-- som kör'n ivä- -- om kör'n ivä -- som kör'n ivä --
Upp mot klinten gick Stor-Lars, plogen över axeln, följd av Blomman och
Skällan.
Efter honom gick Lill-Lars, följd av två svarta valpar, över axeln bar
han en gren, skapad ackurat som en plog.
Tidvis fick han det infallet att härma far. Eljest var han inte
konstigare än andra barn.
Sex strykare kommo till, hopen vid grinden fördubblades. När Träsken
såg så mycket folk, funderade han på att slå upp kramlådan, men
besinnade sig i rättan tid. Det var fattigt folk och osäkert folk, dålig
marknad med ett ord, dåligt, dåligt. Emellertid stoppade han fiolen
under armen och gick bort till stängslet. Pekande med stråken ställde
han frågor än till den ene, än till den andre, myndig och allvarlig som
en präst på husförhör.
Det bekräftades, att karlarna voro timmerhuggare från Hoby och Frönsan.
Bruksförvaltarn på Hoby hade lejt dem till avverkning för egen och
Frönsagrevens räkning. I slutet av april började avverkningen med
femtiosju man, i medio av maj tillkommo ytterligare vid pass trettio
man, andra veckan i juni medförde sista avlöningen jämte löfte om ökad
dagspenning. Från medio av juli fingo de föda sig själva i skogarna
efter råd och lägenhet. I augusti började sjukdomarna, frossa,
sommarsjuka, tarmvred, skörbjugg stoppade några i jorden. Andra gåvo sig
av godvilligt, åter andra gingo till Hoby och krävde, träffade endast
bokhållarn, som förnyade löftena. September kom med mörker, regn och
kalla nätter. Ett tjog och en ströko med, jordades i två vänner av
Raslingeprästen, som tröstade, predikade, gav av sina knappa förråd och
utdelade nattvarden under bar himmel. Det sades, att han kuskat efter
bruksförvaltarn i tre veckor, orsakande två mässfall. Frönsagreven
vistades i Stockholm. Och nu var det oktober.
Hur många är ni nu? frågade Träsken.
Mellan trettio och fyrtio, men ovisst hur många, som kunde taga sig ner
ur skogarna. Det var väl de, som fastnat.
Fastnat? sporde Träsken.
Raggen log illmarigt och böt blickar med kamraterna.
Ja, svarade han, det händer när det blir för lessamt att en liksom
fastnar i ändan på något rep eller annat rackartyg. Sen var det inte
gott att komma loss, förstås.
Karlarna smågrinade i skäggen, men Halten jämrade:
Det är så lejt i skoarna!
Dåligt, mumlade Träsken, dåligt, dåligt. Och vart ska I nu gå?
Raggen betänkte sig, sade:
Vi går väl omkring lite tills vi träffar'n, bruksförvaltarn. Eller
Frönsagreven.
Träsken sade:
Har I fått mat? Jag ska säga till moran. Tänker I övernatta i Sutre?
Raggen svarade, dragande på orden:
Vi hade tänkt det. För samlings skull. Men som det nu låter. Bortifrån.
Så tör det vara bäst en knallar vidare --
En tvär och trumpen bifallsnick gick långsamt laget runt.
Varföre då, då? sporde Träsken.
Raggen svarade:
De säger, att kolran kommit till Frönsan.
Kolran? upprepade Träsken.
De säger så, sade Raggen.
Och den trumpna bifallsnicken gick åter laget runt. Träsken knäppte
långrocken från hakan ned till knäna, lade händerna med fiol och stråke
på ryggen. Han hade fått kolraskräcken anno 49, då han for med en
finnskuta till Gävle, kolran ombord.
Det är lögn, sade han. Kolran? Inte! Hon finns inte i landet. Det har I
fått om bakfoten. Jag kommer själv från Frönsan. Kolran? Inte! Vem har
sagt det?
Raggen pekade på en av de sist anlända, en bredskuldrad med runt, fromt
ansikte, den ende fetlagde i församlingen. Han sade: