Då reste sig mor i Sutre och postillan stängdes med en smäll. Så liten
orsaken var hade likväl sinnet runnit på henne och ansiktet flammade av
vrede.
Min vilje är hans vilje, och det tör den förbli så länge jag har ögona
ovan jord.
Greven kastade sig på sätets fläckiga, trasiga dyna, tog tömmar och
piska och saluterade mor i Sutre.
Och alltjämt grinande som en solvarg men len och mild i rösten uppmanade
han henne, sägande:
Bed då Gud, kära mor, att han förlänar er en god vilje. En klok och
listig och förslagen vilje. En riktigt satans slug och underfundig
vilje. Ty det gagnar pilten föga att kära mor har ett det ömmaste
hjärta --
-- om hon eljest är dum som ett fä, fortsatte gumman och skrattade. Och
hon tillade:
Ja, förlita på det, greven, att gäller det barnen är jag listig som
fanen.
Greven saluterade ännu en gång på det artigaste.
Sade:
Då blir det en gloire och triumf för kära mor, den dag hennes klokhet
prövas.
Frönsaekipaget rullade åstad, ståtligt fast skamfilat, åldrigt och
rangligt.
Där for han, sade Daniel.
Och mor i Sutre sade:
Jag vånne han aldrig hade kommit. Guds ord är krångligt i sig utan att
hin behöver vända det bakfram.
Mor i Sutre ville veta två ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra
för; och hon ville veta, vart den röde gumsen tagit vägen. Hon ville
veta en ting till, men den saken höll hon tyst med. Den skulle utforskas
på stället och med egna ögon. Till den ändan tog moran sin enekäpp med
svarvad krycka -- en gåva av Träsken -- och begav sig leden uppföre. Spåren
voro synliga nog i det dävna, rödbruna näverrasket och längre upp
tecknade de sig ännu tydligare i frosten. Så hon behövde inte tveka om
vägen.
Det var inte likt något att gumsen skulle gått vill i skogen så här dags
på året, då en nätt och jämnt kunde få honom från dörren, det lata aset.
En kunde väl inte tro, att han tagit Israels synder och gått ut i
ödemarken, som skrivet står? Varg hade inte varit synlig sen i mars ett
år sen, lo sågs aldrig vid Sutre. Där som Träsken komme snart igen från
Frönsan kunde en sätta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och
vad heller som helst skulle han ta jäntan med sig till Knallrike,
därifrån hon kommen var. Ty här ledde spåret över stättan in i ljungen
utan återvändo. Spikespår efter spikestövlar. Vem går i stövler så här
års, då folk går i träskor? Tvi vale för drängen, så son hennes han var!
Mor i Sutre satte sig på gamla råstenen vid gärdesgården. Hon lyfte
käppen och drev ett duktigt slag i stättebrädan. Och se det skedde som
hon tänkt sig: det murkna skarnet brast. Fattas bara att hon stigit på
brädan och grenslat gärdesgården och blivit sittande till spe för
ungarna! Som en so i en grind. Besynnerligt att fläsket skall lägga sig
på låren, där det inte gagnar och lämna ryggen ranglig, som en ungsraka
och frusen som en marskråka. Men Skapelsen är ett kapitel som en aldrig
kunnar i.
Äss han nu har gått till Gruvkärret, Daniel, så är saken klar. Inte
letar en efter gumsen i kärret och inte lurar en mor sin heller. Nej,
inte om hösten, inte. Träsken får ta sin så tar jag min, det är varken
knep eller kniv.
Mor i Sutre satt på gamla råstenen vid gärdesgården. Backen var brant
och brantare blev den på andra sidan ledet. Det var skäligt att taga sig
anderum. Vred hon något på huvudet så gick blicken genom hela Sutredalen
ända upp till Holfjället och Hoby skogar. Men morans blick stannade vid
ekarna, som ännu buro hela sin lövskrud, fast i brunt, ett varsel om
hård vinter. Tegeltaket klöv upp som ett skär ur lövmassorna,
skorstenarna stodo som sjömärken. Mor i Sutre var västkustbarn och
tänkte oftare på hav och skär ju äldre hon blev. Dock icke ofta.
För närvarande tänkte hon på de tre ting, som hon gärna ville ha kunskap
om.
Och en är väl stollig, tänkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde
levnadsåret. Lars kunde jag fäkta med och Anders kunde jag fäkta med.
Döttrarna tog Gud i sin nåd så när som på Stava, som greven tog. Och
honom tar väl hin om han får leva. Så det är ord och avsked. Och vore en
tjugu år yngre så råddes en väl med Daniel ock. Han kom rakt för sent.
Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig gästgivarns heller.
Men kappas om honom med lejonen, det får en göra.
Hon lyfte kjortelfållen och snöt sig, torkade därpå ögonen och därpå
hela det runda, skinande ansiktet. Daggen föll ymnigt i gryningen och
rann i rännilar fram ur morans slätkammade, gulgråa hår. Sönderslitna
dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring
ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock
kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på
fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot
klinten, vände och kröpo i samma takt utför. Det var Brokan och Skällan,
som gingo för plogen. Efter plogen gick Lars, gästgivarn själv. Anders
var ute i långskjuts med hästarna.
Och därsom Anders kommer hem i kväll, tänkte moran, så ska en ha honom
att gå efter gumsen. Det tör vara likare än att spilla brännvin på
Träsken för hans konster. Kan pojken gå haren i hasorna så kan han väl
slänga efter gumsen ock. Det är, vad han duger till. Ligga på skytte och
spränga hästar utmed vägarna. Finge den kvinna så bleve det väl föl i
stugan. Men finna kritter, det duger han till. Skällan fann han ända ned
på prästhagen. Om det nu var prästens illfundighet att hon kommit så
långt. Ijia mig, sätt i väg, käring, och sitt inte här och fundera.
Hon stötte staven i mossan, halade och drog. Men högra vaden hade somnat
och kändes som dödkött; den måste först gnidas. Och när hon nu fick
skinnet mellan nyporna kom hon att tänka på Stava. Litanian som lästs i
fjorton år, lästes om igen till punkt och pricka.
Inte var det något fel på henne hemmase, och när hon fyllt tretton år
kom hon till prästen i Raslinge. Där var det Guds ord och tuktan. Högst
hade hon varit i läsningen, högst i hela socken, och ändå skulle hon bli
med barn. Det var det som var så helvetes förargligt. Greven kunde väl
ha sett sig om bland de dumma jäntor han hade. Men det är alltid så att
det liksta ska gå först; skrapet stannar i sumpen. Det är Skapelsen
igen, som en inte blir klok på. Hade prästen givit sitt folk födan, som
hans plikt var, så hade hon väl stannat i Raslinge och aldrig kommit
till Frönsan. Och därmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i
Sutre. Sväran hade hållit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte
brölat som en tjur mot mor sin. Där gick han nu bak plogen så tyst som
en mus och gitte inte ens hojta åt kritterna. Men åt mor sin hade han
hojtat och skällt systern från heder och sansning. Håken vete, var han
tog orden ifrån, den surmulen. Det var som en domedagstext. Ända tills
moran fick igen målföret och svarte något för sig och något för Stava
och något för dem båda ihopa. Tvi vale att sväran skulle höra på, hur
det gick ord mellan mor och son i Sutre.
Och skulle hon nu få det att säga, att Daniel låg med Träskens dotter!
Raska dig, Elias, nu rider vi till himla, sa stollen red på körktuppen.
Mor i Sutre gick utmed gärdesgården, prövade störarna och fann ett
ställe, som erbjöd någon trygghet. Först kastade hon över träskorna, såg
sig om till höger och vänster, oviss om inte ungarna kunde ligga i
bakhåll, kavlade upp kjolarna och visade två stadiga, muskulösa ben.
Huden var skär som en flickas, men ådrorna voro lillfingerstjocka och
nedanför knäna gingo två valkar, märken efter kärnringen. Mor i Sutre
började klättra, prövande och försiktigt, gripande med tårna och
skrapande med naglarna för att få fäste i de fuktiga, slemmiga störarna.
Så kom stora svängen och gumman satt grensle. Halva vägen gjord, gudi
lov!
Ja, knaka du, skrälle, mumlade gumman, lite andrum får du unna mig. Hon
lade huvudet på sned och kikade kisande ned i dalen. Nog rörde det sig i
allövet, men det var väl fåren som rumsterade där utan gumse. Och
kalvarna gingo just nu ur lagårdsdörren; det var Basses göra att driva
dem i vall och Larsens ungar hängde väl i hälarna på honom.
Mor i Sutre upprepade första punkten i dagens text:
En frågar det, vad ska barn vara bra för? Det vete Håken om eljest
någon vet.
Hon grep hårt kring stöttan och sade:
Så tar en andra skånken då. Gud ske pris för paret!
Men i samma stund kom olyckan över henne, befarad och besannad. Det lät
först som ett klockspel med dombjällror stämda i halvoktaver ända upp i
den gällaste diskant. Strax blev det tydligare, och snart tydligt nog.
Det var ungarna, som skreko.
Mormora! skreko de. Mormora!
Från Basse, den äldste, tretton år fyllda, till Lasse, den minste, om
två, taktfast, envist, klangfyllt:
Mormora! Mormora!
Mor i Sutre rodnade som en ung flicka. Hon drog hastigt ned kjolarna,
stack fötterna in i fållen, krängde sig fast vid stöttan. Håller jag mig
tyst så tör de missa mig, mente hon. Men klockspelet sjöng oförtrutet
och det var nu tydligt att det drog fram genom allövet, ett stenkast
blott från stättan.
Mormora! Mormora!
Först kom Basse, trettonåringen, Stavas son, på sin grevlige faders
befallning kristnad till Basilius. En trög och långsam och förståndig
gosse, full av hin håle. Efter följde Lars och svärans barn, Britta,
Kajsa, Bollan, namnad efter farmor, Lasse, två år mellan varje och två
alnar nu. Basilius stannade på dryg käpplängds avstånd ifrån stättan,
den andra stannade var i sin stad, behållande avståndet sins emellan.
Mor i Sutre sporde:
Vad håken skriker I efter?
Men nu skreko de inte alls, en fullständig tystnad rådde. Öronen
petades, tårna undersöktes, luggen krafsades.
Mor i Sutre sade:
Packa er hädan! Ser I inte att kalvarna gå ur lagårn?
Då svarade Basilius:
Jag tyckte, att det var en kråka som satt på gärsgårn.
Det tyckte'n, bekräftade Britta.
Och Basilius fortsatte:
Men det var för stort, så jag trodde det var en örn.
En stor, stor örn, upprepade Lasse.
Mor i Sutre svängde sin stav, icke för häftigt dock, ty ställningen var
obekväm och varje rörelse förorsakade smärta.
Packa er hädan, sa jag! Laga er bort!
Basilius bytte fot, därpå sade han:
I jonse såg jag en stor huggorm. Den var välan så stor som en kvastkäpp.
Den ligger välan vid köksten och gonar sig.
Den hålen visste, att mormor hade ormskräck. Om ej för egen räkning så
för ungarnas. Och nu märkte han med glädje, att gärsgårn begynte åma
sig och knastra.
Men mor i Sutre såg den ledes list och sade:
Nämn'et för gästgivarn så slår en ihjäl en.
Gästgivarn går för plogen.
Säg'et åt pigan då.
Hon törs inte för han är så åbäkig. Det är nog bara mormoran som slår en
tocken.
Mor i Sutre betänkte sig. Satt hon ett ögonblick till så skulle
skånkarna somna. Ormen trodde hon inte på, men list är bättre än less.
Gå förene ni då, sade hon, så kommer jag. Rappa på!
De togo skutt, som tydde på en underfundig glädje, och tumlade nedför
backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med låret och tullrade om
som en tunna i ljungen. Det tövade lite innan hon kom på fötter igen och
fick träskorna på. Ungarna voro redan dolda i allövet. Mor i Sutre
räckte lång näsa nedåt dalen, svängde om på hälen och klafsade raskt och
manhaftigt fram över ljungen. Nu hade spåret tinat bort med frosten, men
att det ledde till Gruvkärret var visst som amen i körkan. Hur långt
försprång kunde han ha, Daniel? Klockan tre gick flickan till kärret med
byken, klockan fem gav han kritterna vatten. Nu var hon väl åtta vid
pass. Tre timmar. Tre timmar allena vid Gruvkärret, Daniel och flickan --
Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande
grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev
aldrig fel. Röd blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som
rann i rännilar fram ur det vattenkammade, grågula håret, men till
minstingen skulle hon inte lämna Daniel en timme till i lejongropen.
Inte för att Träskens jänta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte
för att Daniel var värre skalk än andra i tonskiftet. Men det vet en,
att när fäboden får lås får björnen lus. Och när nu gästgivarn sagt sitt
ord mot gifte, fick en väl vaka att det inte bleve kättja i stället för
kräckla. Nog med en oäkting i Sutre. Rotar sig den vanan i en gård så
sitter den hårdare än själva pankan. Och vad blir det till med dessa
ungarna, som drättla upp i lönn? Har de så greve till far, så blir det
inte likare för det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han fått och
det var ändå det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan.
Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog högst i
läsningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett sånt
där mellanting mellan hand och vante.
Och det är också det, att upproret ska kvävas i sin linda. Har
gästgivarn sagt sitt ord så ska det vara sagt, om än tokot. Och har
sväran lagt Sutre till kast, att Stava slog över skackeln, så skall hon
till minstingen inte få Daniel att tjata om. Den leda tungan hennes.
Stava i ny och Stava i nedan. Som om det varit fel med flickan från
begynnelsen! Nej, bara det, att hon råkade lämna hemmet på en torsdag.
Det var orsaken och ingenting annat.
Se det att lämna sitt hus på en torsdag, det är rent förbannat, tänkte
mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och
därtill den trettonde i oktober. Hon stannade och såg sig omkring.
Småskogen var slut och hon befann sig på vindfället mellan björkhagen
och Rågklinten. Hela sluttningen var beströdd med rullstenar från ett
barnhuvuds storlek till ett hebbres. Här i ödemarken kunde det inte vara
stor synd att vidtaga sina försiktighetsmått. Hon bröt av en björkkvist,
skalade bort bladen, lindade och knöt den kring vänstra handloven. Det
var varken al eller ask men en ska väl inte tro på ett sånt himla skrock
att det skulle göra någon skillnad.
Då visslade en glada, då skrattade en skata, då hoade uven, fast det var
ljusan dag. Mor i Sutre rodnade ända upp i öronsnibbarna. Men hon såg
varken åt höger eller vänster utan gick sin kristliga väg rakt fram.
Då begynte klockspelet ringa. Rang runt om, bakom och framom, till höger
och vänster.
Mormora! Mormora!
Satan, sade mor i Sutre. Och plötsligt kom hon att tänka på, att detta
var underligare än något torsdagselände. Allt från den arla stund, då
hon upptäckte, att röda gumsen inte fanns i stallet och Daniel inte på
gästgivargården, hade dessa ungarna hängt efter henne som ettermyror
efter en daggmask. De hade väl den ovanan eljest ock, men en knock med
käppen där ryggraden slutar brukade vara tillfyllest. Icke så i dag.
Aningen om ett svart skälmstycke grydde i morans sinne. Hon ropade:
Basse! Var håken håller du hus? Kom fram!
Basilius kom fram bakom en sten och stannade på käpplängds avstånd,
likaså Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade ända fram till
vadmalskjorteln, det stora huvudet sänkt, blicken fästad vid tårna. Och
plötsligt böjde han sig ned, tog sig om högra stortån och jämrade:
Aj, aj, aj, aj.
Vad har du i tån? frågade moran.
Men han bara skrek: