Om denne, som i natt skall låtit strypa
Bengt Bonde, fast han gifvit honom lejd,
Och Bengt har uppfyllt hvarje faststäldt villkor.
DEN FÖRSTE.
Ja, lita sedan på Claes Flemings ord,
Fast städs han yfs, att hålla tro och lofven.
Så länge lifvet sitter i en, måste
Man förekomma den menedaren,
Mot hvilken ingen säkerhet mer finnes.
EN TREDJE.
Hvad skall man vänta sig af en, som smyger
Hvar qväll och morgon sjelf och släpar andra
Till en papistisk håla, inredd till
Kapell i sjelfva slottet. Christendomen,
Den rena, sanna, löper största fara
Om denne Antichrist ej rödjes undan.
En fjerde, som blott hört slutet, framträder och tror sig
tala till trosförvandter.
EN FJERDE.
Det är en sak, väl värd att rätt behjertas.
Hans grymma falskhet sträcker sig ju till
Ej endast lif och gods, hvaröfver menskor
Må råda, men ock till vår helga lära.
Man aktar Konungens och Påfvens bud
För intet -- låter kätteriets ogräs
Allt mera frodas, tills det öfvervuxit
Den helga Jungfruns bild och all dess dyrkan.
Härvid uppstår ett väldigt sorl.
EN RÖST.
I helvetet med dig, du värsta ogräs,
Som, itändt, bränna skall på Flemings samvet.
Ett sådant Regimente, under hvilket
Slikt kan uttalas uppå öppet torg,
Bör kastas ned i grundsdjupet, dädan
Det kommet är. Gå att bereda vägen!
Papisten nedkastas och misshandlas svårt. Stenbock vänder sig
till Lubomirsky, som dittills gått mellan grupperna, utan att
deltaga i deras oväsende.
STENBOCK.
Gör slut på packets gräl! Ett hufvud gif
Åt dessa skilda lemmar. Led dem fram
Med enigheten af Er viljas kraft.
LUBOMIRSKY.
Ursäkta mig! Mitt hufvud tycker jag
Dock nästan är för godt till ett åt packet.
STENBOCK.
Det medges lätt, herr Grefve! Men till medel
I Eder hand är packet ej för godt.
Ni det begagnar, såsom närmsta tillhugg
I nödens stund, att dermed drabba, hvad
Ni vill åtkomma. Se'n det gjort sin tjenst,
Uppå sin sophög kastas det tillbaka.
LUBOMIRSKY.
På mig går ingen nöd, så vidt jag vet.
STENBOCK.
Såå? Verkeligen! Ni då icke hört,
Hur Eder frände, Radzivill, blef kränkt
Ock förolämpad. Pohlens hela adel
En hjertstöt fått i hans person; och pacta
Conventa, dem ej sjelfva Kungen skulle
Antasta våga, blifvit sönderrifna
Utaf en sådan herre, som -- Claes Fleming.
Och Ni, en ibland dem, på hvilka Pohlen
Sitt hopp har byggt -- Ni, Republikens stolthet
Ni skulle rygga för en möjlig fara.
Ni vågar ej förfäkta här i fjerran
De rättigheter, som i Pohlen skulle
Till löftesmän ha Edert lif och blod?
Er frihet här förrådes -- det är skam.
Men att en Lubomirsky ser derpå,
Och har ej ord, ej svärd, ej hjerta till
Att den försvara, är dock något värre.
LUBOMIRSKY.
Hvem dristar sig att tala här om skam,
Förräderi och feghet, och att blanda
I denna dy ett namn, som Lubomirskys?
En annan stund hans lif det skulle kosta,
Och kosta skall det ock. Men ögonblicket
För dyrbart är, att piska ur hans skinn
Den smädelse, hvaraf det är så stinnt.
Hit! Hit! Kanaljer -- J, som kifvens der
Om lappri med hvarandra. J ju veten,
Hvar roten sitter till allt ondt, hvars frukter
Så bittert smaka Eder alla. Följen
Blott mig, och med gemensam styrka skole
Vi rycka upp den roten, och af trädet
Oss skära spön att tukta denne best,
Som alla våra rättigheter kränker.
EN RÖST.
Rätt underligt ljöd början af hans tal,
Men slutet var galant och han ju ser
Bra hygglig ut. Hvem är den unge mannen?
EN ANNAN.
Du känner icke Grefve Lubomirsky?
Det var besynnerligt. En riddarsporre
Ej fästad finnes vid en mera dråplig
Och ståtlig herres fot, än hans. Hvarthän
Han månde gå, vi kunne trygge följa.
Han, som har lefvat städs i stora verlden,
Vet hvad som passar bäst för hvar och en.
DEN FÖRSTE.
Bör man alldeles blindt då honom följa?
DEN ANDRE.
Det är tvärsäkert!
DEN FÖRSTE.
Men dock något vådligt.
Går allt på tok, nog slipper han väl undan:
Småtjufven hängs -- den store, han går fri,
Såsom det heter. Det är vi, som lemnas
I sticket.
DEN ANDRE.
Åh, var lugn! -- Har ingen fara!
Om Flemingen jag känner rätt, så göres
Herr Grefven till ett hufvud kortare.
Då är en småtjuf, såsom du, långt högre.
DEN FÖRSTE.
En sanning, djup som natten, klar som dagen!
Lubomirsky har emellertid under häftiga åtbörder samtalat
med de särskilda grupperna.
LUBOMIRSKY.
Tar ej Ert prat omsider, något slut?
Den, som är menniska, han följe mig
Till slottet! Fänaden må stanna här!
MÅNGA RÖSTER.
Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky!
ANDRA RÖSTER.
Nej -- först vi bryte Johan Flemings fängsel!
Större delen följer den framtågande Lubomirsky. Några af de tappraste
pratarena smyga sig obemärkt undan; bland dessa äfven Stenbock. Daniel
Hjort, som stått med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna,
utan att deltaga uti deras förhandlingar, stannar ensam qvar på torget
och blickar efter den sig undansmygande Stenbock.
DANIEL HJORT.
Smyg, fräckaste bland fräcke, dig pånytt
Till dessa stigar, der du nedåt halkat,
Från brott till brott, från uselt till mer uselt
Lönnmördare, bakdantare, spion,
Din väg skall blifva kort numera! Jag
Vill sörja för, att du snart nog befrias
Från mödor, dem du, oträngd, på dig samkat
Hvad hafve ej vi andre rätt att göra,
Då landets ädlingar som Stenbock handla?
SCEN VII.
Scenen förändras till Högtidssalen i Åbo slott. Gustaf I:s,
Johan III:s, Sigismunds, Catharina Stenbocks och Catharina
Jagellonicas porträtter pryda väggarna. En väldig thron,
hvars ryggstöd bär en krona, synes längst borta i fonden.
Ett af fensterna leder till en balkong.
Claes Fleming. En Officer.
CLAES FLEMING.
Min vilja du förstått?
OFFICEREN.
Till punkt och pricka.
CLAES FLEMING.
Så rätta dig derefter. Du väl mins,
Att en försummelse med lifvet gäldas,
I fall, som dessa?
OFFICEREN.
Ej så lätt det glömmes.
CLAES FLEMING.
Så gack i Herrans namn och gör din pligt
Emot din Kung, som vet förtjensten löna.
Officeren går. De Vijk störtar in, och snart derefter äfven
Johan Fleming.
SCEN VIII.
Claes Fleming. De Vijk. Johan Fleming.
CLAES FLEMING.
Jag var beredd på sällsamma besök.
Er visste jag dock ingalunda vänta.
Har det så långt då gått, att Flemings vilja
Ej ens med fängselbommars tillhjelp och
Med riddar-edens, binder någon mer?
DE VIJK.
Din vilja är oss lag och lik Guds bud;
Om här vi stå, är det att den förnimma.
CLAES FLEMING.
Det var ej här den skulle Er förkunnas.
JOHAN FLEMING.
Af en upprorisk, stormig skara bröts
Vårt fängsels dörr; och hopen störtar hit
Inunder hotfullt dån, liksom lavinen.
Jag blygs försäkra, att vi icke bedt
Om en befrielse, lik denna. Löse
Vi ryckte oss ifrån befriarhopens
Smek -- mer förhatligt, än den tyngsta boja.
DE VIJK.
Och nu vi stå för dig med ödmjuk bön:
Försmå ej offret af vårt svärd, vårt mod,
I denna stund allenast. Nu vår plats
Framför ditt stora, stolta hjerta är.
Gud gifve, att det blefve oss beskärdt
Din godhet löna och vår kärlek visa.
Med strömmen af vårt bästa hjerteblod.
Låt oss i detta ögonblick ännu
En gång få vara dina söner, att
Den skönsta rätt vi äge -- dö för dig.
När faran är förbi, vi åter äro
Blott dina fångar, -- om ej döden vänligt
Det fängsel öppnat, som din vrede tillslöt.
Ett vildt skri höres nedifrån borggården. Claes Flemings öga
skimrar dervid af en jerf, heroisk eld.
CLAES FLEMING.
Ej okärt blefve mig, att stödjas af
Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall
Här vore fara eller nöd å färde.
Men detta väsen, som sig blåser upp
Uti sin tomhet till en hvirfvelvind,
Förflyga skall, liksom en sådan, spårlöst.
Dock nej! Ett spår det likväl lemna skall,
Hvarvid min tanke dröjer re'n med glädje:
Det är Er trohets och Ert mannamods,
Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta.
Ett trängre fängelse åt Er jag ämnat,
Än der Ni hittills dvalts -- men det är ljust
Och varmt. Ni der otåligt redan väntas.
Er skynden derför dit.
Han pekar åt ett bland sidorummen. Mathilda skyndar
i detsamma ut derifrån.
Men se! Det tyckes
Som bojan ej har tålamod att bida
Tills fången sjelf inställer sig. Den hastar
Fram till hans möte. Ej så mycken hårdhet
Jag af den väntat. Men kanske dess bättre
För fången svarar hon hans hela lif.
Mathilda kastar sig i Claes Flemings famn.
SCEN IX.
De förre. Mathilda. Lubomirsky.
MATHILDA.
O! Visste hela verlden, som jag vet,
Hur god och ädel du dock är -- --
CLAES FLEMING, leende.
Du sjelf
Ju derom icke länge varit viss.
Du derför ej får vara ond på verlden,
Om hon i det, liksom i mycket annat,
En smula farit vilse.
MATHILDA.
Nej! Förgäfves
Du ber för henne. Jag är ond på verlden.
Lubomirsky inträder och hör dessa ord.
LUBOMIRSKY.
Gör, sköna Dame, dock undantag för en,
Hvars hyllning sig för Edra fötter kastar,
Mer vördnadsfullt, än någon anns.
Mathilda kastar en stolt, kall blick på Lubomirsky, och aflägsnar sig,
jemte Johan Fleming och De Vijk.
SCEN X.
Claes Fleming. Lubomirsky.
CLAES FLEMING.
Herr Grefve,
Ni kom som skickad. Jag var i beråd,
Att be Er hedra mig med Ert besök.
LUBOMIRSKY, vresigt.
Ni kunde Er bespara det besväret,
Såsom Ni ser.
CLAES FLEMING.
Jag tog det ock för afgjordt,
Att när det gällde Kung och land, de icke
Behöfde bida länge. Deras tjenst
Ju finner städse Lubomirsky redo,
Som vore fråga om ett -- rendez-vous --
Är det ej så, man kallar i Paris
De ömmes möten?
LUBOMIRSKY.
Visserligen! Ja,
Så klingar detta ljufva namn på ting,
Än mera ljufva. Hvilken stad, Paris!
Och hvilket land, det Franska! Kärlekens,
Galanteriets tjusningsfulla lustgård!
En månad der mer fröjd åt menskan skänker,
Än i decennier Nordens bleka sol.
CLAES FLEMING.
Det rika kapital, som Eder bildning,
Erfarenhet och ridderliga sinne
Ha' samlat in uti kulturens länder,
Får icke gräfvas ned -- ej gå förloradt.
Vår egennytta, som vill draga fördel
Deraf, är icke mera tadelvärd,
Än Eder äregirighet, då den
Vill göra gällande förtjenst och lycka.
LUBOMIRSKY.
Det medges: när min ära sätts på spel,
Min girighet af inga gränser känner.
CLAES FLEMING.
Ni inom dessa måste få ett spelrum,
Ej mindre fritt, än stort. Se här min plan!
Ni hört kanske, att -- missnöjd med klimatet
Och annat här -- Furst Radzivill har önskat
Till Pohlen återvända. Då jag såg
Den platsen tom, som hittills fyllts af honom
Det första namn, min tanke flyttade
I ledigheten, var Ert namn, herr Grefve.
LUBOMIRSKY.
Men -- --
CLAES FLEMING.
Jag förstår de inkast, blygsamheten
Vill lägga uti vägen för min plan:
Er egen ungdom, grånande förtjenst
Hos mången annan -- eller mera dylikt
Ni vet likväl, att ej så lätt jag bringas
Ifrån en föresats. Gif derför vika.
Det bud, som återgår i dag till Pohlen,
För med sig mitt förslag i denna sak:
Och kärt mig vore, om Ni äfven sjelf
Personligen det ville understödja,
Ju förr dess heldre, hos vår Kung och Herre.
LUBOMIRSKY.
Min tacksamhet -- --
CLAES FLEMING.
Det är ju jag, som borde
Er tacka för den redebogenhet,
Hvarmed Ni andras önskan går till mötes.
Officeren återvänder.
SCEN XI.
De förre. Officeren.
CLAES FLEMING.
Är det, som göras skulle, redan fullgjordt?
OFFICEREN.
Jo, till det bästa.
CLAES FLEMING.
Hur gick dervid till?
OFFICEREN.
Som Ni befallt. Af ryttare och knektar
Jag sammandrog en skara, ställde den,
Med laddade gevär, till hands att vara,
Och redo vid hvar vink, som gifvas skulle.
Se'n trädde jag till hopen, mött af vilda
Åthäfvor, skri och -- --
CLAES FLEMING.
Det förstås. Men fortfar!
OFFICEREN.
Man var ej ense om, hvad göras borde.
Då en del ville spränga slottets port,
Förmente andra, att man borde bida
Tills upprorshopens hufvudman hann komma
Tillbaka ifrån den beskickning, hvarmed
De låtit honom bortgå.
LUBOMIRSKY, med yttersta förbittring.
Ha -- de lumpne
Trashankarne!
CLAES FLEMING.
Tag saken kallt, min herre!
Ert nit för Kungens bästa hänför Er.
OFFICEREN.
Omsider gaf man mig gehör. Jag sade:
Ni önskar göra bruk af denna stund,
Då stadens hedervärda borgerskap
Så talrikt var församladt. Öfvertygad
Om dess deltagande för husets lycka,
Ni ville ej förhålla, att i dag
Förlofning skulle firas mellan fröken
Mathilda Gustafsdotter och herr Johan.
Derefter inbjöds stadens menighet,
Till slottet och till platsen deromkring,
För att betydelsen af festen höja.
CLAES FLEMING.
Hur upptogs detta budskap?
OFFICEREN.
Ändlöst jubel
Flög, såsom svar derå, kring land och vatten.
CLAES FLEMING.
Och derpå skingrade sig hopen lugnt?
OFFICEREN.
Så hastigt var ej lugnet återstäldt,
Den galna harm, som hejdlöst framvräkt massan
Till slottets port, var idel menlöshet
Mot ilskan, som i sinnena sig tände,
Och ledarns namn och rykte vildt förtärde.
Sig hopen ansåg ej blott öfvergifven,
Men sviken och förrådd. Och som de sleto
Hans ära, ville de ock sönderrifva
Hans kropp, om tag på den de kunnat få.
LUBOMIRSKY, med raseri.
De fege skurkarne! Om de ock vore
Så många, såsom män på Wohlas slätt,
När Pohlens kungar väljas, jag dem ensam
Skall skingra, stycka och tillintetgöra,
Liksom ett lejon lammens usla skockar.
CLAES FLEMING.
Gref Lubomirsky! Ni är ung ännu;
Er känsla brusar mot de vilseledde,
Liksom en vårflod öfver låga bräddar.
Skall jag, som ren var man, då Ni ännu
Ej hade skådat dagens ljus, Er säga,
Hur lätt sig känslan vilseleda låter?
Den är en källa dock till godt, som ondt.
Döm derför icke strängt, när den gått vilse,
Men led den heldre hä'n till ädla mål,
LUBOMIRSKY.
Att döma så, var hittills endast gifvet
En enda menska -- Henrik af Navarra.
Med undran ser jag Er med honom täfla.
Officeren går. Mathilda inträder, bärande en präktig pokal.
SCEN XII.
Claes Fleming. Lubomirsky. Mathilda.
MATHILDA.
Se, fader! Stadens horgerskap förärat
Oss denna gåfva, såsom underpant
Af frid och endrägt.
CLAES FLEMING.
Herrlig gåfvan är,
Men vida herrligare deras önskan.
MATHILDA.
De en begäran till sin gåfva fogat.
CLAES FLEMING.
Hvad vilja de? Det kan blott vara ädelt,
MATHILDA.
De önska skåda dig -- och vid din hand -- --
CLAES FLEMING.
Hvem då? Kanske min yngsta dotter?
MATHILDA hviskar rodnande och knappt hörbart.
Ja.
CLAES FLEMING.
Hur vackert röjer sig ej folkets sinne!
Och det är så naturligt. -- Menskan kastar
Ju gerna blicken på en rosig framtid,
Som lofvar träda fram ur det fördolda.
Fyll bägarn, du, mitt barn! Med rörda hjertan
En skål vi skole tömma för vår Kung
Och för hans trogna folk, som bör bli lyckligt.
Matbilda går, för att uppfylla Claes Flemings önskan; men
stannar vid dörrn och talar för sig sjelf.
MATHILDA.
Det rätta ögonblicket nu är inne:
Jag ser Guds vilja, och den måste ske.
Hård hjelten blifve emot allt försåt!
CLAES FLEMING.
Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vägra
Att såsom husets vän oss följa dit.
Han pekar utåt balkongen.
Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket
Ni nyss så häftigt vredgats, dock i djupet
Utaf sin själ har rum för gränslös godhet.
LUBOMIRSKY.
Mitt rätta ställe, store man, är aldrig
Vid Eder sida. Minst den är det nu.
Men jag Er följer in i sjelfva döden,
Om Ni befaller så, -- som skugga jag
Mig ställa vill invid Er beros-dager.
Mathilda återkommer, med bägarn ifylld.
CLAES FLEMING.
Har du beredt en ljuflig dryck?
MATHILDA.
Så ljuf,
Som all min kärlek kunnat åstadkomma.
Claes Fleming fattar Mathilda med högra handen och Lubomirsky med
den venstra, samt förer dem ut på balkongen. Ett doft sorl uppstår
i början bland den nedanföre församlade folkskaran, och några röster
ropa: "Ned med Lubomirsky!" Men då Mathilda, vänligt vinkande med
handen, druckit ur bägaren, hvilken hon sedan med förklarad blick
räcker åt Claes Fleming, och denne tömt den, uppstiger ett omätligt
jubelrop, kvarur förnimmas orden: "Lefve Claes Fleming och herr
Gustafs dotter!"
CLAES FLEMING.
Vår Konung lefve och hans trogna folk!
Hexan har härunder inträdt i salen. Hon hör med harm glädjeropen skalla.
HEXAN.
Hvad som bör ske, det måste ske nu genast.
Det gäller ej min hämnd allenast, -- men
Matbildas frälsning ur förtappelse.
Claes Fleming återvänder med sina följeslagare, mycket blek,
men med fridfullt uttryck på sitt anlete. Då de nalkas, drager
sig Hexan åt sidan, så att hon ej af dem förmärkes. Lubomirsky
och Mathilda gå åt skilda håll. Claes Fleming stannar qvar.
CLAES FLEMING.
En stund, som denna, gjuter vallmodoft
På tusen bistra minnens vakna sorger.
Ett enda bland dem somnar aldrig bort,
Hur än jag månde vagga det till hvila.
Hexan framträder.
SCEN XIII.
Claes Fleming. Hexan.
HEXAN.
Du ej dess rätta vagga återfunnit;
Den blef ju nedgräfd uppå Svidja gård.
Jag vill dig hjelpa, att den söka upp.
CLAES FLEMING.
Förfärliga! Som modren för oss alla,
Som jorden, är ditt sinne. Hvad deri
Du slutit, ingen makt kan återtaga.
HEXAN.
Det dig förundrar -- du, som dock så mycket
Har kunnat rycka från en moders famn.
CLAES FLEMING.
Blott genom ett du väcka kan förundran:
Om till försoning du din hand mig räckte.
HEXAN.
Claes Fleming älskar ej att öfverträffas,
Men såge gerna dock sitt nidingsdåd
Besegradt af ett annat -- min försoning.
CLAES FLEMING.
Hvem ville stiga i sin graf, och genom
Dess hvalf, för Gud med oförsonadt sinne?
HEXAN.
Du har väl dina skäl, att det ej vilja!
Det vore så beqvämt, att hopa på
Det onaturligaste ibland dåd
En ännu mer vidunderlig försoning.
Se'n du Guds jord till belvete förbytt
För mig, du funne lämpligt, att Guds himmel
För dig jag öppna skulle. Heldre dock
Dess port sig slute till för alla tider
Och allan evighet. Må fromma själar,
Som redan föddes och än födas skola,
Derpå förgäfves klappa -- heldre, än
Att den för din fördömda själ upplåtes.
CLAES FLEMING.
Ett hat, så ogudaktigt såsom ditt,
Ej hittills skändat jorden.
HEXAN.
Då Claes Fleming
I dag, för femton år se'n, kokte upp
Det hatet, trodde han, kanske, sig reda
Blott till en hvardagskost.
CLAES FLEMING, bleknande än mer.
I dag! Ja väl,
På denna dag det skedde. Hvarför sofde
Ej solen bort den dagen -- blott den enda!
HEXAN.
Ej solen ville dig förhindra från
Att visa den en syn, som förr ej skådats.
Hon derför lät ditt blinda raseri
Nedbryta alla möjlighetens skrankor.
Dock, menskors galenskap ej henne angår:
Hon annars nyss sitt öga skulle slutit,
För att ej leda fram den druckna hopen,
Som fick förstärkning af en man, hvars minne
Sig trodde dricka broderskål med glömskan.
CLAES FLEMING, spritter upp med häftighet.
Låt ej ditt arga hjertas gam-klor hugga
I detta ämne, alltför godt för dem.
Vill du, att smittan, af din ondskas pest
All godhet mörda skall, som rörs i verlden?
Gud sjelf ifrån sin thron med glädje skådar,
När folk och konung sig hvarandra närma.
HEXAN, utbristande i vildt hånskratt.
När folk och Konung! -- Hvilken Konung har
Sin famn här utsträckt mot ett lyckligt folk?
Har Eriks vålnad brutit sig en väg
Ur fängelset deruppe, hvilkets golf
Hans sorgbetyngda fjät så länge hålkat?
Har han väl rest sig upp, att skipa rätt,
Ur sin okonungsliga graf, dit han
Af kungligt brodermord för tidigt kastats?
O, dej! Ty annars sute ej Claes Fleming
Som höfding uppå Åbo slott; och andra
Än jag då skulle sköta hämndens pligter.
Med Kungen menas ej ens konungsmördarn,
Som, om han varit skild igenom blodet
Och några trappsteg från sin broders thron,
Ej derpå lyfts, men uppå hjul och stegel.
Då här om folk och konung talas, gäller
Ej frågan ens den ömkliga Papisten -- --
CLAES FLEMING.
Ditt majestäts-förbrytande förtal
Ej längre rasa får -- --
HEXAN.
Jag hann ju icke
Ens än till under-konungen Claes Fleming,
Och till hans trogna folk, så väl förtjent
Utaf hans lyckosamma, milda spira,
Då det, beskedligt barn, på sina knän
Kröp hit att kyssa riset, som det tuktat.
CLAES FLEMING.
Jag borde tacka dig, att du dig harm
Lät rasa ut till detta fält, hvarest
Mitt hjerta möter dig med lugna slag.
HEXAN.
Du hör dess stämma ej. Den qväfs af blod.
CLAES FLEMING.
Du menar väl mitt eget, som jag gjutit
Till hägn för denna thron, den jag försvarat.
Han pekar på thronen.
HEXAN.
Det är en droppe, mot det haf, som bortsköljt
Från denna bygd all rätt, all frid, all lycka.
För detta stämmer jag Claes Fleming, dig,
Att stå till ansvars intill domedagen.
CLAES FLEMING.
Hvadhelst jag gjort, det gjordes för min Konung,
Och räknas skall som bot emot din fordran,
När redogörelsernas timma slagit
Och jag mitt värf har fyllt.
HEXAN.
Du fyllt det re'n,
Så vidt dig gifvet var att detta fylla!
CLAES FLEMING,
Då Kungen i Upsala gick att taga
Emot sin krona, svärdet bars af mig.
Mitt högsta lefnadshopp det är, att föra
Bortom vårt hemlands gräns hans svärd ännu
Uti min sista strid, som i min första.
Men äfven här än återstår likväl
Så mycket, som min kraft i anspråk tager.
Upprorets hydra, som nu tyckes qväfd,
Kan resa uppå nytt sitt fräcka hufvud.
Det sägs, att Hertig Carl skall vänta blott
På gynnsam vind. Han djerfves vilja skjuta
Sitt bogspröt in uti det helga vapen,
Hvaraf hans Kungs och Herres skepp bekrönas.
Det får ej ske, så länge denna hand
Kan höja sig ännu, -- så länge vilja
Bor än i detta bröst, och än en tanke
Uti mitt hufvud mäktar viljan styra.
En Herre blott har detta land och rike:
Han heter Sigismund och ej Carolus.
Bevis, att jag för Svea Konungs rätt
Ej stridt, såsom det höfs en riddersman --
Och denna thron, som jag med lif och blod
Försvarat hittills, sjelf jag krossa skall.
Tilldess jag kämpa vill --
HEXAN.
Du kämpat ut!
Hon pekar utåt hafvet.
Se här, hur vinden vändt sig. Dessa vimplar,
Som der i fjerran peka hitåt, visa
Åt Hertig Carl den väg, du sökte stänga.
Gif rum! Du falla måste under bördan
Utaf ditt folks förbannelse, hvars röst
Förkunnas genom mig. Och med dig faller
Den utaf brodermord nedtryckta thronen,
Åt hvilken du ett brottsligt värn har varit.
Claes Fleming vacklar dödsblek emot thronen, och
fasthåller sig dervid.
CLAES FLEMING.
Omhägnen, högre Makter, Kung och land!
HEXAN.
Din Konungs undergång är landets räddning.
CLAES FLEMING.
Det mörknar för min blick -- men vilda lågor
Dock tränga genom mörkret. -- Sluka de
Min dotter eller din? --
HEXAN.
Min dotter blott
Du lyckades förgöra. Din -- hon lefver.
CLAES FLEMING.
Min dotter lefver, sade du? --
HEXAN.
Hon nalkas.
SCEN XIV.
De förre. Mathilda.
Mathilda stapplar in, äfven hon med döden inom sig.
Claes Fleming öppnar sina tillslutna ögon, och stirrar
några ögonblick på Mathilda.
CLAES FLEMING.
Ja, det är hon -- mitt barn, och -- Johans brud!
Han dignar ned på thronen och krossar den genom fallets tyngd.
Kronan nedfaller och rullar längs golfvet.
HEXAN.
Så stolt, du upprätt stod -- du faller, Fleming. --
J store Andar, uti hvilkas hand
Ett ringa redskap jag fått vara, låten
Allt våld, allt ondt, likt denna thronen splittras!
Mathilda sjunker ned på knä vid Claes Flemings lik.
MATHILDA.
Ack! Att så kraftlös var min arma kärlek!
HEXAN.
Din pligt du uppfyllt, och jag uppfyllt min.
Mer stark, än kärleken, var likväl hatet.
Mathilda blickar upp och blir med fasa varse Hexan.
MATHILDA.
Oblidk'liga! Du utfört, hrad jag fruktat!
Hon nedsjunker död, gömmande sitt ansigte vid Claes Flemings bröst.
HEXAN.
Död. äfven hon! -- Hur kunde hon dock lefva?
SCEN XV.
Hexan. Fru Ebba. Lubomirsky. Folk.
Fru Ebba Stenbock hastar in, åtföljd af flere personer.
Hon framträder och betraktar de döde under storsint,
resignerad sorg.
FRU EBBA.
Vår sköld, vår värja, ligger bruten neder,
Och liksom jag, är äfven Sverige lemnadt
En enka, sörjande den man, hvars like
Dess sol ej mera ser. Odödligt lefver
Din rätt, Kung Sigismund, likväl. För den
Vi vilje alla stå till sista man.
LUBOMIRSKY.
Min arm står till din tjenst: om sjelfva fästet
Vill på dig störta, sträcks mot det min lans.
En man ur hopen pekar på Hexan, som dervid igenkännes af Fru Ebba.
EN RÖST.
Se der står hon, som hitträngt med förderfvet;
Sin gerning följe hon i gräsligt spår.
FRU EBBA.
Hvadhelst vi lidit, var det dock blott menskligt;
Men hon omenskligt led -- och han blott hata.
Hon närmar sig, ehuru med vedervilja, Hexan och fortfar,
endast hörbart för denna.
Men om du ägde rätt att hata Fleming;
Hvad gjorde dig väl detta stackars barn?
HEXAN hviskande.
Det bättre ar för dig, liksom för henne,
Att hon som lik blir klädd, än såsom -- brud;
Ty hennes olyckssälla moder var
Ock hennes brudgums mor!
FRU EBBA.
Ha -- modershjerta!
Var sådan meningen utaf din hviskning?
Sändebudet inträder. Strax derefter Joban Fleming och De Vijk.
SCEX XVI.
De förre, Sändebudet, Johan Fleming, De Vijk.
SÄNDEBUDET.
Hvad hända skulle, skett. I spillror ligger
Kung Sigismundi thron, och värnet störtadt.
Men kronan, hvilken rullat här i stoftet,
Jag fångar upp och för den dit den hörer.
Han upptager den fallna kronan.
LUBOMIRSKY.
Kom ej din hand dervid! Den bränner handen,
Liksom det hufvud, hvaråt du den ämnar.
SÄNDEBUDET.
I Nordens land ett hufvud finns allenast,
Som passar för den. Det skall hafva kronan.