Vad är du för en djävul, som gissar! skrek Träsken, plötsligt eldröd
kring ögonen. Vem i helskotta har bett dig gissa, drummel?
Mannen blinkade förläget, sade:
Ingen för den del. Men jag mötte sockens kolrakärra i backen sör om
forsen. Inte vet jag om det var någon i'n. För jag frågte inte utan gick
av vägen. Men nog var det kolrakärran. Jag har sett den förr, det året
hon var som värst.
Valborg! skrek Träsken, snurrade runt, så att öronlockarna stodo rakt ut
från huvudet. Var är Valborg? Valborg och Daniel! Spänn för båda två!
Märren! Vi åker på fläcken! Valborg! Valborg och Daniel.
Töserna drogo sig baklänges inom grinden, baklänges mot köket. Basilius
stod kvar. Raggen sade:
Han har visst skräcken riktigt, Träsken.
Såå? sade Träsken, stillnade av. Har jag skräcken?
Och han fortsatte:
Varföre då, då? Varföre illfänas? Står icke våra liv i Herrens hand, nu
och alltid?
Det gör de, inföll Raggen, men kommer hon bland oss, så tar hon rubb och
stubb. Såna som vi är tillvridna och hungersjuka --
Men Träsken skådade i fjärran.
Nu ska I höra, sade han. Det var anno 49. Jag seglade från Vasa till
Gävle. Med en skuta. Om natten insjuknade kojkamraten, kastade upp. Det
är kolran, skreks, det är kolran. Alle man rusade upp på däck, lämnande
den sjuke ensam. Jag med. Men när jag kom upp i månskenet -- för det var
en stilla och månklar natt -- ingav Herren mig en tanke. Jag tänkte: Det
här är kanske din stund att amortera en smula på förlagslånet. Det föll
mig in att månen kunde vara den Allsmäktiges indrivare. Så jag gick ned
igen. Litet förmådde jag uträtta, men jag hjälpte honom med ett och
annat. Och så tog jag fram fiolen, mest för att muntra mig själv en
smula. För det var otäckt därnere, det var hemskt som han stönade och
skrek. Han var så rädd, si. Och jag spelade. Inte psalmer som en kunde
tycka utan danslåtar. När krampen kom, ropade han att jag skulle sluta.
Men jag kunde inte, den gjorde mig så munter, musiken, att jag tyckte
det var en välgärning både för honom och mig. Och jag kunde granneligt
se, att krampen lättade, då jag spelade en trestegsmasurka. Det hjälpte
inte i alla fall, han dog. Men jag gick upp på däck och spelade för
manskapet. Och de dansade som tosingar ända tills karantänbåten kom och
tog oss. Då flöt bloden kring läpparna mina, för jag hade klent bröst.
Men kolran slapp jag och inte heller någon av besättningen fick den --
Det var märkligt, sade Raggen. Men Träsken stirrade på honom med stora,
stela, stränga ögon, sade:
Varföre då, då? Varföre märkligt? Skräcken är det värsta. Den tar en i
magen och slår en i backen och sen är det gjort. Men dansar man och
håller sig munter --
Och han lade fiolen till kinden.
Det var den här, jag spelte.
Han spelade några takter, vände sig om och ropade:
Valborg! Valborg!
Hon stack ut huvudet genom fönstret.
Valborg! ropade Träsken, alltjämt spelande och smällande takten med
hälen. Gör dig i ordning. Vi ska åka, genast. Säg åt moran, att vi ska
åka. Var är Daniel?
Han är här, sade Valborg, lämnade plats för pojken.
Och Träsken spelade och sade:
Daniel. Det är kolra vid Frönsan. Sägs. Vi ska åka, genast. Följer du
med?
Kolra vid Frönsan, upprepade Daniel, skakade på huvudet.
Och Träsken spelade och stampade och skrek:
Är du lomhörd, pojk? Kolran är vid Frönsan. Kolrakärran är sedd sör om
forsen. Jag åker inte i sällskap med kolran --
Men mannen med det fromma ansiktet sade:
Då får han skynda sig, Träsken. För nu kommer hon i backen.
Långsamt rullade över backens krön en kärra med svart huv Träsken fällde
fiolen. Takten stampade han alltjämt med hälen.
Karlarna reste sig en efter en, kröpo upp ur diket, lommade sävligt
knäande bort över rågstubben, bort från vägen. Träsken vek steg för
steg upp mot stallet. Kärran närmade sig i sakta mak. Gnissel av osmort
hjul hördes med jämna mellantider. Eljest var det ett ögonblick tyst i
Sutre.
Så började töserna gråta, skreko:
Mor! Mor!
Och då mor i Sutre kom ut på trappan, sprungo de emot henne, ropande:
Kolran kommer i Stenby backe!
Å, håken heller! sade mor i Sutre, steg nedför trappan. Hon höll handen
över ögonen, såg upp mot vägen. Efter en stund sade hon:
Det är socknekärran. Det är det. Det är kolrakärran. Vad kan det vara
för en stackare? Han ska väl jordas i Raslinge.
Öppna grindarna, ropade hon till Basilius, som ensam stod kvar ute på
vägen, öppna grindarna på vid gavel, så att hon inte behöver stanna. Den
gästen kan en vägra rum efter stadgan. Vad står han och trampar efter,
Träsken? Inte hoppar hon ur kärran på genomfarten. Tro, vem de ha fått
till körsven? Stäng fönstret dennasse, Valborg. Det är väl
skogsstrykarna, som fört henne med sig. In med er, ungar, gå in till mor
i köket. Stäng stalldörrn om sig, Träsken, så slipper han knip i magen.
Det blir att ge besk över lag. Hur många strykare sa hon att det var?
Nå, det ger sig. Så beskedligt och gnavet hon kör, kommer inte till
kyrkan före kvällen. Det blir tyst begravning. Gud fröjde själen. Amen.
Inte kan en tro att hon kastar sig på korna i förbifarten? Nej, det har
en aldrig hört. Tänka sig! Ja, det är det usla med löst och fattigt folk
att de dra sjukdomar efter sig.
Basse, ropade hon från kökstrappan. Gå in i stallet till Träsken. För nu
lägger jag haspen på. Så må hon i Guds namn se sig om efter Sutrefolket.
Men Basilius stannade på vägen, fångad av kärrans åsyn. Hon körde så
långsamt, hon gnisslade så synnerligt. Det kom med jämna mellanslag som
när en sjuk jämrar sig på det yttersta. Men det var inte jämmer i låten,
det var mera som en skarp, klar, utdragen vissling. En vissling, som när
gladan seglar lik ett svart flarn högt uppe i himmelskupan.
Kärran var svart, kistan eller huven var svart, hästen var svart. En
gammal svart häst, gammal som vita Jacobina men tung med tjugu vintrars
snötyngd i hovarna. Nosen hängde mot jorden.
Och körsvennen var svart. Han var svept i en svart kappa, svarta vantar
på händerna, en svart slokhatt nedtryckt på huvudet. Han hade icke något
ansikte. Det vita som skulle blänka mellan hattbrättet och kappkragen
fanns icke. Det var svart.
Det är kolran själv, tänkte Basilius. Det är döden.
Han mindes fuller väl vad moran förtalt om farsoten. Att körsvennen för
att skydda sig måste binda ett kläde för ansiktet, genomdränkt med
starka mixturer. Det mindes han; men han tänkte:
Som han ser ut! Inte är det en människa. Det är döden.
Han bytte fot, lade huvudet på sned, halvslöt ögonen. Och leendet,
strykleendet, som mor i Sutre aldrig kunde se utan undran, smög sig fram
mellan de smala, blodfattiga läpparna.
Basilius förstod alltsammans, han förstod vad gästgivarn och mormor
talat om, han förstod, vem det var de väntade, han förstod varför
Valborg tagit fram de vita lakanen och han förstod varför de lämnat
honom ensam och befallt honom att öppna grindarna på vid gavel.
Äntligen hade de tröttnat, äntligen hade de grälat slut om Stavas pojke,
äntligen hade gästgivarn och sväran fått sin vilje igenom, äntligen hade
mormor tröttnat att försvara honom.
Och så hade gästgivarn skickat efter Döden. Själv gått till ögårn för
att slippa se. Träsken, den gode, hade låtit honom dansa en sista gång
menuetten. Sedan gömt sig i stallet. Mormor hade fört honom ut på vägen,
att det kunde ske stilla och omärkt utan skräck för de andra.
Jag är så lätt och liten, tänkte Basilius, han lyfter mig i rocken och
stoppar mig i huven. Vad är det sedan? Är jag död sedan? Kommer Valborg
ut med de vita lakanen och sveper mig?
Långsamt nalkades kärran, var nu så nära att han kunde höra hästens
tunga flåsningar. Mitt i en utdragen vissling stannade den. En röst, dov
under klädet, sporde:
Vem är du?
Basilius formade sitt namn med läpparna. Kärran sattes i gång, stannade
åter. Körsvennen lutade sig ned över gossen.
Vem är du?
Han svarade: Basilius.
Då är du den jag söker, sade körsvennen, sträckte sin svarta hand efter
gossen. Och Basilius kände sig långsamt lyftas och åter sättas ned,
grensle över huven. Rösten sade:
Sitt stilla, gosse, och sitt lätt. Väck icke dem som sover.
Basilius satt stilla med hängande armar, huvudet bakåtböjt, det vita
lilla ansiktet solbelyst, leende, med slutna ögon.
Kärran rullade sakta, sakta, visslingen ljöd icke längre så skarp,
dämpades för varje varv, tystnade. Kärran rullade sakta som om den
befarit en bräcklig bro. Stannade.
Basilius kände en arm omkring sitt liv, lyftes, sjönk sakta. Han knep
ihop ögonen, ville icke se.
Men rösten sade:
Varför blundar du, Basilius?
Han slog upp ögonen, han såg först huven och den svarta hästen, han såg
sedan gästgivargårdens stortrappa, vita dörren, fönstret, lakanen,
Valborgs bleka ansikte. Och han såg ett annat ansikte tätt bredvid sitt,
ett par stora, blå, glittrande ögon. Den svarta masken hade fallit.
Är du rädd? frågade körsvennen. Han satte ned gossen på marken, lade sin
hand på huven.
Basilius, sade han, håller du av någon så att du för hans skull kunde
ligga fyra långa timmar i svarta kistan?
Han grep med båda händer i huvens handtag, lyfte den försiktigt rakt
upp, lyfte den högre, höll den över sitt huvud, kastade den handlöst
bakom sig.
Och han tog åter gossen på armen.
Basilius såg en vit bädd beströdd med vita blommor. I bädden vilade en
mörkögd, svarthårig flicka. Hon lyfte händerna som för att taga honom
och sluta honom i sin famn. Och Basilius sträckte fram sina händer. Han
var icke längre rädd, ej heller bedrövad. Flickan tycktes honom vackrare
än Valborg, som var den vackraste han visste. Och det kunde icke vara
svårt att ligga hos henne i kistan.
Men körsvennen släppte honom, så hastigt och handfallet att han föll med
ansiktet mot marken och blev liggande en stund. Då han åter reste sig,
höll den blåögde körsvennen den vita, mörkögda flickan i famn. Sade:
Anmäl, Basilius, anmäl för mor i Sutre, att gården fått gäster.
Varligt ställde han henne framför sig, kysste hennes panna, kysste
hennes skuldra, kysste hennes hand.