, sjönk han som en mjuk trasa ned
under bordet.
Hon böjde sig över honom.
Vad är det med dig? Gör du det med flit?
Han svarade icke, men hon såg hur han ansträngde sig, hur han tog tag om
bordsbenet för att hala sig upp.
Och svetten började lacka från hennes hals och nacke och panna. Hon
frågade:
Har du inte styrsel i bena?
Han svarade dröjande, med dåsigt klagande ton:
Jag känner dem inte.
Ja, ja, ja ackurat, viskade sväran. Du har blitt som Petter vid kyrkan.
Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vad
skulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden.
Tänka sig, vad du är elak, unge!
Finns det ingen bot, då? undrade pojken.
Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon
icke tillstå. Hon sade:
Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst. Jag ska tala med Danjel. Han
är bra, han. Danjel ska hjälpa dig. Var bara tyst, så du inte väcker
länsman. För då så! Sitt ackurat stilla, så ska jag hämta Danjel.
Hon plockade fram ett par äpplen ur kjortelsäcken.
Här har du äpplen och här har du lykta, så behöver du inte vara rädd.
Bara du inte väcker länsman. Och äss han vaknar ändå, så sitter du bara
här och leker med lykta och äpplen. Kom ihåg det. För därpå bero liv och
salighet. Kom ihåg det!
Och lämnande gossen ensam med lyktan, äpplena och den sovande länsman,
tassade hon hastigt ut på gården.
Det var nermörkt kring köksgaveln; ljuset från storstugans fönster
trängde icke bortom ekarna. Inte heller syntes någon till vid
stortrappan, varken barnen eller Daniel eller Valborg.
Hon ropade halvhögt:
Danjel! Danjel!
Träskens fiol hördes svagt, ingenting annat. Mumlande långa ramsor
mellan hackande tänder trevade hon sig försiktigt fram över stallbackens
stenar. Då hörde hon steg borta vid vagnslidret, steg och viskningar och
ett sakta klirrande av järntenen som drogs ur dörrmärlan. Då slocknade
hennes upphetsning. Hon erinrade sig strykarbandet, som hållit grindvakt
hela dagen. Och hon sade:
Hör I, tjuvstrykar! Vad gör I här?
En röst svarade:
Vi skulle köra ut med kolrakärran.
Och en annan röst frågade:
Vad har I för främmat i storstugan? Det lyser så grant.
Det är greven, svarade hon likgiltigt. Hon tänkte åter på sitt ärende,
som var att finna Daniel. Men när hon nu vände för att gå upp till
stallet, var det någon som grep henne i armen. Hon skrek till så att det
ekade mellan gårdslängorna. Träskens fiol tystnade.
Hon kände något strävt mot kinden.
Tssyss, din tossa, hörde hon. Ska du kanske väcka gubben i köket? Jag
vill bara veta, vem I har i storstugan. Är det Frönsagreven?
Hon snodde och vred sig för att komma loss.
Angår det dig, stryker? fräste hon.
Han svarade lugnt:
Det angår mig. Är det Frönsagreven?
Hon sade:
Det kan du veta! Vem annars skulle få stek och ostkaka av den snåla
käringen? Fresta på och be vackert om en smula, får du se! För högfärden
rider henne, så hon flåsar. Nu vet du det.
Hon slet sig lös och sprang in i stallet.
Danjel, Danjel lille, viskade hon. Kan du inte hjälp' mig? Äss, äss,
äss. En blir så genom sig elak till slut, för allt en skylles för. Äss,
äss, äss. Danjel lille. Kan du inte hjälp' mig, som är den ende som kan?
Äss, äss, äss.
Från fölkätten hördes en dov duns, som då en tung kropp faller mot något
mjukt, och det hördes ett par skrällar som av järn, klackjärn mot trä,
och det hördes ett halvkvävt skrik och en stönande suck.
Sväran lystrade till, hon stelnade i hela kroppen, armarna drogos bakut,
fingrarna spretade, munnen gapade, tungan stack fram. Hon lyssnade,
spejade, vädrade, forskade med alla sinnen.
Daniel, tänkte hon, Daniel och Valborg.
På tå och vilande vid varje steg smög hon sig in i spiltan bredvid
kätten. Hon lyssnade vid väggen, vädrade, kände; men se ville hon icke.
Hon hukade sig ned, stack handen om spiltgaveln, trevade i kätten. Allt
vad hon kände var halm och boss. Och vad hon hörde var fast obegripligt.
Hon hörde en oändlig ramsa av de grövsta kötteder, de grymmaste
svordomar framlallade med en beskedlig, gråtmild röst.
Icke Daniel.
Hon andades ut, blev sittande en stund på hasorna. Så reste hon sig upp,
stack huvudet över spiltgaveln. Röda gumsen låg kullkastad på halmen,
lutad över honom stod den halte ynglingen, strykaren, surrade gumsens
ben med tjudret. Han varsnade sväran och de stirrade en stund på
varandra, lika slöa båda. Halten sade:
Han stångas den djä-djä-vuln.
Gör han? sade hon likgiltigt. Och frågade:
Danjel är inte här, inte?
Hon förklarade, vem Daniel var, beskrev noga och utförligt innan Halten
förstod. Då flinade han.
Är det han, så är han väl på vind med den granna jäntan, di kallar
Va-valborg.
Sväran ryckte till; men hon blev stående, hängande med armarna över
spiltväggen. Halten, som slutat att binda gumsen, ställde sig snett emot
henne, likaledes med armarna över spiltväggen. Han blinkade och grinade
fånigt mot henne. Men hon var för trött att förargas. Och hon samlade
krafter. Hon sade endast:
Jaså, han är det, ändå. När gick de upp på vind?
Det mindes han inte; det kunde ha varit nyss, det kunde ha varit en bra
stund sen. Han hade hört flickan be Daniel följa sig upp på vinden.
Sväran sade:
Vad grinar du åt? Det är fästfolk, så det angår dig inte.
Nehe, sade Halten, vände sig åter till gumsen.
Sväran frågade:
Vad ärnar du göra med gumsen? Det är gamlans. Den vill hon inte mista
för livet.
Han svarade ingenting. Och hon frågade:
Tänker du slakta'n? Det är en fet en.
Han gav henne en skygg sidoblick, skakade på huvudet.
Han stång's den djä-djä-vuln, mumlade han.
Sväran sade helt lugnt:
Vad du gör, så kom ihåg, att jag ingenting har sett.
Och hon lämnade i sakta mak stallet, när hon gick över gården sade hon:
Nu kan inte Danjel hjälpa han heller. För nu är den synden begången.
Äss, äss, äss, vad en nu ska bli genom sig elak.
Hon steg in i köket. Länsman satt i fållbänken, höll Basilius i sitt
knä, gossen nästan dold i skägget. Länsman höll pojkens högra fot mellan
tumme och pekfinger, ledade benet upp och ner, upp och ner. Hans stora,
runda ansikte var ännu mera uppblåst och upphettat av förvåning och
ansträngning.
Inte fan är du lam, sade han. Nu då? Hur känns det nu? Känner du inte
att jag nyper dig i tån?
Sväran gick fram till länsman och lade sin hand på hans axel. Lugnt och
stillsamt sade hon:
Ja, nu ser länsman, hur det går till i Sutre.
Går till? upprepade länsman, stirrade på pojken, stirrade på sväran. Går
till, säger hon?
Hon sade:
Det är inte lönt att pröva med bena. Han är lam som Petter i kyrkbacken.
Jag slog honom över ryggen med besmanet, så han blev lam. Det var gamlan
som hade mig till det.
Vad i helvete säger hon? mumlade länsman. Han satte gossen ifrån sig och
reste sig, fyllande rummet från golv till tak med sin längd. Vad i tusan
är det hon ljuger ihop?
Sväran sade:
Ska en skyllas för lögn, när en bekänner? Jag ska nog stå för mitt, men
gamlan ska ha sitt. Kom det ihåg. För det var hon, och gästgivarn, som
ville bli av med ungen. Fråga honom själv.
Mor -- mor i Sutre? stammade länsman.
Då brusto dammar och fördämningar och svärans sladder sköljde över
länsmans huvud, piskande och fräsande som skum kring hans stora,
hängande öronlappar.
Sutre! Sutre! skrek hon. Sutra mig hit och sutra mig dit. Är det fint,
det? Där di låter dottern bli slinka till en utfattig greve och föraktar
en hederlig hustru, för det hon är född i torparstuga. Är det fint, det?
Och skyller mig för att springa efter Danjel, som om jag tålde att se
den uslingen. Är det fint, det? Och lägger besman på dörra när jag ska
gå igenom. Och skyller mig för att stoppa åt far min, som om gubben fått
en rutten rova sen jag blev gift med gästgivarn. Är det fint, det? Men
han är torpare, si, si! Och västgötaknallens dotter håller di i huset
för pengarna hennes. Och skickar Danjel på vind med henne, sen det blitt
mörkt, för han är den ende i nästet, som inte har syndat. Jag håller
räkningen, jag. Och jag vet, för han är den ende, som är helig och
oskyldig. Men gå upp på vind, så får länsman se om jag ljuger. För nu är
det gjort. Gå upp på vind och tag lyktan med sig. Det är straff på det
och på anstiftarn är det ännu värre. Gå upp på vind, säger jag, så visst
han är i kungens tjänst, han, tjocka åbäke.
Men utan att unna länsman den tid ett beslut å ämbetets vägnar kräver,
ryckte hon till sig lyktan och rusade uppför vindeltrappan.
Nu blev vi i mörker, sade länsman. Och han satte sig åter i fållbänken
bredvid gossen, klappade honom på huvudet.
Inte var det sant, vad hon sa om besmanet? frågade han.
Basilius svarade:
Nej, inte var det sant. Och inte var det sant om Valborg och Daniel
heller, för di är inte på vind.