_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 107._
Den svenska
Arbetareskyddslagstiftningen och
Yrkesinspektionen
af
GEORG STJERNSTEDT
juris kandidat.
(_Första tusendet._)
[Illustration]
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
Innehåll:
Den svenska arbetareskyddslagstiftningen och yrkesinspektionen.
1. Inledning 3.
2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land 9.
3. Bestämmelser till skydd för minderåriga 17.
4. Bestämmelser om kvinnoarbetet 30.
5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet 32.
6. Yrkesinspektionen 33.
7. Bilagor:
Bil. I. Utdrag af Lag angående minderårigas och kvinnors 40.
användande till arbete i industriellt yrke
Bil. II. Utdrag af Lag angående skydd mot yrkesfara 43.
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1902.
1. Inledning.
För att tillgodogöra sig Arkwrights bekanta uppfinning af
vattenspinnmaskinerna i slutet af 1700-talet hade en mängd spinnerier
vid denna tid uppstått i England, särskilt på landsbygden i de nordliga
grefskapen, där det fanns god tillgång på vattenkraft.
Till arbetet vid spinnerierna använde man så mycket som möjligt barn. Då
dessa icke i tillräckligt antal kunde anskaffas från de jämförelsevis
folkfattiga trakter där spinnerierna voro belägna, införskrefvos de från
fattighusen när och fjärran i England. Synnerligen billig arbetskraft
fingo fabriksidkarna härigenom, ty fattighusföreståndarna voro mer än
villiga att bli af med barnen, och vid spinnerierna kunde man obehindrat
utsuga barnens arbetskraft på det mäst hänsynslösa sätt. Barnen
instufvades i kasärnartade byggnader med maskiner i en sal och sängar i
en annan. Arbetet bedrefs natt och dag, och när de barn som slutat sitt
skift skulle gå till sängs, fingo de intaga plats efter dem som stego
upp för att fortsätta arbetet. På så sätt hunno bäddarna aldrig kallna,
hvadan soflokalernas uppvärmning också af fabrikanterna lär ha ansetts
öfverflödig.
Då härtill kosthåll och öfriga förhållanden vid fabrikerna motsvarade
det redan anförda, kan det ej förvåna att sjukdomar härjade bland
barnen. Detta blef också anledning till att allmänhetens uppmärksamhet
kom att fästas på barnens behandling. Ty då barnens sjukdomar spridde
sig utom till fabrikanternas familjer äfven till trakten omkring
fabrikerna, särskilt till staden Manchester, tvangs man att undersöka
förhållandena. För detta ändamål tillsattes sålunda år 1796 i Manchester
en sundhetskommitté.
Denna kommitté fördömde i sitt betänkande i starka ordalag barnens
behandling, hvilken härigenom blef allmänt känd. Saken kom äfven före i
parlamentet, och år 1802 antogs lagen _The moral and health act_ (Lag
till skydd för sedlighet och hälsa), hvilken icke blott är Englands
första arbetareskyddslag, utan öfverhufvud den första som utfärdats.
Lagen, som afsåg »lärlingar» — de minderåriga fabriksarbetarna
betraktades som sådana — vid bomulls- och yllefabriker och endast ägde
tillämpning på barn som bodde vid fabrikerna, förbjöd nattarbete och
inskränkte arbetsdagen till 12 timmar med raster för måltiderna. Gossar
och flickor skulle ha skilda sofrum. Rummen skulle hvitlimmas två gånger
om året samt förses med ett tillräckligt antal fönster. Icke fler än två
barn tillätos att sofva i samma säng. Under de fyra första åren af
»lärotiden» skulle barnen åtnjuta viss undervisning. Härtill ännu några
bestämmelser i samma anda.
Denna första arbetareskyddslag blef icke mycket mera än en lag på
papperet. Man hade nämligen icke sörjt för en värksam kontroll öfver
lagens efterlefnad. Tillsynen öfver denna anförtroddes sålunda åt
oaflönade personer, utsedda inom kommunerna. Då nu dessa inspektörer
vanligen kommo att utgöras af fabrikanternas vänner och bekanta, kan man
förstå att det ej blef mycket allvar med inspektionen. Inspektörerna
betraktade också sitt uppdrag såsom ett förhatligt spioneri och
fullgjorde det i allmänhet bara för syns skull. Sålunda brukade de på
förhand underrätta fabriksidkaren om sin ankomst för att då intet
olagligt skulle förehafvas o. s. v. i den vägen.
Hurusomhälst, den första början till arbetareskyddslagstiftning var
gjord, och fortsättningen följde också snart därefter. Härvid märkes
särskilt lagen af år 1833, hvarigenom utom öfriga reformer infördes den
att tillsynen öfver skyddsbestämmelsernas efterlefnad uppdrogs åt
aflönade statsinspektörer. Detta visade sig vara synnerligen välbetänkt,
i det de nya inspektörerna, åtminstone många af dem, icke blott med
energi genomdrefvo att skyddslagarna följdes, utan också genom praktiska
förslag befordrade lagstiftningens utveckling.
Emellertid mötte skyddslagarnas tillämpning en mängd svårigheter genom
det starka motståndet från såväl fabriksidkarna som barnens föräldrar.
Icke häller fingo fabriksinspektörerna till en början det välbehöfliga
ryggstödet hos regeringen.
Men skyddslagen gaf också, där den värkligen genomdrefs, upphof till ett
nytt missförhållande. Detta bestod i den stora utsträckning
kvinnoarbetet nu började få. Då man ej med samma frihet som förut fick
använda de minderårigas arbete, låg det nära till hands att tillgripa
kvinnoarbetet, som äfvenledes kunde afspisas med låga löner, men ej
besvärades af någon lagstiftning. Både gifta och ogifta kvinnor indrogos
i fabrikerna. Mödrarna hade ej längre tid att sköta vare sig hem eller
barn. Barnen lämnades allmänt på inackordering, där de vanvårdades på
det mäst upprörande sätt. Dödligheten bland småbarnen inom de stora
industridistrikten steg också i en oerhörd grad.
Allmänhetens uppmärksamhet fästes nu på dessa förhållanden, men
samtidigt äfven på den allmänna osedlighet som vid denna tid rådde bland
arbeterskorna i England, både ogifta och gifta, särskilt vid fabriker
där nattarbete bedrefs, samt i kolgrufvorna, där den höga värmen tvang
dem att arbeta nästan nakna.
Lagstiftarens första åtgärd med afseende på kvinnorna blef att förbjuda
allt kvinnoarbete i grufva under jord (1842). Och år 1844 utfärdades
bestämmelser angående kvinnoarbetet inom väfnadsindustrin, där kvinnorna
likställdes med minderåriga mellan 13 och 18 år, för hvilka redan förut
stadgats en arbetsdag af högst 12 timmar samt förbud mot natt- och
söndagsarbete.
Den engelska arbetareskyddslagstiftningen utsträcktes sedermera, ehuru
långsamt och under envist motstånd från arbetsgifvarnas, men äfven från
allmänhetens och prässens sida, till allt flera industrigrenar, dess
innehåll ökades och skärptes, och skyddet kom slutligen att omfatta
äfven vuxna män. Dess historia erbjuder för öfrigt synnerligen mycket af
inträsse och är ägnad att ge många lärdomar. Den jämförelsevis långa
erfarenhet af arbetareskyddslagarnas värkningar, som i England vunnits,
och de många försök att kringgå lagen, som där pröfvats på och som
tvungit lagstiftaren att oupphörligt förbättra densamma, ha också gifvit
den engelska arbetareskyddslagstiftningen en teknisk fulländning som med
rätta tjänat till förebild för öfriga länders lagstiftning på hithörande
område.
* * * * *
Utom i England uppmärksammades behofvet af arbetareskyddslagstiftning
under förra hälften af 1800-talet särskilt i Preussen, Frankrike,
Österrike och Schweiz, hvarvid kan anmärkas, att i Preussen därtill
bidrog iakttagelsen att härens rekryter från fabriksdistrikten voro
svagare och klenare än från andra trakter.
För att nämna några märkligare hållpunkter i den europeiska
arbetareskyddslagstiftningens historia[1] kan anföras den första
egentliga arbetareskyddslagen i Preussen af år 1839 och den första i
Frankrike af år 1841, båda endast afseende skydd för barn i
fabriksarbete. På 1870-talet började ett lifligare lagstiftningsarbete
på arbetareskyddets område. Från denna tid tillkommo sålunda i flera
länder värkliga skyddslagar, bland annat den ännu gällande Schweiziska
förbundslagen af år 1877. Från 1880-talet märkas särskilt skyddslagar i
Österrike 1884 och 1885, Italien 1886, samt i Holland, Belgien och
Finland 1889, samtliga ännu gällande, åtminstone i hufvudsak.
Lagstiftningen fortskred emellertid ganska ojämt i de olika länderna.
Detta hade till följd att, då fråga blef om skärpning af arbetsskyddet
i något land, brukade motståndarna invända att landets industri icke
kunde tåla vid en sådan inskränkning i friheten att begagna
tillgänglig, billig arbetskraft. Det var ju klart, sade man, att
tillvärkningskostnaderna därigenom skulle ökas och på grund däraf
också förmågan att konkurrera med utlandet minskas.
Erfarenheten torde nu knappast ha gifvit något stöd åt detta
tal om konkurrensförmågans minskning genom en utvecklad
arbetareskyddslagstiftning. Skulle i enstaka fall kunna uppvisas, att
industrin lidit afbräck genom lagstadgat arbetareskydd, torde det vara
skäl att noga pröfva, om det icke endast gällt ett öfvergångsstadium.
Emellertid ledde det ifrågavarande påståendet tanken på _internationella
öfverenskommelser om arbetareskyddslagstiftning_, genom hvilka intet
land skulle behöfva bli lidande genom att i lagstiftningen förvärkliga
framskridna arbetareskyddsgrundsatser. År 1890 utfärdades också af den
nyblifne tyske kejsaren en inbjudan till den första internationella
arbetareskyddskonferensen, som skulle ha till uppgift att värka för
enhetlighet i de särskilda staternas lagstiftningar med afseende på
arbete i bärgvärk, arbetstiden för minderåriga och kvinnliga arbetare i
industrin samt söndagshvila för arbetare i allmänhet. Kallelsen
hörsammades af de flästa europeiska stater, däribland äfven Sverge och
Norge. Den 15 mars 1890 samlades alltså i Berlin ombud, utsedda af
regeringarna för de i konferensen deltagande länderna.
Det omedelbara resultatet af konferensen blef skäligen blygsamt. Man
fattade visserligen, delvis enhälligt, delvis med flertalet röster
åtskilliga beslut, men dessa voro inga värkliga öfverenskommelser, utan
endast önskemål, icke ens bindande för de stater hvilkas ombud röstat
för desamma. De uttalade önskemålen kunna också samtliga betecknas såsom
anspråkslösa minimifordringar eller icke ens det. Att vårt lands
arbetareskyddslagstiftning i några afseenden ändå icke hunnit upp till
konferensens ståndpunkt, kommer i det följande att belysas.
Med afseende på Berlinerkonferensens inflytande på den europeiska
lagstiftningen i allmänhet är svårt att yttra sig bestämt. Visst är att
året därpå, 1891, utfärdades en ny arbetareskyddslag i Tyskland. På
1890-talet ha för öfrigt tillkommit arbetareskyddslagar bland annat i
Portugal 1891, Norge och Frankrike 1892 samt Holland 1895. Och från de
sista åren märkas den franska lagen af år 1900 om 10-timmars arbetsdag
äfven för vuxna arbetare inom större delen af landets industri, den
spanska lagen af 1900 samt de danska och engelska lagarna af år 1901.
Utom i de nu och förut nämda staterna finnes arbetareskyddslagstiftning
i Ungarn, Ryssland, Rumänien och Luxemburg samt utom Europa i
Nordamerikas förenta stater, Canada och de australiska kolonierna en
delvis synnerligen utvecklad sådan lagstiftning.
Skulle man fälla ett allmänt omdöme om arbetareskyddslagstiftningen,
sådan den gestaltar sig för närvarande i Europas stater, torde den ännu
icke i något land kunna anses ha nått den fulländning hvarigenom, såvidt
på skyddslagstiftning beror, landet tillförsäkras en fysiskt och
moraliskt sund arbetarebefolkning, på tillfredsställande sätt skyddad
emot arbetets faror. Reformer återstå sålunda öfverallt att vidtaga. Ett
uttryck för denna uppfattning kan man också finna i de förnyade
internationella arbetareskyddskongresser, som under de senaste åren
hållits. Sålunda sammanträdde kongresser i Zürich och Brüssel 1897, båda
privata, samt en arbetareskyddskongress med delvis offentlig karaktär i
Paris år 1900, hvilken till hufvudsakligt resultat hade grundläggandet
af en »internationell förening för lagstadgat arbetareskydd» med en byrå
i Basel.
* * * * *
Det är redan framhållet hurusom arbetareskyddslagstiftningen hade svårt
att tränga sig fram i England på grund af det starka motståndet från
olika håll. Liknande har förhållandet varit i andra länder, icke minst i
vårt land. Motståndet har öfverallt kommit, utom från arbetsgifvarna,
äfven från nationalekonomer och politici, som ur principiell synpunkt
förkastat statens inblandning i det »fria» aftalet mellan arbetsgifvare
och arbetare och följaktligen äfven arbetareskyddslagstiftningen. Med
afseende på reglerandet af de vuxna kvinnornas arbete i vidsträcktare
mån än beträffande männens har skyddslagstiftningen dessutom väckt
motstånd hos dem, som yrka på likställighet mellan män och kvinnor i
allmänhet och således äfven vid konkurrensen på arbetsmarknaden.
Med afseende på _tillämpningen_ af redan införd skyddslagstiftning har,
som förut nämts, motstånd mött från arbetsgifvarna, hvilka dels, där
kontrollen öfver lagens efterlefnad varit otillräcklig, helt enkelt satt
sig öfver gällande lag, dels ock sökt att kringgå densamma på alla
möjliga sätt. Men äfven arbetarna ha funnit lagarnas bestämmelser
onödiga och besvärliga, t. ex. då det gällt skyddsanordningar vid
maskiner, och på grund däraf själfva hindrat lagarnas efterlefnad.
Slutligen ha, i fråga om skyddslagstiftning angående minderåriga, dessas
föräldrar och målsmän ofta mottagit lagarna med största ovilja och gjort
desamma det envisaste motstånd. Föräldrarnas omedelbara fördel af att
barnen fritt lämnas tillfälle till arbetsförtjänst och därigenom kunna
bidraga till familjens kanske alltför knappa uppehälle, har ofta fått
betyda allt, och insikten om det nödvändiga uti att barnen, och _alla_
barn, underkastas lagstiftningens tvång för att betrygga det uppväxande
släktets fysiska och andliga utveckling har, såsom hvar och en förstår,
ej varit synnerligen lefvande.
-----
Fotnot 1:
Se med afseende på begränsandet af arbetstiden n:o 33 af Verdandis
småskrifter: _Gustaf F. Steffen_, Normalarbetsdagen.
2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land.
Bland de lagbestämmelser från 16- och 1700-talen, som kunna betraktas
såsom förelöpare till innehållet i våra arbetareskyddslagar, kunna
anföras följande. I en skråordning af år 1621 förekommer en antydan till
föreskrift om den ålder, före hvars uppnående barn icke borde antagas
till lärlingar. Det heter nämligen däri: »Tager någon mästare an någon
lärgosse _om 14 år mer eller mindre_ — — så skola hans föräldrar
förtinga sådant med mästaren». I ett reglemente af år 1683 för ett
glasbruk i Stockholm stadgades att därefter ingen pojke borde i läran
antagas under _15 år_ gammal. Detta reglemente utstakar äfven noggrant
arbetstiden.
1720 års skråordning bestämde att en pojke, som skulle antagas och
inskrifvas (i skrået), borde åtminstone vara _14 år_ gammal.
Skråordningarna rörde emellertid endast handtvärket. För de
fabriksmässigt drifna yrkena gällde de s. k. hallordningarna. I de två
dylika ordningar som utfärdades 1739 och 1770 bestämdes intagningsåldern
för »lärobarn» till _10 eller 12 år_, en som det synes något sväfvande
bestämmelse, som väl icke häller spelat någon roll i praktiken.
Hallordningarna ålade för öfrigt fabriksidkaren att vaka öfver barnens
gudsfruktan och sedlighet samt låta dem åtnjuta behörig undervisning i
läsning och kristendomskunskap, hvilka föreskrifter emellertid tyckas ha
blifvit helt och hållet åsidosatta, åtminstone under senare delen af den
tid hallordningarna gällde.
I 1846 års fabriks- och handtvärksordning, hvarigenom den föregående
näringslagstiftningen upphäfdes och näringsfriheten infördes, bestämdes
minimiåldern för arbetare uttryckligen till _12 år_. Här betonades också
yrkesidkarens moraliska förpliktelser mot arbetarna, särskilt de
minderåriga.
Det är en anmärkningsvärd, för riksdagen föga hedrande omständighet, att
under den långa strid, som föregick antagandet af 1846 års lag, de
minderårigas belägenhet icke tycks ha varit föremål för den ringaste
omtanke och att t. o. m. de torftiga bestämmelser i ämnet, som skrå- och
hallordningarna innehöllo, uteslötos ur riksdagens förslag till ny
näringslag. Att 1846 års förordning kom att innehålla de nyssnämda
bestämmelserna, måste därför tillskrifvas uteslutande regeringens
initiativ. Detsamma gäller om det tillägg till 1846 års förordning, som
1852 utfärdades af regeringen och hvarigenom nattarbete för arbetare
under 18 års ålder förbjöds samt bötesstraff bestämdes för användande af
minderåriga arbetare i strid mot 1846 eller 1852 års stadganden.
Dessa stadganden, som sedermera sammanfördes i 1864 års nya
näringsfrihetsförordning, blefvo emellertid trots straffbestämmelserna
allmänt öfverträdda, som man förstår, på grund af bristande kontroll.
Från tiden 1852-1881 kan framhållas följande. Vid 1856-58 års riksdag
föreslogs af nuvarande biskop C. H. Rundgren, att barn ej skulle få
antagas i arbete förrän de inhämtat folkskolans minimikurs, hvilket
förslag emellertid icke vann riksdagens bifall. Vid samma riksdag väckte
Nils Hansson i bondeståndet motion om införande af lagstadgad arbetsdag
både för vuxna och minderåriga arbetare. Föranledd af denna motion aflät
riksdagen 1857 en skrifvelse till Kongl. Maj:t[2] med anhållan om
inskränkning af arbetstiden, dock endast för minderåriga i vissa
hälsofarliga industrier, samt om effektiv kontroll öfver de begärda
bestämmelsernas efterföljd. Riksdagens skrifvelse ledde emellertid icke
till något resultat. Däremot hade en skrifvelse vid 1862-63 års riksdag
till följd, att Kongl. Maj:t år 1870 utfärdade en förordning angående
tillvärkning af fosfortändstickor, där utom vissa allmänna
försiktighetsmått beträffande arbetslokal m. m. bestämdes en minimiålder
af 15 år för visst farligare arbete. Vid 1870 och 1871 års riksdagar
väcktes motioner angående skydd för minderåriga af herr Jöns Rundbäck
och vid 1875 års riksdag af herrar F. F. Carlson i första och A. W.
Staaff i andra kammaren. Riksdagen aflät nu, 1875, åter en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, denna gång med anhållan om en författning angående
minderårigas arbete i fabriks- och handtvärksarbete samt om tillsyn från
statens sida öfver författningens efterlefnad. Regeringen tillsatte med
anledning däraf en kommitté, som år 1877 aflämnade sitt betänkande och
förslag, i förbigående sagt väl värda att läsa. Fyra år därefter
utfärdades så den begärda förordningen, nämligen »Förordning angående
minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtvärk eller annan
hantering» af den 18 november 1881.
Denna lag, som hvad själfva skyddsbestämmelserna angår, utan tvifvel
ägde sina förtjänster, saknade dock bestämmelser om effektiv kontroll.
Öfvervakandet af förordningens efterlefnad anförtroddes nämligen i strid
mot erfarenhetens lärdomar, riksdagens uttryckliga anhållan om
statsinspektion och kommitténs bestämda och med goda skäl motiverade
förslag, åt de kommunala myndigheterna, hälsovårdsnämd i stad och
kommunalnämd på landet. Hela förordningen blef också därigenom icke
mycket värd.
Icke desto mindre väckte den en storm af ovilja, hufvudsakligen från
arbetsgifvarehåll. Äfven från arbetare kommo dock uttryck af missnöje.
Regeringen — den Posseska ministären — visade sig nu sakna all fasthet
med afseende på förordningen. Först och främst uppsköts den en gång
bestämda tiden för lagens trädande i kraft 5 månader för hela industrin
och så, på framställningar af arbetsgifvare, för vissa industrigrenar
ytterligare 5 månader och därpå ännu ett år. Vidare förmåddes regeringen
år 1883 dels att undantaga hela sågvärks- och brädgårdsrörelsen från
lagens giltighetsområde, dels att medgifva väsentliga inskränkningar vid
dess tillämpning inom gruf- samt järn- och metallindustrin.
Hela behandlingen af 1881 års förordning ger en god bild af regeringens
ställning till arbetareskyddsfrågan för 20 år sedan.
Emellertid fortfor missnöjet med förordningen och tog sig bland annat
uttryck vid 1886 och 1888 års riksdagar i ett par motioner, som gingo ut
på ytterligare inskränkningar och undantag. Motionerna afslogos dock af
riksdagen.
* * * * *
Vid 1884 års riksdag hade herr Adolf Hedin föreslagit, att riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till lagar
angående skydd mot olycksfall i arbetet, arbetsgifvares ansvar för
sådana olycksfall, olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Riksdagen
biföll i hufvudsak herr Hedins motion, och regeringen tillsatte med
anledning däraf en kommitté, som år 1888 aflämnade sina grundliga och
värdefulla utredningar samt åtskilliga lagförslag. Af dessa ledde endast
ett till lag, nämligen till den _lag angående skydd mot yrkesfara_,
hvarom Kongl. Maj:t och riksdag enades år 1889, och som ännu oförändrad
(med ett mindre väsentligt tillägg) gäller.
Mot antagandet af denna lag, hvarigenom yrkesinspektionen äfvenledes
infördes, gjordes både inom och utom riksdagen många invändningar. Bland
annat menade man, att en sådan lag vore alldeles onödig, enär de
hygieniska förhållandena samt åtgärderna till förekommande af olycksfall
i arbetet redan vore eller närmade sig till att bli fullt
tillfredsställande inom den svenska industrin.
De omfattande undersökningar 1884 års kommitté låtit värkställa talade
dock ett annat språk. Undersökningarna hade nämligen gifvit vid handen
icke blott att i vårt land olycksfall under arbetet förekommo särdeles
talrikt, och att dödligheten bland arbetare i åtskilliga yrken var
afsevärdt stor, utan äfven att det inom industrin var synnerligen illa
beställt med de hygieniska anordningarna samt med skyddsåtgärder mot
yttre skador vid arbetet, menlig invärkan af damm, giftiga ämnen m. m.
Ur kommitténs undersökningar kan anföras, att medan — enligt statistiska
uppgifter från åren 1879-1882 — _den återstående medellifslängden vid 30
års ålder_ för Sverges hela manliga befolkning utgjorde 36,1 år, var
motsvarande tal för guldsmeder och metallarbetare endast 27,6, för
tobaksarbetare 25,4 och för bokbinderiarbetare 24, allt bland manliga
yrkesutöfvare. Detta förhållande måste åtminstone till stor del
tillskrifvas yrkets skadliga invärkan.
Med afseende på antalet olycksfall visade enligt undersökning från åren
1884 och 1885 särskilt grufdriften och maskinindustrin en hög siffra i
förhållande till antalet arbetare inom dessa yrken.
Beträffande de bristande anordningarna till skydd för arbetarnas lif och
hälsa framgick t. ex. af kommitténs undersökningar, att vid 205
undersökta fabriker och andra industriella anläggningar i Stockholm, där
förhållandena snarare måste anses ha varit bättre än sämre än i öfriga
orter inom riket, luftväxlingen var »nöjaktig» endast vid 12 % af de 205
etablissementen, och att uti 46 % af arbetslokalerna till och med alla
anstalter för luftväxling saknades. Vidare var i ett afsevärdt antal
fall värmen i arbetslokalen »synnerligen hög och i hygieniskt afseende
ogynnsam». Regelbundet återkommande besiktningar af ångpannor förekommo
endast i undantagsfall. I 26 fabriker saknade farliga arbetsmaskiner,
såsom cirkelsågar, smergelskifvor m. fl., allt skydd. I 25 fall befanns
dammet »besvärande eller rent af förorsakande lidande». I 53 fall
antecknades fullständig brist på skydd eller alltför ofullständigt skydd
mot damm. I 23 etablissement befunnos arbetare illamående af arbetet med
giftiga ämnen eller under arbetet utvecklade ohälsosamma gaser. I 64
etablissement, där arbetet alstrade giftiga gaser, saknades åtgärder för
afledande af ångorna eller befunnos åtgärderna alltför ofullständiga.
Nödvändigheten af bättre skydd mot arbetets faror kunde således ej
betviflas annat än af okunnigheten.
Men äfven där ett sådant behof erkändes, gjordes invändningar mot den
föreslagna lagen på grund af den därmed förbundna yrkesinspektionen. Man
trodde, att denna skulle komma att störa det goda förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare, man fann inspektionen innebära ett obefogat
ingrepp i arbetsgifvarens själfständighet, talade om »polisuppsikt öfver
industriidkarna» o. s. v.
Allmänt tyckes man inom riksdagen ha varit orolig för att en kraftig
yrkesinspektion skulle medföra betungande kostnader för industrin, och
man var synnerligen angelägen om att inspektionen skulle handhafvas med
stor varsamhet gentemot arbetsgifvarna. Lagutskottet modifierade också i
enlighet med denna stämning regeringens sannerligen icke för långt
gående förslag och gaf i sitt utlåtande följande fingervisning, som gör
ett rätt egendomligt intryck, då man besinnar, att det här var fråga om
införande af en _arbetareskyddslag_:
»Det synes nödvändigt,» skref utskottet, »att inspektörerna vid
utöfvandet af sin befattning tillvägagå med takt och varsamhet, att icke
så höga fordringar ställas på arbetslokaler och anordningar, att arbetet
onödigtvis försvåras eller fördyras eller onödig kostnad vållas, att där
synnerlig fara ej är förhanden, behöfliga förbättringar må efter hand
vidtagas med vederbörlig hänsyn till yrkesidkarens förmåga att utföra
dem, samt att inspektörerna städse ihågkomma, att arbete äfven under
mindre gynnsamma förhållanden är att föredraga framför arbetsbrist.»
Lagutskottets behandling af frågan väckte allmän belåtenhet i riksdagen,
och dess ändringsförslag blef också riksdagens beslut.
Med afseende på 1889 års lag kan för öfrigt nämnas, att lagen så
tillvida icke innebar någon nyhet för vårt land, som det redan, förutom
i 1870 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor, här
och hvar fanns bestämmelser, låt vara af föga praktisk betydelse, till
skydd för arbetarnas hälsa, t. ex. i näringsfrihetsförordningen af år
1864 och hälsovårdsstadgan af år 1874. Och i 1884 års grufvestadga
funnos några föreskrifter i syfte att bereda arbetarna trygghet mot
olycksfall.
* * * * *
År 1890 deltog ju Sverge, som förut är nämt, i Berlinerkonferensen. Med
anledning såväl däraf som af klagomålen mot 1881 års förordning
tillsatte regeringen 1891 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag
till den nya eller förändrade arbetareskyddslagstiftning som kunde vara
af förhållandena påkallad.[3] Kommitténs året därpå aflämnade förslag
innehöll dels förslag till lag angående minderårigas och kvinnors
användande i arbete, dels förslag till ändring af 1870 års förordning
angående tillvärkning af fosfortändstickor.
Kommittéarbetets närmaste resultat blef 1896 års förordning »angående
försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland
arbetare i tändsticksfabriker».
Hvad frågan om ny skyddslagstiftning för minderåriga och kvinnliga
arbetare angår, hördes intet utaf förrän vid 1899 års riksdag, då med
anledning af en motion af professor Curt Wallis i andra kammaren om en
ny förbättrad lag angående minderårigas arbete upplystes, att regeringen
just var sysselsatt med utarbetande af en sådan lag. Vid 1900 års
riksdag framlades också ett förslag till ny förordning angående
minderårigas och kvinnors arbete.
Detta förslag, öfver hvilket regeringen blott begärt riksdagens
_yttrande_, blef emellertid med ett mindre väsentligt tillägg af
riksdagen antaget såsom _lag_, d. v. s. sådan lag, som ej kan ändras
eller upphäfvas utan Kongl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslut.
Regeringen fogade sig i riksdagens beslut och utfärdade den 17 oktober
1900 den nya lagen »angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke».
Genom 1900 års lag upphäfdes dock icke 1881 års förordning angående
minderåriga »i hvad denna förordning afser minderårigs användande i
sådant handtvärk eller annan handtering, som icke idkas i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtvärket
eller handteringen skäligen må anses för fabrik». Beträffande
småindustrin gäller alltså 1881 års förordning fortfarande. »Till hvad
kraft och värkan det hafva kan», skulle man kunna tillägga. Ty
kontrollen öfver förordningens efterlefnad är ju anförtrodd åt
_kommunala_ myndigheter, hvilkas oduglighet att öfvervaka efterlefnaden
af en arbetareskyddslag erfarenheten till fullo bekräftat såväl
utomlands som i vårt land, där 1881 års förordning under de 20 år, den
varit gällande, i den ojämförligt största delen af vårt land icke
blifvit efterlefd.
Men en lag, som på en mängd ställen icke efterlefves, är icke endast
betydelselös, utan _skadlig_ genom den känsla af osäkerhet och orättvis
behandling dess ojämna tillämpning medför. Den bör därför antingen helt
och hållet upphäfvas eller också ersättas af en annan som följdriktigt
tillämpas i hvarje fall.
Reglerandet af de minderårigas arbete inom handtvärket och den öfriga
småindustrin måste sålunda ännu anses såsom en olöst fråga.
* * * * *
Från 1890-talet och de senaste åren märkas, förutom hvad redan blifvit
anfört, följande lagstiftningsåtgärder och riksdagsförslag på
arbetareskyddets område.
Motioner om skärpning, utvidgning och senast om en allmän revision af
lagen angående skydd mot yrkesfara ha väckts af herr David Bergström i
andra kammaren vid 1894, 1896, 1897 och 1902 års riksdagar, men utan
vidare resultat än att lagen år 1895 utsträcktes till att omfatta äfven
statens och kommunens industriella rörelser, samt att år 1896 en
förordning utfärdades i syfte att låta olycksfallen i arbete komma till
yrkesinspektörernas kännedom.
Vid 1891, 1893, 1894 och 1895 års riksdagar väckte herr Fridtjuv Berg i
andra kammaren förslag om utredning i syfte att erhålla en lagstadgad
arbetsdag äfven för vuxna arbetare i de grenar af vår industri, där
sådant kunde befinnas lämpligt. Dessa motioner vunno emellertid icke
riksdagens bifall.
På senaste tiden har på arbetareskyddslagstiftningens område
uppmärksamheten särskilt tagits i anspråk af sträfvanden att bereda
_sjöfolk_ större säkerhet mot olyckshändelser, äfvensom bättre
förhållanden med afseende på sundhet och arbetstid. Det måste ju också
för hvar och en stå klart, att näppeligen inom något annat yrke
arbetsgifvares (resp. fartygsbefälhafvares) försummelse eller
oförsiktighet kan medföra så stora faror för arbetarna som här. Och
beträffande arbetstid och sundhet, det senare t. ex. med afseende på
föda samt luftutrymme och luftväxling i sofrummen, torde sjöfolkets
villkor hos oss ingalunda allmänt vara tillfredsställande.
Frågan om denna skyddslagstiftning, som ju för öfrigt icke endast är en
_arbetare_skyddslagstiftning, väcktes i vårt land på 1870-talet under
påvärkan af den Plimsollska rörelsen i England.[4] 1877 tillsattes också
en kommitté för utarbetande af lagbestämmelser ägnade att förekomma
eller inskränka olyckor till sjöss. Resultatet däraf blef emellertid
icke stort, och de bestämmelser till skydd för sjöfolk som nu finnas i
vår lagstiftning äro antingen för allmänt affattade eller ock af annan
orsak af föga praktisk betydelse.
Vid 1899 års riksdag väcktes sjöfolkets skyddsfråga åter till lif genom
en motion af herr Adolf Johansson i Möllstorp i andra kammaren, och vid
1901 och 1902 års riksdagar ha herrar J. A. Kinnman och E. Smith i andra
kammaren framburit motioner i ämnet. Resultatet har emellertid hittills
icke blifvit något alls, då visserligen andra kammaren visat sig vilja
gå fordringarna på värksam skyddslagstiftning till mötes, men härvid ej
erhållit första kammarens stöd.
-----
Fotnot 2:
Kongl. Maj:t har ända till senare år ensam utfärdat förordningar på
arbetareskyddslagstiftningens område. Först vid 1889 och 1900 års
riksdagar har riksdagen häfdat sin rätt att tillsammans med Kongl.
Maj:t stifta hithörande lagar, åtminstone viktigare sådana.
Fotnot 3:
I denna kommitté var arbetsgifvareinträsset väl tillgodosett, då det
däremot icke fanns någon arbetarerepresentant. Det är för öfrigt
karaktäristiskt för kungliga svenska kommittéer i arbetarefrågor att
_arbetarna antingen icke alls eller också icke med de bästa
tillgängliga krafter där blifvit representerade_. Möjligen får ett
undantag göras med afseende på 1884 års kommitté. Men jämför
sammansättningen af de nämda 1875 och 1891 års kommittéer samt af 1891
års arbetareförsäkringskommitté och 1899 års kommittéer i egnahems-,
skiljedoms- och arbetsaftalsfrågorna!
Fotnot 4:
I England hade parlamentsledamoten Plimsoll i början af 1870-talet
yrkat på värksam skyddslagstiftning för sjöfolk, hvilket också ledt
till åsyftat resultat.
3. Bestämmelser till skydd för minderåriga.
Den nu gällande arbetareskyddslagstiftningen i vårt land kan indelas i
följande grupper:
1) Bestämmelser till skydd för _minderåriga_, 2) bestämmelser till skydd
för _kvinnor_ och 3) lagstiftning till skydd för _arbetare i allmänhet_,
oberoende af ålder och kön.
Bestämmelserna till skydd för minderåriga återfinnas i 1900 års lag
angående minderårigas och kvinnors arbete samt i 1881 års förordning
angående minderåriges arbete. Härtill kommer i 1896 års förordning
angående tillvärkning af fosfortändstickor ett förbud för minderåriga
att deltaga i visst hälsofarligare arbete.
Beträffande minderåriga arbetare, som stå under arbetsgifvarens
_husbondvälde_, gälla särskilda bestämmelser, åläggande arbetsgifvaren
vissa uppfostrareförpliktelser mot de minderåriga, hvilka stadganden
emellertid här förbigås såsom ej hörande till den egentliga
arbetareskyddslagstiftningen.
Till denna höra ju ej häller följande stadganden, hvilka dock kunna i
förbigående nämnas. 1864 års näringsfrihetsförordning föreskrifver bland
annat, att minderårig icke får antagas till biträde i _handel_ förrän
efter fyllda 12 år. Enligt en förordning af år 1896 kan i stad förbud
utfärdas för gossar under 14 och flickor under 15 år att idka
försäljning af tidningar, blommor m. m. på sön- och hälgdagar samt
öfriga dagar nattetid. Sådant förbud har också utfärdats i våra större
städer. Slutligen få enligt en förordning af år 1897 gossar under 14 och
flickor under 15 år ej användas vid vissa offentliga förevisningar såsom
lindansning, positivspelning, akrobatföreställningar o. d. Afsikten med
de båda sistnämda förordningarna är, såsom lätt inses, att bevara barnen
för det skadliga inflytande som gatuhandel af tidningar och cigarrer m.
m. samt deltagande af offentliga förevisningar visat sig utöfva på
barnens sedlighet, skolundervisning o. s. v.
Med afseende på minderårigas arbete inom öfriga områden, t. ex. i
jordbruk, värdshus- och källarrörelse m. fl. yrkesgrenar, finnas hos oss
inga bestämmelser.
* * * * *
_1900 års lag_ afser förutom vuxna kvinnor endast minderåriga _under 18
år_. I detta hänseende öfverensstämmer vår lag med t. ex. Norges,
Danmarks, Finlands, Englands, Frankrikes och Schweiz' lagstiftning. I
Tyskland och Österrike däremot omfattar skyddet ej manliga minderåriga
öfver 16 år.
Beträffande _området för lagens tillämpning_ hänvisas till dess 1 §. (Se
Bil. I.) Vid en blick på denna faller det genast i ögonen att
svårigheter eller godtycke böra kunna uppstå vid afgörandet huruvida en
rörelse, t. ex. en mekanisk värkstad, »drifves i så stor omfattning
eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som
fabriksrörelse». Lagens uttryckssätt är ju något sväfvande. Emellertid
är det ingalunda lätt att uttrycka skillnaden mellan å ena sidan den
större eller medelstora industri, som man vill ställa under lagens
föreskrifter, och å andra sidan handtvärket eller småindustrin, som man
vill därifrån utesluta. Att, såsom t. ex. den belgiska lagen gör, låta
skillnaden bero på det antal arbetare, som sysselsättas i rörelsen,
torde näppeligen innebära en tillfredsställande lösning af frågan.
Den bästa lösningen består väl helt enkelt däri att utsträcka
skyddslagen öfver till småindustrin. Hvarför skola också handtvärkets
eller småindustrins minderåriga arbetare undandragas det skydd som
kommer t. ex. fabriksbarnen till del? Man invänder kanske häremot att de
i 1900 års lag nämda yrkena i allmänhet innebära större faror för de
minderårigas hälsa och kroppsliga utveckling än handtvärket. Men man bör
ej förbise att, äfven om så skulle vara förhållandet, hvilket f. ö.
ingalunda är gifvet, så är skyddslagstiftningens syfte icke endast att
skydda arbetareungdomen för _fysiska_ olägenheter af arbetet, utan äfven
att tillgodose de minderårigas _moraliska_ och _intellektuella_
uppfostran, hvilken tillkommer hemmet och skolan, men hvarken fabriken
eller värkstaden.
England och Frankrike ha också inneslutit hela handtvärket inom den
värksamma och effektivt kontrollerade arbetareskyddslagstiftningens
område. Den franska lagen af år 1892 undantager sålunda endast sådana
värkstäder, där arbetet blott bedrifves af familjemedlemmar under
faders, moders eller förmyndares uppsikt.
* * * * *
_Villkoren för minderårigs anställning_ i de enligt 1900 års lag
skyddade yrkena äro följande:
1. Den minderårige skall ha fyllt _12 år_.
2. Den minderårige skall antingen efter att ha genomgått fullständig
lärokurs ha erhållit _afgångsbetyg från_ _folkskolan_ eller efter
inhämtande af ett _ringare kunskapsmått_ erhållit tillstånd att lämna
folkskolan (eller ock styrka, att skolpliktigheten äljes upphört, t. ex.
på grund af annorstädes inhämtad undervisning).
3. Medelst _läkarebetyg_ skall styrkas att den minderårige icke till
följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses komma att lida men
af det ifrågavarande arbetet.
Från dessa regler, gifvas följande _undantag_:
1. Minderårig, som uppfyller villkoren 2 och 3 får redan _vid 11 års
ålder_ användas vid lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt
sågvärk och därmed förenade brädgårdar.
2. Minderårig som fyllt 12 år (eller i undantagsfallet 1. 11 år) och som
uppfyller villkoret 3., får, fastän han ej slutat folkskolan, användas i
arbete _under ferietid_.
Såväl nu nämda hufvudregler som undantag gälla lika för gossar och
flickor.
* * * * *
Beträffande nu först en minimiålder af 12 och ännu mer af 11 år ha
invändningar framställts däremot både ur hälsovårdens och uppfostrans
synpunkt. En internationell kongress för hygien, som 1887 hölls i
Wien,[5] uttalade sålunda i en resolution att åldersklasser under 14 år
borde vara helt och hållet uteslutna från fabriksarbete. Vid 1900 års
riksdag yttrade förre chefen för Medicinalstyrelsen generaldirektör
Almén bl. a.: »Åldersgränsen 12 år är nära nog onaturlig. Individen har
då ej nått den utveckling att han kan uthärda ansträngning utan att taga
skada däraf. — — Min bestämda mening är, att minderårige ej skola få
användas till industriellt arbete förrän de fyllt 13 år.»
I Tyskland stadgas absolut förbud för minderårigs användande i fabriker,
bärgvärk och grufvor m. m. före uppnådda 13 år. I Schweiz och Österrike
är minimiåldern åtminstone för fabriksarbete 14 år. I öfriga länder är
den i allmänhet såsom hos oss 12 år, i några sydliga länder, där som
bekant den fysiska utvecklingen inträder tidigare, dock ännu lägre.
Minimiåldern är f. ö. i hvarje land bestämd af hänsyn såväl till de
minderåriges kroppskrafter som af där gällande skollagstiftning. Så är
äfven fallet hos oss, där just emot en ifrågasatt höjning till 13 år
anförts att detta ej med nu gällande bestämmelser rörande
folkskoleundervisningen vore lämpligt. I regeringens förslag vid 1900
års riksdag läses sålunda följande yttrande af civilministern: »Sådan
denna (folkskoleundervisningen) för närvarande är anordnad, har i regeln
barnet i åldern mellan 12 och 13 år inhämtat det kunskapsmått, som
berättigar detsamma att afgå från folkskolan. Därmed har också
skolpliktigheten upphört, ett förhållande, med hänsyn till hvilket
minimiåldern för inträde i industrins tjänst måste vara afpassad, så
vida man vill undvika att legalisera en kortare eller längre, men för
minderårige utan tvifvel i hög grad skadlig period af sysslolöshet.»
Häremot kan emellertid invändas att enligt gällande folkskolestadga (af
år 1897) undervisningen skulle af skolmyndigheterna inom kommunerna
_kunna_ ordnas så, att barnen i regel finge gå i skolan till eller in på
det 14:de lefnadsåret, och säkerligen skulle en uppfordran till
undervisningens ordnande på detta sätt ligga just däri, att minimiåldern
för anställning i arbete bestämdes till 13 år.
Såsom minimiåldern för inträde i industrins tjänst nu blifvit
bestämd — till i regel 12 år — föreligger i stället fara att
folkskoleundervisningen på grund af påtryckning från deras sida som
ha inträsse af att använda barnen i arbete, skall anordnas med
hänsyn till en tidigare afslutning af skolgången. Men detta innebär
dels att skoltiden flyttas tillbaka till för undervisningen mindre
fruktbara år, dels att skolkursen, som enligt folkskolans
normal-plan borde ta 6 år i anspråk, krymper ihop och undanstökas på
kortare tid.
Att åter en sådan fara värkligen är för handen, åtminstone på de orter,
där undervisningens vänner icke äga nog talan, framhölls vid lagens
tillkomst bl. a. af herrar Fridtjuv Berg och E. Hammarlund i en motion i
andra kammaren. Det heter där: »För hvar och en, som haft anledning att
närmare följa vårt folkskoleväsendes utveckling under de båda senaste
årtiondena, är det en välbekant sak att inom flertalet kommuner, där
industriinträssena äro förhärskande, en stark sträfvan gjort sig
gällande bland industrins målsmän att söka få folkskoleväsendet så
ordnat att det bäst passar för deras behof af minderårig arbetskraft.»
Herrar Berg och Hammarlund föreslogo också med instämmande af flera
andra riksdagsmän och i enlighet med de önskningar, som från flera håll
framställts af folkskolans målsmän utom riksdagen, att minimiåldern
skulle bestämmas till 13 år. Detta blef ju emellertid — beklagligtvis —
icke riksdagens beslut.
Men om man ur uppfostringssynpunkt måste beklaga att minimiåldern
fastställdes till i regel 12 år, så gäller detta i ännu högre grad om
undantaget _11 år såsom minimiålder i visst arbete_[6] samt om
medgifvandet att barn, som efter inhämtandet af ringare kunskapsmått än
den fullständiga lärokursen erhålla behörigt tillstånd att lämna skolan,
få börja det industriella arbetet.
Med afseende på detta »behöriga tillstånd» förhåller det sig på följande
sätt. Enligt folkskolestadgan kan den lärjunge, som af fattigdom hindras
att begagna undervisningen, erhålla tillstånd att lämna skolan, blott
han inhämtat en viss mindre lärokurs (den s. k. minimikursen). Någon
pröfning af barnets fattigdom kommer vanligen ej i fråga, det är nog,
att barnets målsman förklarar sig vilja ha in barnet på en fabrik. Och
minimikursen är så obestämd angifven att den ofta af vederbörande
ansetts, äfven med blott 4 månaders undervisningstid på året, kunna vara
undangjord inte bara före 12 utan t. o. m. före fyllda 11 år, i
synnerhet om barnet börjat sin skolgång redan vid 6 års ålder, hvilket
af fackmän anses alldeles förkastligt.
Men genom allt detta är vägen öppnad för industrin att rycka till sig
barnen innan de ens fått den nödtorftiga undervisning som den
fullständiga lärokursen innebär!
* * * * *
En särskild frestelse för industriidkarna, understödda af barnens
målsmän, att ordna undervisningen i eget inträsse ligger dessutom uti
medgifvandet att få använda barnen i arbete _under ferierna_. Man kan
befara att på grund af detta medgifvande ferierna inom industriorterna
skola svälla ut på undervisningstidens bekostnad och att där skall komma
att bli såsom det redan nu mångenstädes är, nämligen att undervisningen
endast pågår ett mindretal, t. ex. 4 månader om året.
Medgifvandet måste därför anses synnerligen olämpligt. Åtminstone
borde en inskränkning göras i rätten att använda barn i arbete under
ferierna, t. ex. en inskränkning till vissa månader af året. Och
_tillfredsställande_ kunna förhållandena ej anses vara förrän barnen
helt och hållet förskonas från industriellt arbete medan de ännu
befinna sig i skolåldern. Att skolundervisningen då också bör pågå
under så lång tid af året att den återstående tiden innebär en
välbehöflig och nyttig hvilotid och ej en skadlig sysslolöshetstid,
säger sig själf.
Nu får man visserligen gentemot de här framhållna
undervisningssynpunkterna ej så sällan höra att det vore nyttigt och
nödigt för ungdomens uppfostran till framtida arbetsduglighet o. d., att
barnen så tidigt som möjligt finge användas i lönarbete. Emot detta
resonemang skulle jag emellertid vilja anföra ett yttrande af
centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskolelärareförening (i en
framställning till regeringen med anledning af förslaget till 1900 års
lag).
»Det är förvisso alldeles riktigt,» säger styrelsen, »att barnen skola
öfvas i arbete, och detta redan från sina spädaste år. Men de skola
arbeta under uppfostrares ledning, och deras arbete skall äga ett
uppfostrande syfte samt ordnas så, att det motsvarar deras utveckling
och är ägnat att steg för steg för steg utveckla deras växande krafter.
Där barnarbetet ej är af denna art, där uppfyller detta icke sitt
ändamål, och följden blir, att de ungas håg förslöas och deras krafter i
förtid brytas. Rådfrågar man den dagliga erfarenheten, så finner man
ock, att ett indragande i fabriksarbetet, innan kroppens och själens
krafter någorlunda vunnit stadga och utveckling, alldeles icke främjar
arbetslusten och arbetsfarten, utan tvärtom framkalla den vana vid att
sköta förefallande sysslor på ett lamt, håglöst och tanklöst sätt,
hvaröfver med rätta så ofta klagas. De afgjort dugligaste arbetarna äro
i allmänhet att söka bland dem, som under de egentliga barndomsåren fått
tillhöra hemmet och skolan samt där genom lämpligt arbete fått sina
kroppskrafter stärkta och sin omdömesförmåga väckt och närd. Redan nu
finnas äfven hos oss flera arbetsgifvare, som inse detta, och inom kort
skall utan tvifvel den öfvertygelsen vara allmän, att vårt lands
industriella framtid ingalunda beror på arbetarnas tidiga inträde i
fabrikerna, utan i främsta rummet på deras friska kroppsliga och andliga
energi samt på deras odlade intelligens.
Om hvad nu blifvit anfört är riktigt med hänsyn till det industriella
barnarbetet i allmänhet, så gäller det naturligtvis i allra högsta grad
om den _kvinnliga_ ungdomens deltagande i detsamma. Där flickorna redan
från barnaåren indragas i fabrikslifvet, där blir i de flästa fall deras
sedlighet undergräfd och deras utbildning i husliga sysslor
omöjliggjord. Den minderåriga fabriksarbeterskan förlorar lätt den eljäs
hos kvinnan så naturliga känslan för hemmet, och de mångahanda praktiska
färdigheter, som särskilt för en arbetarehustru äro så oumbärliga, blir
hon aldrig i tillfälle att förvärfva.»
* * * * *
Med afseende på det tredje villkoret för anställning i industriellt
arbete enligt 1900 års lag, nämligen _läkarebetyget_, vore ju intet
annat än godt att säga därom, därest man ägde garanti för läkarens
opartiskhet. I England, där läkareundersökningarna af minderåriga
arbetare spela en viktig roll och lära ha visat sig välgörande, är det
förbjudet för läkare, som direkt eller indirekt är inträsserad i en
industriell rörelse, att utfärda läkarebetyg för där anställd
minderårig. Någon sådan bestämmelse finns inte i vår lag.
* * * * *