En galen tanke flög genom mitt hufvud.
Om jag skulle kasta mig i sjön --? Skulle icke Antti då vakna ur sitt
rus? Skulle icke hans samvete slå honom?
Och skulle han icke sedan sörja och ångra? Gamla minnen skulle lefva upp
igen, han skulle sakna sin trogna hustru, sina barns mor. De nya
intryckena skulle försvinna, och de djupare rotade känslorna återtaga
sitt herravälde.
Jag böjde mig öfver båtkanten och såg ned. Vattnet brusade, båten skar
vågorna, som höjde och sänkte sig.
Det vore blott ett ögonblicks värk --? Och deras glädje där borta skulle
åtminstone för denna gång upphöra.
-- -- -- -- Men de stackars barnen där hemma? Skulle jag aldrig mera
återse dem? Hvad skulle de stackars små säga, när deras mor hämtades hem
såsom lik?
Jag vände mina ögon från det förledande djupet och trykte händerna mot
tinningarna.
Gode Gud, hade jag förlorat mitt förstånd? Huru kunde dylika tankar
uppstå hos mig?
Åter skallade i mina öron ett skratt på andra sidan om det stora, hvita
seglet. Detta skratt skar i mina öron, i mina nerver, i mitt hjärta, i
hela min varelse.
Jag såg mig hjälplöst omkring. Vi hade kommit till Toivola, och jag
upptäkte en liten ångbåt, hvilken, på väg till staden, signalerade att
den skulle lägga till vid bryggan. Där såg jag en räddning.
-- Antti...
Han hörde ej. Med stöd af masten fick jag resa mig upp och ropa en annan
och ännu en tredje gång, innan han hörde och vände sig om mot mig.
-- Hvad står på Lisi? Sitt för all del stilla, så att du ej faller
omkull.
-- Vill du styra till stranden, så att jag slipper hem med den där
ångbåten. Jag mår så illa.
-- Mår du illa? Hvarför sade du det inte förut? Vi vända naturligtvis
om.
-- Det behöfver ni ingalunda. Ni landsätta blott mig.
-- Tror du dig komma snabbare fram med ångbåten? Slupen går nog i sida
vind lika hastigt.
-- Låt oss inte ännu fara tillbaka, sade Agnes och såg ömt på Antti.
-- Men Lisi mår illa --
Han sade detta med tveksam, låg, halft frågande röst.
-- Låt Lisi fara med ångbåten, efter hon själf vill det.
Hon smålog och nickade åt mig.
-- Icke sant, Lisi?
-- Fortsätt ni bara. Jag återvänder hälst med ångbåten.
Antti tyktes ännu ej riktigt veta hvad han skulle taga sig till. Han såg
ömsom på mig, ömsom åt stranden. Men jag märkte tydligt att hans
innersta önskan var att få stanna kvar med Agnes; han var blott generad
för att enkelt och öppet fullfölja sin önskan och låtsade därför
motsätta sig förslaget. Åh, jag förstod honom blott altför väl.
-- Men tänk om du blir ordentligt sjuk?
-- Nej, nog går det om ... bara jag slipper hem.
-- Nog går det om, upprepade Agnes.
Antti opponerade sig ej vidare, utan styrde till stranden och följde mig
upp till båten.
-- Kan jag vara alldeles lugn? frågade han, så fort han skaffat mig en
bekväm plats.
-- Ja.
Jag undvek att se på honom och besvarade hvarken hans handtryckning
eller hans farväl.
-- Inte dröja vi länge, försäkrade han mig till sist.
Jag smålog ironiskt.
-- Det rör mig ofantligt litet om du dröjer eller ej.
Jag tänkte så i mitt sinne, fastän jag viste, att det ingalunda var mig
likgiltigt.
Antti stod ännu vid sidan af båten. Jag märkte med hemlig
tillfredsställelse att han i alla fall var orolig. Men Agnes ropade att
han skulle skynda sig tillbaka, och när ångbåten satte sig i rörelse,
gjorde de sig också i ordning att fortsätta färden. Den glada stämningen
återvände...