Och hon steg ut på kökstrappan. Daniel och Valborg följde och mellan dem
slingrade Basilius som en mask mellan stam och bark.
Mor i Sutre neg och sade:
Jag trodde fan själv kom med kolrakärran, men så var det greven. Bättre
upp sa sotarn, fastna i spjället.
Greven vinkade och log.
Det fägnar mig, kära mor, det fägnar mig att vara en kär gäst i Sutre.
Men var böveln håller kommerserådet hus?
Och han ropade:
Herr Träsk! Herr kommerseråd! För tusan, börsaristokratien har sina
kapriser! Sticker han sig undan i stallet? Skall jag hämta honom? Eller
hur länge skall en fattig fan till greve behöva supplicera --
Äntligen svarades ur stallmörkret:
Här är jag, herr greve. Jag kommer.
Och Träsken trädde motvilligt fram i stalldörren, stannade på tröskeln,
rak och stel, hatten i hand.
Fägnar mig, fägnar mig, sade greven, gjorde en lätt bugning. Ser han,
min kära Träsk, det anskrämliga åkdonet där? Gott. Får jag då be herr
kommerserådet ställa undan kärran i vagnslidret eller var han behagar?
Den vanpryder vårt vackra Sutre. Eller hur, kära mor?
Jo, medgav gumman, näst rackarkärran och Frönsaekipaget finns det väl
inte sämre åkdon.
Men Träsken sade:
Varföre då, då. Varföre jag? Får jag be herr greven be någon annan?
Varföre icke be den ogudaktige lymmel, som åker omkring som ett
spektakel i kolrakärran? Det är rätta tiden nu, herr greve, att lära
lymlar veta hut --
Frönsagreven sträckte på armarna, varvid ett sprött ljud lät förmoda att
frackens sömmar voro bristfälliga. Han gäspade, blundade och log.
Plötsligt tog han stortrappans sju steg i ett skutt, tvärstannade med
spänstigt böjda knän lik en pojke som hoppat efter alla konstens regler.
Rätade upp sig och sade:
Herr kommerseråd, lymmeln är som bekant jag. Dock far jag ej omkring som
ett spektakel utan som en man, vars frihet är hotad. Därföre, herr
Träsk, uppmanar jag honom hövligast att skaffa undan kärran, som eljest
kan väcka misstankar.
Och om jag inte gör det? sporde Träsken, tuggade och blinkade. Om jag
vägrar, herr greve? Hur går det då, då?
Då, svarade greven och sköt de alltför svarta ögonbrynen högt upp i
pannan, då ser jag mig nödsakad att piska upp herr kommerserådet.
Det tror jag honom om, sade Träsken, för det har han gjort förr.
Det fägnar mig, det fägnar mig, log greven. Nå, hur blir det med kärran?
Jo, det blir nog, mumlade Träsken, gav Daniel ett tecken. Pojken ramlade
nedför trappan och inom tre röda minuter hade den dystra kärran
försvunnit i vagnslidrets mörker. Men greven ägnade den icke längre
någon uppmärksamhet. Han sprang fram till mor i Sutre, tog henne i famn
och svängde henne ned från kökstrappan.
I jistininejistineje -- skrek gumman, yr i mössan. Greven smällde två
kyssar på de äppleröda gumkinderna, sade:
Livet är kort, kära mor, men timmarna långa. Låt oss göra oss en riktigt
glad dag. Min lilla grevinna sitter framför spegeln och skrattar åt sina
vita små tänder. Vi äro fördöme mig så nygifta, att prästen inte hunnit
läsa över oss. Men här i Sutre under ekarna tänker jag äta min
bröllopsmiddag --
Här! skrek gumma. Tackar för äran, sa käringen, lånte kungen sin särk.
Men det går inte. För gästgivarn är inte hemma. Och röda gumsen gick
vill i morse. Och här har varit strykare. Och Träsken och Valborg ska
fara --
Men greven hörde inte på. Han fortsatte:
För mig går allting bakvänt. Vilket lär bero därpå att jag i mitt
sjuttonde år sålde mig till fanen. Fick evig ungdom, mot löfte att
aldrig begynna i rätter ända. Alltså började jag med bröllopsnatten,
fortsätter med bröllopsfesten och skall om Gud ger tålamod väl också
höra prästen läsa en stump. I Stockholm. Apropå, min kära Träsk, jag
behöver hans häst och hans kärra --
Min märr! skrek Träsken, ryggade med utbredda armar mot stalldörren.
Greven lade sina händer på hans breda skuldror, log honom mitt upp i
ansiktet, soligt, soligt, gav honom ett vänskapligt men kraftigt slag i
nacken.
Jag vill göra min lilla grevinna en surpris. Och länsman! Men ingen
brådska, kära vän. Först skall här ätas och drickas. Vad bjuds, kära
mor? Ostkaka? Den skulle smaka förträffligt --
Mor i Sutre sade:
Jag tror't, herr greve, jag tror't fullkomligt. För jag känner honom.
Smör ska han ha, och ägg ska han ha, och fetost ska han ha, och honung
och vitsocker ska han ha, och kaffe ska han ha, och stek ska han ha, och
dricka ska han ha. Och när det inte finns gudslånet kvar i Sutre, då
klappar han mig i ryggen och snor mig om nosen med spetsduken sin. Men
jag säger: betala. Säger jag. Betala, greven lilla, betala!
Betala? upprepade greven, spärrade upp ögonen. Vad hör jag? Betala!
Skulle jag sakna kredit?
Men gumman fortfor i samma andedrag:
För jag känner'n! Ostkaka ska han ha, och russintårta ska han ha, och
sockerkringlor ska han ha. Grenaljus i stakarna och silver på bordet och
damastduk och glas och porslin. Men nu ska han höra upp, lilla greven,
för nu ska jag säga honom ett gudsord. Vet han vad fan sa när han sålde
svansen? Dalern i bordet, bonne, sa han. För han kände göken. Och det
gör jag med. Jag känner honom, jag känner honom.
Genom köksdörren, som lämnats öppen, trängde plötsligt svärans
smattrande stämma:
Ocken ska känn'en om int' I, som är halvvägs svärmor te'n.
Gumman stillnade plötsligt, strök magen platt under tunga händer, sade
lågmält men tydligt:
Tand för tunga, dotter, tand för tunga.
Och det blev ett ögonblick tyst i Sutre.
Så började moran åter surra.
Nej, Träsken där kan han kujonera, eftersom han är karl, men mor i Sutre
rider han lagom, lilla greven. Kommer han som en annan strykare och ber
om ett mål mat, så ska han få. För snålare är inte käringen. Men inte
blir det ostkaka. Hysa honom ska jag, eftersom Stava bett för honom. Och
mat ska han ha. Men inte slaktar jag kalven för hans skull, lilla
greven --
Sedan hon det sagt, ryckte hon av sig helgdagsmössan, desslikes
sidenförklädet, vecklade in mössan i förklädet, stoppade alltsammans
under armen och återvände till sitt kök, slående dörren i lås.
Sade till sväran:
Nu håller du din leda mun. För här bränns.
Och flängde oförtrutet mellan spis och skåp.
Efter en stund kom Valborg, efter henne Daniel.
Vart ska I? frågade moran. Valborg svarade:
Daniel skulle hjälpa mig att lyfta ned kistan från vind.
Ska Träsken fara nu då?
Far ska köra för grevens till Raslinge. Så får de väl skjuts sör ut av
prästen.
Det låter höra sig, sade mor i Sutre, flängde mellan spis och skåp.
Pojken och flickan försvunno i vindeltrappans mörker; stegen knarrade
jämmerligt under Daniels stövlar.
Sväran, som satt vid fönstret, snattrade:
Nu kör'n ut med kärra. Träsken kör ut med märra!
Angår det dig? snäste gumman. Men plötsligt stack hon huvudet inom
trappdörren, ropade:
Ska han inte ha någon mat då, token?
Maten får de väl hos prästen, trodde Valborg. Och Daniel rabblade en
sockenramsa:
Vetja va prästen i Raslinge äter, sur sill i helg, i söcken ruttna
potäter.
Äss, äss, äss! fräste gumman. Kvicker var så kvick att en såg aldrig
annat än rumpan på'n.
Smällde igen dörren.
Sväran hängde vid fönstret, svept i gardinen så att endast nässpetsen
och de oroligt flackande ögonen och munnen voro fria.
Si, si, si, si, si, vispade tungspetsen mellan tänderna, sisisi en sån
lita e!
Ocken är liten? undrade mor i Sutre, ryggen vänd mot fönstret. Men
sväran hörde henne icke, fortfor:
Sisisi, svart som ett kolstycke, grann som ett gulläpple. Sisisi, e sån
lita e!
Ocken är liten? upprepade mor i Sutre. Och då hon icke fick svar, måste
hon maka sig bort till fönstret. Hon såg Träskens kärra och Bina med det
ryska klockspelet och Träsken själv i färd med att syna sele och don.
Vidare såg hon den mörka flickan, som vilat i kolrakärran. Hon satt på
kramlådan, nedhukad, med händerna knäppta om knäna och såg mycket liten
ut. Mor i Sutre betraktade henne länge och uppmärksamt. Slutligen sade
hon:
Jäntan tör vara törstig efter att ha legat i den leda kärran timvis. Tag
kruset och hämta dricka i källarn och bjud henne.
Och hon tog lerkruset från hyllan och räckte det åt sin svärdotter. Men
sväran, som hade folkskräck, tryckte sig med utbredda armar platt mot
väggen och vispade på:
Nä, nä, nä, nä, nä, int' ja' int', int' ja' int'.
Då går en själv, då, sade mor i Sutre. Hon gick mot dörren, vände,
ställde sig framför spegelbiten i skåphörnet, strök tillbaka håret,
satte mössan på hjässan, sidenförklädet på magen. Och när hon i spegeln
varsnade svärans blinkande ögon och flinande mun, sade hon:
En ska inte skämma gården och en ska inte skrämma ungen, så nu vet du
det, grinolla.
I sakta mak vandrade hon ut ur sitt kök, fyllde i källaren kruset och
gick långsamt och med blicken fästad på det rågade kärlet bort till
kärran. Försiktigt lyfte hon kruset över kärrkanten.
Lilla mamselln tör vara törstig, sade hon. Här är dricka.
Men flickan satt orörlig på Träskens kramlåda, händerna knäppta kring
knäna, blicken oavlåtligt riktad mot storstugans fönster.
Smakar det inte? frågade mor i Sutre, väntade förgäves svar. Då blev
gumman röd i synen och kruset begynte skälva, så att skummet pöste över
bräddarna.
Hon är väl döv då, mamselln, eller har hon fel på målföret?
Intet svar. Men Träskens huvud dök upp på andra sidan hästryggen.
Hon är utländska, mor, hon är utländska.
Det till, mumlade moran. Stackare den som är liten.
Hon ställde ifrån sig kruset och började undersöka flickans kläder,
tummade tyget, strök det mot kinden, granskade underkjolarna, granskade
kalsongerna, granskade strumpor och skor. Och hon sade till Träsken:
Vad jag kan se, är hon snygg och proper. Det hedrar mor hennes, så
utländska hon är.
Snygg och proper, upprepade Träsken, rynkade pannan. Och han lyfte sin
hand och pekade upp mot himlen.
Vad hjälper det människan att hon är snygg och proper, om hon tar skada
till sin själ? Vore det min dotter, skulle jag gråta blod.
I jistineje! skrek gumman och for tillbaka. Vad är det nu med henne? Vad
kollrar hon efter?
Ty flickan hade sprungit upp, slagit ut armarna; ansiktet lyste,
läpparna skälvde, ögonen glittrade.
På stortrappan stod Frönsagreven, famnen full med de vita blommorna. Mor
i Sutre drog sig ännu ett stycke tillbaka.
Greven hoppade upp i kärran, han slog armen kring flickans liv och satte
henne ned på kramlådan, han lade några blommor i hennes knä och fäste
andra i hennes hår. Han satte sig på kärrkanten, böjde sig fram över
flickan och viskade i hennes öra. Och hon skrattade.
Kör, ropade han till Träsken. Kör, herr kommerseråd, kör!
Men Träsken väntade på Valborg och kistan.
Mor i Sutre tog en vit blomma ur flickans knä, luktade på den, bet av
en bit av stjälken, spottade ut den, sade:
Hör nu, lilla greven, flärd och sånt är han kunnig på, det syns. Men
mamselln har väl mage hon som andra. Vad tänker han mätta den med?
Men Frönsagreven viskade med sin käresta och hörde alls inte på. Och
gumman fortfor:
Hör han, vad jag säger, lilla greven? Han ska väl inte låta barnungen
svälta till, så illa som hon råkat ut, stackare. Här kan hon till
minstingen få vetebröd och smör med, om det ska vara och en slick
mjölk --
Han vände sig emot henne och såg på henne med leende, tankspridd blick.
Tack, tack, kära mor, sade han. Stor tack. Min lilla grevinna är inte
hungrig.
Jaså, mamselln är inte det? sade mor i Sutre. Hon stack händerna under
förklädet, den breda, kraftiga hakan sjönk mot bröstet.
Efter en stund sade hon:
För en vill ju ogärna att folk ska fara hungriga från Sutre. Och vad
betalningen anbelangar så bleve det väl bra med den.
Jovisst, mumlade greven. Stor tack, kära mor, stor tack.
Och han ropade otåligt:
Träsken! Var blir han av? Låt oss köra.
Jag ska skynda på honom, jag, sade mor i Sutre, lunkade långsamt bort
till kökstrappan, vände och sade:
För vore det så att lilla mamselln vore hungrig så tror jag mest jag har
en ostkaka ståendes och en stek kunde jag väl alltid svänga till med.
Herr greven sprang ur kärran, han vinkade vänligt åt gumman och sade:
Gott, jag stannar. Jag är inte nödbedd och min lilla grevinna skulle
inte vilja såra en hederlig gumma, som bjuder vad hon förmår. Säg åt
Träsken att han spänner från för en timme eller två. Duka i stora salen
och tänd ljus. Det mörknar. Försumma ingenting, min kära gumma, gör så
gott hon kan. Och låt det gå fort! Jag är hungrig som en varg. På
Frönsafors fanns förbanne mig intet. Min lilla grevinna har glömt, hur
lagad mat smakar.
Det ante mig, mumlade mor i Sutre. Stackare den, som är liten.
Hon rullade hastigt uppför trappan. I köksdörren vände hon sig om, neg
djupt och sade:
Ja, då får en tacka herr greven så mycket, så mycket att han håller till
godo i Sutre.
Fägnar mig, fägnar mig, svarade Frönsagreven.
Som en mörknande glöd låg solen på askgrå himmel: storekens kala topp
bildade ett ugnsgaller framför glöden. Och utför klinten dråsade
dimflockar, lade sig som grå askhögar över skogsbrynet.
Mor skickade barnen med mat till ögårn. Flickorna buro korgen, Lasse
gick före. När han hunnit ett stycke bortom vedbacken, där Daniel
spräckte kubbar för stekugnen, tvärstannade han, spärrade stigen.
Vill du gå bara, skreko flickorna, stötte honom i stjärten med korgen.
Men pojken stod sten stilla, huvudet sänkt, eftersinnande. Och flickorna
sade sinsemellan:
Rör honom inte, för nu grunnar han. Rör honom inte, för då gråter han.
Och de frågade:
Vad grunnar du på, Lasse?
Men pojken kröp dem under armarna och satte i väg tillbaka till Daniel,
drog honom i spänntampen.
Vad är det om? frågade Daniel, fick inte svar. Har du haft sönder
käpphästen?
Nej, den stod i stallet och åt.
Vad är det om då? upprepade Daniel. Pojken lyfte långsamt och betänksamt
sin becksvarta tass -- pekade mot skogsbrynet.
Dennasse är di, sade han. Allihopa.
Vilka? undrade Daniel, fällde yxan. Han såg mot skogsbrynet och
upptäckte en svart fläck, som tycktes orörlig. Han sade:
Det är väl strykarna, som lägrat sig.
Allihopa, upprepade pojken. Och efter en stund sade han:
Ska de ha kvällsvard, de med?
Det kan väl hända, svarade Daniel. Mor får väl stoppa dig i ugnen, om
fläsket tryter.
Pojken sprang i kapp flickorna.
Di ska ha mat, di med, flämtade han. Sade ingenting vidare förrän de
hunnit fram till åkergläntan vid ögårn. Gästgivarn var långt ute på
åkern, gick sin sega gång fåra upp och fåra ned. Sent omsider kom han
fram till barnen, som slagit sig ned i gräset runt korgen. Flickorna
lyfte av locket. Gästgivarn tog bröd och sovel, skar det och gav först
barnen, sedan sig själv. Men pojken tog inte emot.
Hemmase har di bättre, sade han.
Gästgivarn log.
För hemmase har di stek, upplyste pojken, för hemmase har di främmat i
storstugan.
Och gästgivarn nickade, lät maten tysta mun. När korgen var läns, lade
han på locket, sade:
Ska I gå hem nu?
De reste sig, flickorna togo korgen. Lasse dröjde en stund, sade:
Det blir väl inte mycket över sen, inte?
Sen? upprepade gästgivarn.
Ja, sen, sade pojken, sen de ätit sig mätta allihopa?
Gästgivarn drog honom varligt i örat.
Det tör väl tya för dig, fast du är stor om magen.
Han återvände till plogen och barnen återvände hem. Då de kommo till
stupet, där stigen löper utför klinten, kunde de rätt tydligt skönja
hela hopen strykare. Flickorna räknade till över tjugu.
Senare, då ljusen tändes i Sutre, kommo strykarna närmre, lägrade sig
slutligen vid grindstolpen. Därifrån sågo de faten bäras till
storstugan. De sågo Träsken bära stekfatet på sina tio fingertoppar, de
sågo moran rulla omkring med ostkakan, de sågo Valborg med brickan full
av såsskålar och gräddsnipor och syltskålar, sist sågo de Basilius
bärande i båda händer en förläggarslev av silver. Då smet Raggen inom
stängslet och hejdade pojken.
Vem har I i storstugan? frågade han.
Det visste inte Basilius eller skämdes att säga.
Basilius! ropade mor genom fönstret, var blir du med sleven?
Men Raggen höll honom kvar.
Har du inte mål i mun, kytte? Vart tog kolrakärran vägen?
Basilius svarade:
Kärran står i lidret. Och hon, som låg i, sitter vid bordet i
storstugan.
Raggen släppte sitt tag.
Det var lett, sade han. Men när pojken ville gå förbi högg han honom
ännu en gång i axeln, sade:
Det var en flicka här i jonse som lovte oss mera välling.
Jag ska minna henne om'et, sade Basilius, slingrade sig lös. Raggen
återvände till grinden, slog sig ned i diket bland kamraterna.
Han sade:
Änten är det den håle eller är det han.
Och han tillade:
Vi väntar väl, får vi se.
Karlarna suckade.
I köket väsnades sväran. Hon tålde inte den starka hettan från
stekugnen, och matoset steg henne åt huvudet. Med armarna korsade och
hårt tryckta in under brösten lankade hon osaligt av och an, kastade
med huvudet än åt höger, än åt vänster, än framåt, än bakåt som om hon
varit flugstungen.
Daniel satt i fönstret, täljde nya selpinnar åt Träsken.
Basilius slank ut och in.
Ässässässäss, hackade sväran fram mellan tänderna. Krus och krumbukter,
krus och krumbukter. Hela Sutre tar hon ned. För en fattig greve som
inte kan betala. Ässässäss. Men det är välan rart att han är far till
Stavas unge, he? Ska du int' skaff dig en unge, du me'? Danjel? Så blir
du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Så bli du bjun på kalas i Sutre.
Danjel? Du har ju e flicka, du. Skaff dig en unge! Danjel?
Håll käften, sade Daniel, täljde.
Och hon fortfor:
Jag ska bära Larsens ungar, men int' har jag nå't att säg', nenenene.
Utan gamlan ska råda. Och vad heller som är så finns det inte
högfärdigare folk än gästgivarns i Sutre. Det är känt. För är det bara
ett as till greve, så biter de huvu av skam. Men när gästgivarn var hos
mig så skreks det genom sju socknar: Sicket älende! För jag var
torparedotter, si! Men inte ba ja'n, och inte truga ja'n. Utan tvärtom.
För jag hade väl en annan i hågen. Och han var just ackurat lik Danjel,
var han. Ja, de va'n. Ackurat lik Danjel, va'n.
Håll käften, upprepade Daniel.
Men sväran fortfor:
För den jag hade kär, han lämnade mig allena och gick med en annan. Och
si, jag var allena om natten. Och då kom gästgivarn --
Ja, det har en hört, sa Daniel, täljde.
Sväran tystnade, smällde med käkarna som en gädda. Det var henne svåra
emot att ord och tankar och hemligheter skulle rinna henne ur munnen,
helst då Daniel hörde. Men tidtals var det omöjligt att tiga. Nu teg hon
emellertid en god stund, tills olyckan ville, att Basilius stötte hennes
nakna häl med sin tå. Då föll hon över honom med hugg och slag och en
ström av onda ord. Daniel gick emellan.
Vad du är elak i dag, sade han.
Hon skrek: