lag följande. Nattarbete är i regel förbjudet för alla minderåriga,
eller närmare uttryckt: minderårig får ej sysselsättas i arbete i
industriellt yrke nattetid mellan kl. 7 på aftonen och 6 på morgonen.
Arbetsdagen för 12-åringar är högst 6 timmar, och för minderårig, som
fyllt 13 år, högst 10 timmar. Arbetsdagen skall afbrytas genom
»lämpliga» raster; huru långa eller anordnade, säger lagen däremot icke.
Vidare bestäms att minderårig ej skall tillåtas att under rasterna
uppehålla sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet
luften är förorenad af ämnen, som äro skadliga för hälsan,[7] samt att
det i sådant fall åligger arbetsgifvaren att anvisa lämpligt annat rum,
där de minderåriga kunna vistas under rasterna och intaga sina måltider.
Från dessa regler göres ett afsevärdt _undantag_ för grufvor,
industriella anläggningar, där arbetet drifves med s. k. ständig eld,
samt för sågvärk och därmed förenade brädgårdar. Nattarbete medgifves
nämligen här för gossar fyllda 14 år, hvarjämte deras arbetstid får
utsträckas till _i medeltal högst 12 timmar af dygnet_. (Se de närmare
villkoren härför i 8 § 1 mom.)
Hvad nu det allmänna förbudet mot minderårigs användande i nattarbete
beträffar, öfverensstämmer vår lag häri med lagstiftningen i de flästa
andra länder. Äfven där är vanligt, att undantag göras för industrier,
som gå med ständig eld, dock icke ett så vidsträckt undantag som hos
oss. I och för sig måste äfven detta undantag väcka betänkligheter. Det
är nämligen enligt läkarevetenskapens liksom den allmänna erfarenhetens
vittnesbörd obestridligt, att människan under uppväxtåldern är i
synnerligen stort behof af ordentlig sömn. Men däraf följer att
nattarbete vid dessa år, åtminstone de ömtåligare åren, borde vara
alldeles förbjudet, ty att sofva på dagen innebär icke den ostörda sömn,
som behöfves.
Hvad 6 timmars arbetsdag för 12-åringar angår, får det måhända ej anses
för mycket. Att däremot, såsom lagen gör, höja maximalarbetsdagen till
10 timmar redan för 13-åringar, måste anses som ett felgrepp. Ur
hälsovårdssynpunkt har man nämligen bestämt motsatt sig en så lång
arbetsdag för barn vid denna ålder. Sålunda yttrade chefen för
Medicinalstyrelsen generaldirektör Linroth samt medicinalrådet Wavrinsky
i ett utlåtande öfver det inom civildepartementet utarbetade förslaget
till 1900 års lag:
»För 12-14 åriga barns normala utveckling i såväl andligt som
kroppsligt afseende erfordras i långt högre grad än för den fullvuxne,
att dem lämnas nödig hvila och vederkvickelse mellan arbetstimmarna,
så att kroppsorganen dels hinna att beredas ersättning för förbrukade
ämnen, dels befrias från genom arbetet i väfnaderna uppkomna
sönderdelningsprodukter. Hvarje arbete, som bedrifves alltför länge
och ansträngande, värkar skadligt på barnets organism, orsakar
utmattning och förlust af kroppskraft. Fortfar öfveransträngningen,
inträder snart allmän sjuklighet. Den dagliga erfarenheten jämte
dödlighets- och sjukdomsstatistiken från industriorter, där barnarbete
i högre grad anlitas, lära också, att fabriksarbete, framför allt i
slutna lokaler, är outhärdligt för barnorganismen och i förtid
uttömmer barnens krafter, därest det ej regleras genom klokt och efter
barnens fysiska utveckling afpassade arbetstider.
Barn i ofvannämda ålder hvarken böra eller kunna därför i regel utföra
så ihållande arbete som fullvuxna. Så länge deras organism icke vunnit
erforderlig kraft och skolan icke afslutats, måste arbetstiden för dem
vara begränsad och de vara befriade från för dem skadligt arbete.
Af ofvan anförda skäl anses allmänt en arbetstid af sex timmar för barn
under 14 år icke böra öfverskridas.[8]
* * * * *
En så lång arbetstid (10 timmar), äfven om hufvudsakligen lättare
handtlangningsarbete därunder utföres, måste dock blifva mer än
tillåtligt ansträngande för ett 13 års barn, synnerligast om de påbjudna
rasterna icke skola inberäknas i de angifna arbetstiderna, vid hvilket
förhållande arbetsdagen för dessa 13-åringar skulle kunna uttänjas till
icke mindre än tolf timmar.[9]
* * * * *
Hälst skulle vi för vår del vilja förorda sex timmar för barn intill 14
år och tio timmar för minderårig mellan 14 och 18 år, emedan dessa
arbetstider ovillkorligen äro de, som ur sanitär synpunkt bäst lämpa sig
för de minderåriga arbetarna.»
Om _rasterna_ under arbetet har ju vår lag ej sagt mer än att sådana
skola finnas. Det måste dock, hvilken åsikt man än må ha angående
arbetsdagens längd, vara klart att rasternas lämpliga anordning och
tillräckliga längd är af största vikt för att skydda de minderåriga emot
öfveransträngning. Det hade därför varit önskvärdt att lagen gifvit
närmare bestämmelser om rasterna. I den utländska lagstiftningen har man
också varit angelägen därom. I de norska, danska och engelska lagarna
stadgas t. ex. att senast 4½ (i vissa fall 5) timmar sedan arbetet
börjat, skall rast inträda. I den engelska väfnadsindustrin skall
rasternas längd under dagen vara sammanlagt 2 timmar.
* * * * *
1900 års lag har, i likhet med den utländska lagstiftningen i allmänhet,
stadgat _absolut förbud mot minderårigs användande i visst arbete_.
Enligt vår lag äro sålunda gossar under 14 år och alla kvinnliga
minderåriga uteslutna från arbete _under jord_ i grufvor eller
stenbrott. Vidare får minderårig ej användas till visst farligare
maskinarbete (6 §). Slutligen kan Konungens Befallningshafvande förbjuda
eller föreskrifva vissa villkor för minderårigs användande i arbetet (10
§).
Bland lagens öfriga bestämmelser märkes stadgandet om _den årligen
återkommande läkarebesiktningen_ af alla vid industriellt yrke anställda
minderåriga (11 §). Dessa besiktningar böra, rätt skötta, kunna bidraga
till en värdefull utredning om t. ex. fabriksarbetets invärkan på de
minderårigas fysik. Men då erfordras också att besiktningsläkarna gå
planmässigt och insiktsfullt till väga, hvilket vid den besiktning (för
år 1901) som hittills hållits ingalunda öfverallt varit förhållandet. En
bestämd och för alla läkarna likformig instruktion angående
besiktningens förrättande är synbarligen af behofvet påkallad.
Slutligen kan också nämnas att enligt 1900 års lag arbetsgifvaren är
skyldig att bereda minderårig arbetare, som ej fyllt 15 år, den ledighet
som kan erfordras för deltagande i fortsatt skolundervisning (3 §).
* * * * *
_Kontrollen öfver lagens efterlefnad_ är anförtrodd åt
yrkesinspektörerna, en hvar inom sitt distrikt, samt i fråga om
grufdrift åt bärgmästarna. Angående det biträde som andra myndigheter
äro skyldiga att lämna yrkesinspektör eller bärgmästare se 9 och 13 §§.
För att underlätta kontrollen är äfven stadgat att på arbetsställe, där
minderåriga sysselsättas, skola finnas anslagna dels gällande lag
angående minderårigas arbete, dels uppgift å de tider, då för minderårig
arbetet börjas och slutas samt rasterna infalla.
För att utöfva tillsynen öfver lagens efterlefnad på ett arbetsställe
äger yrkesinspektör eller bärgmästare samt den läkare, som af Kon. Bef.
är förordnad att förrätta den årliga besiktningen, tillträde till
arbetsstället. Likaledes få de företaga nödiga undersökningar på platsen
samt äga tillgång till den registerbok öfver de minderåriga, som
arbetsgifvaren är skyldig att inneha, och de skol- och läkarebetyg, med
hvilka han skall styrka sin rätt att använda de minderåriga i arbetet.
Tillträde till arbetsstället har den inspekterande endast under den tid
_arbetet pågår_ och först _efter tillsägelse_ hos yrkesidkaren eller
arbetsföreståndaren om afsikten att där företaga inspektion. Dessa
bestämmelser, som äro hämtade från 1889 års lag angående skydd mot
yrkesfara, där man icke torde kunna göra någon invändning mot desamma,
måste då det gäller att kontrollera, huruvida lagen om minderåriga på
ett arbetsställe efterlefves eller ej, anses olämpliga.[10]
Bestämmelserna sakna också motsvarighet t. ex. i Englands
arbetareskyddslagstiftning, enligt hvilken inspektörerna äga _när som
hälst fritt och obehindrat tillträde_ till de anstalter, öfver hvilka de
ha tillsyn. Detta är ock en genomgående princip i Tysklands, Schweiz',
Österrikes, Frankrikes och Danmarks skyddslagstiftning.
Hos oss torde stadgandet om den inspekterandes anmälan ha tillkommit af
en missriktad hänsyn för arbetsgifvaren. Det skulle nämligen vara
nedsättande för honom, om inspektören utan hans eller hans
arbetsföreståndares vetskap finge komma in till arbetsstället. Men detta
är en felaktig syn på saken, ty inspektionen är ju till för de
_lagstridiga_ arbetsgifvarnas skull, men måste för att vara värksam mot
dessa vara anordnad på det mäst effektiva sätt. För öfrigt är kontrollen
äfven riktad emot arbetarna, som dels i egenskap af föräldrar till
barnen, dels emedan de behöfva de minderåriga till biträde i arbetet,
frestas att befrämja öfverträdelser af skyddslagen.
En annan inskränkning i den fria kontrollen öfver lagens efterlefnad är
den äfvenledes från 1889 års lag hämtade bestämmelsen att viss del af
fabrik, värkstad eller annan arbetslokal må för bevarande af
yrkeshemlighet undantagas från inspektion.[11] Vid meningsskiljaktighet
härvid mellan yrkesidkaren och yrkesinspektören hänskjutes saken till
Konungens Befallningshafvande.
Hvad slutligen straffen för öfverträdelser af lagen angår, kan påpekas
att det icke blott är yrkesidkaren, utan äfven den minderåriges fader
eller målsman som straffas, nämligen i fall öfverträdelsen skett med
faderns eller målsmans vetskap och vilja. Straffet för yrkesidkaren är
för öfrigt högst 500 kronors böter.
Öfverträdelser af lagen åtalas af allmänna åklagaren.
* * * * *
Med afseende på bestämmelserna om _minderårigs användande i handtvärk_
och annan småindustri må här, förutom hvad redan blifvit sagt om 1881
års förordning, endast nämnas följande. _Villkoren för inträde i
arbetet_ äro att den minderårige fyllt _12 år_, att han inhämtat
_folkskolans minimikurs_, samt att han ej till följd af sjuklighet eller
kropplig svaghet kan anses komma att lida men af det ifrågavarande
arbetet (styrkt genom _läkarebetyg_). Nattarbete mellan kl. 8 på kvällen
och 6 på morgonen är förbjudet, och arbetsdagen skall afbrytas af
lämpliga raster.[12]
-----
Fotnot 5:
Den 6:te internationella kongressen för Hygien och Demografi.
Fotnot 6:
Berlinerkonferensen ansåg att för nordligare länder 12 år borde vara
minimiålder _utan undantag_.
Fotnot 7:
Att minderåriga få arbeta i en för hälsan skadlig luft, förutsättes
sålunda uttryckligen.
Fotnot 8:
Af denna mening var äfven Berlinerkonferensen.
Fotnot 9:
I de tio timmar, under hvilka 13-åringarna enligt 1900 års lag få
användas i arbete, inberäknas naturligtvis icke rasterna.
Fotnot 10:
Huru skall t. ex. den inspekterande kunna kontrollera att de
minderåriga under rasterna ej uppehålla sig i arbetslokal, där luften
är förorenad af hälsoskadliga ämnen, om han ej äger tillträde till
arbetsstället annat än då arbetet pågår?
Fotnot 11:
Denna bestämmelse har på området för 1889 års lag endast i
undantagsfall åberopats af yrkesidkare och alltså hittills ej
inneburit något hinder af nämvärd betydelse för inspektionen.
Fotnot 12:
1881 års förordning, hvilken ingår såsom n:o 64 i _Svensk
författningssamling_ för år 1881, kan genom bokhandeln erhållas till
ett pris af 10 öre.
4. Bestämmelser om kvinnoarbetet.
Statens ingripande genom 1900 års lag i de vuxna kvinnornas rätt att
fritt råda öfver sin arbetskraft innebar en nyhet för vårt land. Några
lagbestämmelser utöfver de i 1900 års lag gifna finnas icke häller med
afseende på de vuxna kvinnornas arbete.
I allmänhet har lagstiftningens grund, då det gällt kvinnoarbetet, varit
hänsyn dels till hem och familjelif samt kvinnans sedlighet, dels till
kvinnans och det kommande släktets hälsa och kroppskrafter. Dessa skäl,
och särskilt det sistnämda, ha ock varit så talande att krafvet på
frihet för kvinnan att lika obehindrat som mannen förfoga öfver sin
arbetskraft i de flästa länder måst vika. Lagstiftningen utomlands
bestämmer nu icke blott såsom hos oss förbud mot visst slags arbete och
för barnaföderskor att en viss tid efter nedkomsten användas i arbete,
utan äfven förbud emot nattarbete, t. ex. i England och Schweiz; vidare
gifvas bestämmelser om maximalarbetsdag samt om raster, hvarvid
middagsrasten i t. ex. Schweiz skall vara längre för dem som ha att
sköta hushåll o. s. v.
Vår lag ger med afseende på kvinnoarbetet endast följande två
föreskrifter (i 7 §):
1. Kvinna, som födt barn, får icke sysselsättas _under de fyra första
veckorna efter barnsbörden_, därest icke med läkarebetyg styrkes att hon
tidigare kan börja arbetet utan men.
2. Till arbete _under jord_ i grufva eller stenbrott får kvinna icke
användas.
Med afseende på de industrier, inom hvilka dessa bestämmelser gälla,
kontrollen öfver deras efterlefnad och straff för öfverträdelse af
desamma hänvisas till hvad förut är sagt angående de minderårigas
arbete.
Mot den tid af 4 veckor efter barnsbörden, under hvilken kvinna ej får
användas i arbete, kunna framställas befogade anmärkningar. Denna tid är
nämligen enligt fackmännens utsago under alla förhållanden för kort för
att moderns organism skall hinna återgå till sitt normala tillstånd. I
regel erfordras härför en tid af 6-8 veckor. Skulle emellertid modern
något dessförinnan utan olägenhet kunna deltaga i visst lättare arbete,
så borde åtminstone industriellt arbete under de 4 första veckorna vara
_absolut_ förbjudet utan möjlighet att med läkarbetyg kunna komma in i
arbetet tidigare. Nu liksom inbjuder lagen till utfärdande af intyg, för
hvilka skickliga och samvetsgranna läkare icke torde kunna stå.
I den tyska lagen af år 1891 är också förbudet för arbete under de fyra
första veckorna oeftergifligt, och för arbete under de två följande
veckorna fordras läkarbetyg. I Schweiz är förbudstiden 6 veckor.
Att förbudstiden icke bestämmes för kort, är dessutom icke blott
nödvändigt för modern, utan äfven af största vikt för barnet, som
särskilt under de 6 första veckorna alltför väl behöfver moderns
ständiga omvårdnad. I den nya danska lagen, som med afseende på
barnaföderskor för öfrigt öfverensstämmer med vår lag, betonas
uttryckligen barnets inträsse. Det heter nämligen där att det
ifrågavarande läkarebetyget skall styrka att arbetet kan ske utan skada
vare sig för barnet eller modern. I vår lag sägs däremot endast att
arbetet skall kunna ske »utan men». (Jämför 7 §.)
Ett önskemål med afseende på lagstiftningen angående barnaföderskor är
för öfrigt att befria dem från arbete äfven en tid _före_ barnsbörden,
då ansträngande arbete äfvenledes kan vara till skada för mor och barn.
Detta önskemål, som naturligen är svårare att i lagstiftningen praktiskt
förvärkliga, har dock blifvit beaktat åtminstone i den schweiziska
kantonen Glarus' lagstiftning och i den spanska lagen af år 1900. I
Glarus stadgas angående barnaföderskor förbud mot industriellt arbete
under 8 veckor, däraf minst 6 veckor efter nedkomsten. I Spanien stadgas
— förutom förbud mot arbete under de 3 veckorna närmast efter
barnsbörden — att om en arbeterska begär ledighet på grund af väntad
förlossning, skall hennes plats behållas för hennes räkning från och med
det hon begärde ledigheten till och med 3 veckor efter nedkomsten.
5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet.
Det är redan nämdt att 1864 års näringsfrihetsförordning, 1874 års
hälsovårdsstadga och 1884 års grufvestadga innehålla enstaka
bestämmelser till skydd för arbetare. Härtill komma föreskrifter i 1874
års byggnadsstadga (skyddbestämmelsen däri dock af år 1890), i 1897 års
förordning angående explosiva varor m. fl. förordningar.
Värkliga arbetareskyddslagar äro 1889 års lag angående skydd mot
yrkesfara samt 1896 års förordning angående tillvärkning af
fosfortändstickor.[13]
Slutligen bör ock nämnas, att vår strafflag förbjuder handtvärk eller
annat arbete, som kan tåla uppskof och ej sker till egen eller annans
nödtorft, _på sön- eller högtidsdag_ mellan kl. 6 på morgonen och 9 på
kvällen. För jämförelses skull kan härvid framhållas, att utomlands
söndagsarbetet ingalunda öfverallt är afskaffat. Frågan om
söndagshvila för arbetare har ock spelat en viktig roll i
arbetareskyddslagstiftningens historia och var ju bl. a. föremål för
Berlinerkonferensens behandling.
Med afseende på 1889 års lag hänvisas till den bifogade lagtexten (Bil.
II), och skall här endast framhållas några synpunkter.
Lagens tillämplighetsområde är i det hela detsamma som 1900 års lag
angående minderåriga och kvinnor. Grufdriften faller dock utom 1889 års
lag. — Uteslutna från denna — såväl som från 1900 års lag — äro vidare
hela jordbruket och det egentliga handtvärket, ehuruväl yrkesfaran inom
dessa näringar ingalunda är obetydlig. Man behöfver blott erinra om de
talrika olycksfallen vid t. ex. tröskvärk och s. k. hemsågar på landet
samt om de ogynnsamma hygieniska förhållanden, som mångenstädes råda
inom handtvärket.
Lagen afser att åstadkomma dels anordningar för att förhindra
_olycksfall_, dels åtgärder till förekommande af _ohälsa_ i arbetet (se
2 §).
Öfvervakandet af lagens efterlefnad är anförtrodd åt yrkesinspektörerna
med biträde af hälsovårds- och kommunalnämderna, provinsial-, stads- och
distriktsläkare samt polismyndighet.
Om skyddsbestämmelserna i 1889 års lag kan anmärkas, att de äro väl
sväfvande och i många afseenden otillräckliga, hvadan en revision af
lagen, såsom herr David Bergström vid 1902 års riksdag förgäfves
påyrkat, säkerligen icke vore öfverflödig. Emellertid ligger vikten med
afseende på en sådan lag alldeles särskilt uppå tillämpningen af
densamma. Denna åter beror naturligtvis på det sätt, hvarpå
yrkesinspektionen är ordnad och bedrifves.
-----
Fotnot 13:
1896 års förordning ingår såsom n:o 93 i _Svensk författningssamling_
för år 1896 och kan i bokhandeln erhållas för 10 öre.
6. Yrkesinspektionen.
En af hörnstenarna i all arbetareskyddslagstiftning är, såsom af det
föregående torde ha framgått, en af staten ledd inspektion öfver
skyddlagarnas efterlefnad. Detta insåg man också vid stiftandet af 1889
års lag, i det man samtidigt införde yrkesinspektionen för att göra
lagen värksam. Skada blott att man då ej tog steget fullt ut och införde
en värkligt effektiv inspektion!
Inspektionspersonalen, som från början bestod af tre yrkesinspektörer,
ett alldeles för ringa antal, hvilket också framhölls vid 1889 års
riksdag, ökades från och med 1895 till fem yrkesinspektörer jämte en
tillförordnad inspektör öfver sprängämnestillvärkningen. Vid 1900 års
riksdag, då ju tillsynen öfver efterlefnaden af den nya lagen angående
minderåriga och kvinnor anförtroddes åt yrkesinspektörerna (jämte
bärgmästarna), bestämdes deras antal till åtta förutom den
tillförordnade. Regeringen hade föreslagit, att de fem inspektörerna
skulle erhålla hvar sina två underlydande tjänstemän, s. k. assistenter,
till biträde. På så sätt hade den ordinarie inspektionspersonalen kommit
att bestå af 15 personer i stället för 8, såsom nu blef bestämt.
Riksdagen ville emellertid ej att inspektionen skulle handhafvas af
personer med den jämförelsevis ringa erfarenhet och auktoritet som
assistenterna antogos skola komma att besitta. Likaså afslog riksdagen
regeringens förslag vid 1901 års riksdag om 8 assistenter till de 8
yrkesinspektörernas hjälp. Att en väsentlig förstärkning af
inspektionspersonalen är absolut nödvändig, visades dock till fullo af
regeringen.
Bestämmelserna om yrkesinspektionen återfinnas i lagarna af år 1889 och
1900, i en af Kongl. Maj:t utfärdad »Instruktion för yrkesinspektörerna»
samt i några andra författningar.
Yrkesinspektörerna tillsättas af regeringen och kunna när som hälst
entledigas från sin befattning. De lyda närmast under kommerskollegium.
Utom fast lön, 5,000 kr., åtnjuta de reseersättning och dagtraktamente
under sina tjänsteresor.
Yrkesinspektör skall vara »sakkunnig», d. v. s. inneha vederbörlig
teknisk utbildning. För att garantera hans opartiskhet förbjuder lagen
honom att »för egen eller annans räkning drifva fabrik eller idka annat
industriellt yrke». Ej häller får han i dem ha del eller anställning. Om
han begagnar sin ställning för att röja yrkeshemlighet, drabbas han af
icke obetydligt straff. För öfrigt är yrkesinspektören naturligtvis
underkastad samma bestämmelser som ämbetsmän i allmänhet.[14]
Yrkesinspektörernas uppgift är enligt 1889 års lag att gå yrkesidkarna
till handa med upplysningar och råd ifråga om arbetarnas skyddande mot
yrkesfara samt att vaka öfver denna lags efterlefnad. Härvid skall
yrkesinspektör »städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet
med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för
yrkesidkaren». Däremot förekommer i lagen ej en rad för att hos
yrkesinspektören inskärpa känslan af ansvar gent emot dem, hvilkas lif
och hälsa det gäller att skydda. Ej häller ålägges inspektörerna såsom
t. ex. i England att i mån af behof utöfva sin värksamhet med
vederbörlig stränghet.
Men då man vet under hvilken stämning lagen tillkom, har man ingen
anledning att förvåna sig öfver dess affattning.
I instruktionen för yrkesinspektörerna heter det: »Vid utöfvande af sin
befattning bör yrkesinspektör tillvägagå med varsamhet och omsikt samt
medelst råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens
väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare
insikt om nyttan af skyddsåtgärders vidtagande.»
Här betonas alltså ytterligare hänsynen för arbetsgifvarna. Därjämte
fästes emellertid uppmärksamheten på föreskriften att yrkesinspektörerna
skola meddela sig icke blott med arbetsgifvaren och arbetsledaren, utan
också med _arbetarna_ för att öfvertyga dem om nyttan af skyddsåtgärder
och sålunda söka göra dem inträsserade för dessa. Detta är af vikt icke
blott för genomförande af skyddslagens afsikter, utan äfven för att
hindra att hela inspektionen blott och bart blir en uppgörelse mellan
yrkesinspektören och arbetsgifvaren, där den mäst inträsserade parten,
arbetaren, står utanför. Att mången arbetsgifvare hälst skulle vilja ha
det på så sätt, lider intet tvifvel, men kan naturligtvis icke vara
riktigt.
Hvad föreskriften om yrkesinspektörens skyldighet att »företrädesvis på
öfvertygelsens väg» söka ernå lagens ändamål angår, vore därom intet att
säga, ifall därjämte funnes bestämmelser för att, där så behöfdes,
möjliggöra ett kraftigt och effektivt uppträdande från yrkesinspektörens
sida. Detta kan emellertid ingalunda sägas vara förhållandet.
Yrkesinspektören äger sålunda i intet fall själf rätt att ålägga
yrkesidkaren att vidtaga en nödig skyddsanordning, ej häller att
förbjuda arbetets fortsättande intill dess anordningen blifvit vidtagen.
I hvarje fall måste han vända sig till Konungens Befallningshafvande för
att söka utvärka det erforderliga åläggandet eller förbudet.
Det står nu i Kon. Bef:s makt att, om under ärendets handläggning visar
sig, att _synnerlig fara är förhanden_, genast förbjuda arbetets
fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner
eller arbetsmetoder till dess viss anordning vidtagits.[15]