III.

När jag kom hem, var min tjänarinna redan i full färd med att tillaga

middagen. Jag tog skyndsamt af mig festdräkten och klädde mig i

hvardagskläder, innan jag tog vård om barnen. Jag hinner nog ännu byta

om till kvällen, tänkte jag, ty i denna litet urblekta, gamla

bomullstygsklädning skulle jag dock ej velat visa mig för Agnes.

På eftermiddagen var det Maris tur att gå till festen. Jag hoppades att

hon skulle hinna hem därifrån, innan Agnes kom. Men det tog tid innan

hon dukat af bordet, diskat kärlen, sopat köket och klädt sig. Jag såg

alt emellanåt på klockan och började redan bli ängslig, ty jag

misstänkte att hon på detta sätt skulle komma att blifva borta hela

kvällen, och huru skulle jag då reda mig? Agnes skulle naturligtvis

blifva alldeles förfärad, om hon fann mig sålunda bunden.

Slutligen gick dock Mari, och jag blef ensam hemma med barnen. Jag fick

sköta dem alla tre på en gång, men det hade jag gjort många gånger förut

och var således icke synnerligen bekymrad däröfver, fastän Lyyli med sin

kinkighet på alt sätt pröfvade mitt tålamod.

Jag förstod ej hvad som gick åt barnet. Leksakerna försmådde hon, såg ej

åt bilderböckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar

henne omkring från rum till rum, förde henne till fönstret, visade henne

hästarna på gatan och försökte lugna henne på alla upptänkliga sätt.

Ingenting hjälpte, hon krånglade blott alt värre.

Till råga på alt grälade de båda andra med hvarandra och voro snart midt

uppe i ett lifligt handgemäng. Antti hade röfvat en liten bjällra af

Aino och ville på inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans

händer, med den påföljd att han gaf sig till att gråta, så att Lyyli af

förskräckelse började skrika dubbelt värre. Jag sköt honom ut i köket

och stängde dörren. Och fastän han skrek och sparkade på dörren af

ondska, låtsade jag ingenting höra.

Dessutom hade jag fullt göra med Lyyli, innan jag fick henne att somna.

Förmanande Aino att icke ringa med sin bjällra, gick jag att se efter

hvad Antti tagit sig för i köket; där hade nämligen plötsligt inträdt en

misstänklig tystnad.

Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i färd med odygd. Han höll

som bäst på att klottra i vattensån, dit han burit aska från spiseln,

och han hade vätt och smutsat ner både kläder, händer och ansikte och

såg alldeles faslig ut.

Jag blef förtviflad och på samma gång ledsen. Antti var ju redan stora

gossen, hela fyra år gammal; det här var ingenting annat än elakhet och

själfsvåld. Jag luggade pojken, men han gaf till ett sådant tjut att

mina öron voro nära att gå i lås. Och i samma vefva hörde jag äfven

Lyylis röst från rummet bredvid. Jag skyndade dit och såg Aino stå vid

vaggan och klämma sitt finger i Lyylis kind.

-- Har Aino väkt Lyyli? frågade jag.

-- Jo, Aino väkte, lydde det jollrande svaret.

-- Fy, hvad Aino var dum. Nu tycker inte mamma att Aino är snäll alls.

Hon drog munnen sned och såg på mig med stora ögon. Var det riktigt

sant?

-- Ja, hvarför väkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sådan flicka.

Ääää -- Ääää --

Där fick jag för det! Nu skreko de alla tre, så mycket de orkade.

-- Tyst, var tyst! Aino får inte skrika, -- Antti, mamma ger dig ris, om

du inte slutar upp att gråta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrämd

af ert förfärliga oväsen. Men så sluta då upp, kära barn --!

Jag brast själf ut i gråt och hörde icke att det gick i tamburdörren och

icke häller att någon rörde sig i salen. Först när det stod ett elegant,

ståtligt fruntimmer på tröskeln till barnkammaren, spratt jag till.

-- Agnes!

-- God afton!

Jag torkade mina tårar och bjöd till att beherska mig.

-- Förlåt, snälla Agnes. Jag är för tillfället ensam med barnen. Men min

tjänsteflicka kommer om en liten stund; var god och stig in i salen på

ett ögonblick.

-- Ja -- låt för ingen del störa dig.

Hon drog sig tillbaka. Barnen hade fallit i förvåning öfver den oväntade

uppenbarelsen och glömt att skrika. På det sättet fick jag litet rådrum.

Jag såg mig omkring och blef förskräkt. Där stod Antti svart af aska och

genomvåt, Ainos leksaker voro spridda omkring i rummet och Lyylis orena

blöjor lågo framme, då jag nyss ej hunnit lägga undan dem. Till råga på

alt hade barnen dragit stolarna fram midt på golfvet för att leka häst.

Med ett ord, rummet befann sig i en sorglig oordning, och barnen sågo

skrämmande ut! Under dagens lopp hade äfven Aino och Lyyli smutsat ned

sina kläder, om de också icke befunno sig i samma skick som stackars

Antti.

Än jag själf då? Jag betraktade i förbigående min bild i spegeln. Jag

såg skön ut! Ögonen svullna, pannan svettig, håret burrigt och

klädningen --! Agnes hade väl aldrig någonsin haft på sig en

bomullstygsklädning, för att icke tala om en sådan här gammal och

urtvättad!

Hvad tänkte hon om mig? Och om hela mitt hem? Tid hade hon ju nog, där

hon satt i salen, att se sig omkring och förundra sig. Naturligtvis

stöttes hennes ögon af möblernas och hela bostadens enkelhet, hon som

var van att se den fina världens rikedom och lysande öfverflöd.

Jag viste ej hvad jag skulle göra. Min tjänarinna hade icke varit ute

stort mer än en timme och skulle icke ännu på en stund återvända. Lyyli

måste jag hålla i famnen, ty så snart jag försökte lägga henne ifrån

mig, började hon skrika. Jag hann ej ens byta om kläder på Antti. Och

åter började de gnälla. Hviskande försökte jag lugna dem.

-- Kära barn, gråt inte, den främmande tanten hör er. Var nu snälla, så

ger mamma socker åt er.

Min man hade visserligen på det strängaste förbjudit mig att ge dem

socker, men det hann jag ej i brådskan tänka på. De hade just fått hvar

sin bit, då han steg in köksvägen.

-- Ger du åter socker åt dem? sade han genast i förebrående ton.

-- Jaa -- när de gråta -- stammade jag till försvar.

-- Gråta? Kan man inte förhindra det på något annat sätt?

Han tog sockerbitarna ur deras händer, men o ve, hvilket oväsen där

uppstod! Ett trestämmigt skrik, så man minst skulle trott att det var

fara för lifvet.

-- Tyst, tyst, kära barn! Antti, gå in och håll sällskap åt Agnes, som

sitter där ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, -- se så

Aino, mamma ger er ris, om ni inte äro snälla. Lyyli, gråt inte, liten

-- gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. -- Så talade jag full af

förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu

där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde.

-- Hvad? -- Har Agnes -- har fröken Verther redan kommit?

-- Ja, ja, -- gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är

också ute.

-- Och barnen se så här ut? -- Hur i herrans namn har du stält till så

galet?

-- Ja, nå -- kära Antti, gå nu och fråga inte.

Han gick, men såg missnöjd ut. Och inte tykte jag häller det var vidare

roligt. Mina armar voro nära att brista af att hålla den tunga flickan,

och jag var förtviflad öfver att Agnes råkat se hela detta elände. I

intet fall skulle hon fått någon synnerligt hög tanke om mitt lif och

mina förhållanden, så som hon syntes förakta all borgerlighet och

hvardaglighet -- och huru ringa skulle den icke blifva nu! Anttis

missnöjda blick bragte min förargelse till sin höjd.

-- Se dit, Lyyli, ser du hunden på gatan!

Var det kanhända mitt fel, att hemmet icke var i sådant skick, att man

när som hälst kunde taga emot fina världsdamer? Mannen borde icke fordra

det omöjliga af sin hustru, då hon har tre barn och en enda tjänarinna.

Ingen kan vara salongsdam och barnsköterska på samma gång. Antingen det

ena eller det andra.

-- Tyst, Antti, låt bli att tjuta så där förfärligt.

Men Antti hade just bort få en sådan där fin och fordrande salongsdocka

till hustru. Då hade han fått se. Huru länge månne det skulle räkt,

innan konkursen stått för dörren. --

Sålunda hvirflade tankarna om i mitt hufvud, medan jag höll den lilla i

famnen och med ord sökte tysta ner de andras skrik. Och till den

slutsatsen kom jag, att min man icke alls viste uppskatta mitt arbete,

och att han aldrig någonsin hjälpt mig, huru tung min börda än varit.

Mari hördes icke af. Nu hade hon redan dröjt borta i nära två timmar.

Jag var så nervös att det knykte i fingerspetsarna. Hvad skulle jag

göra?

Hastigt fann jag på råd. Jag hade ju en vänlig granne, fru Hartman, som

många gånger förut hjälpt mig.

Jag påminte ännu engång de äldre barnen att vara snälla och lofvade

snart komma tillbaka. Lyyli förde jag med mig. Antti blef så förbluffad

att han upphörde att gråta för att stirra på mig. Han trodde säkert att

jag gick efter ris. Lyckligtvis råkade fru Hartman vara hemma. Hastigt

förklarade jag för henne i hvilken belägenhet jag befann mig, och hon

var genast färdig att komma till min hjälp.

Nu var jag räddad. Fru Hartman tog Lyyli, så att jag fick ömsa kläder på

Antti och själf åter taga festdräkten på mig.

Från salen hördes hela tiden ett utomordentligt lifligt samtal, och det

lugnade mig. Kanske saknade de mig icke altför mycket. Och för öfrigt

skulle jag ju på ögonblicket blifva färdig att gå in till dem.

Barnen hade lugnat sig och begynte så småningom egna leksakerna sin

uppmärksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting började reda sig, och

mitt humör blef bättre.

När jag slutligen var färdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade

redan tagit Lyyli i sin vård.

Men hon ville ej.

-- Inte kommer jag, inte kan jag vara i så där fint sällskap, sade hon

och gick hem.

Ganska riktigt! De hade icke saknat mig synnerligen mycket, ty de märkte

knapt att jag kom in, så upptagna voro de af sitt samtal.

De talade om musik. Agnes beundrade operan. Den var icke ensidig, i den

förenade sig till ett harmoniskt helt flere konstarter, baletten,

musiken, skaldekonsten. Arian var musikens skönaste blomma, tonernas

högsta fulländning, som behagligt smekte örat och lifvade känsla och

fantasi.

Antti motsade henne. Operan hade haft sin tid. Och någon lyckad förening

af konstarter var den ej. Den hade blott ledt till onaturliga

öfverdrifter. Baletten hade öfverskridit konstnärlighetens gränser, hade

urartat till en förlustelse, som den fina världens öfvermättnad fann

behag i. Arian åter var grannlåtsmusik, stäld på effekt, utan värme,

utan innehåll och utan annan betydelse än den, att de exekverande fingo

tillfälle att visa hvad deras strupar förmådde i böjlighet och

uthållighet. Någon gång kunde den väl utöfva en obestämd invärkan på

känslorna, men aldrig på förnuftet. Dessutom uppbygde den ej sinnet

eller förädlade anden. Altså var den ej sann konst, ty sann konst bör

tillfredsställa hela vårt väsen.

-- Och skaldekonst, sade ni? -- Antti blef ifrig. -- Kan man värkligen

påstå, att de obetydliga, smaklösa operatexterna äro poesi?

-- Nåd, nåd, afbröt honom Agnes skrattande, ni är alldeles obarmhertig!

-- Nå ja, jag afskyr värkligen dylika bravurstycken och den där eldiga

konstmusiken, som i sin aristokratiskt fördärfvade sinlighet intagit

hedersplatsen, men hvilken icke eger någon rot, emedan den helt och

hållet saknar nationell grund.

-- Men om ni också är oförsonlig gentemot den gamla operan, så måste ni

dock skänka Wagners musik ert erkännande. Den har kraft, lif, passion --

-- Men innehåller den någonting nytt?

-- Huru kan ni fråga så? Innehåller den icke alt det nya, som vårt

århundrade frambragt äfven på andra områden, -- i filosofi, i literatur,

i de sociala och konstitutionella sträfvandena? Såsom demokrat borde

åtminstone ni vara förtjust i den.

-- Just i min egenskap af demokrat är jag icke tillfredsstäld, innan

folkvisan erhåller den plats som arian nu intager.

Agnes skrattade.

-- Säger ni detta värkligen på fullt allvar?

-- Naturligtvis.

Och Antti såg så allvarsam ut, att man icke kunde tvifla därpå.

-- Tillägger ni inte: den finska folkvisan?

-- Den finska jämte andra.

-- Säg med detsamma: framför andra.

-- Kanske framför andra. Den finska tonkonsten har ännu ej hunnit lösa

sin uppgift, men den kommer att göra det i en framtid. Vänta blott!

Anttis funderingar tyktes roa Agnes utomordentligt.

-- Åtminstone sakna inte finnarna själfförtroende, sade hon med samma

lätta glädtighet, hvarmed hon hela tiden upptog Anttis ytterst

allvarsamt uttalade åsikter.

-- Nej, Gud vare lof, sade Antti. Det fattas oss icke själfförtroende.

Och icke häller uthållighet eller kraft. De egenskaperna ha våra

förfäder inplantat hos oss. Ni har kanske läst Finlands historie?

-- Nog har jag ju förr i världen läst den i skolan, fastän jag måste

erkänna att det inte är mycket jag mins af den. Men vet ni hvad? Ni

kommer till Petersburg nästa höst. --

-- Jag? Hvad skulle jag göra där?

-- Nå -- göra ett besök. Se er omkring i världsstaden.

-- Det blir väl knappast af, om jag inte får någon annan anledning.

-- Vi skola hoppas att ni får. Då skall jag föra er till italienska

operan, och vi få se om ni inte förändrar åsikt. Hon lutade sig bakåt i

soffan med säker själfmedvetenhet i blicken. -- Åh, ni skulle inte

behöfva vara många månader i Petersburg förrän --!

-- Förrän hvad då?

Agnes svarade ej genast. Hon såg blott småleende på honom med en erfaren

världsdams öfverlägsna uttryck i ögonen.

Antti svarade blott genom att frågande stirra på henne; men småningom

begynte hans blick af någon obestämd anledning likasom vekna.

Agnes märkte det nog, hon afslutade sin stumma granskning med ett

belåtet, litet skratt.

-- Förrän hvad då? Skall jag säga er det?

-- Ja, säg det!

Han var ännu allvarsam, men rösten hade blifvit mjuk, den uttrykte icke

ens närmelsevis samma kraftiga bestämdhet som nyss. Agnes böjde sig lätt

åt sidan och kastade åter på honom samma förföriska, farliga blick.

Hvar fick hon denna smältande blick, som återgaf känslans finaste

vibrationer? Hade skaparen utrustat henne med ögon olika andra dödligas?

-- Vill ni inte säga det? upprepade Antti ännu en gång.

-- Ni skulle blifva en helt och hållet annan människa.

-- Tror ni det?

-- Vill ni hålla vad?

Antti gick ett par gånger fram och tillbaka öfver golfvet utan att säga

någonting. Men Agnes skakade öfvermodigt på hufvudet, hennes drag

utvisade tydligt huru säker hon var på sin makt.

Antti stannade, lutade sig mot stolkarmen och såg Agnes rakt i ögonen.

Med nyfikenhet väntade jag på hans svar.

-- Ni misstar er. Jag skulle inte förändra mig.

-- Och likväl vågar ni inte hålla vad.

-- Hvartill skulle det tjäna? Jag har i alla fall hvarken tid eller lust

att inlåta mig på onödiga experiment. En sådan barnslighet vore ju redan

ett steg till förändring.

Där hade vi det, visste jag inte det!

Månne icke Agnes ändå blef litet förbryllad, fastän hon ej ville visa

det. Visserligen skrattade hon, men, såsom det föreföll mig, något

tvunget. Sedan blef hon hastigt allvarsam.

-- Men hör ni!

-- Ja?

-- Men om --? Om ni skulle förändra er till och med här i ert eget bo,

här i småstadens trygghet. Hvad skulle ni då säga? Om ni plötsligt midt

i edra fasta principer -- skulle vakna och finna er vara en alldeles

annan människa?

Antti smålog.

-- Hvilka barnsligheter!

-- Osvuret är bäst. Det händer så märkvärdiga saker.

Hvad åsyftade hon? Hade hon någonting i sinnet? På mig började samtalet

göra ett pinsamt intryck. För att gifva det en annan riktning tog jag

till ordet:

-- Agnes, huru trifs du egentligen i Petersburg?

-- Utomordentligt. Där är lifvet fritt, gladt, njutningsrikt --

-- Men är det inte på samma gång bra lättsinnigt?

-- Hvad gör det? Så länge det blott inte är ledsamt, tort och instängdt,

såsom här hos er. Uh, jag skulle kväfvas!

-- Nå men, nu är ni -- började Antti.

-- Ni veta icke ens af att ni lefva. Annat är det i den stora, vida

världen, där man beständigt har ombyte, och där människorna äro lifliga,

intelligenta, utvecklade -- ah, jag skulle inte mera komma till rätta

annanstädes än i Petersburg. Ja, möjligtvis i Paris.

-- Att du där får njuta mera af lifvet, det förstår jag nog. Men Agnes,

finner du där äfven värklig lycka, sinnesfrid?

Hon såg på mig och smålog ironiskt.

-- Lisi liten, du talar som ett barn!

Hon skakade på hufvudet och skrattade alt fortfarande.

-- Hör du, afundas du inte förskräckligt din katt därborta i

kakelugnsvrån? Se blott huru nöjd den är med lifvet, spinner med ögonen

slutna utan bekymmer och sorger och saknar ingenting i världen, så länge

den får mat och har det varmt. Den har fullständig sinnesfrid!

Jag blef litet förargad.

-- En katt är en katt och en människa en människa.

Hon steg upp och kom till mig.

-- Blef du stött?

En förförisk blick mötte mina ögon och fick mig genast god igen.

-- Så där, inte blir du ju ledsen för ingenting. Men nu skall jag för

denna gång lämna er.

-- Träffas vi ännu?

-- Alldeles säkert. Jag hoppas ännu ofta få njuta af ert sällskap. Eller

huru, herr Reijola?

Hon räkte fram sin lilla, hvita hand, och Antti slöt den i sin. Hvarför

tykte jag att han höll den altför länge?

-- Kommer ni i morgon på festmiddagen? frågade Antti.

-- Troligtvis, svarade hon.

-- Där träffas vi således.

Antti visade henne alldeles onödigt stor artighet genom att följa henne

ända till trappan. Och då han kom in igen, stannade han ännu vid

fönstret och såg efter henne.

-- Hvad tycker du om henne?

Antti svarade ej genast.

-- Är hon inte bedårande?

-- Bedårande? Hon? En lättsinnig kokett är hon. Fördärfvad och

njutningslysten.

Besynnerligt -- jag hörde detta med nöje. Hans klander formligen smekte

mina öron. Men samvetet dref mig dock att försvara henne. Jag berättade

huru idealisk hon förut varit i skolan.

-- Och i grund och botten tror jag ännu att hon är god, fastän hon råkat

under dåligt inflytande, tillade jag ytterligare.

-- Hon är fåfäng och hersklysten och söker göra alla män till sina

slafvar. Hade hon inte beundrare omkring sig också därute på festplanen?

-- Jo, bevars.

-- Det kan jag tänka mig.

-- Men Antti, hvad rår hon för att alla bli förtjusta i henne och låta

behandla sig som slafvar?

-- Hon kunde hindra det om hon ville, men hon vill inte -- det är jag

öfvertygad om.

Antti fördjupade sig i sina böcker, och jag vågade ej mera störa honom.