Ja, om du inte styr dig, sade Daniel. Han gick tillbaka till fönstret
för att sluta selpinnarna innan mörkret föll. Sväran var efter honom.
Hon strök i luften med handen, men rörde honom icke.
Plötsligt sade hon i förändrad, allvarlig men mild ton:
Danjel ska se sig för att han inte gör det som orätt är. Jag ser nog,
hur han springer efter flickan, men han ska lämna henne i fred, tills
prästen har sagt sitt. En vet inte, vad synd är förrän en känt på
eftersmaken. Den svir ända ner i tårna.
Jaså, du har känt det, du, sade Daniel, makade sig åt sidan. Men hon
fortfor i samma blida, allvarliga ton:
Jag håller räkning med allt syndigt som sker i Sutre. Och först är det
moran, som ödslar med mat och dryck, när hon kommer i tagen. Eljest kan
hon snåla. Men ska hon visa vad Sutre förmår, så väjer hon inte för
något. Utan vad gud har gett henne, som ett pund att förvalta, det öser
hon ut. Och det är högfärden. Och därför kan hon inte skämmas som hon
borde för Stava. Eftersom det ändå var en greve. Och för det andra är
det gästgivarn, som blivit så hatisk att han inte tål folk. Och för det
tredje är det Anders, som super för det han inte fick den han ville. Och
ho vet vad han gör för dåligheter på vägarna. Och för det fjärde är det
Daniel, som lockas av köttet. Och för det femte är det Valborg som
åbäkar sig grundeligt för att locka honom --
Och för det sjätte är det den elaka tungan din, avbröt Daniel. För tvi
vale en sådan!
Ja, sade sväran, det sjätte är min tunga. Men du ska inte skylla mig för
henne. Ty all synd, som sker i Sutre, samlar sig i mitt huvud och går ut
genom min mun på det att det må uppenbart varda. Ty innan eld föll över
Sodom och Gomorra sände Gud sina änglar till Loth och han varnade
staden. Och jag har satt fingret till bölden och sagt: Detta är det. Så
länge I låten oäktingen gå här utan betalning och som äkta barn bland
mina barn, så låder skam och synd vid eder. Ty det är av högfärd
eftersom fadern är greve född. Men si, si, jag är född i en torparestuga
och därför skreks det genom sju socknar. Och därför hatar I mig.
Dig? sade Daniel, satte borren till pinnen. Lik så väl kunde en hata den
ilskna kattan.
Ja, fortfor sväran, som en katta aktar I mig och inte mera. Fast jag är
mor till gästgivarns barn och lagvigd. Men gamlan ska ha alla nycklarna.
Och mig hatar I, därför att jag ser och hör all synd som sker. Uppenbart
och i lönn. Och själv är jag så usel att en kvarnsten skall bindas kring
min hals och ändå är jag bättre än någon av eder, undantagandes Danjel.
Men jag vet, vem som lade besmanet över lagårdsdörrn, då jag skulle
mjölka --
Vad i helskotta, mumlade Daniel, släppte både borr och pinne. Vad säger
du? Ocke besman?
Men sväran slöt ögonen, nickade och log, så att tandstumparna glittrade
i det röda köttet.
Jo, jo, jo, lille Danjel. För han hatar mig så att håret dråsar tussvis
ur huvut på honom. Och om natten då han tror mig sovandes stiger han upp
och kämpar med den onda anden. Och jag hör hur de ranglar omkring i
mörkret och välter stolar och bord. För den onde tål inte att jag sagt
honom sanningen om Stava och annat. Utan han sticker kniven i hand på
gästgivarn. Och jag hör, hur han slungar den i väggen. Och äss du inte
tror mig, så kan jag visa dig skråmorna i väggen --
Daniel! ropades från gården. Det var Valborg. Daniel! Nu får du hjälpa
mig med kistan igen. För det blir inte resa i afton. Far ska spela för
grevens.
Säger du det om Lars? viskade Daniel. Säger du om Lars att han lägger
besman över dörren?
Han hade blivit så blek, att hon i skymningen såg hans ansikte endast
som en vit fläck med två svarta, glänsande kol.
Hon drog sig ifrån honom. Men efter ett ögonblick sade han lugnt och
fogligt:
Det blir nog bäst du talar enskilt med prästen, när du ska kyrktagas.
Nån ann kan väl inte vrida huvut rätt på dig.
Hon fräste till, kloade i luften, fick inte genast ord.
Så skrek hon:
Eller med länsman, du! Eller med länsman!
Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod
en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen
som om hon haft plågor. Så rusade hon bort till fönstret, slog upp
dragluckan och ropade:
Länsman ska till Sutre! Länsman! Länsman!
Skymningen var nu så pass tät, att hon endast otydligt kunde urskilja
Daniels och Valborgs gestalter borta vid kärran. Hon ville locka honom
tillbaka, men visste inte, hur det skulle ske. Hon såg upp mot
storstugan, vars fönsterrad glittrade festligt. Det ökade vreden. Hon
skrek ännu en gång och gällare: Länsman!
Då hörde hon en röst viska:
Schy, schy, schy, tyst, tyst!
Hon förstod inte varifrån den kom. Hon vände sig om. I den öppna dörren
urskilde hon en gestalt, men bara en liten tunn en. Det var Basilius.
Hon gick bort till spisen, tände lyktan, lyste på pojken.
Var det du, som tysta på mig? frågade hon.
Han skakade på huvudet. Då började hon snattra som hon brukade:
Ska'n stå lyss vid dörra'? Otäcka unge!
Och åter i blid ton:
Ska du följa mig upp på vind?
Hon sträckte ut handen, men han drog sig hastigt tillbaka, ställde sig
på ett ben på tröskeln, stödjande händerna mot dörrposterna.
Hon sade:
Jag är rädd att gå ensam. Kom med, ska du få av de granna vinteräpplena
i kontoret.
Är det sant? frågade gossen.
Hon svarade högtidligt:
Så sant jag tror på min Frälsare.
De gingo hand i hand uppför vindeltrappan. Och hon slamrade på:
Inte är du rädd nå't för mig int'? Nenenene. Int'.
Nej, sade Basilius. Men hon kände, att den smala lilla handen började
rycka och vrida sig i hennes. Så slöt hon sin hand så hårt att varje
rörelse blev den lilla handen omöjlig. Och hon slöt den ännu hårdare och
ju hårdare hon slöt den, desto behagligare kände hon sin makt över
gossen. Men Basilius lät icke höra någon klagan och följde henne utan
motstånd.
Då de kommit upp på vinden, drog hon honom med sig in bland bjälkarna
vid takfästet. Hon satte sig på en bjälke, ställde gossen framför sig.
Du är väl int' nå't rädd nu heller? frågade hon. För du vet väl int' vad
ont du har gjort mig?
Nej, svarade Basilius.
Hon sade:
Du har gjort det onda, att du satt split mellan mig och gästgivarn. För
han tål inte att jag säger, vad du är för en. Och nu får en inte frid så
länge du finns här.
Åter gjorde den lilla handen ett försök att komma lös. Det hindrades.
Hon sade:
Vet du hur det straffas att sätta split mellan äkta makar?
Nej, svarade Basilius.
Det straff's med att bli utkastad genom vindsfönstret.
Pojken ryckte till.
Då slår jag ihjäl mig! skrek han.
Hon sade:
Si, att du blev rädd. Nu känner du't, du me.
Hon reste sig och drog honom över vindsgolvet. Han stretade emot.
Vad strets du efter? Vill du inte ha äpplena, kanske?
Jo tack, svarade Basilius och följde henne lugnad till kontorsdörren.
Hon ställde lyktan ifrån sig, lyfte av haspen, steg in och rafsade åt
sig av äpplena, som lågo utbredda på golvet. Hela tiden höll hon gossen
i hand. Hon stoppade hans fickor fulla med äpplen. Stängde därefter
dörren och sade:
Nu ser di, att du gått på vind för att stjäla äpplen. Den illa gör, han
illa far.
Jag har inget illa gjort, sade Basilius.
Hon svarade:
Nej, men det tror di, när di hittar dig i backen.
Hon lyste honom i ansiktet, men samtidigt tumlade han runt som en
skjuten hare. Hon släppte lyktan, som slocknade.
Ässes, skrek hon, vad är du dum efter. Int' tänk' ja' gör' dig illa!
Hon böjde sig ned och lyfte upp den lilla kroppen. Den var inte tung,
men den var så slankig att den oupphörligt ville glida ur hennes armar.
Hon strövade omkring i mörkret, kunde icke finna trappan. Hon stötte
sig, snubblade, slog huvudet mot takbjälkarna. En gång slog hon också
gossens huvud i en bjälke. Då blev hon vild och började skrika:
Ässässässäss, ska di nu säg att jag slår honom? Ässäss, det minsta en
gör, ska en skällas för elak. Ässässäss, sku han int' känn' han me hur
det känns? Ska det bara vara ja, det som går och hatas? Ässässäss, sån
orätt di gör en, int' vill jag göra'n illa. Men bums si! För det var jag
si!
Och hon började gråta, borrade ansiktet in i den slankiga lilla kroppen
och grät. Hon mindes varken tid eller rum eller orsak, bara grät. Och
ibland skrek hon:
Int' vill jag göra'n illa.
Så blev hon ond.
Ska du int' vak' nu, elaka unge! skrek hon, skakade sin börda. Då hörde
hon bakom sig en grov, myndig stämma:
Vad är det, som försiggår här?
Hon kippade efter andan, hon tyckte att någon slog henne i huvudet. Men
skräcken gjorde henne plötsligt så klarsynt, att hon upptäckte
trappdörren. Strax där bredvid skymtade en stor, svart gestalt. Hon gick
på yttersta tåspetsarna utan att vackla förbi den svarta gestalten och
störtade med sin börda i famn utför trappan.
Köket var tomt, men lampan vid spisen brann. Hon lade Basilius på
bordet, strök hans tinningar med ett vått kläde.
Nu vaknar du, befallde hon.