Nu blev hon skrämd, sade pojken.
Länsman reste sig:
För fan! Finns det inte ljus nånstans? Vem är på vind?
Det är gästgivarn, svarade pojken, han kom för en liten stund sen från
ögårn.
Nå, gudskelov, muttrade länsman. Då får jag hjälp med greven, om det
behövs.
Trappan begynte knaka och jämra. Länsman lyddes.
Vad håken gör gästgivarn däruppe så här dags?
Det vet jag inte, svarade Basilius. Tillade: Han trodde visst, han med,
att Valborg var på vind.
Då greven och den svarta mamsellen slutat att äta, släpptes Träsken in.
Ogärna såg han de bevis på svalg och dryckenskap, som storstugan
lämnade, varför han ställde sig bakom en gardin, hartsade sin stråke,
stämde sina strängar. Greven tog fram ett piphuvud av sjöskum, som
visade en mörkhyad turks bistra drag; turbanen av svartnat silver. Mor i
Sutre hämtade pipskaft från väggen, där tjoget hängde prydligt ordnade
efter storlek. Mamsellen snappade till sig turken och tobakspungen och
stoppade under många skälmerier den barske gubben. Men hela tiden var
hon så tyst att icke ens hennes skratt hade ljud, endast vita tänder.
Greven sköt fram en stol åt mor i Sutre.
Sitt ned, goda gumma, att vi må resonera raisonablement. Sitt ned utan
krus om jag får be.
Mor i Sutre makade sig tätt intill lilla mamsellen och liksom förut på
gårdsplanen försjönk hon även nu i uppmärksamt betraktande. Snart svepte
greven dem båda i hängande, blå, svagt vaggande slöjor. Rummet var, åtta
brinnande ljus till trots, sänkt i halvmörker.
Vad tänker mor på? frågade greven.
Hon svarade:
Jag tänker på förr. Hon minner mig om Stava.
Greven sände ett moln mot taket.
Nå! Jag finner icke likheten frappant. Den ena en svart diamant. Den
andra ett blont ax från Sutres åkrar. Variatio delectat.
Ax? Ax! muttrade gumman. Ja, nog har Stava blivit tröskad.
Högt sade hon:
Var har greven fått henne ifrån?
Jag har inte fått, jag har tagit. Jag fann henne i en butik där den
lilla hade svårigheter med språket. Hon är tyska, brorsdotter till en
köpman i Göteborg, men sänd till Stockholm för sin edukation.
Alltså -- den tog jag hand om. Vi följdes åt genom Humlegården och en
legion skvallrande sparvar bevittnade våra löften. Ty det var vår den
gången, kära mor, en vår som icke återkommer. Vädrets furste hade tagit
bo i mitt bröst och fladdrade från min tunga. Vädrets furste, det är
Satan. Det lärde mig prästen, när jag var barn. Fann bilden underlig då,
men finner den förträfflig nu.
Han skrattade så att röken dansade i virvlar kring bordet, ljuslågorna
krympte och blånade.
Mor i Sutre sade:
En ska inte tala om honom, sen det blivit mörkt.
Nej, medgav greven, knackade ut askan och knäppte bort mamsellens
fingrar, som ivrigt sträcktes efter den hete turken.
Nej, men jag struntar i etiketten, förtrogen med den herren som jag är.
Minns mor den befängda historien? När jag skrev mig till Satan? Ja, tänk
att den icke glöms, det är dock trettio år sedan? Så mycket och
varaktigt nöje kan en enda människas lidande bereda. Då jag vid sjutton
års ålder förlorade min salig far och befann mig i ett ruinerat hus,
gick jag, som i parentes sagt alltid lidit av sjuklig inbillning, till
fars goda vänner och trogna grannar, begärde ödmjukt protektion. Det
lyckades icke, som rimligt kunde vara. Vände mig då till Gud i bön efter
min käre lärares recept. Resultatet lät vänta på sig, men utmätningsman
lät icke vänta på sig. Då kom djävulen till mig en afton när jag satt
framför fars gamla venetianska glas, som var djupt och mörkt som en
brunn. Vinkade. Och jag följde honom ända ned till Raslinge kyrka. Rev
ett stycke av min skjorta och präntade min anhållan om subvention. Mot
övlig pant. Stack dokumentet i nyckelhålet, uppfyllande allan
rättfärdighet. Men icke fanen utan kyrkovärden fann dokumentet, kallade
mig inför rådet, där jag examinerades i den kristna tron. Och det måtte
mina belackare tillstå, att Frönsapojkens kunskap om Herrens bud och
löften var perfekt. Men glädjen var dock allmän och jag näpstes med allt
det löje, som tillkommer en fantastisk tok. Med rätta. Ty även fanen
bedrog mig.
Mor i Sutre sade:
Ja, det vet jag, att greven haft sitt. Men vad tänker han göra med
flickan?
Han skrattade, räckte den svalnade turken åt lilla mamsellen, som
kindpustade fula gubben, gjorde honom tysta men häftiga förebråelser.
Greven sade:
Aux affaires, kära mor! Träsken vill väl fara och mörkret begynner bli
stadigt nog för en flykting. Vad kostar kalaset?