kämpande, Lubomirsky öfver Claes Flemings lik ifrån scenen. Johan
Fleming och De Vijk instörta. Den förre kastar sig gråtande på knä
vid de döde.
DE VIJK.
Till kamp! Hur rik än tiden är på sorg,
Åt klagan intet ögonblick kan egnas:
Så stor och nära som vår sorg, står faran.
Alla hasta ifrån scenen åt olika häll. Äfven Johan Fleming spritter upp.
JOHAN FLEMING.
Ditt kalla stoft mig säger, store fader,
Att af din son du fordrar mer än klagan.
SCEN XVII.
Scenen förändras till en skogstrakt. Solen år nära sin nedgång.
Catharina Månsdotter. Kern.
Catharina Månsdotter har nyss stigit ned ur en portschäs,
och träder några steg fram, omgifven af personer, hörande
till hennes följe. Kern nalkas med förvridna och halffåniga
anletsdrag, utan att drottningen blifver honom varse.
CATHARINA.
Här är oss godt att vara! De af mödan
Förtröttade sig hvile, liksom dagen.
Hur ljuft här flägtar qvällens svala frid!
KERN.
Med Eder vare frid! Förlåt, att öfver
Min läpp har halkat en så dristig önskan.
Men ej det vore helsosamt, om friden
Alldeles skulle flytta bort från jorden.
CATHARINA.
Har ifrån Er den flytt?
KERN.
Nej, ingalunda.
Jag har visst ej att klaga öfver något,
Och kan knappt minnas, att jag friden känt.
Men fastan, som i trenne da'r och nätter
Jag undergått, ej varit egnad att
En närmare bekantskap dermed knyta.
CATHARINA.
Ack! Ni är en papist? Men lika mycket,
Ni är dock menska främst.
KERN.
Oändligt mindre
Jag anspråk gör uppå den sista titeln,
Än på den första -- fast ej heller den
Tillkommer mig.
CATHARINA.
En like är Ni dock:
Tillåt oss derför, att med Eder dela
Det lilla, som vi kunna bjuda nu,
Ehuru Edert skick utvisar, att
Ni varit mera van att ge, än taga.
KERN.
Ja, ja! Så är det. Om jag icke gifvit
För mycket, så eländig jag ej vore.
Åt en, som hungrade, jag bjöd en gång
Så att blott nöd se'n återstod för mig,
Fast han befriades från sitt elände.
CATHARINA.
Dess större pligten är ju för oss andra,
Att söka vedergälla, hvad Ni gjort.
KERN.
O! tal' om vedergällning ej; då måste
Hos skogens vilda djur på nytt jag söka
En tillflykt. Om de sönderrifva mig,
Sin vedergällningsrätt de dock ej öfva.
CATHARINA.
Jag ville icke såra Er. Förlåt
Om, mot min vilja, jag hos Eder väckt
Ett minne, det Ni önskade förjaga.
KERN.
Hvem är Ni, himlaväsen, som Er nedlät
Att om förlåtelse här bedja en,
Den Gud och menskor ej förlåta kunna.
Jag tycker mig ha' hört Er milda stämma
I bättre dagar fordom. Edert anlet
Än lyser för mitt matta ögas blick
Som sol'n i nedergången der på skogen.
Han träder henne närmare, och igenkännande Drottningen,
sjunker han på knä.
O! Gud är stor. Det är Kung Eriks maka,
Som stilla ville, Kern, din heta hunger.
Ni tog en Engels hämnd. Följ, drottning, mig,
Och Ni skall se, hur menniskorna hämnas.
Kern fattar Catharinas hand och hon låter sig af honom föras.
SCEN XVIII.
En mellan-rideau gär upp.
De förre. Stenbock.
Stenbock synes bunden vid ett träd, blödande ur flera sår.
STENBOCK.
Finns ingen djefvul här, som nådestöten
Kan ge åt en, af hvilken ingen skonats.
EN RÖST.
Det är den vilde Stenbock. Gånge honom
Som han det vill.
Catharinas följeslagare blotta sina värjor, för att genomstinga honom.
CATHARINA.
Nej, af barmhertighet
Är mer än någon han uti behof.
STENBOCK.
Förbannelse! Så djupt den starke Stenbock
Sjönk, att en qvinna kan förhåna honom.
CATHARINA.
Herr Olof, vi ju vilja Er blott rädda.
Hon nalkas Stenbock och söker lossa på hans band samt torkar
ångestsvetten från hans panna. Han befrias genom Catharinas
omgifning och igenkänner henne.
STENBOCK.
Hvad! Ni är Konung Eriks maka och
Ni känner Stenbock -- och vill rädda honom.
CATHARINA.
Emedan jag Er känner, vet jag äfven
Att jag Er rädda bör. -- Hvem gör det annars?
STENBOCK.
Är det ej Eder pligt, att mig fördöma!
CATHARINA.
Der Gud har dömt, ej menniskorna döme!
STENBOCK.
Är Guds barmhertighet för mig då stängd?
CATHARINA.
Fly till Hans Son! Hos Honom finnes frelsning.
STENBOCK, knäböjande.
Blif Du mitt helgon och bed för min själ.
Om ej Din bön försonings-porten spränger,
Sluts den igen för mig -- -- för evigt, evigt.
SLUT.