_Verner von Heidenstam_ (född 1859), vilken i ungdomen företog
vidsträckta resor i södern och österlandet. Först ämnade han utbilda sig
till målare men slog snart dessa tankar ur hågen och utgav kort efter
sin återkomst till fosterlandet sin första samling dikter, _Vallfart och
vandringsår_, som väckte ett utomordentligt uppseende och inledde det
nya skedet i den svenska litteraturens historia. En yster livsglädje och
en naiv dyrkan av skönheten äro det utmärkande för dessa dikter. Motiven
har han till stor del hämtat från det gamla österlandet, vilket han
också praktfullt tecknar i turistromanen _Endymion_ och i det stora
eposet _Hans Alienus_, en fantastisk berättelse om en pilgrimsfärd genom
olika tider och länder för att finna skönheten i dess högsta tillvaro.
Hans andra samling _Dikter_ innehåller flera vackra sånger om och till
hembygden (_Tiveden_, _Hemmet_ m. fl.). Heidenstams lyriska alstring
under de senaste tjugu åren innefattas i en samling _Nya dikter_, vars
inledningssång är den stora, om Tegnérs Svea påminnande diktcykeln _Ett_
_folk_. Till denna cykel har tonsättaren Vilhelm Stenhammar satt en
melodi, vilken värdigt sluter sig till orden, och som gjort isynnerhet
den ståtliga inledningssången _Sverge_ allmänt bekant och sjungen i vida
kretsar.
För sin senare diktning har Heidenstam emellertid företrädesvis valt
prosaformen och hämtat motiven ur fäderneslandets historia. Så äro kung
Karl och hans gossar blå hjältar i de båda berättelsesamlingarna
_Karolinerna_, och i _Heliga Birgittas pilgrimsfärd_ har han givit en
levande bild av vår medeltidshistorias märkligaste religiösa
personlighet. Denna boks naturskildringar från Vättern och österlandet
stå ej efter dem i hans tidigare romaner. Efter ett par samlingar smärre
noveller (_Sankt Göran och draken_, _Skogen susar_) följde Heidenstams
hittills mest omfattande värk, den stora romancykeln _Folkungaträdet_,
av vilken ännu endast föreligga två delar, nämligen _Folke Filbyter_, en
storslagen skildring från vår historias gryningstid, då hedendom och
kristendom brötos mot varandra, och _Bjälboarvet_, berättelsen om
bjälbojarlens söner och det svenska folket under deras tidevarv. För
Sverges barn har han skrivit läseboken _Svenskarna och deras hövdingar_.
Dessutom har Heidenstam utgivit _reseskildringar_, och sin uppfattning i
litterära, konsthistoriska och andra frågor har han framlagt i en mängd
smärre skrifter (_Renässans_, _Tankar och teckningar_ m. fl.), som han
vid olika tillfällen offentliggjort.
Heidenstams prosa utmärkes av stor klangfullhet, manlighet och knapphet
i ordvalet. Satserna äro vanligen korta men målande. Gärna använder han
gamla märgfulla, hittills halvt glömda ord. Som lyriker når han om
möjligt ännu högre. Hans vers är bildrik och taktfast. Den regelbundna
strofen använder han jämförelsevis sällan utan vanligen en fortlöpande
jambisk vers med långa rader. Den har inte samma musikaliska tycke som
Frödings och är därför mera sällan sångbar. Hos flera av våra yngre
diktare märkes en tydlig påvärkan från Heidenstam.
År 1913 invaldes Heidenstam i Svenska akademien, och 1916 erhöll han
nobelpriset i litteratur.
* * * * *
[Illustration: Oskar Levertin.]
_Oskar Levertin_ (född 1862, professor vid Stockholms högskola, död
1906) började sin författarvärksamhet med några i realistisk riktning
skrivna berättelser (_Småmynt_, _Konflikter_) men övergick sedan till
Heidenstams ståndpunkt och stod vid hans sida i kampen för den nya
riktningen i litteraturen. Övergången betecknas av den vemodsfyllda
själsskildringen _Livets fiender_, berättelsen om en sliten, dödsjäktad
drömmares kamp och undergång. I såväl denna som flera andra av Levertins
böcker förekomma även vackra stämningsbilder från Stockholm. Samtidigt
med Livets fiender utkom hans första samling dikter, _Legender och
visor_, som innehåller sånger, vilka räknas till det yppersta som
hittills formats på svenskt tungomål (_En gammal nyårsvisa_, _Monika_,
_Florez och Blanzeflor_ m. fl.), och hans följande diktböcker (_Nya
dikter_, _Dikter_, _Kung Salomo och Morolf_) bära ytterligare
vittnesbörd om den rangplats han intar bland svenska »diktare och
drömmare». Som novellist fortsatte han med en samling _Rokokonoveller_,
vilka blivit särskilt berömda för sin trogna tidsfärg, och berättelsen
_Magistrarna i Österås_, en skildring från en liten mälarstad.
Levertin var en vemodsfull lyriker, som gärna valde bibliska eller
medeltida ämnen för sin diktning. Med förkärlek besjöng han
människosjälens aldrig tillfredsställda längtan efter det oändliga,
kärlekens slitningar, visdomens fåfänglighet och dödens visshet. Hans
vers är klangfull med regelbunden rytm och innehållsrika, välljudande
rimord.
Levertin utövade även en betydande värksamhet som litteraturhistoriker
och var sin tids mest inflytelserike kritiker. Själv utgav han flera
briljanta essaysamlingar (_Diktare och drömmare_, _Svenska gestalter_ m.
fl.), och efter hans död har i hans _Samlade skrifter_, vilka utkommit i
tjugufyra band, intagits allt det värdefulla han som granskare och
kritiker offentliggjort i tidningspressen.
Som litteraturhistoriker var Levertin vårt lands främste kännare av det
gustavianska tidevarvet och som vitter essayist tvivelsutan den ypperste
vi ägt efter Atterbom.
* * * * *
[Illustration: Tor Hedberg.]
_Tor Hedberg_ (född 1862) skrev i sin ungdom realistiska berättelser
(_Johannes Karr_, _Skisser och berättelser_, _På Torpa gård_ m. fl.) med
dyster värklighetsskildring men har i sina senare arbeten visat påvärkan
från de modärna strömningarna i litteraturen. Hälst synes han teckna
dunkla, svårtydda karaktärer. Så har han i berättelsen _Judas_ (som han
sedan dramatiserat) sökt förklara, varför Judas Iskariot förrådde
Kristus. Hedberg, vilken även utgivit några samlingar _Dikter_, har
emellertid vunnit sin största berömmelse som författare för teatern och
är näst Strindberg vårt lands förnämste dramatiker. Av hans sceniska
värk må nämnas det kvicka lustspelet _Guld och gröna skogar_, vari han
ger bilder från affärsvärlden, samt tragedierna _Johan Ulfstjerna_, ett
politiskt sorgespel med ämnet hämtat från de senare årens frihetskamp i
Finland, det dystra dramat _Mikael_ samt herrgårdskomedien _På Borga
gård_. Hedberg har även värkat som konst- och litteraturkritiker.
* * * * *
[Illustration: Selma Lagerlöf.]
_Selma Lagerlöf_ (född 1858 på Mårbacka i Värmland) blev redan genom
sitt förstlingsarbete, _Gösta Berlings saga_, en över hela vårt land
känd personlighet, och hennes följande böcker ha fört hennes namn långt
utanför fäderneslandets gränser. Gösta Berlings saga innehåller en rad
fantasifyllda berättelser från det gamla Värmland, skildrande livet på
en bruksegendom under 1820-talet. Händelserna äro förlagda till de
vackra stränderna av »Lövens långa sjö» (Fryken). Sedermera har Selma
Lagerlöf utgivit berättelsesamlingen _Osynliga länkar_ och den stora
romanen _Antikrists mirakler_, i vilken hon skildrar sicilianskt
folkliv, samt den lilla fina berättelsen _En herrgårdssägen_. Sin
största berömmelse har hon likväl vunnit genom dubbelromanen
_Jerusalem_, vari hon förtäljer bondesläkten Ingmarssons öden hemma i
fädernebygden och i österlandet. Förra delen, _I Dalarna_, betecknar
höjdpunkten av Selma Lagerlöfs författarskap; senare delen, _I det
heliga landet_, är i det hela svagare. _Jerusalem_ offentliggjordes
efter en av författarinnan företagen resa till Palestina, och en frukt
av denna färd är även en samling vackra _Kristuslegender_. Läseboken
_Nils Holgerssons underbara resa genom Sverge_ innehåller en i sagans
form given skildring av vårt lands natur och folk, och med detta arbete
har Selma Lagerlöf givit Sverges barn en läsebok, vars like något annat
lands litteratur näppeligen har att uppvisa. Av Selma Lagerlöfs övriga
berättelser från senare år anknyter sig romanen _Liljecronas hem_ till
förstlingsarbetet Gösta Berlings saga och skildrar liksom detta svenskt
herrgårds- och prästgårdsliv vid förra seklets början. Hennes sista
stora värk, _Kejsarn av Portugallien_, är en bok om faderskärleken med
ämne från allmogens liv och tillhör det bästa författarinnan
åstadkommit. Till hennes senare alstring höra också _En saga om en
saga_, _Körkarlen_, _Troll och människor_.
Selma Lagerlöf äger en utomordentlig berättarförmåga, och språket i
hennes böcker är ett slags sagostil, påminnande om Almquists, den norske
skalden Björnsons och den danske sagoberättaren Hans Kristian Andersens.
Utan tvivel är Selma Lagerlöf den svenska författare, som erövrat den
största läsekretsen. De flesta av hennes skrifter ha nämligen blivit
översatta till så gott som alla europeiska språk. År 1909 tilldelades
hon nobelpriset i litteratur, den första svensk som erhållit detta. År
1914 invaldes hon i Svenska akademien, där före henne ingen kvinna varit
ledamot.
* * * * *
[Illustration: Gustav Fröding.]
_Gustav Fröding_ föddes på Alsters bruk i närheten av Karlstad 1860, och
var således även han ett värmlandsbarn. Sina första dikter
offentliggjorde han i Karlstadstidningen, i vilken han under några år
var medarbetare. Samtidigt med Gösta Berlings saga utkom Frödings första
diktsamling, _Gitarr och dragharmonika_, innehållande dels vemodiga,
dels humoristiska och uppsluppet glada »låtar», vilka genast förskaffade
honom en beundrande läsekrets. Det vemodsfulla draget i Frödings
karaktär framträdde ännu mera i de följande samlingarna, _Nya dikter_
samt _Stänk och flikar_, med vilken sistnämnda hans konstnärskap nådde
sin höjdpunkt. Ett par små häften _Räggler och paschaser_ innehålla
blandad vers och prosa, mest på värmländskt bygdemål. En svår sjukdom
bröt i slutet av 1890-talet Frödings kraft, och förutom ett par smärre
dikthäften (_Nytt och gammalt_, _Gralstänk_) utgav han efter denna tid
ej några nya arbeten förrän kort före sin död, då han överraskade
samtiden med en _Efterskörd_, som dock till största delen innehåller
dikter och smärre prosastycken från tidigare år. Efter hans död ha
utkommit två band _Efterlämnade skrifter_, vilka så gott som allesammans
förskriva sig från hans yngre dagar, under det att dikterna i den
ävenledes efter hans död utgivna samlingen _Rekonvalescentia_ samtliga
äro tillkomna under skaldens senare levnadsår.
Det som i början mest slog an hos Fröding, var den humoristiska tonen i
de värmländska folklivsbilderna och skildringarna ur småstadslivet. Han
ansågs först vara företrädesvis livsglädjens sångare, ty de vemodsfyllda
dikterna i Gitarr och dragharmonika blevo en tid jämförelsevis mindre
beaktade.
I herraväldet över den bundna formen är Fröding den främste i hela vår
litteratur. Hans rytm är den mest mångsidiga någon svensk författare
ägt. Med många nya ord och versformer har han riktat vårt modersmål.
Ordföljden i hans dikter närmar sig ofta vardagsprosans. Av äldre
diktare är det endast F. A. Dahlgren, som äger ett med Fröding besläktat
kynne.
Flera av Frödings dikter ha blivit tonsatta och sjungas allmänt (»_Jag
ville, jag vore_», _Ingalill_, _Vallarelåt_, »_E fin vise_», _Tre
trallande jäntor_ m. fl.).
Att Fröding var en hela folkets diktare i högre grad än någon annan
svensk lyriker, därom vittnar den framgång hans _Samlade skrifter_
vunnit, i det de blivit spridda till snart sagt varje svenskt hem. Sörjd
av hela vårt folk avled Fröding den 8 februari 1911.
* * * * *
[Illustration: Per Hallström.]
_Per Hallström_ (född 1866) framträdde först med ett häfte dikter,
_Lyrik och fantasier_, som längre fram följdes av ännu en samling,
_Skogslandet_, i vilken han behandlar norrländska folksägner och
norrländskt folkliv. Som dramatiker har han vunnit uppmärksamhet genom
bl. a. sagodramat _Greven av Antwerpen_ och lustspelen _En veneziansk
komedi_ samt _Erotikon_. Det sistnämnda är en tendensdikt, riktad mot en
del av den modärna litteraturen.
Hallström har dock vunnit sin egentliga berömmelse som berättare. I den
kortare novellen har han funnit sitt rätta uttrycksmedel, och några av
hans berättelser (_I blå skogen_, _Den stumma_ m. fl.) tillhöra den
svenska novellistikens yppersta alster. Redan de första samlingarna,
_Vilsna fåglar_, _Purpur_ och _Briljantsmycket_, visade hans överlägsna
berättarförmåga. I _Thanatos_ och _De fyra elementerna_ har han med stor
och allvarlig konst tecknat lidandet, döden och skuldkänslan, och högre
än i dessa böcker har hans författarskap aldrig nått. Bland hans större
berättelser må nämnas den vemodiga kärlekshistorien _En gammal historia_
med motiv från en svensk småstad på 1820-talet och norrlandsromanen
_Döda fallet_, en skildring av händelserna vid Ragundasjöns utgrävning i
slutet av adertonde seklet. Under senare år har hans vittra alstring
varit mera sparsam (_Nya noveller_). Hans senaste värk utgöres av en
samling litterära essayer (_Levande dikt_) och en levnadsteckning över
Talis Qvalis.
Hallström väljer sina ämnen från både forntid och nutid, från skilda
länder och folk. Oftast äga hans värk ett vemodigt innehåll; lidandet
och döden har han tecknat som kanske ingen annan i vår litteratur.
Samhällets urspårade, de vanlottade och värnlösa skildrar han med varm
känsla och djup förståelse.
* * * * *
[Illustration: Erik Axel Karlfeldt.]
_Erik Axel Karlfeldt_ (född 1864, Svenska akademiens ständige
sekreterare) har i flera samlingar dikter (_Vildmarks- och
kärleksvisor_, _Fridolins poesi_, _Flora och Pomona_ samt _Några
dikter_) besjungit Dalarnas natur och folkliv. Karlfeldt har trots
väsentliga olikheter åtskilliga beröringspunkter med Fröding. Liksom
denne är han humorist och stämningsdiktare samt hämtar ofta motiven från
allmogelivet. Den av Karlfeldt skapade figuren Fridolin är en studerad
karl av bondestam, som efter att ha prövat stadslivet återvänt till
fädernas värv, och hos honom återfinnes det väsentliga i dalkarlslynnet.
Karlfeldt besjunger gärna naturen, kärleken och livsglädjen. Hans rytmer
äro ytterst klang- och taktfulla samt rika på rim, men han är ej så
nydanande som Fröding. Han har ett omfattande och egenartat ordförråd,
delvis hämtat ur hembygdens folkspråk, bondepraktikan, en gammal
bibelöversättning och äldre svensk diktning. Många av Karlfeldts sånger
ha blivit tonsatta, såsom de ofta sjungna _Dalmarschen_ (»_Marschen går
till Tuna_»), _En spelmansvisa_ m. fl.
* * * * *
[Illustration: Karl-Erik Forsslund.]
_Karl-Erik Forsslund_ (född 1872) är landsbygds- och dalaskald liksom
Karlfeldt men dock honom mycket olik. Med stor bildrikedom och varm
känsla har han skildrat sin hembygds, bärgslagens, natur i dess olika
stämningar. Flera av hans böcker (_Storgården_, _Göran Delling_, _Hemma
igen_ m. fl.) innehålla skarpa anfall på stadslivet under framhållande
av livet på landet såsom det enda sunda. I berättelsesamlingarna _Djur_,
_Skogssagor och djurskisser_ samt _Vingar_ visar Forsslund sig vara en
skarp iakttagare av djurens liv i skog och mark, vilket han tecknat
målande och stämningsfullt. Som social diktare framträdde han i
_Arbetare_, en lyrisk skildring av olika yrken, vilken efterföljts av
flera andra diktsamlingar (_Till fjälls_, _Daldikter_ och
_vandringsvisor_ m. fl.). Forsslunds äldre dikter äro inflätade mellan
prosaskildringarna i de tre böckerna _Jungfru-Jan_, _Storgården_ och
_Storgårdsblomster_.
Genom sina skrifter _Hembygdsvård_ och _Fridlysta vildmarker_ har
Forsslund kraftigt främjat den rörelse, som under senare år uppstått för
att tillvarataga och bevara de rester vilka ännu finnas kvar av gamla
allmogebyggnader och andra kulturföremål, samt för att från
vandalisering rädda vårt lands naturskönaste trakter.
* * * * *
[Illustration: Pelle Molin.]
_Pelle Molin_ (född 1864) har i sina efterlämnade skrifter, _Ådalens
poesi_, givit ypperliga skildringar av Norrlands natur och folkliv. Av
hans berättelser må nämnas den vackra _Historien om Gunnel_, den målande
_En ringdans medan mor väntar_ och den humoristiska _Senjens storbjörn_.
Molins berättelser utmärkas av en utomordentlig poetisk finhet, förenad
med en skarp realism i skildringen av allmogelivet och djurvärlden.
Naturen målar han trolskt och stämningsfullt i en stil, som stundom
påminner om Selma Lagerlöfs och Björnsons men likväl är självständig.
De sista åren av sitt av fattigdom och försakelse fyllda liv framlevde
han i nordliga Norges kusttrakter, där han avled i Bodö 1896.
Med Pelle Molin som förebild har sedan en mängd norrlandsskildrare
framträtt, men ingen av dem har ens tillnärmelsevis ägt hans förmåga att
teckna ödemarksbygdens säregna natur och liv.
* * * * *
[Illustration: Sofie Elkan.]
_Sofie Elkan_ (född 1853) har med mycken framgång ägnat sig åt historisk
romandiktning och i några större tidsskildringar från slutet av 1700-
och början av 1800-talet med trogen tidsfärg tecknat flera av det
adertonde seklets mera bemärkta personer. Så har hon i romanen _John
Hall_ givit en förträfflig skildring av en mycket bekant miljonär,
vilken slutade sitt liv som tiggare, och den med stort bifall mottagna
boken _Konungen_, ett mellanting av historia och roman, innehåller en
sympatisk, vemodsfylld och gripande teckning av Gustav IV Adolfs
olycksöde. I sitt senaste värk, _Anckarström_, söker Sofie Elkan
förklara, varför den bekante konungamördaren kom att begå sin hemska
gärning.
* * * * *
[Illustration: Gustav Janson.]
_Gustav Janson_ (född 1866, död 1913) utgav i ungdomen kustromanen _En
uppkomling_, i vilken han skildrar en frireligiös predikants bravader i
ett litet skärgårdssamhälle. Mera bemärkt blev han dock först genom
robinsonaden[44] _Paradiset_, som längre fram följdes av en
fortsättning, _De första människorna_. Stort beröm förvärvade han genom
_Abrahams offer_, en roman om boerkriget, i vilken den modärna
krigföringens fasor och ohyggligheter skildras med en realism som värkar
upprörande. Därefter utgav han förutom smärre berättelser den historiska
äventyrsromanen _Nils Dobblare_, som har händelserna förlagda till
1500-talets östersjöprovinser, och äktenskapshistorien _Det gamla huset_
med skildringar från Stockholm på 1870-talet. En del av samtidens
missförhållanden behandlar han i den mörka nutidsberättelsen _Förlorade
söner_, och skärgårdsfolkets mödosamma liv tecknar han i de präktiga
böckerna _Ön_ och _Hårda tag_. I den till Attilas dagar förlagda
historiska berättelsen _Faran_ har Janson återvänt till
krigsskildringen, under det arbetarromanen _I mörkret_ behandlar
nutidsförhållanden och skildrar en gruvolyckas fasor med en styrka som
erinrar om Zola. Äventyrsromanen _Affären Costa Negra_ är en fantastisk
och spännande berättelse med händelserna förlagda till Centralamerika.
Berättelsesamlingen _Lögnerna_ är en ny teckning från kriget och står
som sådan i jämnhöjd med Abrahams offer. Till Jansons bästa värk hör
också den efter författarens död utkomna novellsamlingen _Segrare_, en
samling berättelser från skilda tidevarv.
Janson skildrar gärna upprörda tider och förhållanden, och hans livliga
framställningssätt samt val av aktuella[45] och spännande ämnen ha gjort
honom till en av de mest lästa av våra dagars svenska författare.
[Fotnot 44: Robinsonad = berättelse om skeppsbrutnas öden;
äventyrsberättelse.]
* * * * *
[Illustration: Hjalmar Söderberg.]
_Hjalmar Söderberg_ (född 1869) har i en rad noveller (_Historietter_,
_Främlingarna_, _Det mörknar över vägen_ m. fl.), romaner och skådespel
(_Gertrud_) visat sig vara en överlägsen skildrare av nutida
stockholmsliv. Högst av hans värk står den av en stark vemodsstämning
präglade romanen _Martin Bircks ungdom_, i vilken han med utsökt konst
skildrar en ung mans bittra erfarenheter av livet, hans svårighet att
finna sig till rätta i den modärna tiden. Alla Hjalmar Söderbergs böcker
bära prägel av sin författares stora skepsis,[46] hans tvivel på, att
det som händer och sker här i världen egentligen har något att betyda.
Som konstnär erinrar Hjalmar Söderberg närmast om den franske
författaren _Anatole France_, vilkens romaner han tolkat på svenska. I
stilistiskt[47] hänseende hör Söderbergs prosa till den renaste och mest
välklingande i hela vår vitterhet, och med skäl har det blivit sagt om
honom, att han aldrig lämnar från sig något halvfärdigt värk.
* * * * *
[Illustration: Bo Bergman.]
_Bo Bergman_ (född 1869) har offentliggjort några samlingar lyriska
dikter (_Marionetterna_, _En människa_, _Elden_) och noveller
(_Drömmen_, _Skeppet_). Företrädesvis hämtar han sina ämnen från livet i
storstaden och tecknar helst dess gråstämning. Bo Bergman är tvivelsutan
den svenska litteraturens störste pessimist.[48] Framgångsrikt skildrar
han livets köld och tomhet, men i ljusare stämning har han även sjungit
betagande vackra sånger om kärleken, hemmet och barnet.
[Fotnot 45: Aktuell = sådant som har intresse för dagen.]
[Fotnot 46: Skepsis = tvivel.]
[Fotnot 47: Stilistisk = som har avseende på skrivsättet; som tillhör
ett gott skrivsätt.]
I novellerna äro motiven ofta hämtade från de förolyckades och eländas
värld. En stark ensamhetskänsla förnimmes i de flesta. I den senare
berättelsesamlingen tima en del av händelserna ute i obygden.
I likhet med den honom i litterärt hänseende närstående Hjalmar
Söderberg utsläpper Bo Bergman aldrig något underlägset eller
halvfärdigt arbete. Det mesta av hans lyrik och flera av hans noveller
intaga därför en rangplats i vår litteratur. Hans prosa tillhör den mest
kräsna och ordknappa i vår vitterhet. Som lyriker når han om möjligt
ännu högre. Bo Bergmans vers är alltid ledig och lättflytande samt
vanligen regelbunden och rimmad. Granna ord brukar han icke men väl
utsökt vackra naturbilder och bilder från herdedikten och antiken.
Inflytande från Snoilsky och Heidenstam torde kunna spåras hos Bergman,
men mest erinrar han om den tyske skalden _Henrik Heine_.
* * * * *
[Illustration: Henning Berger.]