Själfbiografiska meddelanden.
Nedanstående själfbiografi har Minna Canth på anmodan meddelat den
norske skriftställaren Harald Hansen för att offentliggöras i »Samtiden,
populaert Tidskrift for Litteratur og Samfundsspørgsmaal», där den ingår
i majhäftet 1891. Den har förut ej blifvit publicerad på svenska.
* * * * *
Kuopio den 10 april 1891.
Eder ärade skrifvelse af den 26 mars har sent omsider kommit mig
tillhanda. Tacksam för det intresse Ni visar mig, skyndar jag att gifva
Er de upplysningar Ni önskar.
Född 1844 i staden Tammerfors, hvarest min fader, Gustaf Wilhelm
Johnsson, då för tiden var anstäld såsom uppsyningsman vid vårt lands
största bomullsspinneri, var jag från mina tidigaste år min fars
ögonsten och minnes ännu hurusom han gärna litet skrytsamt plägade
framhålla mina talanger för de rättframma arbetare, som hörde till vår
umgängeskrets. Och jag ansågs af dem för ett underbarn, ty jag läste
»som en präst» vid fem års ålder, sjöng psalmer med ljudelig stämma och
ackompanjerade mig därvid på harmonium. Oaktadt min far då var i små
vilkor, vinnlade han sig likväl om att gifva mig den bästa
skoluppfostran en flicka kunde ernå i vårt land. Då det icke fans någon
flickskola af den gamla goda sorten i Tammerfors, skulle jag skickas
till Åbo, och sedan skulle jag blifva lärarinna. Det var den bästa
framtid han kunde tänka sig för det barn han ansåg för så utomordentligt
begåfvadt. -- Min mor däremot var mindre tillfredsstäld med sin dotter,
som jämt och ständigt hängde öfver boken och läste sina ögon
fördärfvade, men handterade nål och strumpstickor i högsta grad klumsigt
och öfverhufvud ej hade ringaste anlag för husliga göromål.
Då jag var åtta år gammal, flyttade mina föräldrar till Kuopio, hvarest
min far började en handel med den förutnämda fabrikens varor. Här fans
en svenskspråkig flickskola med tre klasser, och jag behöfde således ej
sändas till Åbo, utan fick i vår egen stad njuta den undervisning man då
för tiden ansåg passande och tillräcklig för unga flickor.
Som barn hade jag ett egendomligt fantasioch känslolif. Djupt religiös
som jag var, hade jag ofta syner och drömmar, i hvilka jag fick
förebråelser, när jag hade gjort någonting orätt, tröst, när jag var
bedröfvad, vägledning och råd, när jag i någon viktig angelägenhet kände
mig villrådig. Jag tykte mig vara i omedelbar förbindelse med guddomen,
och då religionsläraren hade sagt att Gud ofta genom en tidig död
bortkallade de barn han höll mest af, hoppades jag att denna nåd också
skulle komma mig till del. Ja, min längtan efter döden var så stor, att
jag till och med umgicks med tanken på själfmord, hvarifrån jag likväl
afhölls af fruktan för synden och straffet. Åren gingo, och jag blef vid
att lefva. Jag tviflade till en början på Guds kärleksfullhet, eftersom
han kunde utsätta mig för lifvets många frestelser. Men tanken på att
där möjligen låg en djupare mening i detta, tröstade mig snart, och jag
blef nu öfverbevisad om att jag hade en mission att fylla.
Då skolkursen var afslutad, ville det dock icke bli klart för mig, hvari
denna mission bestod. Och därunder började lifvet emellertid utöfva på
mig en större dragningskraft. Änskönt jag ofta öfverfölls af en svår
tungsinthet, kunde jag dock däremellan af hela min själ hängifva mig åt
dans och förlustelser. Den erotiska känslan vaknade, men var i allmänhet
af en ganska flyktig natur. Föremålet för min tillbedjan började med att
vara ett ideal af fullkomlighet, men befans rätt snart ha sina
begränsningar och svagheter, och då var det bums förbi med kärleken. Ett
och annat ungt hjärta »krossades», mitt eget krossades också en gång,
men läktes snart igen och återfick sin gamla natur. Man gjorde mig
förebråelser, och mest anklagade mig mitt eget samvete, ja, jag plågades
och sjönk djupt i min egen aktning. Men alt förgäfves, känslorna läto
icke mästra sig, och jag trodde allaredan att det skulle bli omöjligt
för mig att någonsin tänka på äktenskap, med en så flyktig natur.
År 1863 inrättades i Jyväskylä stad vårt första seminarium för
folkskolelärare och lärarinnor. Och det gick med ens upp för mig att jag
här skulle få en tillfredsställande värksamhet, ett mål att lefva för.
Jag blef en af seminariets första elever. Hänförd af folkskolans stora
tanke, ville jag uppoffra mig helt för den, och det år jag blef denna
föresats trogen, var säkert det lyckligaste i mitt lif. Men redan
påföljande år svek jag löftet till mig själf, då jag förlofvade mig med
min lärare, lektorn i naturvetenskaper Johan Ferdinand Canth. Kort förut
hade seminariets direktor yttrat till mig: »Gud har säkert utvalt dig
till sitt redskap. Du må lyda honom och blifva lärarinna. Om du gifter
dig, skall du aldrig känna dig lycklig, ty du kommer då att bära på en
känsla af att ha trotsat hans vilja och gått dina egna vägar.»
Dessa ord glömde jag aldrig. De stämde blott altför väl öfverens med
rösten i mitt inre. Alt det onda, som sedan vederfors mig, betraktade
jag såsom straff för denna oförlåtliga synd.
Det förestod mig nu att glömma alla mina ideal för att syssla med
handarbete, laga mat och ställa om hus och hem, hvilket altsamman var
min natur emot. Jag grep mig dock tappert värket an, nekade mig en tid
framåt all läsning med undantag af tidningar och sökte att undertrycka
saknaden så godt sig göra lät. Ett var mig klart: jag skulle vara min
man underdånig. Detta uppfattade jag så radikalt, att jag de första åren
aldrig uttalade en egen tanke; min mans vilja var min lag i ordets allra
strängaste betydelse. Man kallade mig »hvita plåstret» och tykte med
rätta att jag var en nolla. Synnerligast som min man ej brydde sig om
att rätta sig efter sällskapslifvets fordringar i den goda staden,
hvaraf många togo anstöt. Så småningom vågade jag likväl senare i
viktiga saker komma med en afvikande mening. Denna pröfvades, blef
befunnen riktig, och följden var att min man fick en oinskränkt tillit
till mitt omdöme, också i saker, som jag egentligen icke förstod
någonting af.
I åtta år hade jag försmäktat af brist på andlig näring, då min man åtog
sig att redigera en tidning. »Kvinnan är gifven mannen till hjälp.» Nu
lade mitt dumma samvete ej mera några hinder i vägen. Jag fick på nytt
hängifva mig åt andliga sysselsättningar och gjorde det med lust och
glädje. Det var som om jag lefde upp på nytt. Och reformifvern grep mig
genast. Jag skref våldsamma artiklar mot brännvinet, och dessa väkte
uppmärksamhet på platsen, ty nykterhetsfrågan var då ännu ej satt under
debatt i vårt land.
Men o ve! Jag hade glömt att bladets ägare också var ägare af ett
bränneri. Han blef mäkta vred och förebrådde mig att jag »brände upp
brödet för honom». Då året gått till ända, var min man icke längre
redaktör för tidningen, och jag måste vackert vända åter till
symaskinen.
Ett par år därefter dagades det igen. En ny tidning, större än den
förra, uppsattes, och min man blef en af redaktörerna. Med fördubblad
energi grep jag åter till pennan och skref bl. a. några artiklar om
kvinnosaken, hvilka dock icke vunno genklang: frågan var för tidigt
väkt.
Så besökte den finska teatern vår lilla stad och uppförde bl. a.
»Marianne» och »Syrsan». Intrycket var djupt och uppväkte hos mig ett
oemotståndligt begär att pröfva mina krafter på det dramatiska området.
Naiv som jag var, grep jag utan betänkligheter värket an och skref
»Murtovarkaus» (Inbrottsstölden), en folkpjes, hvari en ung flicka
oskyldigt misstänkes för tjufnad på grund af en eländig trollkarls
intriger. Sanningen uppdagas emellertid af en landsstrykare,
Hoppulainen, en lustig sälle, lättsinnig och godhjärtad, för resten
styckets bästa figur, tagen lifslefvande ur värkligheten, sådan som jag
fann honom en marknadsdag på Jyväskylä torg.
Då jag hade hunnit ungefär till midten af stycket, dog min man till
följd af hjärninflammation. Jag blef enka efter tretton års äktenskap,
med sju barn, af hvilka det yngsta föddes nästan sju månader efter min
mans död. Min far hade dött några år förut, -- min mor lefde ännu, men i
ganska små omständigheter. Jag hade ingen att lita till och var dessutom
sjuk. Framtiden låg mörk framför mig; jag visste ej hur jag skulle
lifnära min stora familj. Min far hade gjort konkurs, men jag beslöt mig
för att flytta till Kuopio och börja samma slags handel som han hade
drifvit. Jag afslutade »Murtovarkaus», sände den till finska teatern och
trodde nu att jag var tvungen att för alltid afstå från literär
sysselsättning.
Efter barnets födelse aftogo mina krafter till det yttersta. Lifskampen
blef mig för tung, och jag var nära att duka under. Vanvettet närmade
sig hotande. Jag greps af en förfärlig själsångest och måste under flere
nätter be tjänsteflickan och de älsta barnen vaka öfver mig, ty en
ofattbar makt ville våldsamt tvinga mig att dräpa det yngsta barnet. Den
gamla personligheten i mig kämpade emellertid af yttersta förmåga och
segrade småningom. Sjukdomen kvarlämnade dock en plågsam, årslång
nervsvaghet.
Därunder hade finska literatursällskapet tillerkänt mig ett pris för
»Murtovarkaus». Stycket uppfördes första gången våren 1882 och gick
under mycket bifall sju aftnar å rad (Helsingfors hade vid den tiden
omkring samma invånareantal som Bergen nu). Det har sedan uppförts
hvarje säsong. Och man uppmuntrade mig att fortsätta. Jag hade under
tiden fått min butik i ordning och såg att den gaf mig tid nog öfrig
till annan värksamhet. Jag skref därnäst »Roinilan talossa» (I Roinila
gård), ett idylliskt sommarstycke med ängar och råmande kor, kärlek,
förvecklingar och till slut bröllop. Stycket uppfördes 1883 och mottogs
mycket vänligt både af publik och kritik. Det var ingen som hälst
tendens i något af dessa stycken. I det hänseendet hade icke ens den
mest nogräknade något att anmärka. Dock jo, det fans ju nog några
hedervärda fruar, som förfärades öfver det oerhörda lättsinnet hos en
mor, en enka med sju barn, som midt under sina allvarliga
lifsförhållanden kunde sätta sig ner och skrifva teaterstycken. Och
likaledes hade några af de mest vaksamma prästerna allaredan i
»Murtovarkaus» spårat betänkliga tecken till osedliga och
kristendomsfiendtliga tendenser, hvarom de då också utgöto sig i några
provinsblad.
Vid denna tid läste jag Georg Brandes' »Hovedstrømninger» samt arbeten
af Taine, Herbert Spencer, Stuart Mill och Buckle. Och jag kände mig
omsider frigjord från de dogmer och fördomar, som hade hållit min själ
bunden och belastat mitt samvete med alt möjligt djäfvulstyg. Jag greps
på nytt af reformifver och skref »Työmiehen vaimo» (»Arbetarens
hustru»), hvari jag skarpt angrep all lagarnas orättfärdighet mot
kvinnorna, de orimliga religiösa begreppen, männens dryckenskapslast och
lättsinne, kvinnornas dumhet, ytlighet och fördomsfullhet, kort sagdt,
alt ondt och vrångt jag visste i världen, -- och den tiden kunde jag
nästan icke uppdaga något godt i den. Där är en bitter satir i stycket,
men det innehåller ingen djupare psykologi och är ej häller i något
hänseende konstnärligt moget. Icke desto mindre gjorde det ett mäktigt
intryck, då det uppfördes 1885, och höjdes af några till skyarna, medan
andra utgöto sin vredes skålar öfver det. Man skonade mig icke; det
haglade med beskyllningar och skymford. Jag framstäldes som ateist, --
föräldrar förbjödo sina barn att gå i mitt hus, jag miste en hel hop af
mina vänner, och det kräfdes öfverhufvud ett visst moraliskt mod hos dem
som blefvo kvar att våga kännas vid mig. Men det var naturligtvis icke
blott på grund af »Arbetarens hustru». Jag hade skrifvit artiklar i
samma anda, naturalistiska noveller och därtill förvillat ungdomen genom
att läsa upp för den ur Brandes' Hovedstrømninger. Det fans uppenbart
icke en värre människa i landet den tiden än undertecknad. Fromma
människor uppdiktade och utbredde de orimligaste historier, i tron att
de därmed gjorde Gud en välbehaglig gärning, -- man beklagade mina
stackars barn, som hade ett slikt vidunder till mor, o. s. v. Och
själffallet utöfvade alt detta en återvärkan på mig.
Det själstillstånd, hvarur »Arbetarens hustru» hade framgått, var en
känsla af lifslust, mod och kraft, hvilket alt dock kanske dolde en
sjuklig upphetsning af nervsystemet. Så skedde ett omslag. Hjärnans
öfveransträngning, de många våldsamma angreppen på mig och smärtan öfver
att mista mina vänner värkade en hög grad af nedstämdhet. Jag måste nu
på nytt bära ett oafbrutet själslidande, en känsla af lamhet i hjärnan,
som lät mig frukta det värsta. Jag greps af en obeskriflig bitterhet mot
mitt land och tänkte starkt på att utvandra.
Men tanken på en mission lefde fortsättningsvis i mig. Jag ville kämpa
till det sista för de undertrykta och förorättade. Och så skref jag
»Kovan onnen lapsia» (»Olyckans barn»,) en skildring af proletariatets
elände, slutande med förtviflan, brott och fängelse. Detta stycke
uppfördes blott en enda gång 1888, då det också utkom i tryck. Dess
vidare uppförande blef förbjudet, det ansågs för revolutionärt,
uppviglande. Därtill kom någonting för mig oväntadt: det
tillintetgjordes också af kritiken, icke blott den konservativa, utan
också, på få undantag när, af den frisinnade kritiken.
Jag hade altså på ett bedröfligt sätt fått afsked från teatern; min
författarevärksamhet ansågs numera knapt på något håll värd någon
uppmuntran. För visso fick jag den tiden besanna Renans ord: »Mycket
stark och mycket klok må den vara, som af plikt, äregirighet eller ett
omildt öde kallas att blanda sig i den stackars mänsklighetens
angelägenheter.»
Jag fann nu för godt att hvila mig på mina lagrar en tid -- till stor
fördel för mitt hem och mina nerver. Det följande året miste jag genom
döden två af mina bästa vänner och en högt älskad, fullvuxen dotter. Och
nu kände jag mig som förd fram ända till evighetens portar, jag fick en
friare, klarare blick på lifvet. Hugg och slag träffade mig icke mera,
och icke kände jag mig häller längre kallad att utdela några själf. Jag
gick ut ur kampen och blef endast en åskådare. Men därtill kommo de
tryckande politiska förhållandena, som läto befara en mörk framtid för
vårt folk. Den sista resten af bitterhet försvann, arbetslusten vaknade
igen, och jag hade häller icke mera den ringaste lust att lämna mitt
fädernesland. Jag skref därnäst »Papin perhe» (»Prästens familj»), en
objektivt hållen skildring af söndringen mellan det gamla och det unga
släktet. Detta stycke har uppförts i år på finska teatern ett halft
dussin gånger förutom i provinserna. Det mottogs med välvilja af
kritiken.
Egentligen är jag icke till freds med någonting af hvad jag hittils
skrifvit, men hoppas härefter kunna skapa någonting bättre, eftersom jag
ju ännu har tretton år igen till mitt sextionde år, d. v. s. den ålder,
då alla författare borde »slås i hjäl», som det heter.
Jag kan icke med bestämdhet säga huru ofta mina första stycken äro
uppförda, men hvarje år har ett eller annat af dem uppförts i
hufvudstaden eller i provinserna, likasom de också ofta anlitas vid
sällskapsspektakel. »Arbetarens hustru» uppfördes ett halft dussin
gånger på Nya teatern i Stockholm 1886.
Det är för mig likaså svårt att afgöra från hvem af mina föräldrar jag
har ärft mina literära intressen. Men jag förmodar att likasom jag har
mina anletsdrag och hufvudets form från min far, men ansiktsfärgen från
min mor, så äro också mina själsegenskaper arf från bägge, --
känslolifvet arf från min mor, förståndslifvet från min far.
Jag ser att jag blifvit mycket vidlyftig. I stället för de korta
upplysningar som Ni egentligen bad om, har jag berättat Er en lång
historie. Jag förstår det icke riktigt, men jag fick plötsligt lust att
för en gångs skull kasta en blick tillbaka öfver hänfarna dagar. Använd
däraf hvad Ni har bruk för och förlåt, om jag har tröttat Er för mycket.
Med utmärkt högaktning
Minna Canth.