VII.

-- Om fröken Verther var hemma? Joo -- fick jag till svar. Och en

beskäftig kypare med serviett på armen skyndade framför mig genom

korridoren och öppnade dörren till Agnes' rum.

Vid första ögonkastet såg jag att Antti icke var där. Agnes var ensam

och halflåg utsträkt i en hvilstol.

-- Lisi --

Hon riktade på mig en matt blick.

-- Det var bra att du kom.

-- Är du sjuk Agnes?

-- Nej.

-- Trött?

-- Inte just det häller. Men mätt.

-- På hvad? På oss här?

-- På hela lifvet.

Jag blef stum af lutter förvåning. Jag hade åter för mig en alldeles

främmande varelse. I denna bleka, slocknande kvinna fans ej ett spår af

den Agnes, som jag i barndomen känt och ingenting af henne, som i går så

störande ingripit i mitt lif.

Men förtjusande var hon äfven nu, där hon låg i sin skära morgonrock med

halfslutna ögon. Jag såg på henne tyst och undrande.

-- Skulle du vilja hjälpa mig? frågade hon efter en stund.

-- Gärna, om jag kan.

-- Jag tänkte resa härifrån med ångbåten, som går i kväll. -- Men

därförinnan borde jag packa in mina saker.

Jag spratt till.

-- Reser du bort?

-- Min röst uttrykte så mycken glad förvåning, att jag kände mig helt

generad. Lyckligtvis märkte Agnes ingenting, ty hon svarade lugnt:

-- Om jag på något sätt kan bli färdig.

-- Jag skall nog packa in dina saker.

-- Tack!

Hon gaf mig några nödvändiga upplysningar. Därefter slöt hon åter ögonen

som om till och med denna ansträngning varit henne för mycket och sjönk

tillbaka i sitt apatiska tillstånd.

-- Du är bestämdt inte frisk, Agnes?

-- Jo, det är jag, tyvärr.

-- Tyvärr?

-- Just så: tyvärr. Då jag får sådana här skof, önskar jag alltid att

jag vore kroppsligt sjuk.

-- Händer det då ofta?

-- Hm --

Hon smålog sorgset.

-- Jag trodde --

-- Hvad trodde du?

-- Att du tvärtom alltid skulle vara glad och njuta af lifvet mera än

andra människor.

-- Huru kom du på den tanken?

-- Nå -- af alt hvad jag sett och hört. I sällskap är du ju så

sprittande liflig och upprymd.

-- Hm --

-- Och anser vårt stillsamma lif här odrägligt tråkigt.

-- Hvilket det sannerligen är.

-- I alla fall tillfredsställer det oss.

-- Emedan ni ej smakat någonting bättre. Emedan ni ännu -- förlåt mig --

befinna er på ett så lågt stadium och äro så litet utvecklade.

-- Om utvecklingen värkar lifsleda, så är det bättre att förbli

outvecklad.

-- Säg inte det, genmälte Agnes något lifligare. Äfven om jag skulle

lida dubbelt mera än jag gör, så ville jag ej byta med er. Bevare mig

himlen!

-- Då är ju alt bra, skrattade jag, där jag satt vid hennes kappsäck.

Jag skulle inte häller vilja byta med dig.

Agnes måste skratta.

-- Märkvärdigt, hvad barndomsvänner kunna tala öppet och oförbehållsamt

med hvarandra, huru mycket än deras vägar gå åtskils.

-- Du har förändrat dig alldeles otroligt, Agnes.

-- Ja, det har jag. Man skulle inte tro mig vara samma människa som

förr, inte sant?

-- Åtminstone skulle inte jag kunna säga hvad du har gemensamt med den

Agnes jag såsom barn kände i skolan.

-- Hm -- i stora världen förändrar lifvet människorna. I morgon är jag

ej densamma som i dag, och i öfvermorgon är jag åter en annan. Ni äro er

lika år ut och år in. Det vore någonting förskräckligt?

-- Det är inte alltid fallet.

Jag tänkte på den förändring som Antti de senaste dagarna undergått.

-- Huru skulle jag någonsin kunna lita på en människa, om hvilken jag

vet att han ej mera i morgon är densamma som i dag?

-- Ett ledsamt uttryck det där »lita på». Lita på! Hvad behöfver man

lita på någon? Om en människa i dag behagar dig, är det bra, och gör han

det ännu i morgon -- desto bättre. Om ej, så vänd honom ryggen och sök

en annan. Voilà tout.

Medan Agnes talade hade hon blifvit så pigg, att hon lyfte upp hufvudet

och vände sig mot mig. Också hennes ögon hade fått ett lifligare

uttryck.

-- Men hvad skulle du säga, Agnes, om någon, som du tycker om, utan

vidare skulle vända dig ryggen?

-- Som jag tycker om?

Hon sade detta med en mätt, likgiltig, öfverlägsen ton och sjönk

tillbaka i sin förra apatiska ställning.

-- Det kan jag värkligen inte säga, ty såvidt jag kan minnas, har jag

aldrig tykt om någon.

-- Men om du skulle fatta tycke för någon?

-- Så skulle jag också veta hålla honom fast.

-- Det kunde ju likväl hända att han skulle förälska sig i någon annan.

-- Omöjligt, det är inte tänkbart.

-- Du är ung och vacker nu, men tiden går.

-- Prata inte skräp. Jag kan nog bibehålla min makt.

-- Hvad är det?

Kyparen hade hämtat ett bref till henne. Hon ref upp det.

-- Ahaa!

Hon skrattade.

-- Ni får gå. -- Hör du, Lisi, sade hon, då kyparen stängt dörren efter

sig. Och hon skrattade på nytt. -- Jag blef nyfiken.

-- Af hvem var brefvet?

-- Af din man.

-- Jaså.

Mina kinder brände.

-- Han kan inte mera vara min ciceron. Han har fått oväntade hinder. --

Skulle du möjligen veta hvad slags hinder det är?

-- Han har inte sagt mig någonting --

Jag försökte tala så lugnt jag någonsin kunde.

-- Har han ingenting sagt?

Hon skrattade fortfarande.

-- Hvad skrattar du åt, Agnes?

-- Åt ingenting. -- Ni äro så hjärtinnerligen naiva.

-- Jag förstår inte hvad du ser för naivt i detta.

-- Den här roliga historien piggar riktigt upp mig. Hvad skulle du säga

om jag stannade här?

-- Hvad jag skulle säga? Jag skulle packa upp dina kläder igen,

ingenting vidare.

Hon lade sina händer i kors bakom hufvudet och såg småleende upp i

taket.

-- Det skulle ändå roa mig litet.

-- Hvad då? frågade jag, då hon ej genast fortsatte.

-- Ett litet experiment.

Mitt hjärta hårdnade, jag förstod hvilket experiment hon afsåg.

Hon skrattade alt ännu.

-- Han är rädd, han har märkt faran -- och söker fly.

Jag sade ingenting. Hon vände sig till mig.

-- Vet du om hvem jag talar?

-- Om Antti, gissar jag.

-- Precis. Du blir väl inte ledsen?

-- Ingalunda.

-- Hvad skulle du säga, om du såge honom här vid mina fötter?

-- Hvad skulle jag kunna säga --

Min strupe sammansnördes, så att jag blott med möda kunde tala.

-- Om jag i alla fall skulle få bukt på honom --?

Hon smålog, såg fortfarande i taket och gungade med foten.

Men småningom mattades ögonen åter, foten upphörde att gunga, och

anletsdragen återtogo detta öfvermätta, likgiltiga uttryck.

Jag betraktade henne från sidan och väntade på hennes beslut, där jag

låg på knä framför kappsäcken.

-- Skall jag packa upp kläderna?

-- Nej kära Lisi, låt dem ligga. Det lönar i alla fall inte mödan. Jag

ids inte.... Bäst att jag reser min väg. Egentligen förstår jag inte

hvarför jag alls kom hit.

-- Hit till vår ort?

-- Ja, och till Finland öfverhufvud. Jag hade ju bort känna det ... och

veta huru här är.

-- Du hade väl lust att ännu engång besöka ditt fädernesland?

-- För att öfvertyga mig om att jag icke kan komma tillrätta här. När

man engång lämnat dessa små, trånga förhållanden och sett andra slags

människor --

-- Men Agnes, hvad fattas då människorna här? Du tycker att vi äro

tråkiga -- nåväl! Detta fel är af ganska ringa betydelse. Om du inte har

någonting annat emot oss --

-- Skall jag säga det rent ut? Blir du inte ledsen?

-- Nej, säg ut bara.

-- De äro alla -- bönder.

Jag skrattade.

-- Är det det, som är så förfärligt?

-- Förfärligt -- det vill jag inte påstå. Men jag har ingenting

gemensamt med dem, ser du. De höra till en annan värld. Min nyfikenhet

kunna de väcka till en början, men ingenting vidare.

Det var märkvärdigt, huru lugnt jag kunde åhöra alt detta. Jag undrade

själf öfver, att det icke väkte den ringaste harm inom mig. Men jag var

i djupet af mitt hjärta så glad öfver att hon reste och icke stannade

här för att förstöra min äktenskapliga lycka ännu mera, än hon gjort.

Måhända kunde det snart blifva bra igen. I detta hopp förlät jag henne

alt, ja, jag kände till och med en viss tacksamhet gentemot henne.

Och hennes förolämpningar sårade mig icke mera stort. Hon hade blifvit

främmande för oss, hon kände och förstod oss icke mer, hon lefde i andra

förhållanden och bland människor, hvilka genom hela sitt skaplynne

skilde sig från oss, hvilka från början till slut betraktade lifvet från

en annan synpunkt än vi. Hon hade valt sin del. Jag var nästan säker på

att den slutligen icke skulle bringa henne lycka. Men kunde jag döma

henne för den skull? Borde jag ej hällre ha medlidande med henne?

Hon var trött och hade blifvit mätt på lifvet midt under sin ungdoms

bästa blomningstid. Den uppsluppenhet och skenbara glädtighet, som jag

hållit för lifslust, var icke annat än stundens yra, -- en hopplös

människas förtviflade ansträngningar att drifva bort tomheten och

saknaden, som efter dylika utbrott af exalterad fröjd återkommo dubbelt

förfärliga.

Mitt medlidande med min barndomsväninna växte endast, och åter måste jag

kasta en blick på henne, medan jag lade in den sista klädningen. Hon var

alldeles orörlig, man skulle kunnat tro att hon småningom slocknade bort

där hon låg. Lockarna i pannan, ögonbrynens bågar och de långa ögonhåren

tyktes ännu mörkare än förr och hyns hvithet ännu mera bländande. Men

kindernas rodnad hade flytt och ögonens glans likaså. Vacker var hon i

alla fall, så tilldragande i all sin apati att hon nu, jämförd med de

bilder jag bevarade i mitt minne, måhända föreföll mig mera sympatisk än

någonsin förut. Hennes blick uttrykte så mycket lidande, då hon teg och

likasom åter försjönk i sig själf, att jag ovilkorligen fick lust att gå

fram till henne, omfamna henne, tala till henne ömma, tröstande ord,

bedja henne öppna sitt hjärta för mig och söka komma till klarhet med

sig själf. Ty innerst i hennes själ bodde säkert ett tärande kval, som

det fåfängliga lifvet alstrat och hvilket hon trodde sig i stora

världens brus kunna kväfva, men som i stället altjämt växte.

Jag var dock för blyg att följa min impuls. Jag var rädd att hon skulle

skratta åt mig och anse mig dum. Alt som hade en skiftning af moralisk

tendens, uppväkte hennes hån och förakt. Och nästan på samma sätt

betraktade hon alla varma, hjärtliga känslor öfverhufvud. De tyktes

henne blott ådagalägga naivitet och brist på utveckling. Jag höll därför

min sinnesrörelse tillbaka, kufvade min vekhet och sade lugnt:

-- Nu är din kappsäck fyld, Agnes. Där är inte plats för någonting mer.

-- Du snälla Lisi, som haft så mycket bråk! Det är bra, resten lägga vi

i plädremmen. Åh åh, om jag blott orkade upp härifrån. Vet du, vi måste

få oss något till bästa. Du blir här och äter middag med mig -- nej du

får inte alls opponera dig. -- Vi skicka bud till ditt hem. Och när vi

ätit, kommer du och följer mig till ångbåten.

Hon ringde på kyparen, bestälde middag och begynte kläda sig för resan.

-- Det käns riktigt lätt nu, när alt är i ordning och man vet att man

reser härifrån.

-- Hvart reser du, Agnes? Det har du inte sagt ännu.

-- Till Petersburg, kära barn, eller rättare sagdt öfver Petersburg till

Italien.

-- Ensam?

-- Ensam? Nej -- inte ensam.

Hon satt framför spegeln och krusade sin pannlugg. I spegeln såg jag

huru egendomligt hon log vid dessa ord.

-- Hvarför skrattar du?

-- Inte skrattar jag. -- Eller jo, nog skrattade jag i alla fall. Jag

skrattade vid tanken på hvilket intryck det skulle göra på dig, om jag

berättade dig någonting.

-- Hvad skulle du berätta? Rör det Antti?

Jag blef hård till sinnes, då jag gjorde denna fråga, och Agnes märkte

det, ty hon vände sig, såg först förvånad på mig och brast sedan ut i

skratt.

-- Nej, men Lisi, du är ju rent af svartsjuk. Det misstänkte jag nog

redan i går. O, hvilka tankar som måtte ha rört sig i ditt lilla hufvud

under dessa dagar! Det vore roligt att känna till dem. Kära Lisi,

berätta mig --

-- Jag ber dig Agnes, skämta inte på det där sättet. Du misstar dig.

-- Aha, ha vi nu åter dendär skenheliga nordiska kvinnan inför oss!

Antagligen erkänner du inte sanningen ens för dig själf? Nå ja, det är

ju likgiltigt. Jag vill nu inte vara stygg, efter du nyss gjorde mig en

så stor tjänst. Vi besluta således att du inte är det ringaste svartsjuk

och att någonting sådant inte ens skulle kunna komma ifråga, då du

fullkomligt litar på Antti, och då det är absolut omöjligt att en sådan

karl som han någonsin i världen skulle glömma sin plikt. -- Hvad nu?

-- Farväl. Jag går.

-- Nej, Lisi, du går inte. Du ser ju att jag tiger. Jag säger ingenting

mer. Sitt ner och var inte ledsen. Det som jag nyss syftade på, rörde

inte Antti det minsta. Du kan vara alldeles lugn. Du måste stanna, Lisi.

Huru skulle vi nu skiljas som ovänner? Tänk på att vi troligen aldrig

mera råkas. Du stannar ju, inte sant? I sådant fall skall jag lofva dig

någonting.

-- Hvad skulle det vara?

Min vrede var åter försvunnen. Hon var så älskvärd, hon kunde ställa sig

in på ett så förtjusande sätt.

-- Jag skall tala om den där saken för dig.

-- Jag är värkligen nyfiken.

-- Men först vid bordet, sedan vi fått oss ett glas vin.

Kyparen anmälde att middagen väntade oss i rummet bredvid. Vi gingo dit.

Jag satt stum midt emot Agnes och väntade på hvad jag skulle få höra.

Men hon höll ord och talade, medan vi åto den första rätten, blott om

allehanda peterburgska förhållanden. Först då vi tömt ett glas vin och

hon fylt glasen på nytt, kastade hon en lång blick på kyparen, som

förstod meningen och gick ut med sin serviett och sina tallrikar.

Agnes lutade sig tillbaka i sin stol.

-- Kom nu till en början ihåg, kära Lisi, att människorna inte alla äro

lika.

-- Jag skall försöka, sade jag småleende, ty det var i mitt tycke ett

tämligen onödigt företal.

-- Och äfven, fortsatte hon, att de således inte kunna hafva samma

tänkesätt, samma känslor, samma uppfattning, samma seder.

-- Äfven det.

-- Hvaraf åter naturligtvis följer att man inte kan fordra det af dem.

-- Naturligtvis inte. Det vore ju galenskap. En hottentott kan inte i

något afseende stå på européns ståndpunkt. Men hvarthän vill du komma

med alt detta?

-- Dit, att också mellan oss båda en stor skilnad existerar.

-- Ja, men i alla fall mindre än mellan en hottentott och en europé. Vi

stå i alla fall på samma grund och botten.

-- Hvad menar du?

-- Nå, vi äro ju båda kristna.

-- Usch, de där utnötta fraserna!

-- Vi hafva båda samma grundsanningar till ledtråd för lifvet. Tron på

Gud och själens odödlighet.

-- Jag tror på ingendera.

-- Agnes?

-- På ingendera. Jag har för länge sen trampat ut barnskorna.

Jag förstummades. Jag kunde icke annat än se på henne.

-- Se så, sade hon, du gör genast stora ögon.

-- Nu vet jag inte mer hvad vi skulle ha gemensamt.

-- Var inte så högtidlig, kära Lisi. Jag skall säga dig hvad vi äga

gemensamt. Ser du -- vi vandra på nattgammal is, och båda skola vi inom

kort sjunka ner i djupet. Skilnaden är blott den att jag vet det, du

inte.

-- Agnes, huru kan du tala på det sättet?

-- Ja, låt oss hällre lämna dessa saker. Du skulle ändå inte tåla att

höra sanningen, stakkars barn.

-- Är du så viss om sanningen? Tänker du inte på att äfven din kunskap

kan vara bristfällig?

-- Låt oss sluta, vi komma annars aldrig till saken. Vi ha blott en

timme kvar tils båten går.

-- Fortsätt då.

-- Nå väl! Du frågade om jag reser ensam till Italien. Jag svarade: nej.

Vill du veta med hvem jag reser?

-- Ja.

-- Det var just hvad jag ämnade tala om för dig. Ser du, jag har i

Petersburg en god vän, en riktigt god vän, som älskar mig gränslöst.

-- En man?

-- Naturligtvis en man. Men hvarför ser du så där olycklig ut, kära

Lisi?

Hon skrattade åt min allvarliga min.

-- Bry dig inte om mig, fortsätt blott.

-- Denna vän är ofantligt rik och högtstäld. Han har för min räkning

hyrt en villa nära Milano, på ett utomordentligt vackert ställe.

-- Och det är med honom du reser? förmådde jag ännu fråga.

Agnes nickade bifallande, bredde ut sin serviett i famnen och såg på mig

med ett bekymmerslöst småleende.

Jag greps af dystra aningar. Det kändes som om jag haft en tung börda på

mina skuldror, under hvilken jag var nära att digna. Hon var ju dock min

barndomsvän! I detta ögonblick såg jag henne så lefvande för mig, där

hon satt i klassen på sin plats på andra bänken, närmast midtelgången.

Jag såg de oskyldiga, mörkbruna ögonen, hvilka alltid med förtroendefull

uppmärksamhet voro fästade vid läraren. Var det väl samma Agnes jag nu

hade framför mig?

-- Naturligtvis gifter ni er?

-- Något giftermål kan ej komma i fråga, ty han är redan -- gift.

-- Och det oaktadt?

-- Och det oaktadt! -- hon smålog. Tänk nu på, Lisi, hvad jag nyss sade.

Vi äro inte af samma slag, du och jag.

-- Men Agnes, är du lycklig?

-- Hvilken fråga! -- Säg mig först, om du är lycklig? Eller är

öfverhufvudtaget någon människa lycklig? Nej! Jag försäkrar dig att så

ej är fallet. Om någon tillfälligtvis tror sig vara det, kommer han nog

snart underfund med att han svårt bedragit sig.

-- Olyckan är dock af mångahanda slag.

-- Ingalunda. I grund och botten är det nog samma sak.

-- Kära Agnes, lämna denna man! Res inte med honom!

-- Skulle du vilja att jag stannade här? frågade hon.

Jag måste slå ned mina ögon. Jag skämdes, ty hon såg nog att jag på inga

vilkor velat hålla henne kvar.

-- Nog blefve här en villervalla af, skrattade hon. Jag skulle utan

tvifvel göra alla edra bästa, utmärktaste män yra i hufvudet. Något

annat nöje skulle ju inte stå mig till buds. Och innan kort skulle jag

dock få nog äfven af den leken.

-- Skulle du inte kunna företaga dig något arbete?

-- Sanningen att säga var det väl någonting sådant som föresväfvade mig,

då jag beslöt att komma hit till Finland. Men nu vet jag att det vore

mig omöjligt. I det afseendet behöfver jag således inte mer bråka min

hjärna.

Jag kunde icke säga ett ord. Agnes tyktes också försjunka i tankar.

Åtminstone antogo hennes ögon ett egendomligt, frånvarande uttryck,

medan hon under tystnad stirrade framför sig.

Hon rykte dock snart upp sig, suckade djupt och skakade på hufvudet.

-- Säg någonting! Hvarför predikar du inte moral för mig?

-- Emedan jag fruktar att det ej skulle ha någon värkan.

-- Nej. Däri har du fullkomligt rätt.

-- Jag skulle blott vilja fråga dig någonting, Agnes.

-- Låt höra.

-- Huru tror du din framtid kommer att gestalta sig?

-- Det vet jag inte. Ser du, därpå tänker jag aldrig. Hvartill skulle

det tjäna? Man tar dagen som den kommer och njuter af ögonblicket, så

ofta man kan. Om det käns svårt någongång, försöker man härda ut med det

och hoppas på bättre tider.

-- Men tycker du ej att lifvet med alt detta är ohyggligt tomt och

otillfredsställande?

-- Hvad mer? Hon skrattade till. Jag afundas inte i något fall de

människor, hvilka anse sig vara samhällets stödjepelare.

Återigen fick jag ej fram ett ord.

-- Nå Lisi? frågade hon småleende.

-- Hvad då?

-- Jag väntade att mina afslöjanden skulle åstadkomma en storartad

effekt. Men du sitter blott helt kall och oberörd.

-- Hvarken kall eller oberörd, Agnes.

-- Men du svimmar ju inte och blir inte häller rasande. På sin höjd

litet förbluffad.

-- Du har diktat ihop hela historien, Agnes. Du har blott velat se

hvilket intryck den skulle göra på mig.

Hon skrattade.

-- Tror du det?

-- Säg Agnes, det är ju inte sant? O, svara, det vore en sådan lättnad!

-- Stackars liten -- således tynger det dig i alla fall?

-- Huru kunde du narra mig så där?

-- Jag hade värkligen inte bort tala om det för dig. Men jag tänkte att

du i alla fall snart skulle komma underfund därmed. Eller huru? Uppväkte

inte alla mina dyra toaletter och alla dessa prydnader din förvåning?

Hvar trodde du att jag fått alla dessa dyrbarheter ifrån?

-- Det har jag inte reflekterat öfver.

-- Jag kan försäkra dig att jag åtminstone inte genom arbete förtjänat

dem, sade hon lätt och vårdslöst. Om du någonsin kommer till Petersburg,

så skall du få se min våning.

I detta ögonblick hatade jag henne. Jag steg upp från bordet och drog

mig längre bort ifrån henne.

Jag låtsade se ut genom fönstret för att slippa hennes åsyn.

-- Nåväl, Lisi. Säg ut hvad du tänker.

-- Jag skäms på dina vägnar.

Jag hörde henne springa upp från stolen.

-- Du?

Hon brast ut i skratt.

-- Jaså, -- skäms _du_ på mina vägnar? Vänd dig om!

Jag gjorde som hon bad. Vi stodo där midt emot hvarandra. Agnes rak,

stolt och vacker. Hon mätte mig med ögonen och fann mig antagligen högst

obetydlig.

-- Hvad är det egentligen du skäms för? frågade hon med ett svagt

hånleende på läpparna.

-- Det borde du veta utan att fråga.

-- Att jag tar emot gåfvor af en man, som älskar mig? Att jag låter

honom sörja för min existens? Anser du att jag gör honom orätt? Men han

begär ingenting bättre. Däri består just hans lycka.

-- Agnes har du inte ens något minne af dina forna rättsbegrepp?

-- Seså, äro vi nu där igen?

Hon skrattade, kastade hufvudet bakåt, stödde armbågarna mot karmen på

en stol bakom sig och gaf mig åter en öfvermodig, utmanande blick.

-- Säg mig, min kära moralpredikant: är jag mycket olik de kvinnor,

hvilka i sedligt afseende nästan betrakta sig som hälgon? Jag tar emot

blott så länge man af fri vilja ger mig. De åter se blott på sin fördel

och fordra att en man skall förbinda sig att underhålla dem hela deras

lif, äfven om han inte brydde sig ett dugg om dem. Det tycker jag

värkligen vore att skämmas för.

Hennes ord gjorde mig så häpen att jag icke kunde svara någonting.

Agnes såg på sin klocka.

-- Nu ha vi inte mera tid att disputera.

Hon ringde, bad kyparen sända sakerna till ångbåten och betalade sin

räkning.

-- Hvad tänker du på, Lisi?

-- Jag tänker på hvar och i hvilket tillstånd jag skall se dig nästa

gång.

-- Svårt att veta. Kanske som barmhertighetssyster.

-- Tror du?

-- Eller kanske ser du mig aldrig mer. Du hör blott talas om ett och

annat, som kommer ditt lilla fromma hufvud att svindla.

-- Har du någon enda värklig vän, Agnes?

-- Hvad skulle jag göra med en sådan? Ingen har jag, och ingen saknar

jag. Låtom oss gå nu. Du kommer naturligtvis och följer mig?

-- Som du vill.

Hon hade gjort mig så förvirrad, att jag ej på länge kunde reda mina

tankar. De sanningar, hvilka hittils stått så fasta, att det icke ens

kunnat falla mig in att tvifla på dem, eliminerade hon helt ogeneradt,

eller också vände hon alldeles upp och ner på dem. Och fastän jag väl

viste att hon hade orätt, var jag icke strax så slagfärdig att jag

kunnat kullkasta hennes argument. Det harmade och plågade mig. Jag

beslöt ännu hålla en sträng botpredikan för henne.

Jag fick i lugn och ro fundera, ty Agnes hade gått in i sitt rum för att

göra sig färdig till afresan. Men då hon uppenbarade sig på tröskeln i

resdräkt och med ett hvitt flor för ansiktet, gjorde hennes underbara

skönhet åter ett så starkt intryck på mig att både harmen och alla mina

stridiga tankar i samma ögonblick voro som bortblåsta.

När hon var borta, skulle jag kanske kallblodigt kunna skärskåda och

bedöma hennes lif, men i hennes närvaro var det mig omöjligt. Hon

behöfde ej annat än rikta denna mjuka, talande, magnetiska blick på en,

och hjärtat värmdes ofrivilligt, alla klandrande inkast dogo bort på

läpparna, en egendomlig darrning gick genom kroppen, och sinnet fyldes

af välbehag.

Sida vid sida och gladt samspråkande gingo vi ner till stranden -- vi

talade om vädret, tror jag, eller någonting dylikt. Det märktes icke

något spår af hennes utmattning nyss. Gången var lätt och elastisk,

rörelserna spänstiga och på samma gång smältande mjuka. Jag kunde ej

taga mina ögon ifrån henne.

-- Om du vore fri, Lisi, och inte hade man och barn, så skulle jag föra

dig med mig och visa dig världen.

-- Men jag skulle inte komma.

-- Är du tokig -- hvarför inte?

-- Jag skulle inte reda mig där. Jag skulle få en förfärlig hemlängtan.

Hon satt redan på ångbåtsdäcket, och jag stod framför henne.

-- Hemlängtan? härmade hon med ett lätt småleende. Hvad kallar ni då den

längtan och ledsnad, som plågar er här hemma -- ty den sjukdomen lider

ni af allesamman, om jag inte altför mycket misstar mig.

-- Den sjukdomen få vi nog bukt på, svarade jag och skyndade att taga

farväl, ty jag fruktade att hon skulle fortsätta med sitt hån, så att de

kringstående hörde det.

Huru kunde där bakom all denna smältande vekhet rymmas så mycket gift!

På stranden var det fullt af folk, och Agnes utgjorde ett föremål för

allmän uppmärksamhet. Allas blickar uttryckte den mest oförstälda

beundran, men hennes ögon gledo likgiltigt öfver mängden. Alla beundrade

henne, och hon föraktade alla.

Ångbåten lade ut från stranden. Hon stod där uppe, vacker, stolt och

själfmedveten som en furstinna, nickade småleende till mig och viftade

sedan ett par gånger med sitt parasoll. Jag tog icke mina ögon ifrån

henne, innan båten var så långt borta att jag ej mer kunde urskilja

henne. Ty jag viste att jag aldrig mera i lifvet skulle återse henne.

Jag stod på stranden, så länge en skymt af båten ännu syntes. Mängden

omkring mig skingrades, och jag blef där alldeles ensam.

-- Hon kommer inte mera ihåg hvarken mig, Antti eller hela vår lilla

värld här, tänkte jag för mig själf och kände i detsamma att jag aldrig

skulle glömma henne.

Och likväl voro mina känslor gentemot henne mycket blandade. Jag var

glad och tacksam för att hon reste, men saknade henne dock och hade

ledsamt efter henne. Ibland afskydde jag henne, och i nästa ögonblick

var jag åter full af ömhet och förtjusning. Hennes intelligens, det

estetiskt fina i hela hennes företeelse, hennes strålande skönhet,

hennes stilfulla växt, hennes eleganta toaletter, hennes plastiska

rörelser -- alt detta bedårade och förvirrade mig, fastän där i djupet

af mitt hjärta dock fans en obetvinglig antipati, som gjorde att jag än

anklagade, än dömde och ibland nästan vämjdes vid henne. Sedan uppstego

andra känslor, jag sökte komma på det klara med henne, förstå henne, och

då veknade åter mitt sinne.

Dylika inre konflikter hade jag ännu aldrig varit utsatt för. Mitt lugna

lif hade öfverhufvudtaget icke erbjudit någonting, som skulle gjort ett

djupare, mera kompliceradt intryck, och mina känslor hade därför varit

enkla, hela och klara. Endera tykte jag om människor, eller gjorde jag

det inte, gillade eller ogillade deras åsikter, och kritiserade saker

och ting lugnt och bestämdt. Nu däremot ledde jag mig ena ögonblicket

till slutsatser, hvilka jag i det nästa förkastade, blott för att

resonnera mig till nya lika ohållbara.

Min vanliga lugna sinnesstämning hade under dessa få dagar varit

underkastad de vildaste växlingar och gått från den ena ytterligheten

till den andra. Men så hade också Agnes hämtat med sig så mycket

öfverraskande nytt, att jag ej i hela mitt lif erfarit någonting

liknande. Nya intryck jagade hvarandra hack i häl, framkallade

sinnesrörelser och uppväkte känslor och instinkter, hvilkas tillvaro jag

aldrig förr vetat af.

Skulle jag ens i mina drömmar kunnat föreställa mig Antti förtjust i

någon annan kvinna? Eller att jag själf i sådant fall skulle bli en

passionerad, svartsjuk furie? Det svindlade för mina ögon när jag tänkte

på alt detta, och med en suck af lättnad begynte jag gå upp från

stranden. Båten syntes ej mera, blott en lätt rök steg upp långt borta

bakom holmarna.

Några dagar voro vi litet misslynta, både Antti och jag. Vi hade just

ingenting att säga hvarandra, kände oss besvärade då vi voro tillsammans

och hade ledsamt då vi voro skilda. Men så hände det en dag, jag vill

minnas att det var femte eller sjätte dagen efter Agnes' afresa, att jag

hastigt gick in genom en dörr och stötte till Antti som kom ut.

-- Aj, förlåt, sade jag.

Han slog båda armarna kring min hals, kyste mig gång på gång och såg mig

djupt in i ögonen. Jag besvarade hans blick, smålog och såg litet

generad ut. Då kyste och omfamnade han mig ännu innerligare, och jag

tror nästan att hans ögon fuktades.

"GAMLA PIGAN."

"Gamla pigan."

Hon kallades »tokiga fröken», och hon bodde i stadens yttersta utkant,

borta vid Seilais-backen, bakom gamla kyrkogården. Där voro hyrorna

billigare, därför hade hon flyttat dit. Hon måste lefva sparsamt ty

inkomsterna voro små, endast tvåhundra åttio marks pension utom den

lilla förtjänst hon nu och då förskaffade sig genom handarbete. I staden

beräknades för ett rum vanligtvis tio mark i månadshyra, men hon

betalade för sin lilla kammare endast sju. Visst var den förfallen och

dålig, kakelugnen var söndrig, väggarna svarta och fönstret glest. Genom

dörren blåste det kallt om vintern, så att hon ej viste hvar hon skulle

sitta, då det drog öfveralt. Men likafullt kom man till rätta där, och

flytta önskade hon numera icke, ty redan i tio år hade hon bott i samma

rum. De föreföllo nästan som hennes egna, dessa gamla väggar, denna

skrofliga kakelugn, som var i starkt behof af murare, de ojämna

golftiljorna och de små, i alla regnbågens färger skiftande

fönsterrutorna, hvilka småningom blifvit henne kära. De likasom deltogo

i hennes ensliga lifs glädje och sorg. Hon hade ingen, för hvilken hon

skulle kunnat öppna sitt hjärta eller omtala hvad som rörde sig i hennes

inre, men då hon satt där i sin kammare försjunken i tankar och blicken

fäste sig vid något af dessa föremål, vare sig väggen, kakelugnen, taket

eller golfvet, så började detta ställe genast få lif i hennes ögon, det

förstod henne, talade med henne sitt stumma språk och lugnade henne. Hon

saknade numera icke något annat sällskap. Sålunda var hon i sin kammare

liksom i sin enda pålitliga väns skydd, och därför rörde hon sig

därifrån endast då hon nödvändigt måste. Men så fort hon uträttat sina

ärenden, återvände hon med snabba steg och slöt hastigt dörren efter

sig, alldeles som om hon fruktat att någon fiende förföljde henne.

Man hade icke alltid kallat henne »tokiga fröken». Det fans en tid, då

hon var känd under sitt eget namn: Sara Salin. Och det hade till och med

funnits en tid då detta namn kom hjärtan att klappa och fick sinnen att

glädjas. Men det var länge sedan. Många vintrars snö hade sedan dess

betäkt jorden och mången sommars värme alstrat nytt lif. Hon var nu en

mager, vissnad »gammal piga». Barnen som lekte på gatan blefvo skrämda

då de sågo henne, men då hon kommit förbi dem, ropade de efter henne:

»tokiga fröken, tokiga fröken»! Herrarna gingo styft förbi utan att se

henne och fruarna, åt hvilka hon sydde tapisseriarbeten, läto henne stå

vid dörren och nickade nådigt med hufvudet, då hon, efter att ha fått

sin betalning, djupt neg för dem. Hvem kom nu mera ihåg hennes sköna

blomstringstid, hvem tänkte på att äfven hon en gång i världen varit ung

och vacker? Ingen. Ty sällan träffade hon någon som hade känt henne den

tiden, och dessa få hade i lifvets hvirfvel länge sedan glömt det.

Men själf mindes hon det nog. Och i lådan till sin gamla, nötta byrå

hade hon bevis på att hennes minnen varit värklighet. Där låg för det

första hennes porträtt från den tiden, buktigt och bleknadt, så att man

knapt förmådde urskilja anletsdragen. Men man kunde ändå se huru hon

tagit sig ut i sin hvita, fina baldräkt, med långa lockar, bara armar

och atlaslifvet djupt urringadt.

Den dräkten hade hon engång förnyat på den märkligaste, segerrikaste

dagen i sitt lif. Hon befann sig då i Fredrikshamn med sin mor. Ett

kejserligt fartyg kryssade vid samma tid i närheten af staden, och en

morgon kastade det ankar vid Hattari holme. Man berättade att en ung

storfurste var ombord och att han ämnade landstiga med sin höga svit. I

Fredrikshamn blef det en uppståndelse. Staden smyckades med flaggor,

girlander och blommor. Och för kvällen arrangerades bal i rådhussalen.

På den balen vederfors Sara en stor, oförgätlig ära: den unge

storfursten fäste sig vid henne och dansade med henne! Han dansade blott

en gång och då med henne; icke ett steg med någon annan.

Den kvällens ljuflighet kunde inga ord beskrifva. Ännu då Sara

betraktade porträttet spred sig i hennes inre ett skimmer af den lycka

hon då njutit. Först hade hon varit som bedöfvad. Men då storfursten

snart därefter aflägsnat sig från festen och alla skyndat att lyckönska

henne, hade hennes hjärta fylts af glädje och stolthet.

Man fjäsade för henne, man kallade henne aftonens drottning, omkring

henne stod alltid en hel svärm herrar, hvilka täflade om hennes minsta

ynnestbevis.

Isynnerhet efter den sommaren herskade hon oinskränkt öfver männens

hjärtan.

Där fans bland hennes minnen också en stor packe gamla bref, hopbundna

med rödt ullgarn. De voro alla från hennes forna beundrare och innehöllo

dels blygare, dels djärfvare kärleksförklaringar. I de flesta brefven

hade pappret i vikningarna gått sönder och bläcket gulnat, på sina

ställen alldeles förbleknat, så att hon numera väl icke kunnat få reda

på innehållet, om hon icke känt det utantill.

Dåförtiden hade hon icke satt stort värde på dessa bref, men dock

förvarat dem såsom tecken på sina segrar. Icke ett enda af dem hade

kunnat värma hennes hjärta, och för brefskrifvarene hade hon ej ens känt

medlidande.

-- Hvad tänker du egentligen på? sade hennes mor ofta, -- gör då en gång

ditt val.

Men Sara mindes storfursten och tänkte: det hinner jag nog ännu. Hon

fick ej ur sitt hufvud att hon gjort ett djupare intryck på storfursten:

Hvarför skulle han ha dansat allenast med henne och icke med någon

annan? Hvem kan svara för att han icke ännu en vacker dag uppträder och

friar till henne? Sådana under ha ju händt förut. Med hvilken stolthet

skulle hon icke då berätta om sin trogna kärlek och låta honom läsa alla

sina beundrares bref, för att visa huru många frestelser hon varit

utsatt för.

År efter år förgingo, men storfursten kom ej. Sara läste »Grefven af

Montechristo», »Paris mysterier», »Den vandrande juden» och andra

spännande franska romaner, läste och väntade tåligt. Hon var nästan

säker på att storfursten nog hade kommit, om han fått följa sitt eget

tycke. Men man ville naturligtvis hindra honom, därför dröjde han.

Och Sara var alldeles obekymrad, fastän hennes mor redan började blifva

otålig. Modern viste ej hvilka stora förhoppningar hon närde i sin barm.

Desto gladare skulle hon blifva, då hon finge se dem förvärkligade.

En gång sade dock modern något, hvilket liksom en dolkstöt trängde in i

hennes hjärta. Hon hade just då gifvit korgen åt en synnerligen rik och

väl aktad trävaruhandlare, hvaröfver modern var mycket ledsen.

-- Få se, sade hon, att du ännu blir utan man.

Först skrattade Sara öfverlägset åt dessa ord, men sedan förargade de

henne, och slutligen kände hon att de sårade henne. Ty med detsamma rann

det henne i hågen att herrarna icke under den senaste tiden skockat sig

uteslutande omkring henne. Där hade uppträdt några flicksnärtor, hvilka

sades se bra ut, men hvilka i hennes tycke voro rakt ingenting. Endast

outvecklade, halfvuxna backfischar, utan hållning och sätt. Och dem

ansåg man värkligen för vackra! Det var en obegriplig smak.

Då man närmare tänkte på saken var det ju omöjligt. Naturligtvis

kurtiserade herrarna dem blott på skämt, fastän flickorna i sin dumhet

togo det för fullt allvar. Från deras sida hade hon åtminstone ingenting

att frukta, annat hade ju också varit löjligt.

Hon beslöt att på nästa bal skaffa sig ett lysande bevis härpå. För

detta ändamål bestälde hon sig en ny, efter sista modjournalen gjord

dräkt af hvit silkestyll, utan ärmar och djupt dekolleterad fram och

bak, så att hennes fylliga barm, runda armar och bländande hvita axlar

skulle göra sig gällande.

Belåten och viss om segern gick hon öfver golfvet i den upplysta salen.

Skulle de små flicksnärtorna ännu våga ställa sig i bredd med henne? Alt

ännu! Där höllo de sig i salens bortersta hörn. De hviskade med

hvarandra, kastade på henne sidoblickar och fnissade förstulet med

handen för munnen, såsom personer hvilka äro ovana vid sällskapslif

bruka göra. Kunde man ens föreställa sig någon af dem såsom balens

drottning? Aldrig i världen, inte så länge hon fans där!

Deras skratt retade henne, hon fick lust att näpsa dem litet. Ett

gynsamt tillfälle erbjöd sig genast vid balens början, då hon efter

valsen gick in i toalettrummet för att laga om sin pannlugg. Det föll

sig så väl att äfven de stodo där och skvattrade. Hon gick rakt fram

till bordet och sade befallande:

-- Bort från spegeln småflickor!

Ingenting förargade dem så mycket som det där: »småflickor», det viste

hon mycket väl. Men de kunde ingenting göra, de fingo lof att lyda och

gifva rum.

I spegeln kunde hon se huru de snörpte på munnen och gåfvo henne

förargade ögonkast. Det brydde hon sig ej om, men hon såg där någonting

annat, som sargade hennes hjärta. Hon såg ett guldskimrande lockhufvud,

klara blå ögon och ett ungdomligt ansikte, -- det måtte vara dendär, som

särskildt blifvit omtalad. Sara vände sig om för att närmare betrakta

henne. Hon såg i själfva värket icke oäfven ut. Där kunde ändå i henne

uppväxa en farlig rival, ty hon ägde hvad Sara aldrig i världen kunde få

tillbaka: den första ungdomens tjusning. En ångestfull känsla hotade att

få makt med henne, hon härdade icke längre ut att se dessa ansikten.

Hvarför stodo de där vid dörren, hvarför lämnade de henne inte i fred?

Eller måste hon ge dem en ytterligare påminnelse?

-- Detta rum är egentligen afsedt för fullvuxna, sade hon och vände dem

ryggen.

Flickorna begrepo och öppnade dörren för att begifva sig ut. Men de

mumlade någonting i det de gingo, och Sara uppfattade dessa ord:

-- Hon är då viktig. En sådan där gammalpiga!

Hon var öfver dem som en blixt. Och innan hon hann besinna sig, hade hon

gifvit den guldlockiga en smällande örfil. Ett utrop af bestörtning

hördes i detsamma från närgränsande rum, där en hel mängd fruntimmer

voro samlade.

Den guldlockiga brast i gråt. Sara sköt henne ut genom dörren och

stängde den.

-- Gammalpiga! de hade vågat kalla henne gammalpiga!

Bloden steg henne åt hufvudet och sjöd i ådrorna, händerna knöto sig

krampaktigt. Hjärtat klappade, tinningar och pulsar brände. Hon förstod

ingenting, kunde ej tänka en redig tanke. I hennes öron ringde blott det

olycksaliga »gammalpiga».

Maskinmässigt stälde hon sig åter framför spegeln.

O fasa, huru såg hon ut! Ansiktet var gråblekt, ögonen uppspärrade,

blicken vild, nacken mörkröd. Denna anblick bragte henne åter till

besinning. I sådant tillstånd kunde hon icke gå in i salongen.

Hon försökte lugna sig, drack vatten och gick fram och tillbaka i

rummet. Från läktaren hördes musik.

-- »Gammalpiga!» Det namnet skulle de icke gifva henne en gång till.

Hennes sista friare, trävaruhandlaren, var ju tillhands. Hon fattade

hastigt sitt beslut. Drack ännu en gång vatten, betraktade sin bild i

spegeln, och då hon såg att hennes ansikte började återtaga sitt vanliga

uttryck, rykte hon hastigt sin solfjäder från bordet och gick med snabba

steg in i salongen. Där spelades just upp till fransäs, och hon var ännu

icke uppbjuden.

Hon stannade i dörren till salongen och lät blicken glida kring rummet.

Där stod trävaruhandlaren. Sara vinkade honom till sig.

-- Jag skulle vilja dansa denna fransäs med er, om ni inte har någonting

däremot?

Hon smålog, säker om att dessa ord skulle göra ett utomordentligt

intryck.

Trävaruhandlaren bugade sig artigt men iskallt.

-- Tyvärr måste jag afsäga mig nöjet. Jag har redan hunnit bjuda upp.

Och han drog sig tillbaka.

Paren stälde upp sig. Flere herrar syntes ännu vara utan damer, men

ingen närmade sig henne. Hvad skulle det betyda?

Anande ondt, såg hon sig omkring. Och värkligen, -- nu varseblef hon

det. Fruarna mätte henne med ögonen och böjde sig hviskande mot

hvarandra. Händelsen nyss i toalettrummet var tydligen föremål för deras

samtal.

Men hade den också nått herrarnas öron? Hon kände sin strupe snöras

ihop.

Man gaf tecken, och fransäsen började.

Hon stod kvar på sin plats.

Hennes inre var fullt af ångest. Var det möjligt? Skulle hon värkligen

blifva ouppbjuden? Någonting sådant hade ännu aldrig händt henne.

Det svartnade för hennes ögon, hon kunde knappast hålla sig upprätt.

Olika känslor stridde inom henne: sårad stolthet, vrede, sorg, skam och

slutligen farhågan att hennes tjusningskraft för alltid gått förlorad.

Och alla dessa olika känslor förenade sig i en enda stor beklämning. Hon

var nära att kväfvas.

Då paren i flygande fart ilade förbi henne, blef hon plötsligt så

kraftlös att hon fruktade att falla omkull. Bredvid fruarna fans en

ledig stol. Hon stod i begrepp att gå dit, men mötte i detsamma deras

skadeglada ögon och hånfulla leenden. Hon spratt till och vände om mot

dörren till tamburen. Bort måste hon, bort, ut i fria luften.

Hon hade fått ytterkläderna på sig, hade gått hem hela den långa vägen,

hon viste ej huru. Först i sitt eget rum hämtade hon sig så mycket att

hon kunde reda sina tankar.

Hvad hade hon då gjort? Blott tillrättavisat en näsvis flicka, ingenting

annat. De hade ju först varit oförskämda mot henne, men det talade de

naturligtvis icke om för någon.

Hvarför trodde alla på dem? Hvarför kom ingen och frågade henne hur

saken egentligen hängde ihop? O, människorna voro så elaka, så

förfärligt elaka!

Hon brast i gråt och kände sig småningom lugnare.

Ännu såg hon framför sig de där fruarnas obehagliga ansikten. De hade

hela tiden afundats henne, därför jublade de nu. Men hade hon då ingen

enda vän? Icke någon som skulle stått på hennes sida?

Hvar voro alla hennes beundrare, hennes forna riddare, alla de, som

varit blindt förtjusta i henne, och som alltid lydt hennes minsta vink?

O, de voro eländiga bedragare allesamman. Icke en enda redlig själ fans

det ibland dem.

Men hon skulle hämnas på dem. Hon skulle aldrig mera gå på några

tillställningar, undvika dem, icke se åt dem, ifall de råkade möta henne

på gatan. Ännu skulle de komma att minnas denna kväll.

Sara klädde silkestyllsklädningen af sig och kastade den på soffan.

Tjänsteflickan skulle nog i morgon hinna lägga den undan. Hon ämnade

aldrig mera begagna den, hon tålde ej mera se det otyget, som haft så

dålig tur med sig.

Hon höll sig troget hemma långa tider därefter. Många baler hade gått

förbi. Hvarje gång väntade hon att få höra att man saknat henne, men

förgäfves. Ingen kom till henne, och om hon någon gång råkade träffa

sina gamla bekanta, behandlade de henne påfallande kyligt och afvisande.

För sin del närmade hon sig icke häller någon.

Men hon kände sig olycklig och ensam. Hon led och viste icke hvarmed hon

skulle lindra sitt kval. Modern sysslade från morgon till kväll med

hushållet. Sara kunde icke deltaga däri, det föreföll henne tort,

hvardagligt, prosaiskt. Hällre satt hon då i sitt eget rum,

öfverlämnande sig åt sina föreställningar och fantasier.

Det enda, som tidtals kom henne att glömma lifvets svårigheter och

vedermödor var att läsa spännande, äfventyrsspäckade romaner. Då kunde

hon ännu säkert hoppas och tro på sin framtid. Om icke storfursten mera

mindes henne, så skulle där kanhända någongång uppträda en rik, förnäm

resande, hvilken skulle råka se henne och på ögonblicket förälska sig i

henne. De skulle genast vigas och den rika mannen skulle föra henne

långt bort. Månne icke stadens ungherrar då skulle häpna litet?

Invid deras sommarbostad fans en liten bärgsudde, förbi hvilken båtarna

söderifrån passerade. Dit gick hon hvarje dag, hvitklädd med långa

lockar och en liten nätt sommarhatt på hufvudet. Hon slog sig ned på

bärget, stödde sig mot armbågen och intog en halfliggande ställning.

Klädningen föll i yfviga veck omkring henne, lockarna glänste i ringlar

kring axlarna och handen, mot hvilken hon lutade kinden, var bländande

hvit. Framför sig lade hon en uppslagen bok, men blicken fäste sig icke

vid den, utan gled svärmiskt långt ut öfver vattnet.

Sålunda väntade hon på sin rika, mäktiga fästman, sina drömmars föremål.

Om han blott fans ombord måste han varsna henne här på bärget. Se henne

och på samma gång tjusas samt skynda till henne så snabt han blott

förmådde.

Båtar foro ständigt förbi, -- hvarje dag. Kikarena riktades mot henne,

men hon bibehöll sin ställning och vågade icke altför mycket vända

blicken ditåt; den borde ju svärmiskt sväfva ut öfver vattnet i det

vida.

Hon viste dock alltid mycket väl hvad där voro för människor ombord på

båten, och herrarna hade hon isynnerhet noga reda på. Ty bland dem sökte

hon hvarje dag den efterlängtade, anade, -- den okände, som hon hela

sitt lif älskat, dyrkat och väntat.

Den ena dagen gick och den andra kom. Alt ifrigare blef hennes längtan,

alt trognare väntade hon på bärget. Veckorna gledo förbi, sommaren

förflöt, hösten närmade sig. Hon halflåg icke längre, hon satt med

händerna i kors. Ögonen mätte icke mera vattnen, de bespäjade den fläck

af horisonten, därifrån fartyget skulle komma. Och då det syntes, följde

hon det med hopp och fruktan ända tils det kom fram. Ångestfullt

betraktade hon hvarje främmande herre, som hon upptäkte på fartyget. --

Skall han icke slutligen uppenbara sig?

Fåfängt hopp! Han visade sig ej. -- De flyttade tillbaka till staden.

Vintern med sin rad af festligheter begynte åter, denna tid, hvilken hon

alltid förut med glädje emotsett, och hvilken ständigt bragt henne nya

segrar, nya lagrar och eröfrade hjärtan i mängd. Huru annorlunda var det

icke nu. Hon hörde ej mer till stadens societet. Med bittert sinne

betraktade hon nu från sidan dess lif och rörelse, man saknade henne ej,

ville ej ha henne med. Och hon ville ej ge efter, kunde och ville ej --

icke på något vilkor. Ty hon trodde sig i hvarje främmande människas

ögon varseblifva ett hemligt hån och i mungiparna ryckningar af

undertrykt skratt. Världen var så dålig och människorna så lågsinta!

Hon flydde dem så mycket hon kunde och lefde sitt eget stillsamma lif

för sig själf. En ensam, gammal kvinnas glädjelösa dagar lågo framför

henne -- där hjälpte ingenting. Det var den sanning, som dag för dag

blef alt tydligare för henne. I männens kalla, vårdslösa hälsning, i

kvinnornas ringaktande blickar läste hon »gammalpiga». Och hvarje gång

hade det på henne samma värkan som ett ormsting.

Åren som följde bildade blott en enda lång räcka af felslagna

förhoppningar. Hennes lif var färglöst, ödsligt grått. Ingenting hände,

som skulle åstadkommit något afbrott i enformigheten, och inga gladare

inflytelser uppfriskade sinnet. I början kände hon sig oupphörligen

besviken, slutligen blef hon det ej mer, ty hon hoppades på ingenting

längre.

Och dock hade ödet för henne ännu i beredskap ett sista slag. Hennes mor

dog. Hon beröfvades sitt enda stöd, sin enda vän. Fullkomligt allena,

kastades hon i den kalla världens armar. Hon hade icke ens någon, inför

hvilken hon skulle utgjutit sin sorg, det fans ej en enda människa, som

skulle brytt sig om henne, ingen som skulle frågat efter om hon fans

till eller ej.

Hon grät och klagade. Ville hvarken äta eller dricka. Hon förbannade

världen, som hatade och förföljde henne, hon smädade Gud, som hade

förbarmande med alla andra, utom med henne. Men modern låg där, styf och

kall, med slocknade ögon, blå läppar och dödens blekhet öfver sitt

anlete. Hon vaknade icke till lif af hennes smekningar och hörde icke

hennes klagan. Ingen hörde den, och ingen brydde sig om att komma och

trösta henne. Öfvergifven och olycklig fick hon gråta tils tårarna

runnit ut.

Slutligen voro hennes krafter uttömda. Hon orkade icke mera känna

hvarken sorg eller bekymmer. Tomt var hennes hjärta, tom var framtiden,

som gapade emot henne, och tom hade stormen sopat hennes hjärna.

Känslolös satt hon och såg framför sig. Hon brydde sig ej om att

fordringsägarena kommo och sålde möbler och kläder. Ingenting som hände

omkring henne väkte hennes uppmärksamhet eller förbittrade henne mer.

Hennes rum blef öde och tomt, men äfven det var henne likgiltigt. Sedan

sade man henne att hon måste flytta bort. Hon uppfattade det icke först.

Man upprepade det en och två gånger. Då brast hon ut i skratt. Upphörde

plötsligt, såg på dem, och skrattade ånyo.

Sedan dess kallades hon »tokiga fröken.» Och sedan dess voro barnen

alltid rädda för henne.

Man skaffade henne först en bostad vid Brännerigatan. Dit flyttades åt

henne en säng, ett bord och en gammal byrå, i hvars lådor lågo kvar

skrynkliga tygblommor, bandrosetter, konfektsdeviser, porträttet från

hennes ungdomsdagar och brefven, som hon sedan långt efteråt samlade och

band ihop. Dessa saker tog hon med sig då hon flyttade ut till Seilais

backen. Betraktande dem, genomlefde hon nu och då ånyo sitt lifs korta

glädje och glömde för en stund att hon nu var »gammalpigan» och »tokiga

fröken.»