nämligen då på följande sätt: Vid eller kort efter sitt första besök på
ett arbetsställe lämnar yrkesinspektören åt yrkesidkaren ett skriftligt
_meddelande_ om de anordningar han anser böra vidtagas, hvarjämte
utsättes den tid inom hvilken anordningarna böra vara värkställda.[16]
Befinnes sedermera, vid inspektörens efterbesiktning, att yrkesidkaren
ej rättat sig efter de gifna anvisningarna, kan inspektören hos Kon.
Bef. anhålla om vederbörligt åläggande för yrkesidkaren. Men inspektören
kan också nöja sig med att förnya sina en gång gifna anvisningar och
torde i de flästa fall också — i full öfverensstämmelse med lagens anda
— välja denna »varsammare» väg. Vänder sig emellertid inspektören, nu
eller sedan yrkesidkaren för andra gången trotsat hans föreskrifter,
till Kon. Bef., är saken därmed ingalunda alltid nära sitt slut, utan
det kan dröja ganska länge om, innan de behöfliga anordningarna bli
värkställda. Kon. Bef. skall nämligen innan han fattar sitt beslut först
höra yrkesidkarens mening och stundom äfven inhämta andra yrkesidkares
yttrande — däremot aldrig _arbetarnas_! Och sedan Kon. Bef. fattat sitt
beslut äger yrkesidkaren rätt att hos Kongl. Maj:t öfverklaga beslutet.
Gör han det, kan saken betydligt förhalas innan det afgörande beslutet
blir utfärdat.
Vare sig det nu blir Kon. Bef:s eller Kongl. Maj:ts beslut, som skall
värkställas, gäller att om yrkesidkaren ej inom utsatt tid själf
vidtagit anordningen, värkställes den genom polisens försorg på
yrkesidkarens bekostnad.
I denna sista händelse såväl som om yrkesidkaren öfverträdt ett Kon.
Bef:s förbud mot arbete kan yrkesidkaren också drabbas af bötesstraff,
hvilket däremot icke är förhållandet, om han underlåtit att efterkomma
_yrkesinspektörens_ anvisningar, huru viktiga dessa än äro för
arbetarnas skydd.
Anmärkningsvärdt är med afseende på förfarandet att yrkesinspektören
icke blifvit tillerkänd samma befogenheter på sitt område som
bärgmästaren enligt grufvestadgan på sitt. Vid grufdriften äger nämligen
grufmästaren förelägga grufägaren att inom viss tid vidtaga nödiga
anstalter till trygghet för arbetarna vid äfventyr förutom af
bötesstraff, att anstalten värkställes på grufägarens bekostnad genom
bärgmästarens försorg eller att grufarbetet förbjudes tills anstalten
blifvit gjord. Och där grufarbetet medför synnerlig våda för arbetarna
äger bärgmästaren omedelbart förbjuda arbetet (hvarvid förbudet står vid
makt tills på förd klagan annat förordnas af bärgsöfverstyrelsen).
Men att yrkesinspektören sålunda hvarken har _någon_ makt eller i sitt
tillvägagångssätt är ålagd att förfara på ett kraftigt och bestämdt
sätt, utan tvärtom blott uppmanas till hänsyntagande och varsamhet gent
emot arbetsgifvarna, måste ur skyddssynpunkt anses såsom ett afgjort fel
i anordningen af vår yrkesinspektion. Lagens ändamål vinnes icke genom
ett legaliserat beskedlighetssystem, det torde erfarenheten från de år,
yrkesinspektionen varit i värksamhet, alltför väl ådagalägga. Såsom ett
bestämt önskemål måste därför uppställas att yrkesinspektörerna erhålla
kraftigare hjälpmedel till sitt förfogande. Särskildt borde de, där
synnerlig fara för arbetarnas lif eller hälsa är för handen, äga rätt
att förbjuda arbetet tills vederbörliga skyddsanordningar blifvit
vidtagna.
En god hjälp åt yrkesinspektörernas bemödanden att få skyddsanordningar
värkställda vore kanske redan en bestämmelse i lagen att inspektörens
meddelande till yrkesidkaren skulle på synlig plats i arbetslokalen vara
anslaget en viss tid framåt. Detta borde ej häller innebära något obehag
för arbetsgifvaren, nämligen om han ställde sig anvisningarna till
efterrättelse, ty ett meddelande af yrkesinspektören om åtgärders
vidtagande innebär ej ett klander mot arbetsgifvaren; denne kan ju, om
än aldrig så välvillig emot arbetarna, ha förbisett nyttan och
nödvändigheten af de skyddsåtgärder, som inspektören med sin erfarenhet
och blick genast finner erforderliga.
Beträffande yrkesinspektionen sådan lagen ordnat densamma kan för öfrigt
anmärkas, att det icke finnes någon garanti för att arbetarna få veta af
inspektörens besök på ett arbetsställe och därigenom beredas tillfälle
att för honom då framställa sina klagomål eller synpunkter i afseende på
arbetslokal och anordningar. Härutinnan skulle möjligen vara skäl att
bestämma rätt och skyldighet för inspektören att vid besök på
arbetsställen belägna utom den ort, där han är bosatt, låta i
arbetslokalen anslå kungörelse om viss för arbetarna lämplig plats och
tid, då de kunde få tala med honom.
Lagen har ej häller tillförsäkrat arbetarna rätt att få förhållandena på
ett arbetsställe undersökta af yrkesinspektör. Vid den praktiska
utöfningen af sin värksamhet torde emellertid våra yrkesinspektörer
betrakta som sin ämbetsplikt att infinna sig på anhållan af fackförening
eller enskild arbetare, om af den gjorda anhållan framgår att det kan
finnas skäl för densamma. Vid anonyma skrifvelser fästes däremot intet
afseende.[17]
* * * * *
Yrkesinspektörernas uppgifter enligt 1900 års lag äro dels att öfvervaka
lagens efterlefnad (utom när den angår grufdrift), dels att tillvarataga
de minderåriga arbetarnas inträsse genom att, där visst arbete befinnes
synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, hos Kon. Bef. föreslå
antingen förbud mot de minderårigas användande däri eller föreskrifvande
af särskilda villkor därför. (10 §).
Slutligen märkes bland yrkesinspektörernas åligganden skyldighet att med
uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande länder vidtagas till
skydd mot arbetets faror, att för hvarje år afgifva berättelse[18] om
sin värksamhet samt redogörelse för inträffade olycksfall m. fl.
skrifgöromål, hvilket allt tar en stor del af inspektörernas tid i
anspråk, men dels är nödvändigt förbundet med inspektionsvärksamheten,
dels af betydelse för skyddslagstiftningens utveckling och därför
ingalunda öfverflödigt.
Med afseende på lagstiftningen angående yrkesinspektionen bör äfven
nämnas den stadgade skyldigheten för arbetsgifvare att göra anmälan om
olycksfall som drabba arbetarna, nämligen om olycksfallet medfört döden
eller oförmåga under minst 14 dagar till sådant arbete, som vid tiden
för olycksfallet motsvarat arbetarens krafter och färdigheter. En sådan
anmälan göres på landet till länsmannen och i stad till magistraten (i
Stockholm till öfverståthållareämbetet). Vederbörande yrkesinspektör
skall sedan genom myndigheterna erhålla del af anmälan och äger att
påkalla polisförhör i anledning af olycksfallet, därest sådant förhör ej
blifvit hållet eller bestämt att hållas.
* * * * *
De svenska yrkesinspektörerna torde under de närmare 12 år
yrkesinspektionen funnits till ha tillvunnit sig allmänt erkännande för
sin under de gifna förutsättningarna förtjänstfulla värksamhet.
Beklagligtvis ha arbetsgifvarna dock i många fall icke visat sig villiga
att efterkomma yrkesinspektörernas anvisningar. I åtskilliga fall ha de
också ådagalagt en värklig tredska, som med yrkesinspektörernas svaga
hjälpmedel, lagens beskedlighet och det omständliga förfarandet varit
svår nog att öfvervinna. Säkerligen skall härvid den nya lagen »angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet» af den 5 juli
1901, då den träder i kraft, visa sig vara ett godt stöd åt
yrkesinspektörernas bemödanden att få erforderliga anordningar till
skydd mot olycksfall vidtagna. En direkt hjälp i detta afseende kommer
väl också den under utarbetning varande författningen om ångpannor att
gifva. Men beträffande åtgärder mot _ohälsa i arbetet_ stå
yrkesinspektörerna i lika svag ställning som förut, om de ej erhålla
bättre hjälpmedel till sitt förfogande.
Att arbetarna mången gång ställt sig kyliga emot eller rent af
motarbetat yrkesinspektörens sträfvanden, vitsordas också af
inspektörerna, och kan naturligtvis ej vara till fromma för vinnande af
ett skyddslagens ändamål.
Slutligen må framhållas att yrkesinspektörernas antal varit och
fortfarande är alldeles för litet. Vid 1900 års utgång, då
yrkesinspektionen varit i värksamhet 10½ år, hade sålunda endast 7,785
eller ungefär hälften af de 15,415 arbetsställen, som år 1900 beräknades
höra under inspektionen, hunnit inspekteras. Och den ökning af
inspektörernas antal, som från och med år 1901 inträdt, motväges mer än
väl dels af industrins utveckling, dels af det arbete inspektörerna fått
sig tillagt genom skyldigheten att öfvervaka efterlefnaden af 1900 års
lag. Inspektionspersonalens förstärkning måste därför betraktas såsom en
oeftergiflig fordran för möjliggörande af en effektiv inspektion.[19]
-----
Fotnot 14:
I vårt land ha vi ej såsom i England, Frankrike och Danmark äfven
kvinnliga yrkesinspektörer, hvilka man i dessa länder ansett mer
lämpade än de manliga att utöfva vissa delar af inspektionen.
Fotnot 15:
Ett sådant förbud gäller tills, på förd klagan, annorlunda förordnas
af Kongl. Maj:t.
Fotnot 16:
Afskrift af ett sådant meddelande kan hvem som hälst på muntlig eller
skriftlig begäran erhålla af yrkesinspektören emot viss mindre afgift.
Fotnot 17:
En skriftlig anmälan till yrkesinspektören behöfver endast adresseras
till »Yrkesinspektören i N. N. distrikt» (det distrikt till hvilket
arbetsstället hör), och till den stad, efter hvilken distriktet har
sitt namn. Enligt Kongl. Brefvet af den 19 okt. 1900 omfattar
_Hernösands distrikt_ Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och
Jämtlands län, _Gefle distrikt_ Gefleborgs, Kopparbergs och
Västmanlands län, _Stockholms distrikt_ Stockholms stad samt
Stockholms, Uppsala och Gottlands län, _Örebro distrikt_ Örebro,
Södermanlands och Värmlands län, _Linköpings distrikt_ Östergötlands
och Kalmar län, _Jönköpings distrikt_ Jönköpings, Kronobergs och
Hallands län, _Göteborgs distrikt_ Göteborgs, Bohus, Älfsborgs och
Skaraborgs län samt _Malmö distrikt_ Malmöhus, Kristianstads och
Blekinge län.
Fotnot 18:
Yrkesinspektörernas berättelser jämte kommerskollegii yttrande med
anledning däraf utgifvas årligen i tryck.
Fotnot 19:
För jämförelses skull kan nämnas att i Danmark utgjorde under
finansåret 1897-98 de arbetsställen, som föllo inom den egentliga
yrkesinspektionens område, 5,922 medan inspektionspersonalen bestod af
15 personer (2 inspektörer och 13 assistenter). Detta gjorde ju
omkring 400 arbetsställen på 1 inspekterande, då däremot hos oss komma
i medeltal omkring 2,000 arbetsställen pr inspektör. För närvarande
har Danmark 20 egentliga inspektörer mot våra 8!
_Bil. I._
Utdrag af Lag angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke;
_gifven Stockholms slott den 17 oktober 1900_.[20]
1 §. I denna lag förstås med minderårig den, som är under aderton
år, och med _industriellt yrke_ idkande såsom näring af sågvärks-
och därmed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift eller annat därmed
jämförligt arbete; masugn eller hytta, stångjärnsbruk,
manufakturvärk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom
handtvärk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mäjeri-,
bryggeri-, kvarn- samt handtvärkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den
skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och
annan med fabriksdrift jämförlig handtering.
2 §. Till arbete i industriellt yrke må minderårig användas allenast
under villkor att den minderårige fyllt tolf år och antingen, efter
att hafva genomgått fullständig lärokurs, erhållit afgångsbetyg från
folkskolan eller, efter inhämtande af ett ringare kunskapsmått,
erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan eller ock styrker,
att skolpliktigheten äljes upphört. Hvad sålunda föreskrifvits i
fråga om inhämtat visst kunskapsmått såsom villkor för minderårigs
användande i dylikt arbete, hvarom ofvan sägs, må dock icke utgöra
hinder för minderårigs användande i dylikt arbete under ferietid. —
Innan minderårig må i sådant arbete antagas, skall hvarje gång
medelst läkarebetyg styrkas, att den minderårige icke till följd af
sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses af det ifrågavarande
arbetet komma att lida men. — Det åligger yrkesidkare att under den
tid, minderårig är i yrkesidkarens arbete anställd, hafva i förvar
den minderåriges intyg om ålder och inhämtat kunskapsmått äfvensom
det i denna paragraf omförmälta läkarebetyg.
3 §. Till arbete i industriellt yrke må minderårig, som ej fyllt
tretton år, användas högst sex timmar och annan minderårig högst tio
timmar af dygnet. — Arbetsgifvare vare skyldig att bereda hos honom
anställd minderårig, som icke fyllt femton år, den ledighet, som för
deltagande i fortsatt skolundervisning kan erfordras.
4 §. Arbetstiden för minderårig skall afbrytas genom lämpliga
raster; och må minderårig ej tillåtas att under rasterna uppehålla
sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet luften är
förorenad af ämnen, hvilka äro för hälsan skadliga; åliggande det i
sådant fall arbetsgifvare att anvisa lämpligt annat rum, där
minderåriga kunna under rasterna vistas och intaga sina måltider.
5 §. Minderårig må med arbete i industriellt yrke icke sysselsättas
före klockan sex på morgonen eller efter klockan sju på aftonen.
6 §. Minderårig må icke användas till att sköta ångpanna eller motor
eller att rengöra eller smörja i gång varande maskin, rem-, axel-
eller annan kraftledning; ej häller må minderårig tillåtas att från
eller på i gång varande kraftskifva af- eller pålägga rem, kätting
eller lina, så framt icke särskilda mekaniska anordningar äro
vidtagna och dessa blifvit godkända af den, som, efter hvad i 9 §
sägs, har att vid ifrågavarande arbetsställe utöfva tillsyn å
efterlefnaden af denna lag.
7 §. Med arbete i industriellt yrke må kvinna, som födt barn, icke
sysselsättas under de fyra första veckorna efter barnsbörden, därest
icke med läkarebetyg styrkes, att hon tidigare kan utan men börja
arbetet. — Till arbete under jord i grufva eller stenbrott må kvinna
icke användas och ej häller minderårig af mankön under fjorton år.
8 §. _1 mom._ I grufarbete äfvensom i arbete vid masugnar eller
hyttor, stångjärnsbruk, manufakturvärk och andra industriella
inrättningar, där arbetet förutsätter så kallad ständig eld, samt
vid sågvärk och därmed förenade brädgårdar, må, utan hinder af
föreskrifterna i 3 och 5 §§, arbetstiden för minderårig af mankön
öfver fjorton år utsträckas till i medeltal högst tolf timmar af
dygnet och jämväl till annan tid än mellan klockan sex på morgonen
och klockan sju på aftonen, under villkor att arbetet är indelat på
skift sålunda, att ett och samma arbetslag icke två nätter å rad
arbetar på det skift, hvarunder midnatt infaller, och alltid har
tillfälle att åtnjuta åtta timmars hvila mellan skiften; dock må å
arbetsställe, där arbetet för samma arbetslag är begränsat till
högst åtta timmar af dygnet, nattarbete för hvarje arbetslag under
hvar tredje vecka äga rum hvarje natt. — _2 mom._ I lättare arbeten
under bar himmel vid grufvor samt sågvärk och därmed förenade
brädgårdar må minderårig, som fyllt elfva år, användas under
iakttagande i öfrigt af föreskrifterna i 2 § och hvad äljes i denna
lag finnes stadgadt. — _3 mom._ Då natur- eller olyckshändelse
afbrutit arbetets regelbundna gång, må eftergift i de uti 3 § gifna
bestämmelser kunna meddelas af Kommerskollegium för en tid af högst
fyra månader och af den, som, efter hvad i 9 § sägs, har att vid
ifrågavarande arbetsställe utöfva tillsyn å efterlefnaden af denna
lag, för högst en månad.
9 §. Tillsyn å efterlefnaden af denna lag utöfvas, i fråga om
grufdrift, som är att hänföra till bärgsbruk, af bärgmästarna, och i
öfriga fall af yrkesinspektörerna, en hvar inom sitt distrikt. —
undanröjes eller, där sådan ej finnes, kommunalnämd samt skolråd och
skolstyrelse äfvensom vederbörande provinsial-, extra provinsial-,
stads- eller stadsdistriktsläkare vare pliktige att lämna
yrkesinspektör och bärgmästare det biträde, som af deras
tjänsteåligganden, enligt denna lag, kan påkallas; och äga
yrkesinspektör och bärgmästare att i förekommande fall anlita
polismyndigheten.
10 §. Finnes minderårigas sysselsättande i visst arbete vara
synnerligen ansträngande eller för deras hälsa vådligt, må deras
användande i dylikt arbete kunna förbjudas eller särskilda villkor
för deras sysselsättande därmed föreskrifvas. — Yrkesinspektör och,
i fråga om grufdrift, som är att hänföra till bärgsbruk, bärgmästare
åligger att, där de finna förbud eller särskilda föreskrifter i nu
nämda hänseende af omständigheterna påkallade, därom göra
framställning hos Konungens Befallningshafvande, hvilken det
tillkommer att i anledning af sålunda gjord anmälan besluta.
11 §. En gång hvarje kalenderår äfvensom äljes, då i följd af sådan
anmälan, som i 10 § sägs, eller af annan anledning Konungens
Befallningshafvande så aktar nödigt, skall vid arbetsställe, där
minderåriga arbetare sysselsättas, företagas läkarebesiktning å
därstädes anställda minderåriga till utrönande huruvida arbetet är
för den minderåriges hälsa menligt. — Öfver värkställd besiktning
skall vederbörande läkare uti den 12 § omförmälta registerbok göra
anteckning, angifvande huruvida minderårig må i arbetet fortfarande
sysselsättas; och må yrkesidkare icke i strid mot innehållet i
sålunda gjord anteckning i arbetet använda minderårig, intill dess
annorlunda kan varda af Konungens Befallningshafvande förordnat,
— — — Besiktning, hvarom nu förmäles, förrättas af legitimerad
läkare, som därtill förordnas af Konungens Befallningshafvande.
— — —
12 §. Det åligger yrkesidkare att för hvarje kalenderår föra
särskild registerbok öfver de af honom under året till arbete i
industriellt yrke använda minderåriga. Denna registerbok, — — —
skall upptaga, bland annat, den minderåriges fullständiga namn,
födelseår och födelsedag, faders eller målsmans namn och hemvist,
dag för anställning i arbetet, den tid af dygnet, hvarunder den
minderårige varit i arbetet sysselsatt, det slag af arbete, hvari
den minderårige varit använd, dag för afgång ur arbetet äfvensom
anteckning därom att de i 2 § omförmälta intyg aflämnats. — — —
13 §. Hälsovårdsnämd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämd
äfvensom skolråd och skolstyrelse äga att genom person, som nämden,
skolrådet eller skolstyrelsen inom eller utom sig utser, granska
registerbok samt de uti 2 § omförmälta intyg. Sådan rätt tillkommer
jämväl vederbörande provinsial-, extra provinsial-, stads- och
stadsdistriktsläkare.
-----
Fotnot 20:
N:o 75 af _Svensk författningssamling_ för år 1900. Erhålles i
bokhandeln för 15 öre.
_Bil. II._
Utdrag af Lag angående skydd mot yrkesfara;
_gifven Stockholms slott den 10 maj 1889_.[21]
1 §. Med industriellt yrke förstås i denna lag idkande såsom näring
af sågvärks- och därmed förenad brädgårdsrörelse; grufvedrift, eller
annat därmed jämförligt arbete, som icke är att hänföra till
bärgsbruk; masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturvärk eller
annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af
mineralrikets alster och ej är att som handtvärk anse; fabrik;
skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mäjeri-, bryggeri-, mjöl- och
sågkvarns- samt handtvärkerirörelse, som drifves i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den
skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och
annan med fabriksdrift jämförlig handtering.
(Genom tillägg af den 13 dec. 1895 skall hvad i denna lag stadgas
ock gälla om sådan i 1 § omnämd industriell rörelse, som af staten
eller kommunen idkas, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.)
2 §. _1 mom._ Idkare af yrke, som i denna lag afses, är pliktig att
vidtaga alla de anordningar, som i afseende å arbetslokaler,
maskiner och redskap eller äljes med hänsyn till arbetets
beskaffenhet äro nödiga för att skydda hos honom anställda arbetares
lif och hälsa.
_2 mom._ Härvid skall särskildt iakttagas:
_a_) å ställen, där arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom
fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets
natur sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anbringas, såsom
att golföppningar, ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses
med betryggande hägnad, samt ledstänger anbringas i trappor;
_b_) å hissar, kranar eller andra därmed jämförliga hjälpmaskiner
skall tydligt angifvas deras bärighet i vikt samt, då de äro afsedda
för persontrafik, jämväl det antal personer, som kan utan fara på en
gång begagna dem;
_c_) kar, bassiner och andra öppna kärl, hvilka på grund af läge och
innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så lämpligen kan
ske, vara behörigen kringgärdade;
_d_) där yrkesdrift är förenad med eldfara, skola anordningar
träffas för arbetarnas räddning vid utbrytande eldsvåda, såsom genom
anbringande af eldfasta trappor, tillräckligt antal lätt öppnade
utgångar och fönster, säkerhetsstegar och dylikt; dock att hvad
sålunda är stadgat i afseende å anbringande af eldfasta trappor ej
må vinna tillämpning å redan befintlig fabrik eller värkstad i
vidsträcktare mån än så vidt utan större olägenhet eller kostnad kan
ske;
_e_) gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga, att
arbetarna, där de iakttaga vanlig försiktighet, icke kunna skadas af
i gång varande maskiner;
_f_) motor skall, där den ej uppställes i särskilt rum, utan har sin
plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare,
åt hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma
i beröring med dess rörliga delar;
_g_) maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarna,
böra kringgärdas eller äljes så anordnas, att, så vidt möjligt, den
med dem förbundna fara undanröjes, hvarjämte dessa inrättningar
skola å ställen, där arbetarna kunna med dem komma i beröring, vara
så tillräckligt belysta, att de tydligt kunna urskiljas, då de äro i
gång;
_h_) innan transmissioner genom motorn sättas i gång, skall detta på
förut bekantgjort sätt i arbetsrummen tillkännagifvas; om från en
motor kraft ledes till flera våningar eller rum, skall så anordnas,
att antingen hufvudtransmissionen kan i hvarje arbetsrum stannas
oberoende af motorn, eller ock signal från hvarje arbetsrum gifvas
att stanna denna;
_i_) arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, där så lämpligen kan
ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att hastigt och
oberoende af motorn stanna dem; för till- och frånslagning af
transmissionsrem eller -lina, där sådant är förenat med fara, skall
särskild inrättning finnas;
_k_) därest maskiner eller transmissioner måste rengöras eller
smörjas medan de äro i gång, skola, i den mån sådant är möjligt,
åtgärder vara vidtagna till förekommande af skada.
_3 mom._ Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur så
påfordrar, skall särskilt tillses:
_att_ för hvarje där sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej
understigande sju kubikmeter, jämte erforderlig luftväxling; dock
att i redan befintlig fabrik eller värkstad mindre luftutrymme
tillstädjes, där synnerligen värksam anordning för luftväxling
vidtages;
_att_ arbetet äger rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så
lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;
_att_ sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat
såsom värksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att
hindra damm, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för
arbetarnas hälsa skadlig mängd; samt
_att_ renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler som
till maskiner och redskap.
_4 mom._ I arbetslokal skola, där så finnes nödigt, anslås
föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga för att undvika
olycksfall och ohälsa i arbetet — — —
Å särdeles farliga ställen skola anslag anbringas, som uppmana till
synnerlig försiktighet.
-----
Fotnot 21:
N:o 19 af _Svensk författningssamling_ för år 1889. Erhålles i
bokhandeln för 10 öre.--Obs. tillägget af den 13 december 1895.
TRANSCRIBER'S NOTES
1. Silently corrected simple spelling, grammar, and typographical
errors.
2. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
3. Enclosed italics font in _underscores_.