Jag stoppade brefvet i fickan och skrynklade det.
-- Karlen väntar på svar, påminte Mari.
-- Det behöfs inte något svar. Han får gå.
Mari gick, och jag steg också upp för att taga afsked.
-- Hvart har du så brådtom? Sitt nu en stund till, bad fru Hartman.
Men jag kunde icke. Blotta tillvaron föreföll mig outhärdlig.
Jag mins icke mer, huru den aftonen gick. Troligen skötte jag om barnen,
kanske sysslade jag också i köket. Blott det kommer jag ihåg att senare,
då alt var tyst omkring mig, då barnen sofvo och Mari var i köket, fann
jag mig stående i Anttis rum, vid hans skrifbord. Jag betraktade hans
saker, hans stolar, böcker och papper. Jag gned stolkarmen med min hand,
lade askkoppen på dess vanliga plats, och sticklådan dit, där den borde
ligga.
Hvad detta var gränslöst sorgligt!
Mina ögon fäste sig vid skriftygsmattan, hvilken jag som fästmö hade
sytt ut. Gröna blad af stålpärlor på mörk botten. Då var lifvet
rosenrödt, och framtiden strålade som en solklar dag.
Antti dröjde -- månne han öfverhufvud mera skulle komma tillbaka?
Fåfängt hopp! Jag viste ju att jag förlorat honom, jag viste att han
icke mera hade en tanke öfrig för mig, att hela hans starka själ i detta
nu lågade för Agnes. Och huru hastigt hade icke detta gått! För några
dagar tillbaka var alt ännu helt annorlunda, Antti var nöjd, bestyrsam,
upptagen af sitt arbete. Jag lugn, foglig, tänkande så godt som
uteslutande på Antti och barnen, medan jag från morgon till kväll
sysslade med mina små bestyr i hemmet. Och nu --? Hvarför kom denna
förändring så oväntadt, utan någon varsel, utan någon aning till
förebud? Jag mindes hvarje detalj alt ifrån början, och jag kom till den
slutsatsen att Agnes från första ögonblicket gjort ett djupt intryck på
honom. Antti sällskapade icke gärna med fruntimmer, men så länge Agnes
var hos oss gick han ej ut ur rummet. Och huru lifligt de hela tiden
samtalade -- ja, värkligen, då kände jag ju redan dunkelt att jag var
tillbakasatt. Huru han sedan oroligt gick fram och tillbaka och huru
tydligt han gaf luft åt de stridiga känslorna i sitt inre. Han
disputerade med Agnes, men tog henne i hand annorlunda än han gjorde det
med någon annan, följde henne ända ut på trappan och stod länge i
fönstret, blickande efter henne. Han klandrade Agnes. -- -- Och däröfver
kände jag mig tillfredsstäld, min fjolla. Jag förstod icke att han med
sina ord blott ville kämpa emot sina egna känslor.
Och hans ömhet mot mig föregående kväll? Därmed försökte han lugna sitt
samvete, det var ju klart som dagen! Men jag, min stackare, uppfattade
det på annat sätt. Jag veknade fullkomligt och önskade dem en treflig
afton! Huru kunde jag vara så dum?
Och det där utbrottet af kärlek om morgonen? Jag bet ihop tänderna, när
jag kom ihåg det. Huru kan man förnedra sig så? Det skulle aldrig mer
hända. Om också Antti ångrade sig, bad om förlåtelse, på sina knän
bönföll om en smekning -- ej ens då. Nej!
Det hördes steg på gården. Jag vände mig om och såg Antti komma. Han
gick raskt, svängde gladt sin käpp och smålog uppåt fönstret.
Jag hann icke tänka någonting. Men öfver panna och tinningar kände jag
ett egendomligt tryck.
Hvarför kom han? Han hade kunnat stanna där han var.
Han fick ringa. Mari skyndade från köket att öppna.
Jag rätade på mig och lyfte upp hufvudet. Det gjorde mig, tror jag,
litet längre än förut.
Det gick i dörren, käppen stötte mot golfvet. Jag vände icke på hufvudet
och tog icke mina ögon från fönstret.
-- Har du haft ledsamt här hemma, Lisi?
Han försökte lägga armen om mitt lif. Men jag stötte honom bort, tog
några steg bakåt, mätte honom från hufvud till fot och såg honom sedan
rakt in i ögonen med en hotande, kall, tillbakavisande blick.
-- Kom inte nära mig!
-- Så? Hvad står på?
-- Hvad? Det frågar du! Tror du jag är så dum, att jag ingenting märker?
Huru har du burit dig åt gentemot mig under dessa dagar? Först blir du
förtjust i en främmande kvinna, ger dig till hennes leksak, och djärfs i
min närhet --
-- Du är från dina sinnen!
-- Det är du som är från dina sinnen -- du själf. Du som på detta sätt
kan glömma dig. -- Åh, hvad jag föraktar dig!
-- Gör ett slut på det här, Lisi!
-- Ja, det skall jag göra -- det har jag redan gjort. Emellan oss är det
slut ... ty jag kan aldrig i mitt lif förlåta dig detta ... aldrig
glömma det. Och ingenting i världen skäms jag för och ångrar så som det,
att jag någonsin litat på dig. Att jag ej förstod huru litet värda alla
dina berömda grundsatser voro. Och din stadga, dina vackra talesätt --?
Ord, ingenting annat --
-- Jag känner värkligen inte igen dig. Skulle du vilja gå ut ur mitt rum
och lämna mig i fred?
-- Du skall nog få vara i fred för mig. I fred -- för alltid!
Jag gick och slöt dörren. Jag flydde ända in i mitt eget rum. Där sjönk
jag ned i soffan.
Jag darrade i hela kroppen, mitt hjärta bultade, och bloden sjöd i mina
ådror. Jag höll på att kväfvas.
Med hopknäpta händer satt jag där orörlig, flämtande, skälfvande -- jag
vet ej huru länge.
Det föreföll mig som om allting stannat -- som om hela lifvet på en gång
stelnat i sina former.
Då stormen i mitt inre något lagt sig och tankarna klarnat, så att jag
småningom började uppfatta hvad som tilldragit sig, kände jag först en
egendomlig tillfredsställelse med mig själf. Jag hade uppträdt stolt,
stark och sträng, hade krossat honom med mina blickar, mina ord och hela
mitt väsen.
Jag såg för mig alla de växlande skiftningarna i hans anlete. Först
uttrykte de blott förvåning, sedan undran, tvifvel, vrede.
-- Jag känner inte igen dig, sade han.
Det tror jag nog. Han ansåg mig oförmögen till själfförsvar och trodde
sig obekymradt få trampa mina rättigheter under fötterna. Nu hade han
fått inse sitt misstag. Jag var ingalunda en sådan stackare som han
trott.
Följderna insåg jag nog: vårt förhållande var ohjälpligen brutet.
Naturligtvis skulle vi söka skilsmässa. Sedan skulle jag bli ensam med
barnen...
Ensam hela mitt lif igenom!
Min tanke svindlade. Det var som om en öde, dyster öken legat framför
oss, -- mig och barnen.
Andra tankar sökte sakta smyga sig fram.
Var det mitt fel? Hade jag öfverhufvudtaget kunnat förhindra det?
Brytningen hade orsakats af Antti. Det skulle han äfven själf nödgas
erkänna förr eller senare, då Agnes gjort honom olycklig...
Då skulle han få lida samma kval som jag nu. Och då skulle han förstå
huru svårt han brutit emot mig, förstå det och ångra.
Men när detta inträffade, skulle han vara ensam i världen likasom jag.
Och emellan oss skulle ligga ett svalg så djupt, att det vore
oöfverstigligt.
Sorgliga minnen, blödande sår...
Barnen sofvo lugnt. Jag hörde en stund på deras jämna andedrag.
Hvad tänkte Antti på där i sin kammare? Hade han lagt sig? Skulle han
värkligen kunna somna strax efter detta? Längtade han ej efter
försoning? Hvarför kom han ej för att förklara sig? Hvarför sökte han ej
med ett enda ord försvara sig och bevisa grundlösheten af mina
beskyllningar? Jag skulle så gärna trott honom.
Var han uppe ännu, gick han fram och tillbaka, såsom han brukade, då han
reflekterade öfver någonting?
Eller låg han redan? Hvad tänkte han om mig? Var han ledsen, hatade han
mig?
Eller förstod han att det blott var kärlek altsammans? Af kärlek hatade
jag dig, Antti, af kärlek yttrade jag dessa vansinniga, rasande ord.
Förstår du det ej? Hvarför kommer du då inte?
Med längtande saknad, med hoppfull ömhet betraktade jag den stängda
dörren. Jag höjde mina hopknäpta händer mot den: Antti, kom -- och brast
i gråt.
Dörren förblef stängd. Dess gula trä rördes ej af min gråt och dess
mässingslås brydde sig ej om min klagan.
Jag öppnade den sakta. Salen gapade tom emot mig. Jag smög mig på tå
öfver golfvet till Anttis kammardörr. Jag böjde mitt öra nära intill
den.
Ingenting hördes.
Jag höll tillbaka min andedräkt och lyssnade åter.
Ingenting! Sof han värkligen?
Sof han lugnt, medan jag förtärdes af brinnande kval. Sof han, ehuru han
viste att vårt förhållande var brutet, att vi för alltid voro skilda!
Jag kunde icke fatta huru någonting sådant var möjligt, men när jag
stått där en stund, föreföll det mig dock naturligt. Då han icke brydde
sig om mig, sörjde han ej häller öfver vår skilsmässa, tänkte jag. Och
samvetet sof, och minnena hade bleknat. Nya känslor, nya intressen hade
jagat dem på flykten.
Om äfven jag kunnat bli lika kall gentemot honom! Men jag kunde icke. I
detta ögonblick älskade jag honom varmare än någonsin förr, älskade
honom med smärta och sorg, och med en hopplöshet, som gjorde mitt sinne
otillgängligt för alt annat i världen.
Ännu en gång lutade jag mitt öra till dörren. Jag trodde mig höra att
någon rörde sig, kanske vakade han ändå? Kanske vakade han och var
bekymrad som jag? Om jag hade vågat öppna dörren -- men det var
omöjligt, jag hade icke djärfhet nog. Jag darrade af köld, så att
tänderna skallrade. Slutligen smög jag mig sakta bort, kastade mig på
bädden och grät...
Och när jag följande morgon vaknade, ville jag återigen inte tro att alt
detta var sant.
Barnens röster gjorde mig nervös. Jag brydde mig icke om dem nu, ty jag
måste i fred få tänka och påminna mig hvad jag egentligen sagt och
gjort.
Plötsligt stod det alt för mig, hela mitt uppförande mot Antti i går och
mina dumma, oförståndiga ord.
Jag satte mig ner och knäpte ihop händerna.
Gode Gud, var det värkligen sant! Jag kunde icke fatta hvad som kommit
åt mig, hvad som bragt mig från mina sinnen.
Om jag nu just träffat Antti, skulle jag ha talat öppet med honom,
skildrat för honom hela mitt sinnestillstånd i går, och vårt förhållande
skulle säkert ha kommit på rätt igen.
Men när jag i denna afsikt gick in i hans rum, fans han ej där. Han hade
för längesedan gått ut i staden, sade Mari.
Det återstod ej annat än att vänta. Jag sysslade med ett och annat,
under det tankarna gingo sina egna vägar.
Jag hörde nog när Antti kom hem, men jag kom mig ej för att gå och tala
med honom. Matsalen var ett neutralt område, där kunde vi bäst träffas.
Mari gick och bad honom till frukosten; jag stod vid ändan af bordet,
ett rof för stridiga känslor. Jag lyfte lilla Aino upp på sin stol, band
haklappen om Anttis hals och lät honom klifva upp på sin vanliga plats
till höger om mig.
-- Vänta nu vackert tils pappa kommer.
Han kom. Han hälsade kort god morgon, kastade en sidoblick på oss och
satte sig till bords. Jag satte mig midt emot honom som vanligt och
stälde i ordning maten för barnen, sade med låg röst hvad jag hade att
säga dem och undvek att se åt Antti.
Därpå tystnade jag också, och intet annat ljud hördes än knifvarnas och
gafflarnas skramlande, ty äfven barnen åto för att stilla den första
hungern så hastigt, att de icke sade ett ord.
Huru gärna jag velat veta hvad Antti egentligen tänkte och hvad han
ämnade göra! Men det fick jag naturligtvis ej, då jag icke kunde närma
mig honom med en blick, ett ord eller den minsta åtbörd. Jag kunde icke
ens förmå mig att räcka honom de asietter, som råkade stå i min närhet,
då han icke räkte mig dem, som voro närmast honom. Stoltheten gjorde
hvarderas sinne hårdt och vidgade klyftan mellan oss alt mera.
Rummet föreföll mig tomare än vanligt, då Antti gått bort. Omedvetet
hade jag likväl kanske önskat och väntat att han skulle säga någonting
eller att någondera af en tillfällighet fått anledning att yttra ett
ord. Men Antti slutade sin måltid före oss, stolen skrapade i golfvet,
och dörren slöt sig efter honom. Om en stund gick han åter ut i staden.
Mitt sinne blef alt mörkare. Detta var dock altför sorgligt.
Han gick ut i staden, skötte lugnt sina angelägenheter och brydde sig
icke ett grand om att förhållandet emellan oss var brutet?
Eller -- hvad viste jag -- kanske företog han åter i dag någon utfärd
med Agnes?
Kanske omtalade han just nu för Agnes min svartsjuka, och kanske
skrattade de åt mig?
Det föreföll mig först alldeles omöjligt. Men när denna tanke engång
slagit rot i min hjärna, så lossade den icke mer därifrån. Om jag äfven
för en stund lyckades fördrifva den, så kom den snart åter med dubbel
styrka och förvandlades småningom till säker öfvertygelse.
Mitt hat från i går började åter sjuda inom mig. Jag måste få tag i dem,
måste få -- --
Jag viste inte rätt hvad jag ärnade göra, tog blott hatten, parasollen
och handskarna och begynte gå åt gästgifveriet till.
Ingalunda var hon väl nu hemma, men kanske viste man där, hvart hon
gått. De skulle åtminstone kunna säga i hvems sällskap hon gått ut...