Jag vände mig om och höll på att falla omkull af förvåning. Där stod ju
det vackra, främmande fruntimret och betraktade mig småleende.
-- Känner du igen mig, Lisi?
Jag tog ett eller par steg bakåt.
-- Aldrig i lifvet, tänkte jag i mitt sinne. Men i detsamma gick det upp
för mig:
-- Agnes!
Hon sträkte ut sin hand, och jag fattade den med hjärtlig glädje, fastän
blygheten strax därpå började ansätta mig.
Hon var så hög, så värdig och fin. I bredd med henne såg jag ut som en
landtlolla. Ännu aldrig hade min egen obetydlighet varit så i ögonen
fallande och så förarglig som i detta ögonblick. Gärna skulle jag varit
tusen mil därifrån.
Jag försökte repa mod.
-- Det var utmärkt roligt..... Jag höll på att inte känna igen..... När
har du kommit hit?
Hvad hon måtte anse mig dum och tåpig, tänkte jag på samma gång för mig
själf.
Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frågor, utan
smålog blott.
-- Du kände säkert genast igen mig? fortsatte jag.
-- Genast, sade hon, -- så fort jag såg dig.
Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag
började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka
det.
-- Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att
känna igen mig.
-- Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig
så där entusiasmerad som nyss.
-- Ja .... jaså.... Jag var ytterst förlägen, emedan jag nu begrep
hvarför hon skrattade.
-- Du är samma, precis samma Lisi som förr.
-- Ja -- naturligtvis -- hvarför skulle jag förändrat mig? stammade jag
liksom för att urskulda mig.
-- Redan i skolan råkade ingen vid festliga tillfällen i extas såsom du.
Jag såg på henne, och min röst var litet säkrare än förut, då jag
frågade:
-- Blef du då, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?
-- Entusiasmerad? Af hvad?
-- Af kärlek till fosterlandet.
-- Som det där talet skulle uppväkt?
Hon fortfor skrattande:
-- Nej, det entusiasmerade mig då värkligen inte det ringaste.
-- Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.
Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.
-- Barnsligt......
-- Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting?
-- Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet.
Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera
utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och
skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsäga henne, men det var kanske
blott till följd af sårad egenkärlek. Nog viste jag ju redan från
skoltiden att Agnes var mig öfverlägsen. Huru mycket mera skulle hon
icke vara det nu, då hon rest och vistats flere år i stora världen. Hon
hade fått förkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i
småstadens förkväfvande luft och blifvit ohjälpligen efter.
Agnes afbröt mina funderingar.
-- Du lär vara gift? sade hon.
-- Ja.
-- Hvilket är ditt nuvarande namn, Lisi --?
-- Reijola.
-- Alldeles riktigt. Lisi Reijola. Din man är --?
-- Advokat.
-- Alldeles riktigt, -- jag har ju hört det. Jag för min del har ej bytt
om namn, utan är alt fortfarande Agnes Verther. Nå, du har naturligtvis
barn. Huru många?
-- Tre.
-- Såå! Gossar eller flickor?
-- Två flickor och en gosse. Antti är den älsta, han har redan fylt fyra
år. Du kan inte tro huru klok han är. Han pratar och frågar om alt
möjligt, så att man inte hinner göra annat än förklara.
Det piggade genast upp mig att få tala om barnen.
-- Heter han Antti? Hvarför just Antti?
-- Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man också
Antti.
-- Jaså -- jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och
flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?
-- Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin
i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är
blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», -- inte
alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; -- »bulla» säger
hon dock redan alldeles obehindradt.
Agnes hörde på min redogörelse och skrattade litet.
-- Du kommer naturligtvis och hälsar på mig? frågade jag.
-- Ja.
-- Det var roligt. När passar det för dig?
-- När som hälst. Till exempel i kväll.
-- Välkommen!
En fruntimmerskör uppträdde på estraden, och jag vände mig om för att
höra på den. Jag tykte de sjöngo alldeles utomordentligt och applåderade
ifrigt, såsom alla andra.
-- Sjöngo de inte utmärkt? frågade jag Agnes, i det jag närmade mig
henne, ty utan att märka det hade jag åter tagit några steg mot
estraden.
-- Sjöngo de inte utmärkt?
-- Utmärkt?
Hon rykte på axlarna, gjorde en litet missnöjd min och skakade på
hufvudet.
-- Månne du någonsin hört ens medelmåttig sång, då du anser det där
utmärkt?
-- Ja, men -- i min förvirring viste jag inte hvad jag skulle säga --
nog tykte jag de sjöngo både rent och med schwung.
-- Jag för min del kan inte njuta af annat än fin, musikalisk sång.
Sådana där sträfva, oöfvade röster skära formligen i mina öron.
Hvad kunde jag svara därtill? Visserligen kände jag mig sårad af hennes
kalla likgiltighet och det ringaktande sätt på hvilket hon kritiserade
alt, men å andra sidan tänkte jag att det skedde af helt naturliga
orsaker. Hon var van att se och höra så mycket bättre saker att
ingenting här uthärdade en jämförelse därmed. Nog kunde hon ju det
oaktadt älska sitt fädernesland och sina landsmän -- hvarför skulle hon
eljes kommit hit?
Herrarna, med hvilka jag först sett Agnes samtala, hade stannat på något
afstånd, antagligen för att vi skulle få prata ostördt. Men jag förstod
att de med saknad väntade på att åter få rå om henne. Jag tog därför
farväl, synnerligast som det äfven eljes var tid för mig att gå hem,
beskref hvar jag bodde och påminte henne ännu till sist att inte glömma
sitt löfte.