BARNFLICKAN.

Barnflickan.

-- Stig upp, Emmi, hör du inte att frun ringer! Emmi! Voj, voj, den

flickan, hvad hon sofver tungt. Emmi! Emmi!

Slutligen fick Silja litet lif i henne. Emmi satte sig upp, mumlade

något och gnuggade sig i ögonen. Men förfärligt sömnig var hon.

-- Hvad är klockan?

-- Öfver fyra.

Öfver fyra? -- Tre timmar hade hon sofvit; först klockan half två hade

hon fått kärlen torkade, ty föregående afton hade det, likasom så ofta

förut, varit främmande, och därförinnan hade hon i tvänne nätter fått

vaka för Lillis skull, då frun varit på bröllop och barnet ej velat

nöjas med sockertotten. Var det underligt om hon var sömnig?

Hon var bara tretton år. Och hennes fötter värkte alltid om morgnarna,

så att hon knapt kunde stiga på dem. Silja, som sof i samma säng, sade

att det var emedan hon växte. De borde koppas, menade Silja, men Emmi

fruktade att det skulle göra ondt. De voro ju nog så magra redan, skulle

det ännu tagas blod ifrån dem? Medan hon sof värkte de aldrig, men

såsnart hon vaknade, började det igen. Fick hon sedan somna, upphörde

värken strax.

Äfven nu, där hon satt i sängen, värkte det i dem från knäna och ända

ned till hälen. Och hufvudet var så tungt, så tungt, att hon omöjligt

orkade lyfta upp det. Skulle hon någonsin i världen bli så lycklig, att

hon en enda morgon finge sofva tillräckligt?

Emmi gned sina fötter. Hufvudet tyngde nedåt, så att hakan vidrörde

bröstet, och ögonen slötos. Händerna hängde orörliga, hon andades djupt

och långsamt. Efter en liten stund föll hon tillbaka mot kudden.

Det ringde ånyo. Silja skuffade henne med armbågen i sidan.

-- Det är då märkvärdigt att man inte kan få den tossan att lyda. Upp

med dig!

Hon skuffade henne ännu engång med sin hvassa armbåge i bröstet; det

gjorde så ondt, att Emmi skrek till.

-- Huru många gånger skall man väcka dig, innan du ids stiga upp?

Emmi stapplade upp ur sängen; hon var alldeles yr i hufvudet och höll på

att falla omkull.

-- Skölj ditt ansikte med kallt vatten, så klarnar du bättre, rådde

Silja.

Men Emmi fick ej tid därtill, ty klockan hördes ånyo. Hon fick kjolarna

på sig, slätade med båda händerna sitt hår, gned sig i ögonen och

skyndade in.

-- Jag har ringt tre gånger, sade frun.

Emmi svarade ingenting, utan tog blott Lilli, som låg bredvid modern, i

sina armar.

-- Ömsa tort på henne och lägg henne i vaggan; hon somnar ändå ej mera

här hos mig.

Frun vände sig på andra sidan och slöt ögonen. Vaggan stod i rummet

bredvid; dit gick Emmi nu med barnet. Sedan hon lindat det, började hon

vagga och sjunga. Någon tanke vaknade alt emellanåt hos henne och afbröt

sången.

-- Hs .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. a. Somna bort mitt barn, somna. Ro,

ro till skären, plocka åt barnet bären -- och ... -- herreje, hur sömnig

jag är. -- Plocka så mycket som båten bär -- Skynda sen hem medan dager

är -- Silja, den lyckliga människan sofver ännu. -- Tre, tre små

pepparkorn. Katten blåser i silfverhorn. Hs .. hss .. hss .. s. Aa .. aa

.. aa .. aa .. a.

Lilli somnade, och då lade sig också Emmi raklång på golfvet invid

vaggan. Hon stödde hufvudet mot armen och var inom ett ögonblick

försänkt i djup sömn. Hon visste af ingenting, fastän Lilli så godt som

genast vaknade, gned sig om näsan och blickade omkring sig förvånad

öfver att ej finna någon i sin närhet. Hon försökte stiga upp, men kunde

ej, utan föll på sidan, så att hon fick hufvudet öfver vaggans kant. Nu

observerade hon Emmi, blef glad och försökte jollrande att få fatt i

henne. Vaggan vickade. Hon föll ut och stötte hufvudet mot meden.

Ett häftigt skrik.

-- Gud välsigne!

Emmi blef likblek, då hon såg barnet bredvid sig på golfvet. Hon tog

hastigt upp Lilli i famnen, vysjade henne, visade ljuset och gungade

henne på armarna. Med fasa tänkte hon på att frun hört skriket. I sin

nöd glömde hon att taga reda på om barnet hade stött sig, eller om det

endast grät af skrämsel.

Frun öppnade dörren. Emmi var nära att svimma, det svartnade för hennes

ögon.

-- Hvad går åt henne?

-- Ingenting.

Emmi visste ej hvad hon svarade. Instinktlikt uttalade hon ord, af

hvilka hon om möjligt hoppades räddning.

-- Hvarför gråter hon då så där? Naturligtvis måste det finnas någon

orsak.

Emmi anlitade fåfängt alla medel för att lugna barnet.

-- Gif henne åt mig, sade frun. Barnet mitt, mammas egen skatt, hvad

fattas dig? Herre gud, hon har ju en bula i pannan!

Hon såg på Emmi, som stod där rådlös.

-- Huru har hon fått den här, säg? Är du stum?

-- Jag vet inte.

-- Du har säkert fält henne. Kanske från vaggan?

Emmi tystnade och såg ned.

-- Jaså, du vågar inte mera neka. Hvilket odugligt och vårdslöst stycke

du är! Först låter du barnet falla, och så narras du till på köpet. Det

var en olycka att jag alls tog dig. Men det säger jag dig att du ej mera

nästa år får stanna här. Skaffa dig plats annorstans, hvar hälst du får.

Jag för min del bryr mig inte om dig, om jag så aldrig fick någon

piga..... Tyst, mitt gull, tyst, mammas eget barn. Nog skall mamma

skaffa dig en bättre sköterska till nästa år, gråt inte.

Lilli upphörde att gråta, då hon fick bröstet, och efter en stund smålog

hon redan förnöjd, oaktadt tårarna ännu glimmade i ögonen.

-- Så, min älskling, så, skrattar du redan mot din mamma? Mitt eget

barn, är du glad igen? En sådan ful bula du har i pannan.

Lilli grät ej vidare den dagen, hon var glad som förut, kanske till och

med gladare. Skrattade åt Emmi, stack fingrarna i hennes mun och ref

henne i håret. Emmi torkade med hennes lena hand sina kinder, hvilka

hela dagen vättes af tårar, stora som tranbär. Och när hon tänkte på att

hon efter sex veckor ej mera skulle få hålla det mjuka, ljufliga barnet

i sin famn och kanske icke ens få se mer än en skymt af det i fönstret,

där hon eländig och öfvergifven gick förbi på gatan, då följde den ena

tåren så hastigt på den andra, att de flöto tillsammans och bildade en

liten vattenpuss på bordet.

-- Se på det här, se på det här, sade hon åt Lilli, som genast började

klotta däri med fingrarna.

På förmiddagen fick frun främmande, doktorinnan Vinter och rektorskan

Sivén, båda två fina och förnäma, fastän icke på långt när så fina som

vår fru, sade Silja, och detsamma tänkte äfven Emmi för sig själf.

När Silja förde in kaffe, bad frun henne säga till Emmi att hämta in

Lilli för att visas åt de främmande. Emmi klädde på henne den allra

vackraste mössa hon hade och satte för henne en splitter ny haklapp. Hon

såg så söt ut med dem, att Emmi först måste be Silja komma och se på

henne, innan hon fördes in.

Fruarna gåfvo sin förtjusning luft, så fort Emmi med barnet uppenbarade

sig i dörren.

-- O, så söt!

Och så täflade de om att taga Lilli i famnen, kyste och kramade henne

och skrattade.

-- Så söt, så söt!

Emmi stod ett stycke ifrån och smålog. Hon viste ej rätt hvad det var,

detta »så söt, så söt,» men slöt af alt att det måtte betyda någonting

utomordentligt godt.

Hastigt blefvo de dock allvarsamma. Frun berättade någonting -- hvad

kunde det vara? Emmi förstod ingenting, emedan det sades på svenska.

Emellertid gissade hon hvad det var, då hon såg deras ansikten antaga

ett förfäradt uttryck.

-- Herre gud, herre gud, nej, men tänk, stakkars barn! sade de.

Tre par ögon riktades först ytterst medlidsamt mot blånaden i Lillis

panna och sedan fulla af fasa mot Emmi.

-- Ett sådant stycke!

Emmi såg på mattan, på golfvet och väntade att från taket någonting

skulle falla ned på hennes hufvud för att krossa henne med ett enda

slag, eller slunga henne djupt under jorden. Ty säkert fans ej i hela

världen någon så brottslig varelse som hon. Utan att våga lyfta upp sina

ögon, viste och kände hon det till och med i fingerspetsarna och tårna

att de alla sågo på henne, dessa fina, förnäma fruar, som själfva aldrig

begingo något misstag. Huru skulle det ens hafva varit möjligt, de, som

voro så utomordentligt kloka och stodo så högt öfver andra vanliga

människor.

-- Nu får du föra bort Lilli, hörde hon frun säga.

Emmis händer hade plötsligt blifvit så slappa, att hon fruktade att

fälla barnet, om hon nu tog det i famnen.

-- Hör du?

-- Där ser ni nu hurudan hon är, sade frun åter på svenska.

Emmi kunde med möda taga de få stegen till fruns stol. Endast hoppet att

åter komma ur deras åsyn bort till barnkammaren gaf henne krafter

härtill. Eller kanske var det af gammal vana som armarna åter lydde och

fullgjorde sin skyldighet likasom förr.

Hon lade Lilli i vaggan, satte sig själf på pallen bredvid och visade

henne leksaker. Men Lilli lyfte upp bägge benen och fattade i fötterna

med sina händer. Detta tykte hon var en så rolig lek, att hon skrattade

högt. Emmi skulle också skrattat, om hon icke varit så sorgsen och haft

en sådan kväfvande känsla i strupen.

Hon förundrade sig där hon satt öfver att hon i morse icke påmint sig

ett medel mot sömnen, som hon ofta begagnat sig af, nämligen att med en

nål sticka och skrapa sina armar. Däraf hade nu uppstått hela denna

stora, ohjälpliga olycka, som skulle ödelägga hela hennes lif.

Sent om aftonen, då alla andra redan lagt sig till hvila, gick Emmi ut

på gården. Det var mörkt och tyst, men himmeln ofvanför var stjärnklar.

Hon satte sig på nedersta trappsteget för att tänka öfver sin nuvarande

belägenhet och sin framtid. Inte blef den ljusare af att hon tänkte

därpå, tvärtom syntes den henne endast mörkare, och hvart hon än såg

omkring sig, var det skumt och svart som natten.

Hon lämnade sina egna bekymmer och såg upp mot det höga blå, där

himlaljusen brunno så klart. Hvilka voro väl de lyckliga, som fingo

vistas däruppe bland dem? Och hvilka af alla dem som nu lefde skulle få

komma dit? Månne någon enda piga? Men helt säkert alt herrskap.

Naturligtvis, de voro ju redan här nere så mycket bättre än andra. Hon

undrade om det var människorna eller änglarna, som brukade tända de där

ljusen om kvällarna. Eller blefvo människorna änglar, då de kommo dit

upp? Och små barn, som dogo tidigt, hvem månne vaggade och skötte dem?

Eller kanske behöfde de ingen vård i himmeln?

Silja öppnade dörren och ropade henne in.

-- Hvad i världen sitter du därute i kölden för?

-- Hör på, Silja, sade Emmi, då hon klädde af sig, hvarför äro vi pigor

så dåliga?

-- Vet du inte det?

-- Nej.

-- Därför att vi måste vaka så mycket. Vi hinna synda dubbelt mera än

andra. Ser du, för herrskapet, som sofver ända till klockan åtta eller

tio, blir mången synd ogjord.

Kanske var det så. Om hon till exempel fått sofva längre på morgonen,

hade Lilli icke genom hennes förvållande fallit ur vaggan.

Tredje legodagen inträffade följande söndag. Emmi fick sin orlofssedel

med tillsägelse att gå till kyrkbacken.

Där var ofantligt mycket folk, både sådana som ville städsla tjänare och

sådana som sökte tjänst. De stodo i stora flockar och tyktes alla ha

vänner och bekanta, med hvilka de likasom slutit förbund.

Emmi kände sig så öfvergifven och ensam. Hvem skulle vilja ha henne i

sin tjänst, liten och oansenlig som hon var?

Hon stod vid kyrkväggen med sin orlofssedel och väntade. Husbönder och

värdinnor gingo i kors och tvärs förbi, men ingen såg ens på henne.

Icke långt ifrån henne sutto några unga karlar på kyrktrappan.

-- Hör du flicka, kom hit, ropade en af dem till henne.

De andra skrattade och hviskade sins emellan.

-- Kom nu bara, seså, hvad funderar du på? Kom och sätt dig här med oss.

Emmi rodnade och gick litet längre bort. I detsamma mötte hon en herre

och en fru. Kanske var det ändå inte riktigt herrskap, eftersom frun

hade duk på hufvudet och herrns kläder voro mycket slitna.

-- Men den där, sade herrn, pekande med sin käpp på Emmi. Hon kan väl

inte ha stora anspråk. Eller huru?

-- Jag är nöjd med hvad herrskapet vill ge, svarade Emmi sakta.

Ett svagt hopp vaknade inom henne.

-- Hvad gör man med en sådan? Månne hon ens orkar bära en vattenså?

-- Det kan jag nog.

-- Och kan du tvätta byke?

-- Nog har jag gjort det också.

-- Vi taga henne; hon ser hygglig och stillsam ut, sade herrn.

Men frun tvekade ännu.

-- Kanske är hon sjuklig, eftersom hon är så mager.

Emmi tänkte på sina fötter, men vågade ingenting säga af fruktan att

herrskapet då genast skulle kassera henne.

-- Är du sjuklig? frågade herrn, betraktande orlofssedeln, som han tagit

ur Emmis hand.

-- Nej, hviskade Emmi.

Hon beslöt inom sig att aldrig beklaga sig, om än hennes fötter värkte

huru mycket som hälst.

Herrn stoppade orlofssedeln i sin ficka, gaf henne två mark i städsel,

och därmed var saken uppgjord.

-- Du kommer allhälgonakväll till Karvonens gård och frågar efter

herrskapet Hartonen, sade frun. Men redan allhälgonakväll.

Emmi gick hem.

-- Till ett dåligt ställe kom du, sade Silja, som kände detta herrskap.

Ett fattigt och tarfligt hus, och frun är ett sådant utskott, att en

tjänare aldrig stannar hos henne ett helt år. Hon mäter ut maten med

mått och det mycket knapt till.

Emmi rodnade häftigt, men fann sig i detsamma och svarade:

-- Huru skulle de goda ställena förslå åt alla? Några få nöja sig med de

sämre och tacka sin lycka att de ej behöfva gå ut och tigga.

Hon tog Lilli i famnen och trykte sitt ansikte mot barnets mjuka kropp.

Lilli fattade med båda händerna i hennes hår och jollrade »tä tä tä tä».