Mannen vid störändan svarade:
Det var en, som kokte gröten åt oss. Hon var från salig kungens tid, som
man säger.
Hon var åtti fyllda, upplyste ynglingen och gnäggade och sneglade åt
Valborg.
Vad kokte hon på? frågade Daniel.
Mannen vid störändan svarade:
Bjugg. Rutten. Och vad eljest hon hävde i, skarnet. Inte var det föda
för folk och inte för fä heller.
Till olsmässe fick vi råkakor, upplyste ynglingen. Han var låghalt och
gick och knuffades med gumsen. Mannen vid störändan var bredaxlad och
grovhänt som en smed men kortbent så att han lite emellan måste taga
två-steg-fjärde för att hålla lunken med Daniel. Byxorna hängde i flikar
kring vaderna, överkroppen täcktes av en skinntröja utan ärmar. Armar
och nacke voro täckta med långt, raggigt, mörkt hår.
Kommer I fler däruppifrån? frågade Daniel. Ingen svarade. Men efter en
stund sade den raggige:
Får vi tag i bruksförvaltarn så slår vi ihjäl honom. Och får vi tag i
greven på Frönsafors så slår vi ihjäl den med. Det är rättvist.
Det är rättvist, upprepade ynglingen, gnäggade och sneglade åt Valborg.
Ja, rackarn i Västerås ska ha arbete, han ock, sade Daniel.
Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick
mot köket. Raggen lade sig på dikesrenen. Den halte ynglingen höll
alltjämt bocken vid tjudret.
Släpp'en, sade Valborg, så går han till stallet.
Men haltebolinken ville inte släppa. Han körde sina rakrangliga
dödmansfingrar kärligt genom gumsens svartröda ull. Och rätt nu fick han
tårar i ögonen.
Det är så rart att hålla i'n, mumlade han, grinade förläget. Raggen
lyfte huvudet.
Vad är det för pris på'n?
Det är inte något pris, svarade Daniel. Han vände sig hastigt om och
gick fram till haltebolinken.
Släpp'en!
Ynglingens armar och händer slaknade, magen buktade in som för en stöt,
hakan sjönk så att kindhuden drogs ned i långa, gulblå veck. Han släppte
tjudret och bocken betade sig i sakta mak upp mot stalldörren.
Öppna sidgrinden, ropade Anders från kuskbocken. Brodern lydde.
Gästgivarskjutsen med den snarkande resenären rullade varligt utför den
steniga stallbacken, gjorde en tvär sväng och klarade med nöd
grindstolpen på ena sidan och Raggens nakna fötter på den andra.
Se upp, dråsmåns! ropade Anders. Pisksnärten klatschade mot skinntröjan.
Raggen rörde icke en lem.
Kommer du igen till kvällen? frågade Daniel.
Varken i kväll eller morgon, svarades. Den resandes huvud föll bakut och
tung, gurglande suck steg mot himlen.
Ocken var det som for? sporde Raggen.
Daniel svarade:
Länsman i Stenshult.
Han stängde grindarna, såg sig om efter gumsen, som med fötterna på
stalltröskeln mumsade på den sista gröna tuggan och viftade avsked med
svansstumpen.
Valborg försvann i brygghuset.
Daniel steg upp för trappan och in i köket. Där satt Träsken vid det
tömda grötfatet, händerna knäppta och huvudet sänkt. Mor stod i spisen.
Bror Lars, gästgivarn, halvlåg på fållbänken.
Guds fred, hälsade Daniel, strök av mössan.
Ingen svarade. Endast sväran, som snattrade:
Va'nt' som sa atten sprang eft' flicka --?
Slutligen lyfte Träsken sina händer, skilde dem åt, höll upp högra
pekfingret och stirrade envist på signetringen.
Varföre då, då? sade han; och då ingen svarade:
Är det något fel med Valborg?
Med Valborg? upprepade gästgivarn i fållbänken, gjorde stora ögonen. Vad
skulle det vara? Inte vet jag något.
Int' annt' -- snattrade sväran -- int' annt' ho spring efter Danjel.
Mor i Sutre sade, ryggen vänd åt de andra:
Det finns ingen skavank hos jäntan. Hon är den liksta svära en kunde få,
för den delen.
På tå och ivrigt tummande mössan smög Daniel sig bort till spisen, åkte
upp på hällen, där det var som mörkast och blev sittande med sänkt
huvud, sakta dinglande ben.
Nå! sade Träsken och drev plötsligt knogarna i bordet. Nå. Varföre då,
då? Är det hemgiften? Är det där skon klämmer?
Gästgivarn satte sig långsamt upp, strök över benen ända ned till
haserna och upp igen. Sade:
Den blir det väl bra med. Den har vi väl inte tänkt på.
Nä int' nåt, int' nåt, int' nåt! snattrade sväran. Int' nåt ha'n tänkt
på tocke --
Men mor i Sutre sade:
Vad ska det var bra att åma sig? Vill Träsken tala om hemgiften, så
låt'en.
Hon hällde upp supan i muggen och ställde den framför gästen.
Väl bekomme, sade hon, neg och log över hela ansiktet. Och plötsligt tog
hon ett grabbtag i de svarta öronlockarna hans.
Inte tar en en gammal räv vid örona, inte. Träsken och jag är kända sen
barndomen, så vad det anbelangar har vi inte något hymmel. Ger han sin
dotter så ger jag min pojk och en får väl se, hur det kan väga.
Träsken sköt henne varligt åt sidan, vände sig åter till gästgivarn.
Du! Lars! sade han, satte vänstra armbågen på bordet, höll handen med
utspärrade, ringbeprydda fingrar framför sig.
Du ser den här handen -- det är jag, Träsken. Och fingrarna äro mina
döttrar. Sting en nål i lillfingret -- känns det i handen? Ja. Hugg av
ringfingret -- blöder handen? Ja. Kan handen leva i kraft och Herrans
välsignelse om fingrarna tvina bort? Nej. Den här korta tjocka, det är
Lotten i Gravendal. Bondgift. Mågen har hästar och nötkreatur, får och
fjäderfä, fyllda bodar och husgeråd av alla slag, drängar och pigor,
korteligen -- han har ett åttondels mantal skattefrälse. Svärfar, sägar
han, du har färdats långväga, du är trött. Stig upp på din kammare, som
ständigt står redo att mottaga dig. Jag skall vattna och fodra din
märr, Lotten står i köket och lagar din mat, barnbarnen vänta på att du
skall spela för dem. Nå. Det är Lotten. I Gravendal. Hon fick på sin tid
femhundra daler silvermynt. De har kastat av sig.
Den här är lite längre och lite smalare, det är Majken. Hon är gift med
befallningsman på Frönsafors. Hon har det inte så fett, nej, det har hon
inte. Men hon är min dotter. Jag far aldrig den vägen förbi utan att
titta in till henne. Hon kan bju mig ett stop dricka, och jag kläder
hennes sju barn. Hon har en pilt, som bara är sju år. Han sitter här -- på
knät när jag spelar. Stilla som en liten råtta. Det är mig nog. Hon har
kostat mig mycket pengar. Dåligt, dåligt, dåligt. Men hon är min dotter.
Och vad som inte kastar av på jorden, det kastar av i himlom.
Så har vi den långa, jämntjocka. Det är Laura. Hon är ogift och har
ingen avkomma. Hon bor i Skara. Bor hon hos skräddarn, skomakarn,
handelsman? Nej, hon bor hos domprosten. Skurar hon golven, står hon i
spisen, sköter hon svinen? Nej, hon kallas mamsell och står för hela
hushållet. Hos domprosten i Skara. Går hon ur vägen för Träsken, låter
hon honom sova i drängstugan? Nej, han sover mellan lakan i lilla
gästrummet uppepå. Skakar han hand med domprosten? Det gör han. Sitter
han ibland vid domprostens bord, efter att domprosten spisat? Det
händer. Går han i domkyrkan med domprostens mamsell och hör domprosten
predika? Det gör han. Det är Laura. Hon fick på sin tid femhundra
riksdaler banko till utrustning och annat. Har det kastat av sig? Det
har det. Andligen talat.
Så har vi slickepott, man kallar. Den är svagare. Det är Hanna. Hon
tjänar piga hos köpman Luther i Göteborg. Har hon avkomma? Det har hon,
jag säger inte annat. Och det är dåligt, dåligt, dåligt, eftersom hon är
ogift. Men är hon min dotter, är hon ett finger på handen? Det är hon.
Kan jag hugga av henne? Nej. Kan jag låta henne tvina bort? Nej. Måste
jag hålla henne vid makt? Ja. Kastar det av sig? Ja, i himlom, där
modern räknas i de saligas skara, amen.
Amen, upprepade mor i Sutre. Gästgivarn suckade tungt som i kyrkan en
böndag. Men Träsken tömde hastigt sin mugg och satte den med en smäll
tillbaka på bordet.
Så har vi den här minsta, man kallar Vickevire. Nyttar den till annat än
att klå sig i örat? Till synes inte -- men ho vill mista'n? Det är
Valborg. Hon var inte mer än sex år då modern dog, Hanna sjutton. Vad
skulle Träsken göra? Hem och stad hade han inte längre. Som
Människosonen drog han kring med sin kärra. Fanns det säte för Valborg
och Hanna? Det slogs upp. Var det till gagn för köpenskapen att ha
jäntorna med sig? Det var det, jag säger inte annat. Det såldes mer när
Hanna var med än vare sig förr eller senare. Men var det Herrens
välsignelse eller Satans? Det var Satans. Fast en såg det först, sen
Hanna tagit skada till sin själ och vid tjugufem års ålder framfött ett
gossebarn. Vad gjorde då Träsken? Han satte Hanna i tjänst hos Luther
och förde Valborg till mor i Sutre. Var det hans avsikt, att hon skulle
bli svärdotter åt gästgivarmor? Inte från begynnelsen. Är det hans
avsikt nu? Det är det. Tänker han ge henne någon hemgift? Det tänker
han.
Och plötsligt sprang han upp, slog näven i bordet och ropade:
Tusen riksdaler banko. Nu är det sagt. Tusen riksdaler banko, kontant.
Sagt och betalt.
Kors i jissi namn, skrek mor i Sutre, och häftig i alla sina åthävor
vände hon sig hastigt om och slog Daniel en kindpust som bekräftelse på
glädjen. Han log häpet och blygt och drog sig ännu längre in i
skumrasket. Tusen banko, mumlade han, vad i helskotta -- inte! Inte!
Träsken satte sig. Han torkade svetten ur pannan och betraktade Lars med
en sträng, frågande blick.
Gästgivarn reste sig. Han var lång och åbäkig som ett orakel, gick
därför kutig. Han tassade i strumplästen bort till tunnan, tog öskaret
och drack en dryck vatten. Och med ryggen vänd mot Träsken sade han:
Det bleve väl bra med det. Inte är det någon som tänker på hemgiften.
Nä, int' nåt, int' nåt, int' nåt, tjattrade sväran.
Vad tänker du på då? frågade Träsken.
Gästgivarn svarade:
Jag tänker på rättvisan.
Vad är rättvist då? fortsatte Träsken.
Gästgivarn vände sig sävligt mot honom, lade händerna på ryggen och
vaggade sakta av och an. Orden makade sig långsamt fram mellan tänderna,
men blicken halvt beslöjad av de hängande, buskiga brynen började glimra
och glittra som mareld.
Jag tänker att det är rättvist nu, som var rättvist för fjorton år sen.
Vad var rättvist för fjorton år sen? framhärdade Träsken.
Det vet du väl, att jag hågade åt Hanna, då I var här vid mickelsmässan
det året. Men far sa nej, och du tyckte visst att hon nyttade mer i
köpenskapen.
Vad säger du? skrek Träsken. Vad är det du säger?
Men gästgivarn fortsatte, makligt som tillförne:
Nå, det kvittar vad du tyckte eller tänkte. Far sa nej. Det skulle inte
vara annat än en hemmadotter åt son i Sutre. Kringfarandes folk höll han
inte för mycket. Och var det rättvist då, så är det rättvist nu. Det
kan du hälsa Hanna, om du eljest vill, att kom hon inte till Sutre som
hustru så kommer hon inte som svägerska. Så länge jag är gästgivare.
Jämt tänker'n på'na, jämt tänker'n på'na, tjattrade sväran snubblande
hastigt, som om läpparna velat kappas med de blinkande ögonlocken. Jämt
tänker'n på Hanna, på Hanna, på Hanna --
Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på
rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig.
Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör
inte på honom, Träsken lille, han menar det inte.
Men Träsken sade:
Är det mig du skäller för löst folk?
Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna. Det
var hans leende.
Inte tar han det som skällsord, eftersom han liknar sig vid
människosonen. Han har ju sin kärra, han, och kan bju tusen banko för en
hemmason åt dottern.
Han tassade tillbaka till fållbänken, drog upp fötterna, tog av
strumporna och började karva tårna med en täljkniv.
Mor i Sutre gick fram till Träsken och lade handen på hans skuldra. Men
han sköt henne saktmodigt åt sidan. Han tog sin hatt, satte den på
huvudet, tog också sin rock, men lät den ligga över knäna. Därpå sade
han:
Lars, ser du mig?
Det gjorde gästgivarn, såg under lugg.
Som du nu ser mig, fortsatte Träsken, som du nu ser mig fast med rocken
på, går jag in till köpman Luther. Jag går in i det innersta kontoret
med glasruta på dörren, dit bara de bästa kunderna slippa. Jag lägger
denna min hand på valnötspulpeten och säger: köpman Luther, vem är jag?
Då skrattar han och säger på tyska: det är ju Träsken, som jag handlat
med i fyratio år eller så omkring. Nej, säger jag. Träsken är en knalle,
som öknas så, därför att han i sin ungdom traskade omkring. Eller därför
att han började med träskedar. Eller av annan orsak kanske, ty somt är
uppenbart och somt är förborgat. Med honom har I handlat i fyratio år
och han har icke bedragit er på en skilling, nej, inte på ett
rundstycke. Men den I här ser framför eder är Karl Viktor Anton Kling,
son till klockaren i Alingsås Anton Kling och hans hustru Anna Dorotea.
Genom det heliga dopet upptogs han i den kristna församlingen och blev
genom den heliga nattvarden delaktig av vår herre Jesu Kristi heliga
blod och försoning. Han ingick i det heliga äkta ståndet med Anna Sofia
Magdalena Persdotter från Södra Vi och hon födde honom i tukt och ära
fem döttrar. Och dessa sina döttrar har han efter råd och lägenhet och
bästa förstånd givit en kristlig uppfostran.
Gut, säger köpman Luther, sehr gut. Men jag svarar. Dass ist gar nicht
gut, herr kaufmann Luther. Dass ist schlecht, schlecht, schlecht. Och
varföre då, då? frågar köpman Luther ganska förvånad. Och jag svarar --
Men i stället för att svara, tog Träsken hastigt av sig hatten och höll
den för ansiktet. Axlarna arbetade något litet; eljest lät han intet
förmärkas, bet hårt i svettremmen och släppte icke fram ett knyst. Mor i
Sutre strök honom över ryggen, men hans kynne var ju känt sedan länge
och väckte inte förvåning om ock någon förlägenhet. Gästgivarn krafsade
ivrigt sina tår, Daniel tryckte sig allt djupare in i spiselvrån, sväran
blinkade, blinkade --
Och lika hastigt kom hatten på huvut igen. Det skarpskurna ansiktet var
omfärgat från rödbrunt till blekgult och några ränder och ornamenter
talade om tårar. Men ögonen lyste och plirade lustigt.
Är det inte hålen, gästgivare? Här går jag klädd som en kung med hög
hatt och lång klädesrock och kragstövlar och ur och berlocker och
pitschaft och pärlemorknappar och karnioler och klockspel och kärra och
märra och lite var vet väl, att Träsken gömmer nåt på kistbotten men
hunnar om det finns den bonnschatte mellan Göteborg och Mora som inte
håller sig för mer! Se bara på denne usslen, befallningsman vid Frönsan.
Nå, inte ont om honom, eftersom han är måg. Men modern hans! Fadern var
torpare, mannen var torpare, sonen hade blitt torpare i all sin dar, om
inte svärfar Träsken hjälpt honom på traven, så att han blitt
befallningsman eller rättare hos greven. Och vad säger käringen? Vad
säger hon åt mig? Kan det bli någon välsignelse när en gifter sig med en
kringfarandes knalleflicka. Säger kärringen. Åt mig. En urfattig
torparekäring. Åt mig. Å hut! Men såna är ni allihopa, torpare och
bönder och gästgivare och länsmän och allt vad bofast folk som finns.
Allihopa. Och jag skiter i det, gästgivare, jag skiter i det. Men lägger
I det töserna till last så ska fan ha Sveriges bönder. Nu är det sagt.
Han reste sig, slängde på sig rocken, satte sig åter, tog av hatten och
torkade brättena.
Nu är det sagt, gästgivare, och nu vill jag ha ord och besked. Ska det
bli något mellan Daniel och Valborg eller ska det inte bli?
Gästgivarn torkade av kniven, stack in den i slidan, fäste slidan vid
svångremmen.
Inte så länge jag är i fars ställe, sade han. Om två år blir han myndig
och då gör'en som han vill. Men till Sutre kommer hon aldrig som hustru.
Daniel sprang ned från hällen, men moran sköt honom åt sidan. Sade:
Har jag ord med i laget?
Det vet I väl I har, mumlade gästgivarn.
Då säger jag till minstingen att änten blir det gifte och det snart
eller ock får Träsken ta Valborg med sig. Jag är led på att gå här som
en annan trollpacka och glo på dem med sura ögon.
Lasse -- började Daniel, men tystades av Träsken.
Han sade:
Säger du, att Valborg aldrig ska komma som hustru till Sutre? Är det
betalt för gammal ost?
Gästgivarn lutade sig tillbaka i bänken, såg upp i taket.
En kunde tycka så, svarade han betänksamt, men det är det inte. Och inte
skulle jag stå så hårt på det, om det inte varit fars ord in i det
sista, att sönerna skulle ha hemmadöttrar. Om de eljest gifte sig. Det
vet I, mor, att han sa --
Lasse -- började Daniel; men mor i Sutre sade:
Tyst, pojk! Är du äldst, du?
Och gästgivarn fortsatte:
Och det kan väl hända, att jag inte skulle stå så hårt på det ändå, om
allting vore efter ordning. Men så länge en ska ha oäktingen gåendes i
gåle får en se till att det inte blir mer folkprat.
Han vände sig mot väggen och sade:
Så det kan I tacka Stava för, och mor ock, som äntligen ska ha oteringen
gåendes här.
Efter en stund tillade han:
Men vad det anbelanger, att Valborg stannar här som piga, så har jag
ingenting att säga. Hon gör skäl för sig och mer till.
Det är nån som krafs på dörra, inföll sväran. Hör då, hör då. Det är nån
som krafs --
Mor i Sutre öppnade. Haltebolinken stod på trappan, gned sig om de
utstickande armbågarna och log förläget.
Vad vill I? frågade gumman.
Vi skulle -- sku -- sku -- skulle -- stammade han.
Daniel sade:
Det är två strykare. De vill väl ha mat.