Nu vaknar du, upprepade hon. Gossen slog upp ögonen, blinkade, slöt dem
åter. Men hon stack ett äpple i hans hand.
Nu äter du, befallde hon. Han släppte äpplet. Hon stack det åter i
handen och förde till hans mun.
Nu äter du, upprepade hon. Och gossen började långsamt gnaga på äpplet.
Då hörde hon åter den grova stämman bakom sig:
Guds fred, gästgivarmor.
En storväxt bjässe till karl steg fram ur trappmörkret, steg fram till
bordet, rörde försiktigt vid Basilius, som alltjämt långsamt och sömnigt
gnagde på sitt äpple.
Vad är det med den här?
Sväran rasplade på:
Å, han var på vind och stal äpple och jag kom över'n så han blev lite
skrämd av sig --
Ingenting annat, sade mannen, slog sig makligt ned i fållbänken. Efter
en stund frågade han:
Var det moran som ropte på länsman i jonse?
Ässässäss, fräste sväran. Det var på narri, kan han väl tänka.
Mannen i fållbänken skrattade godmodigt, sade:
Fan och länsman ska en aldrig ropa på narri. De stå bakom husknuten.
Han tog av sig rocken, vek ihop den till huvudkudde och sträckte ut sig
i fållbänken.
Jag har åkt hela dan, så jag tar mig en lur. Väck mig när greven slutat
att spisa. För vi ska ha sällskap till stan, han och jag.
Sade och somnade.
Sväran lyste honom i ansiktet, hon ryckte honom lätt i skägget för att
pröva sömnen. Den var god och djup. Hon erinrade sig ett socknestäv om
länsman i Stenshult:
Väck mig när vi kommer till häktet, sa länsman, gav tömmarna åt tjuven.
Det förnöjde henne att vara ensam i köket med karlen och gossen, som
ingendera gick henne i vägen. Hon vankade beställsamt av och an, likväl
utan att något beställa, tog endast en tugga mat här och där, var hon
fann något. Det kurrade i strupen på henne, som när en katt spinner. Och
hon började längta efter barnen.
Var har jag ungarna? mumlade hon. Var har jag de otäcka ungarna?
Hon gick ut på trappan och lockade med smeksamma ord och läten på Lasse
och flickorna. Men barnen hängde vid storstugans vägg, lyssnade till
Träskens fiol. Det gladde henne, att barnen hade nöje.
Ja, det är sant, sant, sant, sade hon för sig själv och fnittrade. Det
är sant att det är trevligt med den Träsken. Och med greven med
fördenskull, med greven med. Det är sant, sant, sant att det är trevligt
i Sutre. Någon gång si! Si! Si!
Men trevligast var det i halvmörka köket, där karlen sov och gossen låg
stilla på bordet och gnagde på äpplet. Hon gick fram till bordet och
slöt gossen helt i sin famn, kurrade och spann: