Han tryckte henne plötsligt intill sig.
-- furstinnan av den Blodröda Stjärnan, drottning av Svarta Nätter täckes
taga in i Sutre.
Han skrattade gällt, klart och skarpt som kärrans visslande gnissel,
släckte sitt skratt i hennes hår.
Och han vände sig åter till Basilius, rörde lätt vid hans axel. Tillade:
Jämte dess ödmjuke slav, Karl Ludvig Arnfelt.
Frönsagreven stod på stora trappan, ensam, ropade på Träsken. Svarta
kappan hade han kastat och blottat en mörk frack med facetterade
stålknappar, knäbyxor, sidenstrumpor, lackskor. I den dräkten såg han ut
som en spenslig yngling, men det starkt grånade håret vittnade om
åldern. Då Träsken icke lät höra av sig, lyfte greven sitt ansikte mot
höstsolen, slöt ögonen och log. De glattrakade kinderna hade en
ungdomlig färg, konstlad eller ej.
Valborg smög sig om husknuten, störtade andlös in i köket där gumman
flängde mellan spis och skåp.
Mor, flämtade Valborg, han vill ha mat.
Å håken! sade mor i Sutre. Ja, jag tror't fullkomligt, jag tror't
fullkomligt.
Hon torkade händerna på förklädet, lossade det från midjan, släppte ned
kjolen, strök upp hårtestarna, öppnade skåpet och började pynta sig.
Daniel kom in och Basilius. De ställde sig på var sin sida om mor i
Sutre och betraktade henne med vördnad och undran. Hon trädde på sig ett
stort blårandigt förkläde och över detta ett mindre svart av siden, hon
fäste silverbroschen med salig gästgivarns hår under hakan, hon häktade
i de gyllene öronringarna, hon satte på huvudet en mössa av svarta
spetsar och högröda sidenband, en gåva av Träsken. Hon snöt sig i
underkjolen och sade: