Vad ville du säga?
Fönstret över frontespisen slogs upp, Valborg stack ut huvudet och
ropade:
Det var sant, mor, strykarna bad om mera välling. Det är sex styckna.
Moran nickade. Gästgivarn sade:
Nej, jag ville ingenting säga. Jag undrar bara, vad det nu ska bli för
elände i Sutre.
I jissine -- började hon. Men han lyfte huvudet, såg henne rakt in i
ögonen.
Det vet I så väl som jag, att när han kommer och vart han kommer så blir
det elände. Vet I inte? Och en tycker, vi kunde haft nog av nu. Tycker
en --
Han lomade av uppför stallbacken.
Nu tonade menuetten sirligt vek, och ut ur stallmörkret dansade en
spenslig gossgestalt, händerna i sidorna, halsen lätt kråmad, hakan in.
Det hörde till Träskens många konster och krumbukter att han skulle lära
barnen dansa, där han drog fram. Basilius skulle han lära den svåra
menuetten, som ingen annan kunde dansa.
Och han dansade fram över stallbackens skrovliga stenläggning, barbent,
lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i
ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende
lycksaligt.
Ett, tu, tre, ett tu tre, räknade Träsken, steg över tröskeln, fiolen
intryckt mellan hakan och axeln, till hälften dold under öronlockarna,
armen bågad, fingrarna knäppande.
Ett, tu, tre. På tå! Knäna lätt böjda. Ett steg åt sidan. Ett tu tre,
ett tu tre. Små steg, små steg! Halvt slag om. Nej, åt vänster. Damen
till höger. Ett tu tre, ett tu tre.
Tösterna kröpo fram ur sina gömslen, Lasse kröp fram, ställde sig tätt
intill Basse, händerna på ryggen. Moran log över hela ansiktet, trummade
takten på magen. Valborg hängde i fönstret, Daniel i stalldörren, gjorde
själv några steg, log och blinkade åt flickan. Svarta gestalter klängde
sig upp ur diket, ålade kring grindstolpen, blekbruna ansikten stucko in
mellan spjälorna.
Gästgivarn stannade och gapade.
Ett tu tre, räknade Träsken, skred långsamt fram efter gossen. Ett tu
tre. Bjud handen! Bjud handen! Så ja! Ett tu tre. Och ett halvt slag
runt, till vänster, till vänster. Ett tu tre. Och ett halvt slag till.
Så ja. Ett tu tre.
Plötslig stannade han, tog fiolen från axeln, pekade med stråken på
gästgivarn.
Vad nu? Har något hänt?
Lars den äldre skakade på huvudet, Lars den yngre skakade på huvudet.
Basilius blundade, rynkade pannan, otålig över avbrottet.
Träsken upprepade; alltjämt pekande med stråken.
Har något hänt? Vad då, då?
Gästgivarn sade:
Jag går till ögårn.
Och han drog till med ett litet löje.
För det har hänt, att det ska plöjas. Det plär hända mest var höst.
Nå, sade Träsken, lade kinden till fiolen, förde stråken till
strängarna. Men han besinnade sig, snappade stråken med vänstra handen
och räckte Lars den högra.
Då säger jag tack och farväl, gästgivare. Vi ses igen i Västergylln om
inte annat. Då hans högvördige domprosten i Skara viger Daniel och
Valborg till det heliga äkta ståndet.
Kanske det, svarade Lars, tryckte hand och fortsatte sävligt sin väg
bortåt laggårn.
Ett tu tre. Nu börjar vi igen. Ett tu tre. På tå.
Och Basilius höjde sig på tå, dansade fram mot grinden, barbent,
lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i
ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende
lycksaligt.