Gästgivarn i Sutre var några och femtio år då han tog sig hustru.
Orsaken till dröjsmålet var den, att han som gästgivare råkat kvinnfolk
av alla slag och i en punkt funnit dem alla lika som syskonbär. De höllo
inte med rättvisan. Efter hans förmenande. Och orättvisa var gästgivarn
i Sutre en styggelse.
Av samma orsak höll han sig icke med konjak, rom, arrack med flera
tullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orättmätig pålaga,
den där en rättvis man icke borde underkasta sig. Hellre då lida den
försmädelsen att höra granntyckta gäster klandra maten, lagad av en
halvblind gumma, och den tarvliga drycken.
Men en dag kom till gästgivargården i Sutre en västgötaknalle, slog sig
ned under eken med lådan sin och begärde konjak.
Har jag inte, svarade gästgivarn.
Varföre då, då? frågade knallen, som var en allvarlig ung man med svarta
tattarögon och svart, stripigt hår.
För det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gästgivarn och
utlade sina åsikter om tullen.
Det finns väl tullfri konjak, invände knallen. På västkusten kan en
tappa konjak ur gråberget, om en bara har rätta handlaget.
Det lät någonting, tyckte gästgivarn. Och eftersom knallen lovade att
lära honom rätta sättet att tappa konjak ur gråberget, och eftersom
gästgivarn vid fyllda femtio så gott först som sist borde se sig om i
världen, ställde han om sitt hus, spände för kärran och åkte med knallen
till Göteborg.
Fem veckor senare, vid Brittmässotid, vände han tillbaka. Storeken i
Sutre stod ännu grön så när som på den blixtbrända toppen, och när
kärran svängde om klinten, pekade gästgivarn och sade:
Det är väl grant?
Bak i kärran hade han sex ankare konjak och annan munfägnad och bredvid
sig på sätet hade han en långbent, smärt flicka.
Det är väl grant? sade gästgivarn, men flickan sade ingenting.
Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade med
piskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, och
sade:
Det är väl rart?
Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på det
höga, brutna, svarta taket.
Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn.
Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekens
vidd.
Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann?
Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kala
toppen.
Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig.
Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder till
kärrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog därpå sin packning och
flickans och bar in i kökshuset, spände ifrån hästarna, ställde in dem i
stallet och gav dem foder och vatten.
Under allt detta satt flickan kvar på brädan, händerna i knät.
Ska du inte stiga ur? frågade gästgivarn.
Nej, sade flickan.
Hur länge ska du sitta där då? frågade gästgivarn.
Tills du kör mig hem igen, svarade flickan.
Det dröjer, sade gästgivarn, gick in i köket.
Efter en bra stund tittade han ut igen. Flickan satt alltjämt på
kärrbrädan, händerna i knät.
Skulle du inte hålla dig lite till rättvisan nu? undrade gästgivarn. När
som du ska vara hustru och gästgivarmor.
Inte är jag mor än, sade flickan, och inte blir jag det här i gården.
Det får vi väl se, sade gästgivarn, ropade på drängen och drog in kärran
i vagnslidret. Han bommade för dörren, gick ut på ägorna och återvände
först i mörkningen. När han strök förbi vagnslidret hörde han ett sakta
knackande på dörren. Gästgivarn lade örat till.
Vill du ut nu? frågade han.
Ja, jag är farligt hungrig, svarade flickan.
Gästgivarn öppnade, pekade med huvudet på köksbyggnaden.
Dennasse här du köket. Laga något åt mig med.
Flickan in i köket. Efter en liten stund sken fönstret, rök skorsten,
ångade mustiga dunster ut genom dörrspringan, där gästgivarn stod och
lurade.
Nog har hon de riktiga tagen, tänkte han. Om hon bara vill hålla sig
till rättvisan.
Han gick in, satte sig till bords och åt så god mat som aldrig förr i
Sutre.
Flickan stod vid spisen, skötte sina sysslor och småsjöng.
Gästgivarn torkade sig om mun, tackade gud och sade:
Nog kommer du att trivas i Sutre. Det var inte farligt.
Aldrig! sade flickan.
Åjo bevars, vidhöll gästgivarn. Du är inte tungsint av dig. Och får du
sen småfolk att pyssla med.
Då går jag min väg, sade flickan.
Med ungen? undrade gästgivarn och småflinade.
Flickan sade:
Blir han lik dig, så vill jag inte se honom.
Jaså, sade gästgivarn.
Och blir han lik en annan, så ska du inte ha honom, din grömming.
Vem skulle han då bli lik? undrade gästgivarn.
Det är en du inte känner, sade flickan. Blir han lik honom så ska jag
hålla honom som Vår Herre.
Och vart ska du ta vägen med den? frågade gästgivarn. Blir han så fin,
han, så är det väl bäst du går till kungen med honom. Eftersom inte
Sutre duger.
Nej, inte åt honom, sade flickan, kastade med huvudet.
Gästgivarn såg sig omkring.
Han kan få sämre, tyckte han.
Nej, inte om det så vore i diket, sade flickan.
Därmed var samtalet slut och flera fördes ej i det ämnet mellan
gästgivarn och hans hustru.
Men två år senare födde hon honom en son.
Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och åbäkig
och så i alla stycken sin fars avbild, att det måtte förvåna.
Och mor i Sutre fick ännu en son.
Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Han kallades Anders efter morfar och släktade mera på mödernet, så att
han var rörlig och häftig och som barn så lynnig och oberäknelig, att
modern måtte aga honom beständigt.
Därnäst kommo så döttrar och sent omsider, då mor i Sutre redan var över
fyrtionde året, ännu en son, som kallades Daniel.
Vem ska han vara lik? frågade gästgivarn.
Dig, svarade hustrun.
Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern
om icke i det, att han var gladlynt.
Då Daniel var vid pass tio år gammal, hade gästgivarn kommit ett bra
stycke in på sjuttiotalet. Han hade svårt att förlika sig med pojkens
upptåg.
Daniel hör inte hit, sade han.
Hör han inte hit? upprepade gästgivarmor. Det var håken. Hör inte min
pojke hit?
Nej, sade gubben och grinade illfundigt. Det var nog honom du tänkte på,
när du sa, att son din var för god för Sutre.
Men gästgivarmor förstod ingenting utan gubben måtte upprepa ord för
ord vad hon sagt den första dagen i Sutre.
Då rodnade mor i Sutre ända upp i öronsnibbarna.
Det var skam till minne du har! sade hon.
Överord minns en nog, sade gubben.
Men jag har glömt det, jag, försäkrade mor i Sutre.
Du blir väl påmind, sade gubben.
Men mor i Sutre tänkte inte vidare på den saken förrän den dagen, då
gästgivarn dog. Sedan han bett barn och husfolk om förlåtelse, anropade
han hustrun om tillgift för vad han mot henne brutit.
Vad skulle det vara? frågade mor i Sutre, satte händerna i sidorna.
Gästgivarn räknade upp en del och nämnde som det värsta, att han tagit
henne mot hennes vilja.
Än sen då? sade mor i Sutre.
Därför hade hon aldrig trivts, menade gubben.
Nu hör jag, att det är slut med dig, Lars, sade mor i Sutre. Som du har
blitt velig.
Och hon slog sig på de vidlyftiga höfterna och förde händerna till den
digra barmen.
Kan någon se på mig att jag inte har min trivsel och fägnad? Nej, jag
begriper inte vad det är du har gått och funderat på.
Och hon tänkte inte vidare på den saken.
Förrän en sommarsöndagsmorgon, då hon satt på bänken under storeken och
anställde sina gudsbetraktelser. Raslinge klockor ringde och postillan
låg i knät, uppslagen för andaktens skull men oläst för tankarnas.
Då tänkte hon på det där, som hindrat flicksnärtan att hoppa ur kärran
rakt i famn på gästgivarn. På det där, som kommit tungan att löpa med
otänkta tankar.
Inte var det det, att hon haft en annan kär.
Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med blå halsduken.
Kunde också ha varit någon annan.
Hon mindes icke.
Nej, det var väl det, att hela tunga livsarbetet skulle taga sin början
just som hon steg ur kärran. Taga sin början utan återvändo. Det kändes
som en tung hand och flickkroppen spjärnade mot.
Och ändå är det bara det en trivs med, tänkte mor i Sutre.
Till sist.
Tankarna bli korta och stadiga, mest som de voro av kött och blod. Jag
har bara fyra.
Den ena tanken heter Lars, den andra heter Anders, den tredje Stava och
den fjärde Daniel.
Och så hela Sutre. Men det är inte en tanke.
Det är käringen själv.
Som hon nu satt där under storeken med postillan i knät till synes
läsande, gingo barnen förbi henne, alla fyra i kyrkkläder.
Först kom Lars, huvudet sänkt, ögonlocken tunga, pannan rynkad.
Det är hela gästgiveriet, tänkte mor, smög en blick i smyg till sonen.
Det är privilegier och skjutsstadga och länsstyrelse och sockenstämma
och sju sorger för det dagliga.
Härnäst kom Anders, mössan i nacken så att solbrännsranden ohöljd lyste
som ett ärr tvärs över pannan.
Det är hästar och åk, tänkte mor, det är vägar och broar och bommar och
skjutspengar och resenärer av alla slag.
Hon log åt sin tankelek.
Härnäst kom Stava.
Kök och klädkammare, tänkte mor.
Sist kom Daniel.
Som han var yngst och kälen gick han icke förbi utan ställde sig tätt
intill mor.
Då spratt hon till och rodnade.
Vad en tänker tok! Är detta gudsbetraktelser.
Och hon förde fingret till skriften i David Rygelii postilla, läste:
"Så säger ock Salomo: Den sig uppå sitt hjerta förlåter, han är en dåre;
men den som går med wishet, han skall friad varda."
Vartill Paulus i första Episteln till de Corinthier, 3 kapit. 19 vers
genmäler:
"Ty denna wärldens wishet är galenskap för Gud, efter som skrivet är:
Han griper de wisa uti deras klokhet."
Det var texten, och nu kom utläggningen.
Men luften under lövvalvet var solljum, skriften svårtydd och meningen
undersam, ty ord stod mot ord som två stångande gumsar.
Så att mor hade icke hunnit särdeles långt, då Daniel tillkännagav, att
en resande höll sitt intåg genom södra grinden.
Ett ståtligt ekipage fast skamfilat, åldrigt, rangligt.
Det är Frönsagreven, sade Daniel och drog sig närmre mor.
Då blir jag sittande, sade gumman.
Ty med greven på Frönsafors hade folket i Sutre ingen samfärd.
Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, räckte tömmarna åt
Daniel.