Och gästgivarn fortsatte, makligt vändande och passande orden med tunga
och läppar.
För det är inte så med oss som med Träsken, att vi har något på
kistbotten. Det har vi inte. Utan gott namn och rykte skulle väl vara
det enda vi har, om vi inte skiljer oss från det själva. Och det är nog
som Träsken säger, att kringfarandes folk inte hålls för så mycket som
boendes. De kan ju vara bra ändå, för den delen.
Träsken reste sig, lugn i ansiktet och lätt och behändig i kroppen som
en vante. Han drog på sig rocken och sade under tiden:
Är det sista ordet, det, gästgivare?
Det skulle väl vara det, mumlade han i fållbänken.