BORT FRÅN HEMMET.

Bort från hemmet.

Fanny kom hem från fortbildningslärovärket. Hon lade böckerna och ett

par häften ifrån sig på bordet i tamburen och tog af sig ytterplaggen.

Man höll på att städa i salen. Modern stökade där tillsammans med

tjänsteflickan. Genom den öppna dörren tittade Fanny ett ögonblick in

och undrade för sig själf, hvarför man just så här vid middagstiden hade

tagit itu med ett dylikt arbete. Det var väl af någon särskild orsak.

Hon brydde sig ej om att fråga, utan tog sina böcker och ämnade just gå

in i sitt eget lilla rum till vänster om tamburen, då modern i detsamma

upptäkte henne.

-- Hör du, Vanny!

Fanny stannade.

-- Det kommer främmande i eftermiddag. Kan du gissa hvem? Nå kom nu hit

närmare. Inte orkar jag skrika ända dit. Gissa nu.

-- Jag kan inte.

-- Försök, försök!

-- Det kommer en fästman åt er, sade Rika skrattande.

Fanny såg på henne med besvärad min.

-- Ja, ja, det är sant.

Moderns ögon lyste af stolthet.

-- Ja visst, hvad är det du ser ynklig ut för; friare kommer det i kväll

och riktiga doktorer på köpet. Gissar du inte ens nu? Nå du är då en --!

Doktor Sprooper kommer hit. Ja hvad säger du till det? Det var fasligt

hvad hon ser bortkommen ut. Jo, jo -- våran Vanny blir doktorinna, hon.

Doktorinna Sprooper.

-- Doktor Broberg! utropade Fanny förvånad. Kommer doktor Broberg hit?

Huru vet mor det? frågade Fanny på finska.

-- Alltid går du på med din finska och kallar mig »äiti», fast jag tusen

gånger sagt dig att vi äro bättre folk och inte pigor och drängar. --

Huru jag vet? -- hon afbröt sig och steg litet bakåt för att se om det

hade lyckats henne att få gardinerna lagda i likadana veck som de,

hvilka syntes i kommerserådets fönster på andra sidan gatan.

-- Ja, huru jag vet. Doktorn sade det själf åt pappa, när pappa träffade

honom hos Vellmans herrskap.

Fannys hjärta krympte ihop.

-- Bad pappa honom komma?

-- Jo, så brukar man.

-- Men hvarför? Ack hvarför?

-- Så du bråkar! Pappa, skall jag säga dig, är handelsman och inte någon

hökare bakom disken och kan be en doktor till sig precis lika bra som

Vellmans.

-- Men han är ju inte alls bekant och har aldrig varit hos oss.

-- Hvad gör det. Han kommer nu första gången. Du säger att han inte är

bekant. Nå pappa har ju sett honom hos Vellmans i går. Hörde du inte?

-- Första gången hade han bort komma själf, objuden.

-- Prata inte råsk. Om pappa inte ber honom, kommer han naturligtvis

inte. Där ser du nu Rika, sade modern på finska, vänd till pigan, hvad

sade jag? Inte är det häller henne i smaken. En märkvärdig flicka, hon

förstår inte sitt eget bästa.

-- Ni är ju riktigt fjollig, fröken Vanny, sade Rika och skrattade, där

hon låg på alla fyra vid kakelugnen och torkade golfvet. Er pappa

skaffar er friare, och ni --

Fanny hörde inte mera, ty hon skyndade bort i sitt rum.

Det ville alls inte gå att läsa den dagen. Tre, fyra gånger gick hon

igenom samma sida utan att förstå hvad den innehöll.

Slutligen fälde hon boken i sin famn och lät blicken glida ut genom

fönstret. Man forslade varor till gården, fadern stod i magasinsdörren

och tog emot dem. Karlarna krökte sig djupt under de tunga mjölsäckarna.

Fanny kände en svidande smärta i bröstet, samma känsla, hvilken redan i

barndomen kommit henne att vrida sig likt en mask på metkroken. Redan på

första klassen, då hon observerade att kamraterna i hemlighet fnittrade

åt moderns fasliga svenska eller gjorde narr af hennes löjligt

utstofferade klädningar.

Modern kom in, svettig af det myckna bråket.

-- Klockan är sju. Skall du inte börja laga dig i ordning? Tag den

vackra ljusröda klädningen.

-- Inte så här hemma, mamma.

-- Visst skall du sätta den på dig.

-- En sådan dräkt bär man blott på danser eller andra större

tillställningar.

-- Alltid är du sådan. Om jag säger något, så visst är du alltid färdig

att gräla emot.

-- Snälla mamma --

-- Hit kommer mycket främmande, fabrikör Vellmans herrskap och

handelsman Ahlholms och målar Saxmans och guldsmed Lindemans. Det blir

tillräckligt stor tillställning skall jag tala om. Så kommer det ännu

många andra.

-- Ja, mamma räknade upp dem vid bordet, afbröt Fanny. Men min gråa

klädning vore ändå lämpligare; den är inte så utstyrd och garnerad.

-- Det gör ingenting. Rimsorna och grannlåterna göra den bara fin. När

pappa vill visa sin dotter åt en doktor, så måste hon göra sig vacker,

det hjälper inte. Och din nya brosch och guldkeden skall du också taga

på dig. -- Seså, skynda dig nu, de komma strax.

Hon slöt dörren och gick bort lika snabt som hon kommit.

En djup suck bröt sig väg ur Fannys bröst. Hon lutade sig öfver bordet,

stödde hufvudet mot armen och brast i gråt.

Men det var icke alls klokt. Saken gjordes icke därigenom bättre, ögonen

blefvo endast svullna och röda. I detsamma hörde hon också till sin

förskräckelse främmande komma in i tamburen. Hastigt sprang hon till

tvättfatet, sköljde sitt ansikte med kallt vatten och bytte sedan om

dräkt, såsom modern bestämt.

I salen voro redan en hel mängd gäster församlade, då hon steg in. Fru

Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: på hufvudet en hvit

mössa, från hvilken breda sidenband hängde ned på axlarna, i öronen

guldringar med långa hängen, hvilka prydligt svängde och dinglade på

halsen hvar gång hon vände på hufvudet. För öfrigt skedde detta

idkeligen, antagligen af den orsak, att hon ville hålla dem i jämn

rörelse, ty de hade måhända eljes icke blifvit tillräckligt observerade.

Fru Ahlholm var utan tvifvel den mest framstående personen i sällskapet,

det såg man genast vid första ögonkastet af hennes pretentiösa min och

den belåtna själfmedvetenhet, hvarmed hon blickade omkring sig. Och lika

anspråksfullt var alt, som tillhörde henne. Till exempel den grå, af

silkesblandadt ylletyg gjorda klädningen och den svarta spetssjalen på

hennes axlar, huru yfdes icke de och bredde ut sig alldeles som om de

velat säga: se på oss! -- hvad äro ni andra i bredd med oss!

Hon var ett fetlagdt, undersätsigt fruntimmer, på några och fyratio år,

mängden lik, hvarken ful eller vacker. Nu, då hon blifvit gammal, var

hyn brunrasmig, men såsom ung hade hon kanske varit hvithylt, då håret

ännu var linfärgadt. Af samma färg tyktes äfven den glesa, rakt

utskjutande ögonhårsstubben vara, så mycket man kunde urskilja af

densamma. De utstående, runda, blekblå ögonen lyste af själfmedvetenhet,

och munnen var beständigt dragen till ett belåtet leende, så att de små

tänderna blänkte fram, och till och med tandköttet syntes, isynnerhet på

sidorna. På ena kinden satt ett födelsemärke eller en vårta, med några

långa hårstrån ytterst, och just på det ställe, hvilket sköt ut i en

rundel, då munnen drogs till skratt. Annars, som sagdt, var hon mängden

lik, hvarken ful eller vacker.

Fru Saxman, målarens hustru, satt blek och mager närmast henne; hon

petade idkeligen med ena handens pekfinger om sina läppar och hörde

kutryggig och aktningsfullt uppmärksam på fru Ahlholms prat, hvilket hon

alt emellanåt interfolierade med små bifallande ljud. Någon motsatt

åsikt uttrykte hon aldrig ens för unders skull, och många ord var det

för öfrigt inte häller som hon i en följd vågade komma fram med.

I stället försökte ett yngre fruntimmer, som satt på andra sidan,

midtemot soffan, att alt emellanåt få ordet, fastän fru Ahlholm

omintetgjorde alla dylika ansträngningar, i det hon höjde rösten ännu

mera och gaf ökadt eftertryck åt sina ord. Det var fru Lindeman, hvilken

allmänt benämdes »kalendern», af orsak att hon på det allra noggrannaste

kände till alla människors förhållanden, ja mycket bättre än de själfva.

Hon hade ett märkvärdigt godt minne. Hon kom precis ihåg huru många

klädningar, hattar, tröjor och andra klädespersedlar hvar och en af

hennes bekanta ägde. Dessutom kunde hon på pennin säga huru mycket de

kostat, när de voro gjorda, hvilken sömmerska som sytt dem, från hvilken

bod tyget var köpt och dussintals andra omständigheter, hvilka stodo i

någon som hälst gemenskap med denna viktiga sak.

Med lika skarp iakttagelseförmåga utletade hon äfven människornas minsta

svagheter, drog fram dem, förstorade och färglade dem med sådan

konstfärdighet, att af den stackare, hvilken råkade vara föremål därför,

slutligen ej syntes något annat än dessa hans dåliga sidor.

Och ingen kände så väl till stadens skvallerhistorier som fru Lindeman,

hvilken riktigt njöt, när hon fick berätta dem. Och åhörarena njöto

välförståendes också. Hvad är för oss, låga, jordiska varelser

angenämare, än att höra andra klandras och smädas!

Fru Ahlholm hade kort före Fannys inträde skrutit med sin son, Alfred,

hvilken med stort besvär, sedan han suttit två år på hvarje klass,

klättrat upp ända till fjärde klassen i lyceet.

-- Guvernörens son och han äro nu så ovanligt goda vänner. Hvarenda dag

går han hos Alfred.

-- Har ni hört hvad guvernörskan sagt? -- försökte fru Lindeman

inflicka.

Men fru Ahlholm höjde rösten:

-- Och här om sistens, då han var sjuk, så skickade han genast efter

Alfred för att komma och leka med sig -- Plewna, eller hvad de må ha

spelat.

-- Hvad guvernörskan sagt -- bjöd fru Lindeman åter till att kila in.

Fru Ahlholm höjde rösten ännu mera.

-- Och där måste gossen sedan bli hela dagen, ända till kvällen. Han

fick till och med äta vid samma bord som guvernören själf; guvernörskan

hade presenterat honom, och så hade de placerat honom vid guvernörens

sida.

Fru Lindeman drog häftigt sin stol åt sidan, närmare de andra fruarna,

och började hviska till dem:

-- Den låter då aldrig någon annan säga ett ord. -- Om Fellmans

bjudning, vet ni, hade guvernörskan sagt att det inte var fint alls,

rysligt mycket mat, men alt illa tillredt. Husan var hos oss och

berättade om det. -- Se, där kommer ju Fanny. -- Hon sänkte rösten. --

Nå, nog är hon nu pyntad och utstyrd. Gubben Penttinen lär ha bjudit hit

doktor Broberg -- eller Sprooper som värdinnan i det här huset säger,

hi, hi, hi, -- han hoppas nämligen få honom till måg. Men jag tror att

det är fåfängt. -- God afton, god afton, fröken Fanny! Ni blir bara

vackrare dag för dag.

-- Jag har ej sett Fanny på lång tid, sade fru Ahlholm, nog skulle det

ju passa att någon gång sticka sig in äfven hos oss, fast vi inte ha

några döttrar. Men det fins ju i stället söner, och gossarna äro i alla

fall salt i gröten, inte sant? Nå, medge du bara, äro de kanhända inte

salt i gröten?

Hon skrattade bredt, de andra fnissade också, och slutligen uppstod en

formlig skrattkör, i hvilken pappa och mamma äfven instämde.

Fanny drog sig förlägen till en knut.

-- Inte kan hon kurtisera alls, den där Vanny, började fru Penttinen

utan att fästa afseende vid Fannys bedjande ögonkast, nog blir hon ännu

gammalpiga.

-- Gammalpiga! ropade gästerna med en mun. Inte låta herrarna en sådan

flicka bli gammalpiga.

Modern myste förnöjd; denna motsägelse hade hon just sökt få fram. Men

Fanny varseblef huru fru Lindeman med armbågen knykte i sin granne och

lutade sig för att hviska något till henne. Grannen skrattade åt detta,

berättade samma sak åt sin sidokamrat, och andra, som sutto i närheten,

böjde sig äfven fram för att höra. Alla fnissade, och af de förstulna

ögonkast, hvilka de alt emellanåt riktade på modern, märkte Fanny mycket

väl att de hade roligt på dennas bekostnad.

Dessvärre märkte modern ingenting.

-- Besynnerligt att inte Vellmans herrskap ännu kommer och doktor

Sprooper inte häller.

Munterheten steg rundtomkring fru Lindeman. Men modern såg blott på dem

helt oskyldigt och fortsatte:

-- Här få vi nu sitta och sitta med torra munnar.

-- Bry er för all del inte om det, fru Penttinen. Nog orka vi alltid

vänta så länge tils doktor Sprooper kommer.

Fru Lindeman sade det mycket allvarsamt, men de andra hade svårt att

hålla sig för skratt.

På klaffen varseblef Fanny till sin förskräkkelse brännvinskarafinen och

två glas. Ämnade de åter börja tillställningen med att bjuda omkring

brännvinssupar?

Hon ämnade gå till fadern, taga honom afsides och tala med honom därom,

men just i detsamma inträdde såväl herrskapet Fellman som doktor Broberg

i tamburen, och föräldrarna skyndade hvardera att taga emot dem.

Med hjärtat i halsgropen väntade Fanny tils de nyanlända välkomnats.

Därefter skyndade hon till fadern och tog honom i armen.

-- Pappa, snälla pappa, inte brännvin. Ingenstans bjuder man sådant,

aldrig hos herrskap. Pappa skall inte göra det, hviskade hon helt sakta

på finska, hvilket språk fadern tålte bättre än modern, på grund af att

han ej begrep ett ord svenska.

Hon hade tårar i ögonen, och händerna darrade.

Men Penttinen såg med välbehag på sin dotter, hvilken stod vid hans

sida, skär och fager som en ros.

-- Var tyst, liksom jag inte skulle begripa den saken.

-- Tro mig, pappa...

-- Nåja, naturligtvis bjuds det inte åt dig eller andra unga flickor,

det förstås.

-- Och inte åt herrarna häller, snälla, gulle pappa -- bjud inte --

-- Gå nu din väg och låt mig sköta den här saken själf.

Penttinen tog brickan och slog båda glasen fulla.

Fanny gick tillbaka till sin stol.

Från en vrå såg hon sedan huru fadern gick till hvar och en med sin

bricka, trugade och tvang dem att smaka och om möjligt dricka till

botten.

-- Ingen får komma och säga att det hos oss är långt emellan suparna,

demonstrerade han, eller att vi inte traktera våra gäster, då vi engång

bjudit dem på kalas.

Nu närmade han sig doktor Broberg. Fanny vågade knappast följa honom

längre. Hon gjorde det dock, hörde och betraktade andlöst hvad där sades

och gjordes.

Broberg smålog, drog i sina mustascher och skakade på hufvudet.

-- Seså, ta på nu bara, inte ser Fanny det, och om hon också ser, så är

det ju inte desto farligare. Vi ska supa tillsammans, jag tar det andra

glaset. Nå kippis nu, vi ska dricka svärsonens skål.

-- Nej, nej, tackar så mycket, jag dricker inte brännvin, afvärjde

Broberg och drog sig tillbaka.

-- Nå hvad krusar ni nu där onödigtvis.

-- Nej tack, värkligen inte.

Och därmed måste Penttinen slutligen lämna honom.

Men han kom tillbaka, såsnart han fått alla de öfriga att inmundiga

suparna, blinkade hemlighetsfullt med ögonen och knykte Broberg i

rockuppslaget.

-- Gå ni bara bort och sätt er bredvid Fanny, det går nog an.

Fanny hörde detta. Hon härdade icke längre ut, steg upp och ämnade bege

sig till sitt rum.

-- Fanny, Fanny, hvart går du? ropade Penttinen. Kom hit först.

Fanny måste stanna.

-- Hit, hit --

Fadern tog henne vid handen och drog henne närmare.

-- Kom hit och språka med doktor Broberg.

Fanny måste lyda. Hon skulle hälst flytt bort, ut på gatan och sedan

längs landsvägen ut från staden, så långt hemifrån som möjligt, för att

icke mera på hela kvällen behöfva visa sitt ansikte för någon människa.

Men hon förmådde ej. Hon var alldeles afdomnad, såsom en dödsdömd,

hvilken icke mera hoppas på räddning. Döden hade dock varit lätt i

jämförelse med denna skam.

-- Se nu, huru hon är blyg, forsatte Penttinen. Alldeles som om det

kantänka inte vore i smaken. Men sådana äro de flickorna.

Han skrattade spetsfundigt, lämnade dem på tumanhand och vände sig till

andra.

Viljelöst och utan att veta hvad hon gjorde hade Fanny sjunkit ned på en

stol. Broberg stod framför henne, smålog förläget och strök sina

mustascher. Fanny vågade icke lyfta sina ögon från golfvet. Hennes blick

fäste sig vid Brobergs stöfvelspets och stannade där som fastnitad,

oaktadt föremålet icke egentligen erbjöd någonting särskildt

betraktansvärdt. Det var en alldeles vanlig, blankad stöfvelspets,

kanske något spetsigare än faderns, och kanske blankare också.

-- Fröken Penttinen går i fortbildningslärovärket, eller huru? yttrade

Broberg för att börja ett samtal.

-- Ja, hviskade Fanny så sakta att det knappast hördes och lutade

hufvudet ännu djupare ned.

-- Där lär finnas många elever.

-- Ja.

-- Slutar ni kanske redan i vår?

-- Ja.

-- Just när jag kommer dit såsom lärare.

Fanny glömde sig och såg hastigt upp. Skulle doktor Broberg komma till

fortbildningslärovärket nästa år? Det hade hon ej ens hört om.

-- Nämligen i historie och geografi.

I hennes ämnen! Fannys hufvud sjönk åter ned, och ögonen fästes ånyo vid

stöfvelspetsen.

Hvarför hade de honom icke redan i år. Då skulle han säkert fått andra

tankar om henne än nu. Fanny viste att lärarena tykte om henne. Genom

flit och förmåga hade hon vunnit allas bevågenhet. Och där var hon

alltid fri och liflig, då hon icke, liksom hemma, behöfde skämmas för

någonting eller beständigt darra för sådant, som hon icke rådde för och

hvilket hon icke kunde hjälpa med bästa vilja i världen.

-- Ni spelar säkert, fröken, eftersom här finnes piano?

-- Ja.

-- Skulle ni inte vilja låta oss höra någonting?

Fanny steg upp och gick tvärs öfver salen till pianot.

Två ofantliga brickor cirkulerade bland gästerna. På den ena bjöds

kaffe, på den andra bakvärk, åtminstone sex, sju olika sorter.

Kaffe ännu vid denna tid! hviskade fru Lindeman till sina grannar. Inte

har den Penttiskan reda på seder och bruk mera än hennes man. Alla

möjliga bli också nuförtiden handelsmän. Dräng var Penttinen i början,

när han kom hit till staden, det kommer jag utmärkt väl ihåg, och frun

var piga, fastän de nu äro så uppblåsta att de knappast rymmas i sina

skinn. Men det är en gammal sanning: när katten blir björn, då är han

först en riktig matador.

Hon måste afbryta sig, ty brickan kom just fram till henne. Det var göra

med att få klart för sig alla de olika brödslagen, så att för all del

ingen sort af misstag skulle undgå henne. Hon samlade famnen full af

bakvärk med ena handen, medan hon i den andra höll den fylda

kaffekoppen. Men likafullt kastade hon en lysten blick efter brickan, då

den fördes bort, osäker om huruvida hon värkligen fått af alla sorter,

eller om kanske någon i alla fall blifvit glömd.

-- Nog skulle de pösa, om de finge Fanny gift med doktor Broberg. Men

däraf blir intet, det säger jag. Det vågar jag slå vad om. Hur skulle

han vilja blifva släkt med sådant obildadt folk! Öfver sin

köpmansvärdighet stoltsera de och tro att ingen här är deras gelike.

Pyh! en köpman, liksom det vore hela världen! Konkurs göra de förr eller

senare hvarenda en. Där är sen hela den härligheten.

Hon afbröt sig, då hon stoppade en stor, i kaffekoppen blött

hvetebrödsbit i munnen. Den hann hon knappast ordentligt svälja, innan

hon redan fortsatte:

-- Och inte tycker jag för min del att den där Fanny är något så

särskildt, hon får ju knappast ordet ur munnen. Och hemma hörs hon inte

uträtta det bittersta. Sitter bara med boken i handen -- hyh -- hvad har

man för nytta af ett sådant beläte? Ingalunda vill någon, som riktigt

begriper sig på saken, ha henne till hustru.

På samma sätt gick det vidare. Den andra behöfde blott höra på och

bifalla.

-- Jaså, Fanny ämnar börja spela? myste fru Ahlholm. Jag undrade just

hvarför hon så hastigt lämnade doktor Broberg.

-- Ja, hvarför pratade hon nu inte med Sprooper, sade fru Penttinen, nog

skulle hon ju hunnit spela litet senare.

-- Fanny, kom hit! ropade fru Ahlholm, vi ha någonting att säga dig, din

mamma och jag.

Fanny kom. Fru Ahlholm böjde sig öfver bordet och hviskade så att alla

hörde:

-- Lämna du spelningen till litet senare och gå och tala med doktor

Broberg igen. Inte vet du när du en annan gång träffar honom.

Hon drog sig tillbaka, skrattade och blinkade hemlighetsfullt med

ögonen. De andra fruarna logo förnöjdt, och af deras uppsyn märktes att

de nog förstodo hvad fru Ahlholm åsyftade och att de af fullaste hjärta

instämde.

Men Fanny rodnade och blef så förlägen, att hon icke viste hvad hon

skulle göra.

-- Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet. Doktor Sprooper

vill nog gärna prata med dig.

-- Han bad mig just spela! fick Fanny fram.

-- Jaså, bad han? Nå det var en annan sak, nog måste du ju spela då,

eftersom han bedt. Och spela nu riktigt vackert, ropade modern efter

henne.

Hon spelade utantill några mindre stycken, hvilka ingen hörde på. Doktor

Broberg försökte till en början göra det, men han måste snart afstå, ty

samtalet, gick så länge musiken varade, i ett enda högljudt sorl,

hvilket öfverröstade den fullkomligt. Först när musiken upphörde,

tystnade äfven sorlet för ett ögonblick, och alla vände sig till Fanny

för att tacka henne.

Fru Ahlholm vinkade henne till sig.

-- Ser du nu -- herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lära

de bege sig därifrån i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara

ha trott mig.

Fanny smålog tvunget. Detta skulle naturligtvis föreställa skämt, man

måste väl då småle. Och på det sättet slapp man åtminstone att svara.

Hon ämnade draga sig åt sidan, men fru Ahlholm höll henne tillbaka.

-- Sitt här. Gå inte bort. Hvarför skulle inte ungdomen ibland kunna

sitta med de gamla, synnerligast då andra unga ej finnas till hands.

Där måste Fanny sedan sitta och höra på deras prat. Naturligtvis hade

hon bort deltaga i samtalet, men, oaktadt alla ansträngningar, kunde hon

ej hitta på någonting att säga.

För öfrigt var det omöjligt att länge orka följa med deras prat. Hon

försjönk småningom i sina egna tankar.

Hon hade engång träffat doktor Broberg på skrinnskobanan. De hade

blifvit presenterade för hvarandra och skrunnit tillsammans en stund. Då

hade Fanny känt sig friare och gladare än någonsin förr. Också efteråt

hade hon gärna erinrat sig detta ögonblick. Men nu, härefter --?

O, om hon blott kunde glömma alt, begrafva sig i sina böcker och icke

bry sig om någonting annat.

Den kvällen samtalade hon icke vidare med doktor Broberg. Men då

gästerna begåfvo sig bort, uppmanade fadern denne att besöka huset och

bekräftade uppmaningen med en förstulen blinkning. Fanny stod där

bredvid, hörde och uppfattade alt, fastän hon icke lyfte sin blick från

golfvet.

Inom sig beslöt hon ställa så till, att doktor Broberg aldrig mera

skulle träffa henne, ej ens på gatan -- hon skulle nog kunna undvika

alla tillfälliga möten.

Knappast hade en vecka gått, förrän Penttinen berättade att han ånyo

bjudit doktor Broberg till dem. Denne kom dock ej, utan föregaf hinder.

Fanny begrep nog den egentliga orsaken härtill och bönföll hos fadern

att han icke någonsin mera skulle förnya inbjudningen.

-- Jag kommer inte in, pappa, då här äro ungherrar, jag kommer bestämdt

icke in. Jag skäms så förfärligt, när pappa alltid talar på det där

sättet.

-- Kantänka nu! Jag skulle kanske inte få skaffa man åt min dotter.

-- Jag bryr mig inte om man. Jag gifter mig aldrig.

-- I det fallet gifter jag bort dig med våld. -- Du skulle kantänka inte

gifta dig! Alt skall man höra. Men så säga ju flickorna alltid. Och ändå

vilja de så gärna.

-- Det säger jag att inte blir du någon gammalpiga, föll modern ifrigt

in.

-- Om pappa hälst skulle lofva att aldrig mera bjuda doktor Broberg hit.

Lofvar pappa?

-- Nej, det gör jag visst inte.

-- Snälla pappa --! Inte lönar det sig ju i alla fall. Han bryr sig inte

om mig -- och jag bryr mig inte om honom.

-- Visst bryr han sig om dig, det skall du få se. Och du skulle inte bry

dig om honom? Om en doktor! Väntar du kanske på en grefve?

-- Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet, kanske du väntar

på en grefve!

-- Jag väntar hvarken på en grefve eller på någon annan. Nog kan jag ju

försörja mig själf, så snart jag slutat fortbildningslärovärket. Jag

blir lärarinna.

-- Och gammalpiga! -- Nej Vanny, däraf blir intet sålänge jag har

någonting att säga, invände modern. Vi ha inte kostat på dig och skolat

dig för att du skall gå och bli gammalpiga. Hyi!

Hvarken Fannys böner eller tårar hjälpte. Såsnart Penttinen träffade

doktor Broberg, bad han honom alltid besöka dem. »Fanny har så ledsamt

efter er», tillade han dessutom ibland.

Men då han berättade därom hemma, blef det riktigt galet. Fanny grät

hvarje dag i en hel veckas tid och hvarken åt eller talade.

-- Du är då en riktig fjolla, sade modern.

Fanny svarade icke ett ord, utan grät ännu häftigare. Fru Penttinen blef

redan ängslig för huru det slutligen skulle gå med dottern, då hon icke

fick henne lugnad.

-- Hvarför talade du om det för henne, grälade hon på mannen. Hon gråter

sig ju blind.

Slutligen upphörde dock Fannys tårar, och då hon äfven eljes föreföll

lugn och stillsam, trodde föräldrarna att hon glömt hela saken. De

märkte icke den fasta beslutsamhet, hvilken nu i stället för den forna

skyggheten afspeglade sig i hennes anletsdrag.

Men de skulle innan kort få erfara den.

Vårterminen led mot sitt slut, då Fanny en dag berättade att hon antagit

tjänst såsom folkskollärarinna i Pöllismäki, långt borta i norr. På

fortbildningslärovärket hade läraren frågat om någon af kandidaterna

hade lust att bege sig dit. Lönen vore liten, endast sexhundra mark, och

dessutom låg skolan flere mil från kyrkbyn i nordostligaste hörnet af

socknen, hvarför där antagligen skulle komma att blifva något ensligt

och ledsamt.

Fanny var ej rädd härför. Ensamheten var frihet, och ur ödemarken

hägrade mot henne skog och sjö, blomstrande ängar, solsken och

fågelsång; just dit längtade hon. Och hon anmälde sig för tjänsten.

Kamraterna förvånades.

-- Hvad tänker du på, Fanny? Nog yppa sig ännu bättre ställen. När man

är ung, begrafvar man sig inte i vildmarken. Du är ju alldeles tokig.

Men Fanny stod vid sitt beslut, och tjänsten gafs åt henne.

Först när saken var definitivt afgjord, talade hon om det hemma. Modern

slog ihop händerna och satte sig. Fadern blef stående med öppen mun och

kunde först ingenting säga, utan stirrade blott på modern.

-- Folkskollärarinna i Pöllismäki! ropade modern slutligen. Aldrig i

världen!

-- Jo visst.

-- Tror du att vi äro så fattiga att vi ej skulle ha råd att hålla dig

hemma? sade fadern, såsnart han litet hämtat sig från sin första häpnad.

-- Inte är det därför.

-- Men hvarför då?

Fanny svarade icke strax.

-- Säg hvarför?

-- Därför att jag vill bli lärarinna.

-- Nog får du väl plats här i staden, blott du väntar litet. Här finnas

ju så många skolor.

-- Här vill jag inte bli. Jag far hällre till landet eller någon

annorstans.

-- Hon vill bort hemifrån, sade modern och såg på fadern.

-- Har du det kanske inte bra här hos dina föräldrar? frågade fadern. Du

har det till och med altför bra. Du får alt hvad du någonsin önskar.

Eller har du någonting att klaga öfver? Fattas dig någonting?

Fanny slog ner ögonen, vände på boken, som hon bar i handen, och sade

ingenting.

-- Säg då ut! Fattas dig något?

-- Nej, hviskade hon och sänkte hufvudet ännu djupare.

-- Nå ja. Men hvarför vill du då bort? Och om det hälst vore till ett

ordentligt ställe, men dit, rakt till bondlandet, midt uppe i ödemarken.

Fanny kunde ju inte säga hvarför. Hon ville endast bort och stod fast

därvid trots föreställningar, böner, hårda ord och hotelser.

-- Tror du dig komma till rätta med sexhundra mark, frågade fadern en

gång. Det räcker ju inte ens till mat, än mindre till kläder? Af mig får

du ingenting, inte en penni, var säker på det. -- Om du stannar hemma,

köper jag åt dig ljusgrått siden till klädning från kommerserådets här

midt emot. Nyss inkommet, utmärkt vackert. Har du sett det?

-- Nej, men inte bryr jag mig om det.

-- Om du inte bryr dig om det, så tag något annat, som bättre faller dig

i smaken. Jag ger dig genast pengarna i handen, om du bara lofvar att

lämna dina galna funderingar och bli hemma. Du behöfver ej arbeta för

ditt bröd, nog orkar jag föda dig alltid. Du får roa dig så mycket du

någonsin vill. Fara från bal till bal, dansa och flänga omkring och inte

sörja för någonting. Så gifter du dig efter några år -- jag borgar för

att du här skall få fästmän tillräckligt att välja på. Men där? I

Pöllismäki blir du säkert gammalpiga.

-- Hvad skulle där finnas annat än bönder, klagade modern.

-- Inte bryr jag mig om några friare.

Och därvid blef det. På sitt lugna och stillsamma sätt var Fanny

ståndaktig i sitt beslut. Hvarken fadern eller modern kunde invärka på

henne det ringaste.

De sörjde. Modern grät flere gånger, och så ofta Fanny såg det, blef hon

alltid ängslig till mods. Hon kände nästan samvetskval, men det oaktadt

kunde hon ej tänka på att bli hemma. Hela hennes varelse uppreste sig

bestämdt däremot.

-- Du skulle hällre fara till Helsingfors, Fanny, sade fru Ahlholm, åt

hvilken modern engång anförtrott sina bekymmer. -- Det vore ändå något

helt annat. Du skulle få gå på teatern, på cirkus och i modemagasinen,

voj, voj, ändå, nog är du riktigt fjollig som inte vill till

Helsingfors. Dit skulle din pappa gärna låta dig fara.

-- Ja, pappa räknar minsann inte på pengarna, sade modern.

-- Ser du nu! Och därifrån skulle du återvända så fin och förnäm att det

inte vore litet. Kom nu med mig, jag ämnar mig just dit i höst.

-- Jestandes, Vanny, jag går på minuten och talar med pappa om saken.

-- Nej, gå inte mamma, gå inte. Inte har jag lust att fara till

Helsingfors.

-- Det är således blott ditt eget tycke du följer, utropade fru Ahlholm

och blef så vred att hon rodnade ända upp till öronsnibbarna. -- Jag

trodde att Fanny fått så mycken bildning, att hon skulle veta lyda sina

föräldrar och framför alt annat rätta sig efter deras vilja. Men nu ser

jag att jag grundligt misstagit mig på dig. En sådan halsstarrighet har

jag ännu aldrig sett.

-- Och inte jag häller, sade fru Saxman, hvilken äfven var närvarande.

Fru Ahlholm rätade på ryggen och kastade en vredgad blick på Fanny. Fru

Saxman åter runkade på sitt hufvud från höger till vänster och från

vänster till höger och kunde icke nog beskärma sig öfver att en ung

flicka skulle behandla sina föräldrar på ett sådant sätt.

Fru Penttinen brast ut i gråt.

-- Vi hafva hållit henne som i glasskåp, sade hon, turvis torkande sina

ögon och snytande sin näsa. Aldrig har pappa sagt nej och inte jag

häller, hon må ha begärt hvad som hälst. Men inte har hon ändå varit

nöjd; ofta ha vi märkt -- --

-- Säg inte så, mamma.

-- Nej, hon har inte varit belåten sen häller, det har man ju nog sett.

-- Fanny är ett otacksamt barn, yttrade fru Ahlholm, full af ädel vrede,

ett otacksamt barn, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar.

-- Hoj, oj, oj, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar,

ackompanjerade fru Saxman, och nu vaggade hela hennes kropp från vänster

till höger och från höger till vänster.

-- Hör du nu, Vanny, hvad alla människor säga.

Och för att också andra sade det, var modern desto djupare öfvertygad om

att Fanny svårt felat mot sina föräldrar. Hon grät därför dubbelt värre

och ansåg sig lida en oförrätt, hvars make väl ännu icke blifvit spord i

världen.

Fanny satt där som en arm syndare, med händerna i kors. Knappast vågade

hon se upp, så dålig och oduglig föreföll hon sig själf.

Hon var redan på väg att ångra sig. Hade hon värkligen lof att lämna

sina föräldrar och vålla dem sorg och saknad? Den tanken sved i henne

och gjorde henne beklämd.

Men hon förestälde sig hurudant lifvet skulle blifva här hemma. Man

skulle styra ut henne och bråka med henne ännu värre än förr. Man skulle

skryta med henne inför alla människor, hon skulle visas och bjudas ut åt

ungherrarna.

Nej aldrig! Hon skulle icke kunna stå ut med det. Hällre hvad som hälst.

Och hon lyfte upp hufvudet. Sade icke ett ord, utan såg blott allvarligt

framför sig. Ett djupt lodrätt veck hade bildat sig emellan ögonbrynen,

och läpparna slöto sig tätt tillsammans. Hennes beslut var oryggligt.

Dagen för afresan kom. Hemifrån följde ingen henne till båten. Rika

skulle nog hafva kommit, men fadern och modern förbjödo det. Föräldrarna

sade knapt farväl till henne. Med tungt sinne gick Fanny ensam gatan

utför.

Men morgonsolen lyste klar, vid stranden var det lif och rörelse,

vågorna plaskade muntert kring båtens sidor, och sjön låg vidöppen så

långt ögat kunde nå. Färden begynte, bekymren veko och blefvo efter, ty

långt borta i fjärran hägrade en ny, förhoppningsfull framtid.