Hon var mitt ideal i skolan. Jag kunde ibland under timmarna sitta och
betrakta henne, så att jag ej alls viste hvad saken gälde, då jag
oförmodadt fick en fråga. Jag rodnade, kunde icke svara, fick af läraren
en förebrående blick och kom så åter för en tid ihåg att egna honom min
uppmärksamhet.
Agnes ögon beundrade jag isynnerhet. De voro stora, ovala och bruna,
öfverskuggade af långa, mörka ögonhår. Blicken var djup, något svärmisk
och afspeglade alla de minsta känslouttryck och skiftningar. -- Just
emedan dessa ögon alltid voro så lifliga och själfulla, tröttnade man
icke att betrakta och beundra henne.
Hon var i sanning vacker: hyn frisk och hvit, på de sammetslena kinderna
en skär rodnad, pannans bländande renhet förhöjdes af svartglänsande
lockar, och mot den hvita nacken gjorde de slingrande hårflätorna en
utmärkt effekt.
Skönheten ensam skulle dock icke betydt så mycket, om icke därjämte hela
hennes väsen varit fullt af ett fint, hänförande behag, hvarje rörelse
mjuk och graciös, växten vacker, gången smidig och lätt. Ingen var
närmelsevis lik henne.
Men jag beundrade henne icke allenast för dessa yttre egenskapers skull.
Snart skulle jag fått nog af dem, om hon till sitt inre varit ihålig och
tom, såsom skönheter vanligtvis sägas vara. Men äfven i andligt afseende
stod Agnes högre än vi andra. Hon var både klartänkt och skarpsinnig
samt begåfvad med en ren, fläckfri karaktär och en brinnande sträfvan
efter kunskaper och alt upphöjdt i allmänhet. Blotta tanken att Agnes
kunde misstaga sig eller göra någonting klandervärdt föreföll mig
alldeles omöjlig. Om jag någonsin tvekade eller icke kunde klargöra för
mig hvad som var rätt och hvad orätt, frågade jag mig endast: huru
skulle Agnes i detta fall handla? Sedan gjorde jag så, som jag antog att
hon i mitt ställe skulle gjort.
Agnes' tysta klander värkade på mig mycket djupare än det straff jag
erhöll af läraren. Jag mins ännu ett exempel härpå.
Vi hade en morgon kommit för tidigt till skolan. Klockan var half nio
och lektionen började först klockan nio.
-- Vi ska' gå att spatsera, Lisi, föreslog Fanny; hennes håg stod alltid
till upptåg och själfsvåld.
Jag var genast färdig, och vi lyckades öfvertala Anna att komma med.
Vi gingo ganska långt, ett stycke utom tullporten, skrattande och
pratande. Visserligen hade vi ingenting särskildt att skratta åt, men
den inre belåtenheten och lifsglädjen måste på något sätt ge sig
uttryck. Naturligtvis glömde vi både tidens gång och skolan.
Ett vedlass kom körande emot oss.
-- Snälla husbond, tag oss med på lasset, vi äro så trötta, bad Fanny
med klagande röst.
-- Ja, tag oss upp på lasset, inte väga vi mycket!
Han stannade och såg leende på oss.
-- Månntro ni skulle hållas där uppe?
-- Det göra vi nog.
-- Nå stig opp då och försök.
Vi klängde upp ett, tu, tre, och sutto sedan uppspetade i höjden,
ofvanpå vedträna, nöjda och belåtna.
Himmel, hvad det var roligt!
-- Skola vi åka så här genom staden?
-- Ja, låt oss göra det!
-- Nej, men tror ni vi våga? frågade Anna.
-- Hvarför skulle vi inte våga? Fanny kastade trotsigt hufvudet bakåt.
-- Naturligtvis våga vi, försäkrade jag.
Hästen gick i skridt längs stadens gator, människorna tittade på oss som
på undervärk, men vi behöllo vår upphöjda plats och bevärdigade dem
blott med stolta blickar.
-- Hvart skola vi köra? frågade karlen.
-- Till fruntimmersskolan.
-- Hvar fins den?
-- Den där gula gården vid torghörnet.
Han ämnade således köra oss ända fram.
-- Hvad skola flickorna säga, då de se oss komma åkande till skolan på
ett vedlass? De skola då ändtligen bli förvånade!
Vi hade svårt att hålla oss för skratt, men försökte dock se allvarsamma
ut, låtsande som om vi inte alls vetat att en slik färd var någonting
ovanligt.
Slutligen voro vi utanför fönstren. Där inne var märkvärdigt stilla. Vi
kastade en sidoblick dit. O himmel -- timmen hade redan börjat!
Stoltheten försvann hastigt och på samma gång glädjen.
-- Hvad skola vi göra? Huru skola vi våga gå in? Och hvad skola vi säga?
Hvem går först?
Hästen hade stannat utanför porten. Högst modstulna klefvo vi ned, utan
att ens komma ihåg att tacka vår vänliga körsven.
-- Hvem går först in i klassen?
Fanny kastade åter hufvudet bakåt, slog upp dörren och steg in -- -- Jag
följde, fastän icke fullt så modigt. Anna bildade eftertruppen, hela
hopen räddare än vi.
Den allmänna uppmärksamheten vände sig mot oss och, följda af allas
blickar, sökte vi att undfallande smyga oss fram till våra platser.
Därefter begynte genast ett strängt förhör, på hvilket domen omedelbart
följde. En timmes arrest? Pyh -- det gjorde ingenting, det kunde man
gärna stå ut med efter ett sådant trefligt äfventyr. När kvarten kom,
brydde vi oss icke mer det ringaste om hela bestraffningen.
Flickorna samlades omkring oss.
-- Huru långt åkte ni på vedlasset?
-- Ända ifrån Kotkankallio.
-- Du milde! Och igenom hela staden?
-- Naturligtvis!
-- Herrejess! Mötte ni inte någon?
-- Jo visst, många. Till exempel biskopen.
-- Gud! Och han såg er?
-- Naturligtvis såg han oss. Men vi låtsade inte alls märka honom.
-- Nej, men tänk!
-- Ja, tänk!
De sågo med stora ögon på hvarandra och på oss. Vi beundrades. Och vi
voro något belåtna.
Vi täflade om att skryta med vår djärfhet. Människorna hade skyndat till
fönstren för att betrakta oss, de mötande hade stannat på gatorna, men
vi hade icke brytt oss om någonting! -- Ett sådant äfventyr hade ännu
ingen upplefvat, och vi skulle häller aldrig i världen glömma det.
Makalöst roligt hade vi haft, lasset var ännu därtill så förskräckligt
högt -- säkert var där minst en famn ved på det! Och inte skulle hvar
och en vågat göra det, knappast någon enda flicka i hela skolan utom vi
tre.
Vår stolthet kände naturligtvis inga gränser. Flickorna omkring oss
upphörde icke att himla sig. Vårt anseende hade stigit otroligt, det såg
man tydligt på deras blickar.
Agnes satt ett stycke därifrån och hörde på, men sade ingenting. Hon
vände långsamt bort hufvudet, men jag uppfångade dock en skymt af hennes
blick. Det var alldeles nog. Jag fick liksom en kall dusch öfver mig.
Jag hvarken skröt eller skrattade mera. Jag drog mig skamflat ifrån de
andra och satte mig på min plats. Agnes ogillade vår handling --! Och nu
förstod också jag plötsligt huru förfärligt dumt vi burit oss åt.
Alldeles som själfsvåldiga pojkslynglar. Hade man någonsin sett eller
hört talas om att flickor åkte på vedlass? Agnes skulle på inga vilkor
gjort någonting sådant. Huru kunde vi vara så tokiga, hvar hade vi haft
våra tankar! Nu skulle kanske hela skolan för vår skull råka i vanrykte.
Jag kände mig högst olycklig.
Där höll Fanny alt fortfarande på att skräfla, medan flickorna himlade
sig. Det började plåga mig, deras munterhet skar mig i öronen. Agnes
bläddrade i sina böcker, hon ville ingenting mera höra. Huru djupt hade
vi icke sjunkit i hennes ögon! Jag var nästan gråtfärdig.
Jag vågade icke gå nära henne. Hon såg så allvarsam ut. Skulle hon
någonsin glömma denna händelse? Eller skulle hon hela sitt lif igenom
hysa en dålig tanke om mig? Ännu långa tider efteråt låg denna farhåga
öfver mig som en tung börda.
Jag vågade icke närmare utforska hennes sinnesstämning, ty jag var
alltid mycket blyg gentemot Agnes; aldrig kunde jag tala med henne fritt
och öppet som med de andra kamraterna, utan höll mig hälst litet afsides
eller tystnade, om jag kom tillsammans med henne. Ingen af oss kunde för
öfrigt berömma sig af att vara hennes speciella vän, åt hvilken hon
skulle anförtrott sina hjärtehemligheter. Någon sådan hade hon för
öfrigt knappast. Enhvar af oss hade sin flamma, några hade redan haft
flere, men Agnes talade aldrig om slikt. Mången lyceist höll på att
förgås af kärlek till henne, det viste vi nog, men ingen af dem hugnades
med det minsta ynnestbevis. De vågade för öfrigt icke närma sig henne,
de beundrade henne blott på afstånd, och Agnes fäste väl knappast någon
uppmärksamhet vid deras känslor.
-- Skall Agnes någonsin bli kär? undrade vi ofta. Och i hvem? Hvem skall
bli den lycklige? Fins det väl någon enda man som vore henne värdig?
Vi för vår del betviflade detta högeligen. Ty i hela världen fans ej
hennes like, kunde icke finnas, -- hvarken man eller kvinna.
Den bild, som jag från denna tid bevarar af Agnes, framstår såsom
någonting fullkomligt, någonting absolut harmoniskt och felfritt. Ofta
säger jag till mig själf: det är blott därför att jag betraktade henne
med femtonåringens kritiklösa ögon. Om jag nu skulle se henne framför
mig alldeles likadan, så skulle jag kanske uppfatta henne på ett
alldeles annat sätt.
Men då minnes jag åter att icke endast vi unga så obegränsadt beundrade
henne; lärarena och lärarinnorna gjorde det helt visst i lika hög grad.
Visserligen sade de ingenting därom åt oss, men vi uppfattade det af
deras blickar och hela deras sätt, då de talade med henne, ja, nära nog
af tonfallet, med hvilket de uttalade hennes namn, då de under timmen
gjorde henne en fråga.
Ett par år tidigare än vi skilde hon sig från skolan för att fortsätta
sina studier i Helsingfors. Under det första året skref hon ibland till
oss, under det andra året icke en enda gång. Det förundrade oss ej. Huru
skulle hon komma i håg oss, obetydliga flicksnärtor, eller vår lilla
oansenliga skola! I Helsingfors hade hon kommit in i större förhållanden
och intelligentare kretsar, hvilka bättre anstodo henne. Hon trifdes bra
där, hade hon skrifvit till oss. I själfva värket var det ju alldeles
naturligt. Inte saknade hon oss och inte kunde vi vara misslynta
däröfver....
Under många år hörde vi ingenting om Agnes. Vi hade slutat skolan och
skingrats åt olika håll. Blott några få hade stannat kvar i den forna
skolstaden.
Ännu en gång samlades dock en hel mängd af oss. Det var då jag stod brud
och firade bröllop. Till och med Fanny hade kommit från Helsingfors, där
hon för tillfället vistades. Och hon viste att berätta oss om Agnes.
-- Har ni hört någonting högst märkvärdigt om Agnes? frågade hon
plötsligt, då vi talade om våra forna skolförhållanden.
-- Hvad, säg, hvad?
-- Hon har farit till Petersburg såsom sällskapsdam åt en ofantligt rik
furstinna.
-- Agnes! Agnes till Petersburg, såsom sällskapsdam? Aldrig i världen!
Såsom sällskapsdam?
-- Ja, men tänk er, åt en furstinna; det är ju någonting helt annat än
en vanlig sällskapsdam.
-- Än sen! Sällskapsdam i alla fall, och dessutom i Petersburg.
-- Hvad ni äro enfaldiga och småaktiga, förebrådde oss Fanny. Jag tror
jag inte bryr mig om att fortsätta, då ni inte begriper någonting.
-- Jo berätta, berätta!
-- Så hör på då. Furstinnan har infört henne i Petersburgs förnämaste
och högsta kretsar, hon har till och med varit på hofvet. Agnes har
skrifvit att hon lefver i en hvirfvel af nöjen och ej hinner hämta sig
från den ena festen, förrän hon ilar till den andra. För henne är alt
detta naturligtvis ännu högst ovant, en fullkomlig sagovärld.
Nu förstummades vi.
-- Ni kunna naturligtvis inte ens föreställa er ett sådant lif i stora
världen.
Vi måste medge att så var.
-- Baler, så storartade att ni inte ens i drömmen sett någonting
liknande, operor, baletter, teatrar, konserter, lysande toaletter, det
finaste salongslif och så vidare.
Vi hörde på, fulla af undran.
-- Men månne detta i längden skall tillfredsställa Agnes? frågade jag
slutligen tviflande.
-- Om det tillfredsställer henne? Hvad skulle då tillfredsställa henne,
om ej sådant? Naturligtvis tillfredsställer det henne. Och nog måste man
medge att Agnes är som skapad för stora världen. Där kommer hon att
väcka uppseende. Tror ni inte?
Det trodde vi helt säkert. Och vi voro öfvertygade om att alla höga
herrar, baroner, grefvar, furstar och andra dylika skulle komma att
vansinnigt förälska sig i henne.
Men hon, Agnes själf? Hvem skulle hon komma att älska?
Ja, hvem skulle Agnes komma att älska, och hvem skulle hon tillhöra? Se
där en fråga, på hvilken vi ej fingo något svar.