I detsamma hörde jag att någon bakom mig nämde mitt namn.

Jag vände mig om och höll på att falla omkull af förvåning. Där stod ju

det vackra, främmande fruntimret och betraktade mig småleende.

-- Känner du igen mig, Lisi?

Jag tog ett eller par steg bakåt.

-- Aldrig i lifvet, tänkte jag i mitt sinne. Men i detsamma gick det upp

för mig:

-- Agnes!

Hon sträkte ut sin hand, och jag fattade den med hjärtlig glädje, fastän

blygheten strax därpå började ansätta mig.

Hon var så hög, så värdig och fin. I bredd med henne såg jag ut som en

landtlolla. Ännu aldrig hade min egen obetydlighet varit så i ögonen

fallande och så förarglig som i detta ögonblick. Gärna skulle jag varit

tusen mil därifrån.

Jag försökte repa mod.

-- Det var utmärkt roligt..... Jag höll på att inte känna igen..... När

har du kommit hit?

Hvad hon måtte anse mig dum och tåpig, tänkte jag på samma gång för mig

själf.

Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frågor, utan

smålog blott.

-- Du kände säkert genast igen mig? fortsatte jag.

-- Genast, sade hon, -- så fort jag såg dig.

Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag

började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka

det.

-- Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att

känna igen mig.

-- Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig

så där entusiasmerad som nyss.

-- Ja .... jaså.... Jag var ytterst förlägen, emedan jag nu begrep

hvarför hon skrattade.

-- Du är samma, precis samma Lisi som förr.

-- Ja -- naturligtvis -- hvarför skulle jag förändrat mig? stammade jag

liksom för att urskulda mig.

-- Redan i skolan råkade ingen vid festliga tillfällen i extas såsom du.

Jag såg på henne, och min röst var litet säkrare än förut, då jag

frågade:

-- Blef du då, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?

-- Entusiasmerad? Af hvad?

-- Af kärlek till fosterlandet.

-- Som det där talet skulle uppväkt?

Hon fortfor skrattande:

-- Nej, det entusiasmerade mig då värkligen inte det ringaste.

-- Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.

Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.

-- Barnsligt......

-- Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting?

-- Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet.

Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera

utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och

skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsäga henne, men det var kanske

blott till följd af sårad egenkärlek. Nog viste jag ju redan från

skoltiden att Agnes var mig öfverlägsen. Huru mycket mera skulle hon

icke vara det nu, då hon rest och vistats flere år i stora världen. Hon

hade fått förkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i

småstadens förkväfvande luft och blifvit ohjälpligen efter.

Agnes afbröt mina funderingar.

-- Du lär vara gift? sade hon.

-- Ja.

-- Hvilket är ditt nuvarande namn, Lisi --?

-- Reijola.

-- Alldeles riktigt. Lisi Reijola. Din man är --?

-- Advokat.

-- Alldeles riktigt, -- jag har ju hört det. Jag för min del har ej bytt

om namn, utan är alt fortfarande Agnes Verther. Nå, du har naturligtvis

barn. Huru många?

-- Tre.

-- Såå! Gossar eller flickor?

-- Två flickor och en gosse. Antti är den älsta, han har redan fylt fyra

år. Du kan inte tro huru klok han är. Han pratar och frågar om alt

möjligt, så att man inte hinner göra annat än förklara.

Det piggade genast upp mig att få tala om barnen.

-- Heter han Antti? Hvarför just Antti?

-- Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man också

Antti.

-- Jaså -- jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och

flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?

-- Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin

i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är

blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», -- inte

alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; -- »bulla» säger

hon dock redan alldeles obehindradt.

Agnes hörde på min redogörelse och skrattade litet.

-- Du kommer naturligtvis och hälsar på mig? frågade jag.

-- Ja.

-- Det var roligt. När passar det för dig?

-- När som hälst. Till exempel i kväll.

-- Välkommen!

En fruntimmerskör uppträdde på estraden, och jag vände mig om för att

höra på den. Jag tykte de sjöngo alldeles utomordentligt och applåderade

ifrigt, såsom alla andra.

-- Sjöngo de inte utmärkt? frågade jag Agnes, i det jag närmade mig

henne, ty utan att märka det hade jag åter tagit några steg mot

estraden.

-- Sjöngo de inte utmärkt?

-- Utmärkt?

Hon rykte på axlarna, gjorde en litet missnöjd min och skakade på

hufvudet.

-- Månne du någonsin hört ens medelmåttig sång, då du anser det där

utmärkt?

-- Ja, men -- i min förvirring viste jag inte hvad jag skulle säga --

nog tykte jag de sjöngo både rent och med schwung.

-- Jag för min del kan inte njuta af annat än fin, musikalisk sång.

Sådana där sträfva, oöfvade röster skära formligen i mina öron.

Hvad kunde jag svara därtill? Visserligen kände jag mig sårad af hennes

kalla likgiltighet och det ringaktande sätt på hvilket hon kritiserade

alt, men å andra sidan tänkte jag att det skedde af helt naturliga

orsaker. Hon var van att se och höra så mycket bättre saker att

ingenting här uthärdade en jämförelse därmed. Nog kunde hon ju det

oaktadt älska sitt fädernesland och sina landsmän -- hvarför skulle hon

eljes kommit hit?

Herrarna, med hvilka jag först sett Agnes samtala, hade stannat på något

afstånd, antagligen för att vi skulle få prata ostördt. Men jag förstod

att de med saknad väntade på att åter få rå om henne. Jag tog därför

farväl, synnerligast som det äfven eljes var tid för mig att gå hem,

beskref hvar jag bodde och påminte henne ännu till sist att inte glömma

sitt löfte.

Noveller · 第 9 / 16 题