Fägnar dig så lagom, tänkte gumman. För den matfriarn rörde hon inte
finger.
Han satte sig bredvid henne. Och då gumman synbarligen försjönk allt
djupare i andakten gav han henne en lätt liten klapp på den fylliga,
äppelröda kinden.
Var har kära mor sina tankar?
Det ska jag säga, svarade gumman och log. Jag sitter och undrar om jag
ska räknas till de visa eller till de dåraktiga. Efter Skriftens ord.
Vartill greven genmälte:
Förvisso, förvisso, kära mor. Men mig undras, hur det står till i köket?
Jag rastar här en kvart eller så och skulle gärna taga mig något till
livs.
Förvisso, förvisso, härmade mor i Sutre. Om greven betalar, vad han är
skyldig sen sist.
Greven slog på tomma fickan och fann att samtalet borde vändas åt annat
håll. Blicken for snabbt över husväggen, kikade förstulet in i
köksfönstret, fördjupade sig i vagnslidrets mörker, klättrade upp i den
kala ektoppen, som obehagligt påminde om ris och aga, släppte sitt tag
och föll rakt ned på Daniels oskyldiga huvud.
Den pilten, sade greven sträckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten
skulle passa mig förträffligt. Jag behöver en drängpojke som är kvick
och händig. Hundra riksdaler bjudet, städjan oräknad.
Inte för tusen, sade mor i Sutre.
Hundratjugo, föreslog greven.
Inte för hundra tusen, sade gumman.
Då är kära mor dåraktig, sade greven, sprang upp och gjorde sig redo att
fara. Men när han stod med foten på steget, vände han sig plötsligt om
mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta ögonbrynen högt uppdragna
i pannan, näsan smal och blåvit som på en dödssjuk, tänderna långa och
blänkande som på en dödskalle.
Eller tror kära mor att pilten i min tjänst skulle taga skada till sin
själ? Ack, dårskap, dårskap!
Säg inte det, mumlade gumman, som visste ett och annat om Frönsagrevens
vägar.
Men greven fortfor:
För visso tar han skada till sin själ, var helst han vankar. Men se
blott till att pilten får valuta för förlusten. Jag kunde lära honom ett
och annat.
Och läggande sin hand mjukt på gossens huvud sade han: