Jag ville vara, som Ni tror om mig.
Men jag dock fattar Eder bild så väl,
Att jag mig önskade på isens öknar,
För att så djupt ej gripas af dess mening.
O! Hvarför blef jag ej i skogen lemnad.
Att härdas der, att lida och gå under
I deras krets, med hvilka jag bordt falla!
Att fostras till en sådan isig vind,
Om hvilken nyss Ni talte, bättre varit,
Än att, förvekligad i värmen, likna
De gnistor, som blott kunna göra -- ondt.
Då jag steg fram till Er, jag trodde mig
Ha kraft att bära hit dock något annat,
Än ömklig, enskild klagan. Vid Er åsyn,
När Eder röst jag hör, då sjunker jag
Tillbaka till mitt intet åter. Bruten
Är kraften, viljan, hjertat -- och förlorad
Jag störtar hän, dit undergången vinkar.
Han störtar ut.
Slut på fjerde acten.
FEMTE ACTEN.
Samma sal i Åbo slott, som i Andra och Fjerde Acten.
SCEN I.
Ebba Stenbock. Mathilda.
Båda sitta nära hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete,
Matbilda tager en fotpall och flyttar den ännu närmare till
Fru Ebba, innan hon sätter sig derpå.
FRU EBBA.
Ej denna är en plats för dig, Mathilda.
MATHILDA.
Vid dina knän är mig så godt att vara.
Låt mig få drömma, att jag än är liten
Och lutar hufvudet mot modersskötet.
Fru Ebba fäller en tår på sitt arbete.
FRU EBBA.
Det är så skumt för mina ögon åter.
I mina da'r jag gråtit har för mycket.
Det blir till slut en elak vana, och
Man skämmer derigenom bort sin syn. --
Men lika mycket, om jag icke ser
Så snart fullborda detta arbet -- ämnadt
Till prydnad åt min Johan, när han skall
En gång i verlden brudgum stå. Det torde
Så hastigt ej behöfva vara färdigt.
Mathilda söker under en stunds tystnad att kufva
en våldsam sinnesrörelse.
MATHILDA.
Kan du förlåta mig?
FRU EBBA.
Hvad då, min dotter?
MATHILDA.
Uti din fråga ligger re'n ett svar,
Det mildaste af alla, på min fråga.
Du ej förlåtit blott, men äfven glömt
Hur mycket du dock hade att förlåta.
Mer blid du är, än sjelfva vårens sol:
Så länge töcknet hänger sig deröfver,
Den ler ej ljust. Men du af huldhet strålar,
Fast sorgen kastar öfver dig sitt moln.
FRU EBBA.
Du står ju för mig uti vänlig klarhet.
Igenom den ej tränger sorgens töcken.
MATHILDA.
Ack! Hvad är jag? En dimmig skymning blott,
Emot den glada gryning, du förlorat
För min skull, moder! -- För oss båda den
Har bleknat bort, uti ett fängsels mörker.
Hon utbrister i gråt, och kastar sig i Fru Ebbas armar.
FRU EBBA.
Gråt ut, min stackars flicka! Du förlorat
Långt mer, än jag. Din gryning släcktes ju,
Då sjelf du stod ännu i morgonglansen.
Hvadhelst jag mist, för min förlust dock gafs
Ersättning uti dig. Men tom är platsen,
Som fylldes upp af den, du sörjer nu.
MATHILDA.
Ej mina tårar äro endast sorgens.
Som strömmarna uti min hembygd rinna
Tillhop ur många källor, ej allenast
Från öde fjäll och marker, men också
Från blomster-ängar; så ock tåren, kommen
Från sorgens dalar, möts af andra tårar,
Som strömma ifrån solbelysta nejder.
FRU EBBA.
Hvar ligga dessa nejder?
MATHILDA.
I ditt hjerta,
När jag mot det min panna luta får,
Då tycker jag, att engla-vingar höjas
Upp ur dess värma och mitt hufvud lyfta,
Och flägta undan alla dystra tankar,
Och hämta dit tillbaka flyktad frid.
Det käns så ljuft, så godt, som när jag sjunkit
Mot altar-runden, och välsignelsen
På en gång höjer själen upp mot himlen,
Och fäster den igen med frid vid jorden.
FRU EBBA.
Gud vare lofvad, att Han dig, du arma,
Har med sin hårda skickelse försonat.
MATHILDA.
Om, mellan menskans svaghet och Sin stränghet,
Till medlare Han städse gåfve väsen,
Så milda, fromma, såsom ditt -- då skulle
Hans domar ej så krossande oss drabba.
FRU EBBA.
Så föga du mig känner än, mitt barn.
MATHILDA.
Få stunder flytt, se'n jag dig skådat först,
Och dock mig tycks, som intet kunde vara
Af gammalt mer förtroligt för min själ,
Än detta hjerta, som nu mot mig klappar.
Din stämmas ljud, ditt ögas godhet, -- allt
Mig syns så väl bekant. Jag är lik vandrarn,
Som, kommen första gången i sitt lif
Till fjerran nejder, tycker sig ha sett
Dem redan längese'n. Och liksom minnen,
Som ej på långlig tid uti oss lefvat,
Uppvakna stundom plötsligt i vårt sinne,
Med blixtlik klarhet -- så jag trodde, att
Jag återsåg dig, då jag först dig såg.
FRU EBBA.
Förunderligt! Jag samma känsla sporde,
Då i min famn jag slöt dig första gången. --
Gemensam var vår saknad dock och kärlek:
Hvarann vi lärde känna uti den,
Vi båda älskade. -- Re'n i ditt namn
Och ålder tedde du liksom en fordran
Derpå, att jag i dig blott borde famna
Ett återfunnet barn.
MATHILDA.
Om för mitt lif
Jag hade dig att tacka, ej så mycket
Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit.
Min bättre menska födde du på nytt
Till frid och kärlek. Jag, som trodde mig
Att hata pligtig, vågar åter älska.
När du mig sluter i din modersfamn,
Jag känner mig som inom templets murar,
Dit hatet ej kan tränga annorlunda,
Än såsom synd; och ur förhärdadt bröst,
Rördt af Guds finger, tårens källa spritter,
Lik den ur klippan, rörd af Mose staf.
FRU EBBA.
Ditt unga hjerta har då inrymt hat?
MATHILDA.
Det bittraste, som bränt i sliten barm.
FRU EBBA.
Säg, på hvad föremål, förutom hjertat,
Ditt hat har frätt?
Claes Fleming inträder.
MATHILDA.
Jag ej det minnes mer.
SCEN II.
De förra. Claes Fleming.
CLAES FLEMING.
Mitt löfte, att du skulle finna här
En vänlig hand, som sträcktes dig till möte,
Det sig besannat?
MATHILDA.
Ej du lofte detta.
CLAES FLEMING, förvånad.
Så var min mening dock..
MATHILDA.
I fall du talat
Blott om en vänlig hand, hur armt ej skulle
Ditt löfte varit då. Men du mig lofte
En modersfamn -- och den jag öppnad funnit.
Den slöt mig till ett modershjerta, hvilket
Slog med en huldhet, som jag ännu aldrig
På jorden hittills rönt.
CLAES FLEMING, leende.
Så mycket bättre,
Om litet mer jag lofvade, än mindre,
Då ord jag kunnat hålla. Det gunås
Ej alltid faller sig så lätt.
MATHILDA.
Ett löfte
Åtminstone du måste bryta snart.
CLAES FLEMING.
Det kan nog hända, att på gamla dagar
Af dig jag lärer bryta mina löften.
MATHILDA.
Det är du sjelf, som lärt mig sådant. Men
Ju mindre dina löften af dig hållas,
Dess mera skall jag hålla utaf dig.
CLAES FLEMING.
Det vore icke första gång en sådan
Belöning lockade till löftesbrott, --
Så litet än man borde tro ditt löfte.
Matbilda går.
SCEN III.
Claes Fleming. Fru Ebba.
CLAES FLEMING.
Frimodig är den ungen, liksom vinden,
Som morgonfrisk ur skogen går till hafvet,
Så säker att af vingarna ej svikas.
FRU EBBA.
Men tacksamt hennes barnahjerta öppnas
För hvarje vänlig blick, likt vårlig mark,
Hvars nya blommor möta hvarje stråle. --
Är du nog sträng, att låta domen, fallen
Ur ögonblickets vrede, resa sig
Emellan hennes -- och ännu en annans
Förhoppningar om hela lifvets lycka.
CLAES FLEMING.
Den vore icke menska, som det ville,
Och endast Hertig Carl det skulle kunna.
FRU EBBA.
Det ordet kom utur den bästa bland
Oaserna, dem sorg och strider än
Ej hunnit härja i din ädla barm.
CLAES FLEMING.
Det är så lätt ätt synas god, när enskild
Och allmän fördel bjuder oss att handla
Så, som en svärmisk yngling vill det goda.
FRU EBBA.
Sök ej förringa din förtjenst, då du
Om fördel talar vid en flickas lycka,
Som värnlös, öfvergifven, väntar allt
Blott af din godhet.
CLAES FLEMING.
Önskar du då heldre,
Att jag skall tala om en rättvis fordran,
En skuld, som gäldas borde, utan prut?
Om hon är värnlös -- hvem har vållat detta?
Dock, dessa tider skulle tanken sjunka
I djup förutan botten, om man ville
På slika skulder grubbla. -- Men om ock
Vi ej till hjertats röster ville lyssna,
Så flyter Kungens bästa hop med vårt,
När vi Mathildas hand i Johans lägge.
FRU EBBA.
Den utsigt, du mig öppnar, visar höjder,
Som lyfta vänlig lycka emot himlen.
Om dessa höjder i sitt sköte bära
Dessutom dolda skatter, ej jag vet,
Och knappt min fröjd det skulle kunna öka.
CLAES FLEMING.
Mathildas -- Johans moder tänker så.
Men när du har betänkt, att barnens lycka
Kan bli en underpant för frid, försoning,
I detta sönderslitna land -- då ökas
Din glädje, Flemings maka, med en ny.
Se'n upprorslågan dämpats, den förbittring,
Som jäst i alla sinnen, stillas bör,
Och lugn och trefnad åter bygga här.
Ej finns ett namn, som högre blifvit lyftadt
Af folkets kärlek, än Mathildas namn;
Och derför kan föreningsbandet mellan
Vår Johan och Mathilda vidga sig
Till ett, som sluter Konungen och folket.
Och glömska skall af lycka låna vingen,
Som sopar spåren bort, dem hatet intryckt.
FRU EBBA.
Likt sångerna, som kring vår vagga klingat,
Och sedan hunnit glömmas, ljuder: fred!
I mina öron ljuft. Är det väl möjligt,
Att än en tid skall stunda, då jag somnar
Hvar afton roligt, utan att befara,
Att under nattens mörker skola smyga
Försåt och våda, lurande på dig?
Skall drömmen, stirrande mot framtids-mörkret,
Ej qvalfullt mera föda uppå nytt
De faror, dem din hjelte-arm re'n dödat? --
Lik seglaren, som utan rast och ro
Har brottats natt och dag med vilda stormar.
Af hvilka kosan stängts till Nya Verlden,
Så skall ock du omsider hamna vid
Den nya verld, som öppnas dig af friden.
CLAES FLEMING.
För din skull önskar jag, att fridens kuster,
Dem hoppet målar för din blick så nära,
Ej blott en svekfull hägring skulle vara.
En seglare, som jag, den ödet kastat
På vida haf, der häftigast det blåser.
Får dock ej tänka på att styra in
I hvarje bugt, dit vinden icke hittat.
Ej blott hans pligt det är, att hålla sjön;
Det är ock tryggare, att öppna stormar,
Än dolda reflar möta. Och pirater,
Som skulle bäfva för hvar öppen strid,
I strandens blindskär och dess buskar finna
De bundsförvandter, som till anfall mana.
FRU EBBA.
Du tjcktes sjelf dock hoppas ändtlig frid.
CLAES FLEMING.
Ja -- frid i sinnena och ro i landet,
Och en försoning mellan vreda landsmän.
Men sjelf jag tror mig lika långt från friden,
Som från den vagga, der som barn jag somnat.
FRU EBBA.
Det är dock rysligt!
CLAES FLEMING.
Stackars maka! Du,
Hvars öde band din lefnads julle, ämnad
För stilla vatten, fast vid örlogsskeppet,
Som heter Fleming, och som oceanen
Har fått till hamn. Om, att din oro stilla.
Jag kunde söka mig en mera rolig -- --
FRU EBBA.
Gör ej din hustru orätt, Fleming, fast
Den utsigt till en lugnad tid, du öppnat,
Med veka önskningar mitt sinne dårat.
Jag vore icke värd din maka heta,
Om jag en hårsmån skulle vilja rubba
Dig från den hjelteban, du sjelf har öppnat
Och än skall staka ut. -- Hur än det storme
Kring dig, du starke, jag mig känna skall
Mer lugn, emot ditt djerfva hjerta lutad,
Än ensam i en fridfull tempelgård.
Min syster Catharina, när hon sjönk,
Uti den store Kungens famn, ej tyckte
Sig mera stolt och trygg, än jag i din.
De följas åt ut. Kort derpä inträder Hertig Carls Sändebud,
och ser sig försigtigt omkring åt alla sidor.
SCEN IV.
SÄNDEBUDET.
Här börjar kännas brydsamt, mer ocb mer:
Och låge hafvet mellan mig och Åbo,
Det skulle glittra skönare, än nånsin
Dess fjärdar sig från slottets fenster te. --
En vexling i mitt läge är väl möjlig,
Ja, sannolik -- men annorlunda, än
Med mitt intresse tyckas kan förenligt.
I stället att jag stirrar nu åt berget
Här midt emot, med längtan att mig röra
Så fritt derpå, som gettren vid dess branter,
Det kunde sig en vacker morgon hända,
Att jag i motsatt riktning måste kika,
Från berget hit åt slottet, och får se
Långt mindre lif, än hittills, samt det röja
Än mindre, än jag här det röja kunnat.
Så knappt det ock om lif och frihet varit. --
Ditt hjul i all min da'r jag följde, Lycka!
Kan du så otacksam emot mig vara,
Att åt ett annat hjul du i min dödsstund
Mig öfverlemna skulle? Än jag hoppas,
Att du, som hjelpt mig öfver månget svalg,
Hvaraf jag hotats, äfven nu mig bistår.
Vis' mig en flik utaf din klädfåll blott!
Jag fatta skall i den, ej släppa tag,
Förr än du hjelpt mig till mitt dolda mål. -- -- --
Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet.
I afsigt att sig tränga dit. Det bådar
Ej godt. En skugga af sitt eget fordom,
Han vet för mycket af, hvad komma borde.
Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat
Min dolk att gräfva graf åt all hans vishet,
Af hvilken intet gagn nu mer kan väntas! --
Hvad som skall ske, bör tima klokt och hastigt
Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt.
Du fostrarinna af de största planer,
Och deras graf. Blif nu en vagga åt
Det, som jag vill -- men graf åt Flemings vilja.
Mathilda inträder, utan att blifva varse Sändebudet, som dragit sig
undan i en fördjupning på ena sidan. Hon blickar ut ifrån ett
slottsfönster.
SCEN V.
Sändebudet. Mathilda.
MATHILDA sjunger.
Hur rikt är himlens djup, då på dess yta,
Så mycken herrlighet i vexling rår!
Om jag fick välja, skulle jag väl byta
Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet går?
Med hvem mitt fria val jag skulle börja?
Med töcknet, som bär åskor på sin arm?
Så starkt det är, det tycks dock kunna sörja:
Jag derför vill det trycka till min barm.
Du hoppets bild, du sky, som purpurn målar,
Hvad har väl du att bjuda mig till tröst?
Jag önskar ej ditt guld, ej dina strålar, --
Men hoppet flyte till mitt arma bröst.
Och fogeln, som nyss flyttat från sin Söder,
Hvad tog han hem med sig väl derifrån?
I honom söderns varma kärlek glöder, --
Ack, finge jag dock dela af hans lån!
Men längst der borta, invid blåa randen,
Der möte stämts af himmel, jord och haf,
Den skira dimman står vid hemlands-stranden
Och längtar vingad till sin öppna graf.
Tag, milda dimma, mig på dina vingar,
Med all min sorg, min kärlek och mitt hopp.
När jag med dig till hafvets djup mig svingar,
Då får jag frid -- men ej på fästets topp.
När Mathilda vänder sig om, märker hon först Sändebudet, som under
sången sakta smugit sig fram. Hon närmar sig och säger till honom.
Förlåt, att jag en obekant har stört
Med lösa griller ur en flickas hjerna!
SÄNDEBUDET.
Med lösa griller! Vackra flicka -- kunna
I menskobröst allvarligare tankar
Uppstiga, än de voro, som dig gripit?
I fall du skulle läsa i min själ,
Du funne der att tankar uppå grafven
Din längtan mötte.
MATHILDA.
Uppå hvarje hem.
Som sorgen redt sig, klappar denna längtan.
Men äfven genom dörrn, som ovan glädje
Har lämnat öppen, smyger samma längtan,
Liksom en suck från nära kyrkogården.
Der sorgerna i syskonsäng sig hvila.
Intränger i den blomsterklädda kyrkan.
SÄNDEBUDET.
Ack! Menskoglädjen är ju blott en blomma,
Hvars rot i grafven bor och bidar kronan,
Som dit skall sjunka, kanske innan qvällen.
MATHILDA.
Ni har väl ofta sett den blomman vissna?
SÄNDEBUDET.
Hvar finns den dödlige, som det ej skådat?
Men mer än mångens, blef min lott dock sådan.
Mitt hufvud bär ju sorgens drägt, och pannan
En djupttryckt grafskrift öfver dessa blommor.
MATHILDA.
Jag nog af sorgen pröfvat, för att veta
Att han till sällskap ensamhet blott älskar.
När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe
Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva.
Hon vänder sig om, för att gå.
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Sentimentala fraser tyckas icke
Här taga skruf. Men frestom annorlunda!
Han går raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och
förer henne tillbaka.
Du får ej lemna mig så ensam här,
Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat.
Du måste gifva dem ditt eget sällskap,
Och dina egna sorger än dertill.
Det lika ljuft, som sällsamt, är att se
En flicka bära manligt det, hvarunder
En man så ofta dignar ned i vanmakt.
MATHILDA.
Att bära sorgen, minst man kan sig lära
Af mig, som, spökrädd, ängslas icke blott
Då hä'n de gått; men äfven, när på afstånd,
Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor.
SÄNDEBUDET.
Det är så qvinnans art. Ej hennes styrka
Sig röjer i att förekomma faran,
Fast hon den trotsa kan, när den är nära.
Vi männer sörje blott, hvad vi förlorat;
Ej öfver det, hvaraf vi än ej nåddes --
Vi förebygge det, om det är ondt.
MATHILDA.
Om denna konst jag kunde, lugn jag vore.
SÄNDEBUDET.
Det var en tid, då icke heller jag
Den kände än -- och derför icke lugnet.
MATHILDA.
Af hvem Ni lärt den se'n?
SÄNDEBUDET.
Af lifvet -- men
Dock tidigast af den, som gaf mig detta.
MATHILDA.
Er mor! Således af en qvinna dock?
SÄNDEBUDET.
Ja väl -- en qvinna. Men en qvinna, sådan
Ej någon finnes mer i vida verlden.
MATHILDA.
Gick hennes konst med henne derutur?
SÄNDEBUDET.
Ej Ni misstycka bör, om frågans svar
Blir fremmande för Er -- som Ni för mig.
MATHILDA.
Jag inser nog min djerfhet. Om det gällt
Mig sjelf, den aldrig vågat gå så långt.
Men när man sig bekymrar för en annan,
Den man tror hotad, -- små betänkligheter,
Ej mer än spindelnät, vår vilja hejda,
Då vi försåtens giller önska bryta!
SÄNDEBUDET.
Den samma kärlek, som är ofta blind,
Ser stundom mer, än verkligheten visar.
Och älskarinnan drömmer om försåt,
Der hennes famn blott hotar med ett sådant.
MATHILDA.
Hvar finns den flicka, hvilken vågar älska
Med sådan kärlek, som ni menar, honom --
En hjelte, mera värd, än hundratusen?
Hon hejdar sig, liksom förfärad för sin egen ifver,
och tillägger lugnare.
Men detta hör ej hitn -- --
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Ah, blåser vinden
Från detta håll? -- Den föra skall till målet!
Högt.
Bevare Gud, att in jag ville tränga
I djupet af Er hemlighet. Personen,
Som Ert deltagande har lyckats vinna,
Är utan tvifvel äfven andras värd,
Liksom Ni sjelf har mitt till fånge gjort.
Jag derför vill förflytta i Ert hjerta
En hemlighet, som lades ned i mitt
Utaf den hand, jag älskat högst i lifvet,
Och som förvarats der, liksom reliken.
Ärfd från ett helgon, gömmes af Papisten.
MATHILDA.
Jag kan ej säga, att jag är blott öra:
Ty hjertat ock har del i hvad Ni säger.
SÄNDEBUDET.
När, återkommen från min första utfärd.
Jag möttes uti hemmet af min moder,
Och hon mig famnat forskande, hon märkte --
Så skarpsynt, som en moders blick blott är --
Att sorger buros med mig, dem jag icke
Uppå mitt sinne kände, då jag bortgick.
Min hemlighet låg snart i hennes famn:
Tre fiender mitt ungdoms-öfverdåd
Tillskyndat mig. För fege, att på svärdet
Sin dolska vrede lyfta öppet, de
Med onda ränker sökte mig förderfva. --
När detta jag förtäljt, min moder skiljdes
Med sorgsen hug från mig. Jag återsåg
Den dagen henne icke mer. Blott böner
Från bleka läppar buro hennes tankar
Till bäste Hjelparn uti all vår nöd.
Och morgonen, som lyfter allt ur stoftet,
Fann henne knäböjd än och tårbesköljd.--
Men ack -- förlåt, att, vilseledd af minnen,
Blott heliga för mig, Ert tålamod
Jag satt för hårdt på prof!
MATHILDA.
Hvem skulle icke
Af dessa minnens helgd bli djupt betagen?
Berättelsen derom min längtan stegrar -- --
SÄNDEBUDET, för sig sjelf.
Det var just meningen.
Högt.
Omsider trädde
Min moder fram; men nu -- hur annorlunda,
Än då hon från mig gick! I hennes öga
En aftonrodnad efter salig andakt
Vek för en gryning, som af modersglädjen
Blef tänd deri. Hvad i sin själ hon letat,
Var funnet. Hennes son nu skulle räddas
Ur allt försåt, som ville snärja honom.
MATHILDA.
Är det väl möjligt! Men på hvilket sätt?
SÄNDEBUDET.
En Engels röst hon trott sig höra -- då
Ett vaknadt barndomsminne kanske blott
Till henne hviskat. Rösten lärde, att
Hon borde söka upp förvaringsrummet,
Der våra fäder fordom hade nedlagt
Allt, hvad för dem det högsta värde haft.
Hon skulle finna der, ej dolda skatter,
Men en klenod -- af henne högre skattad
Än hafvens perlor eller bergens guld.
Blott en atom utaf det funna borde
Upplösas uti den pokal, som högst
Af huset aktades. Se'n drycken pröfvats
Af kärleksfulla läppar först, den skulle
Af samma hand, som tillredt honom, räckas
Åt föremålet för en trofast ömhet,
Men föremål också för ondskans funder.
Och när han deraf druckit, vardt han hård
Mot menskors och Hin Ondes arga konster.
Min moder följde engla-röstens vink:
Beredde drycken, smakade deraf,
Väl vetande, att hennes kärlek dock
Den aldrahögsta var. Så helgad, bägarn
Utaf mig tömdes -- och ifrån den stunden
Jag framgick trygg, som hafsörn går utöfver
De stormupprörda vågor, hvilka krossa
Allt annat, slungadt emot deras klippor.
MATHILDA.
Hur underbart! Men jag har länge vetat,
Att slika medel finnas. Dock -- hvad båtar,
Att veta det och att Ni räddats, då
Jag ej kan skydda den, jag ville hägna!
Sändebudet betänker sig nägra ögenblick.
SÄNDEBUDET.
Er oro rör mig djupt, och fast jag icke
Vet hvem den gäller, jag för Er skull dock
Vill afstå ifrån gåfvan, som min moder
Uti sin dödsstund hängde kring min hals.
Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-porträtt,
och öppnar den.
Se här förvaras denna återstod
Utaf det underbara mediet. -- Hvarför
Skall jag i grafven taga det med mig,
Då något godt jag dermed göra kunde?
Jag sjelf är gammal, äger ingen mer,
Som skulle kärleksfullt bereda drycken,
Om jag den ock behöfde än en gång.
Er hand ett bättre bruk deraf kan göra. --
Det bästa jag att bjuda har, Er skänkes;
Men låt min tår den fukta först och läppen,
Välsignande min moders minne vörda.
Han tager ur medaljongen förgiftet, som är höljdt
i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses.
MATHILDA.
Hur skall jag kunna tacka Eder?
SÄNDEBUDET.
Flicka!
En handling, såsom min, den göres icke
För att ett vanskligt tacke-offer skörda.
Han lefver nog, som skall den en gång löna,
I Sin rättfärdighet, som den förtjenar. -- --
Ej såsom gärd utaf din tacksamhet,
Men blott för att ej gåfvan skall förfela
Behörig verkan, du mig svärja måste,
Att du bevarar denna hemlighet,
Tills du dess verkan pröfvat -- lika troget,
Som jag den sjelf bevarat.
MATHILDA.
Ja, jag svärjer
Vid minnet af min arma moders aska.
SÄNDEBUDET.
Nå väl!
Han öfverlemnar åt henne förgiftet.
MATHILDA.
Gud löne Er, så visst, som jag
Ert ädelmod ej mäktar återgälda!
Hon går. Sändebudet försjunker en stund i mörka tankar.
SÄNDEBUDET.
Det var ett rysligt dåd! Bland alla dessa,
Som tynga på den tomma plats, der fordom
Mitt samvet var beläget, finnes intet
Med det jemnförligt, hvilket nu föröfvats. --
Men den, som ändamålet vill, han bör
Ock vilja medlen. Räddas måste Sverige
Ifrån den ofärd, hvilken hotar det
Uti den Pohlske Sigismunds gestalt.
Af Flemings vilja buren, är han Kung,
Men skugga blott, när Fleming sjelf står lik. --
Du stackars barn, hvars kärlek åstadkommer
Förvandlingen -- du gör ju liksom Fleming,
Som sjelf sig menar rädda fosterlandet,
Då han den afgrund vidgar, dit det sjunker.
Du måste dö -- tillsammans med din gerning.
Att ej förråda den. Du sannolikt
Dör mera lugnt, än sjelf jag dör en gång.
Han skakas våldsamt vid denna tanke.
Du faller, arma flicka, som millioner
I striden fallit, lyftande till seger
De välden, throner, tankar, hvilkas sak
För kämpa-skaran varit fremmande --
Som Pohlens träldoms-ok för Sveas nacke.
SCEN V.
Scenen förändras till Åbo stads torg, hvarest det hvimlar af folk.
Stenbock. Lubomirsky. Folk.
EN KARL.
Jag ser, att något är å färde här.
EN ANNAN.
Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det säga?
DEN FÖRRE.
Ni stal ifrån mig just densamma fråga,
Den jag Er ville ge till skänks. Tro icke
Likväl, att jag en smulgråt är; och pank
Så hastigt göres. Med förenta krafter,
Vi vände oss till denne der. Hans näsa
Är skinande, liksom en fyrbåk. Säkert
Den vädrat opp, hvad vind det blåser nu. --
Vändande sig till den påpekade.
Ni ser så snusförnuftig ut, att Ni kan dela -- --
DEN TREDJE.
Jo visst! För hela verlden har jag snus,
Af egen art och verkan och tillverkning.
Men dermed är ej tid. Ty större frågor
Här skola göras. Kuggas måste en,
På hvilken snus ej biter -- knappast krut.
DEN ANDRE.
Skall någon kuggas? Det ju vore präktigt!
Vi äro med, om det ock gällde fan.
DEN TREDJE.
Väl just ej honom sjelf, men likväl en
Ibland hans bästa bundsförvandter.
DEN ANDRE.
Vår
Nyfikenhet Ni töjt på sträckbänk. Gör
Dess pina dock så kort, som möjligt.
DEN TREDJE.
Föga
Er fyndighet mig tyckes passa till
Ett längdmått för nyfikenheten, då
Ni icke gissat, att det gäller Fleming.
DEN ANDRE.
Claes Fleming! Nej, jag tackar Er ödmjukast.
Bjud åt de andra herrarne. Jag tager
Min Maths ur skolan.
Han drager sig undan.
DEN TREDJE.
Och jag tecknar genast
Uppå din rygg ett harpass, som betyg.
Han slår efter honom med sin påk. En annan grupp nalkas,
uti hvilken Stenbock, förklädd, ifrigt gestikulerar.
STENBOCK.
Det är såsom jag sagt: hans tyranni
Af inga gränsor mera vet. Utur
Sin egen son han just på detta stället
Det unga blodet tappa skall.
EN POHLACK.
Och detta
Med rätta, om det samme pojke är,
Som vår Krasinsky slog -- --
EN ANNAN.
Nå, har man sett
Förr en krabat, så långsint, som den der?
Var då Krasinsky icke värd sin död?
Han, som med satan slutit ett förbund
Och som var värre sjelf, än sjelfva fan.
Är det väl billigt, att den stackars gossen
Skall dräpas som en hund, då han befriat
Vår här från sådant odjur? Nej, jag säger:
Det får ej ske, och blott den värsta mes,
Med händerna i kors, kan det tillåta.
POHLACKEN.
Men blossa då ej upp, som tända blår!
Nog vet du, att din mening min är äfven.
Flera andra hafva emedlertid samlat sig och gifva
sitt bifall tillkänna.
DEN FÖRSTE.
Jag hört af säker hand, att han skall släpa
Hit ännu mer af det utländska packet,
För att med dem ihjälslå allt, hvad öfrigt
Än finns af landets egna barn, dem ej
Han hunnit äta upp. Ja, det berättas
För visso, att blodhundar, stora såsom
Små elefanter, göra tjenst vid skaran
För att uppspåra hvarje lönnligt smyghål
Och sönderrifva allt, som der sig dolt;
Och blifver något öfrigt, slukas det
Alldeles rått af hedniska Baschkirer,
Kalmucker eller annat dylikt otyg.
EN ANNAN.