Jag hade varit gift i fem år. Jag hade tre små barn, hvilkas vård tog
all min tid i anspråk, så att jag var tämligen okunnig om världens gång.
Mina skolkamrater hade jag icke träffat sedan mitt bröllop. Ofta mindes
jag dem och tänkte att jag dock bort skrifva till Fanny; -- af henne
hade jag kanske fått veta någonting äfven om de andra. Men det stannade
vid blotta tanken, och jag kom mig aldrig för att skrifva.
I skolorna hade läseåret slutat och ferierna begynt. I staden firades en
storartad musikfest, till hvilken sång- och musiksällskap från när och
fjärran infunnit sig, äfvensom massor af andra människor från alla
landsändar.
Jag försökte äfven deltaga i festen så mycket jag hann och turade om med
min tjänarinna, ty åtminstone den ena af oss måste alltid vara hemma med
barnen. Ibland voro vi dock tvungna att stanna hemma båda två. Första
dagen kom jag något sent ut till festplanen, där musikprogrammet redan
begynt. Fladdrande fanor, gröna girlander och brokiga blommor, med
hvilka till och med husen voro utstyrda, förjagade redan på vägen
hvardagsstämning och hvardagsbekymmer. Och ju mera jag nalkades
musikplanen, desto lifligare blef intrycket af fest. Mäktiga toner ljödo
på långt håll emot mig. Vädret var det härligaste, solen sken klart,
sjön blänkte, träden voro fullöfvade, och den molnfria himmeln hvälfde
sig hög och mörkblå öfver oss. Festklädda människor skyndade förbi mig;
de hade försenat sig likasom jag.
Då jag anlände, afsjöngs som bäst med hornackompanjemang »Vår Gud är oss
en väldig borg.» En rymlig musikestrad på andra sidan om festplanen var
till sista platsen upptagen af de olika sång- och musikföreningarnas
medlemmar, hvilka alla stämt in i den allmänna stora kören. En mäktig
ström af toner böljade ut öfver den oöfverskådliga människomassan.
Jag stannade för att höra. Mitt hjärta flödade öfver af andäktiga
festkänslor, och liksom alla andra kände jag mig fattad af en varm,
patriotisk hänförelse.
Efter psalmen följde en paus. Sångarena och musikanterna stego ner från
estraden, och bland allmänheten uppstod någon rörelse.
Jag såg mig omkring, men upptäkte icke en enda bekant. Idel främmande
anleten öfveralt.
Mina ögon gledo från en läktare till en annan, men fästades slutligen
vid en dam, som stod på ena sidan något längre borta, omgifven af ett
par tre herrar, synbarligen hennes beundrare.
Hon skilde sig obetingadt från alla andra, såväl till utseende och sätt
som till sin dräkt. En snöhvit beduinkappa hängde från axlarna ända ned
till fållarna och föll i lediga, vackra veck kring lifvet, icke
döljande, utan fastmer höjande linjernas skönhet. Den lätta, eleganta
hatten med sina långa, bakåthängande plymer satt ledigt på hufvudet, och
därunder smögo sig liksom af en händelse några mörka lockar fram. Hon
var stilfull från hufvud till fot, där hon stod, rak och värdig. Men på
samma gång röjde sig i hela hennes väsen, i det sätt på hvilket hon
lutade hufvudet bakåt och höjde på axlarna, en hög grad af stolthet och
själfmedvetet öfvermod. Jag kunde icke låta bli att med förvåning
betrakta och beundra henne. Äfven andra fruntimmer hade ju denna dag
klädt sig i sina bästa kläder, men på dem såg man blott altför tydligt
att de icke buro dem ofta och att de kände sig litet främmande uti dem.
Hon däremot bar sin distingerade, eleganta toalett med sådan vana och på
ett så obesväradt sätt att man genast såg huru hemmastadd hon kände sig
i den.
Hvem kan denna kvinna vara? Är hon finska? frågade jag mig själf.
Jag kom till den slutsatsen att om hon var finska, så var hon i alla
fall icke någon af de våra, någon af medelklassens kvinnor, utan
tillhörde antagligen högre kretsar, och att hon dessutom synbarligen
vistats mycket i de stora världsstäderna. Men huru hade hon förvillat
sig hit? Vanligtvis pläga ju icke personer, sådana som hon, deltaga i
våra folkliga fester. Huru och hvarför har då hon nedlåtit sig därtill?
Eller hade hon på något underbart sätt blifvit annorlunda sinnad än
hennes gelikar?
Jag sökte läsa svaret på mina frågor i hennes ansikte, men kunde ej
komma till någon klarhet. Hon skrattade och pratade och tyktes icke
stort bry sig om sången, hvilken åter hade börjat.
Jag kom plötsligt underfund med att min uppmärksamhet till den grad var
riktad på henne, att jag blott flyktigt följde med programmet. Jag
försökte se åt annat håll och närmade mig estraden, för att höra
festtalet. Det var vackert, fosterländskt och entusiasmerande. Jag var
idel öra och hade innan kort alldeles glömt den obekanta skönheten. När
talet slutade, instämde jag af alla krafter i ett allmänt, ljudligt
lefverop för fosterlandet. Helt säkert såg jag litet komisk ut, där jag
viftade med armarna och skrek så mycket jag orkade, utan att komma ihåg
att det hvarken var kvinligt eller estetiskt. Jag var röd ända till
hårfästet, och min röst hade blifvit alldeles hes, då det nionde och
sista lefveropet förklingat.