Jag brydde mig inte om dem. Jag öfvertygade mig själf att jag icke
brydde mig om dem och att jag blott ville hem till barnen.
Ändtligen var jag hemma. Jag fick Lyyli i famnen och de båda andra
omkring mig. Huru glada de voro och huru mycket de hade att tala om för
sin mamma! Redogörelserna ville aldrig taga slut, det var alldeles som
om jag varit borta i veckotal.
De voro glada och obekymrade. Om lifvets sorger viste de ännu ingenting.
Det sved i mitt hjärta. Jag kväfde mina snyftningar och smekte barnen
under tystnad. På samma gång klagade mina tankar:
-- Er far har öfvergifvit oss -- er och mig. Han älskar en främmande
kvinna mera än oss. Vi hafva blifvit värnlösa...
Mina krafter voro uttömda. Jag bad Mari föra barnen ut att spatsera, så
att jag skulle få hvila mig i fred.
Vanmäktig af sinnesrörelse föll jag värkligen i djup sömn och sof lugnt
en eller en half timme. Då jag vaknade, kände jag mig lugnare. Barnen
voro ännu ute, i rummen var det så tyst och ljust, solen sken snedt in
mellan gardinerna.
Det som nyss inträffat framstälde sig strax för mitt sinne. Till en
början ville jag ej tro att det var sant. Det föreföll mig såsom en ond
dröm. Var det jag, som var nära att kasta mig i sjön? Var det jag, som
lämnade dem och plötsligt begaf mig bort?
Och den rasande vreden, -- sorgen? Hade jag värkligen någon orsak
därtill?
Nu, då jag var uthvilad och tänkte öfver saken, såg jag den i ett
alldeles annat ljus. Antti otrogen? Lättsinnigt förälskad i en främmande
kvinna, som han blott sett några gånger? Antti, -- han som var så stadig
och så hederlig?
Omöjligt, absolut omöjligt! Jag var helt enkelt oförnuftig och hade
varit värd att --
Jag skämdes för mig själf och beslöt att slå hela historien ur hågen och
att på allvar taga i tu med någonting. Jag sprang upp, gick ut i fria
luften och stälde mig i porten för att se om barnen icke syntes till.
På gården var alt som förr. Allting stod på sitt ställe. Där låg
Hartmans byggning med sina fönster och sin farstukvist, där
stugbyggnaden och brunnen icke långt ifrån. Där trägårdsstaketet, där
porten. Alt kände jag så väl igen, till och med sanden på marken
föreföll mig bekant.
Antti skulle glömma sin hustru och sina barn? Lämna sitt hem och följa
en främmande kvinna? Kunde man tänka sig någonting mera absurdt?
Till och med den solbelysta, välbekanta gården med alla sina vänliga
byggnader, försäkrade mig att något sådant aldrig skulle kunna hända.
Jag var åter mig själf, jag var som förut. Det var mig motbjudande att
tänka på min vilda vrede nyss, på min vansinniga sorg och mina
själfmordsplaner. Då tanken i förbigående snuddade vid dem, var jag böjd
att tro på tillvaron af någon ond ande, som osynlig lurar i vår närhet
och inväntar ett gynsamt ögonblick för att öfverrumpla själen och taga
den i sitt våld.
Jag önskade att Antti snart måtte komma hem. Det plågade mig att jag
gjort mig skyldig till en orättvisa gentemot honom. Jag hade ett behof
att visa honom, huru jag litade på honom och älskade honom.
Men Antti hördes ej af. Jag hade redan varit hemma mer än en timme. Han
hade lofvat komma strax efter mig och dröjde dock så länge...
Jag såg på mitt ur och räknade ut att fyra timmar förflutit sen vi
begifvit oss af på seglatsen. Nog hade de redan kunnat komma...
Men de hade helt säkert roligt där de voro, och hvarför skulle jag icke
unna dem det? Gärna för mig skulle de få dröja där om också till i
morgon bittida, jag skulle ingalunda afundas dem deras glädje. Tiden
skulle nog gå med barnen och allehanda göromål.
Agnes hade rätt. Det var dumt att vara svartsjuk, det var fult. Ingen
människa borde förnedra sig ända därhän att lämna dylika känslor
spelrum.
Men i öfrigt var hennes uppfattning af äktenskapet alldeles förvänd.
Tillåta sin man att vara otrogen...? Och själf begagna sig af denna
frihet?
Nå ja, man fick inte fästa så stort afseende vid hennes ord. Helt säkert
skulle hon ändra åsikt om hon blott blefve gift. Men i alla fall borde
hon ej komma fram med sådana saker, åtminstone icke inför gifta män, det
kunde medföra dåliga följder. För Antti fruktade jag ingalunda...
I alla fall var det märkvärdigt, att Antti ej stöttes af hennes gemena
koketteri. Då hon till och med täktes stiga med foten på hans knä! Om
hon tillät sig att i min närvaro gå så långt, hvad skulle hon då ej --
När jag ordentligt tog saken i öfvervägande, var det dock ej så
underligt att jag blef utom mig. För den skull behöfde jag ingalunda
hysa samvetsbetänkligheter. Antti skulle aldrig tillåtit mig att stiga
på någons knä. Och han skulle icke häller tålt att jag blifvit förtjust
i en främmande herre och fullständigt glömt min man, medan jag
koketterade för den andra.
Och hvilket intryck det gjorde på Antti! Han blef ej ledsen och tog icke
illa vid sig -- han förvirrades blott. En van och erfaren världsman
skulle i en dylik situation förblifvit kall, sett afsikten och skrattat
åt altsamman efteråt. Antti var altför enkel, altför ärlig, han föll
hufvudstupa i snaran. Hvad Agnes måtte göra narr af honom i sin själ!
Något annat förtjänade han för öfrigt icke häller.
Antti hade bort vara på sin vakt. Agnes förkunnade ju honom midt upp i
ansiktet att han skulle komma att glömma alla sina fasta principer och
bli en annan människa till och med här i småstadens trygghet...
Åter hade en halftimme förflutit, och ännu hördes de ej af.
Hvad var det jag tänkte nyss? Önskade jag Antti hem för att visa honom
min tillit och kärlek?
Onödigt! Han hade försummat mig, varit likgiltig -- så mycken stolthet
och själfuppskattning torde väl dock vara den sårade makan medgifven,
att hon ej visar sig tacksam för slikt.
Svartsjuka var visserligen någonting enfaldigt, men till slafvisk
undergifvenhet behöfde man å andra sidan ej förnedra sig....
Sålunda hvirflade tankarna om i min hjärna, och en bitter stämning
hotade att åter få makt med mig. Jag beslöt att rycka mig lös ifrån den
och springa ner till fru Hartman för att tala med henne om andra saker.
Hon satt i sitt rum och sydde.
-- Lisi, -- så roligt att du kom. Jag satt just och tänkte på dig.
-- Af hvilken anledning?
-- Har du redan hört om den sista förlofningen?
-- Nej, och inte bryr jag mig häller om att höra.
-- Bryr du dig inte om? Hvem skulle inte bry sig om förlofningar?
Trefligare nyheter kan det väl inte gärna finnas.
-- Det kan jag inte tycka.
-- När två älskande finna hvarandra och blifva lyckliga?
-- Och då man vet att detta är idel inbillning. Blifva lyckliga? I
äktenskapet? Säg mig, hvilka äktenskap äro lyckliga?
-- Men Lisi!
-- Jag afskyr de där giftermålen. -- Nå ja. Låt i alla fall höra hvilka
dessa två lyckliga äro, som nu funnit hvarandra.
-- Du är satirisk. Nu säger jag det inte mera, försök att gissa.
-- Det skulle ge mig alldeles för mycket hufvudbry.
-- En enkling.
-- Kapten Hake?
-- Och Olga Jankovsky.
-- Det är skamlöst!
-- Huru så?
-- Han har blott i fyra månader varit enkling. Den förra hustrun har
knappast hunnit kallna i grafven.
-- Enklingssorgen är snart förgången, det vet du ju nog.
-- Och nu är han väl i sjunde himmeln och förtjust att den förra hustrun
dött.
-- Det kan väl aldrig vara möjligt.
-- Kanske inte medvetet, kanske utan att tänka på det och utan att
erkänna det ens för sig själf.
-- Ja-a, människohjärtat är ett underligt ting.
-- Jag tror nästan att alla män önska att deras hustrur måtte dö, för
att de skulle få en annan, bättre.
Fru Hartman skrattade.
-- Du öfverdrifver, Lisi.
-- Sådant där förargar mig. -- Vi skola tala om annat.
-- Gärna för mig. -- Ditt ideal tyks ännu vistas i staden -- fröken
Verther, menar jag.
-- Ja, det gör hon.
-- Kommer hon att dröja länge?
-- Jag vet inte.
-- Hon har alldeles förtrollat människorna här. Herrarna göra inte annat
än springa gata upp och gata ned för att få se henne.
-- Jaså.
-- Det är inte att undra öfver. Hon är värkligen förtjusande. Jag har
aldrig i mina dagar sett maken.
-- Ja, det är hon visst.
-- Din man tyks också ha mjuknat, så styf han än eljes är. I morse mötte
jag dem på gatan, men de samtalade så ifrigt att de inte ens sågo mig.
-- Hälsade inte Antti?
-- Nej. Han såg så troget på fröken Verther, att han ingenting märkte,
fastän vi gingo tätt förbi hvarandra.
-- Någonting sådant tror jag inte har händt Antti förut.
-- Ögonen bländas af att blicka in i solen.
-- Så är det.
-- Hvart gingo de för öfrigt? Jag förvånade mig öfver att du inte var
med.
Jag hann ej svara härpå, ty Mari uppenbarade sig samtidigt i dörren med
en biljett i handen.
-- Hvad är det där för en biljett?
-- Herrn lär ha skickat den.
Jag ref upp brefvet och läste:
-- Vänta mig ej till middagen. Vi äta i värdshuset i parken. Kom
med om du orkar. Jag hoppas ditt illamående redan är öfver.