_Gustav af Geijerstam_ (född 1858, död 1909) en av de främsta platserna.
Han började sin författarbana med några allvarliga berättelser ur det
dagliga livet (novellsamlingarna _Gråkallt_ och _Fattigt folk_,
uppsalaberättelsen _Erik Grane_, romanen _Pastor Hallin_ och
allmogeskildringarna _Kronofogdens berättelser_). Efter dessa följde
flera skådespel, såsom komedien _Aldrig i livet_ och bondepjäserna _Per
Olsson och hans käring_ samt _Lars Anders och Jan Anders_.
Vid mitten av 1890-talet inträdde en viss förändring i Geijerstams
författarskap. Han blev från denna tid alltmer en hemmets och
familjelivets diktare, och i sina följande värk söker han förklara de
intimaste dragen i människosjälens liv. Denna nya riktning inleddes av
romanen _Medusas huvud_, vilken följdes av novellsamlingen _Kampen om
kärlek_, den dystra brottmålshistorien _Vilse i livet_, ett av
Geijerstams bästa värk, skärgårdsberättelsen _Det yttersta skäret_ samt
äktenskapsskildringarna _Äktenskapets komedi_, _Lyckliga människor_ och
_Boken om lillebror_, vilken sistnämnda gjorde sin författare ryktbar
och mottogs med ett bifall, som sällan kommit ett svenskt litterärt värk
till del. I såväl denna bok som flera andra, särskilt i den käcka _Mina
pojkar_, framstår Geijerstam som en ojämförlig tecknare av barnens liv.
Bland hans övriga böcker må nämnas äktenskapshistorien _Kvinnomakt_, den
präktiga men hemska värklighetsskildringen _Nils Tuvesson och hans
moder_, _Själarnas kamp_, i vilken han ger bilder från den nutida
affärsvärlden, och _Farliga makter_, skildringar med det samtida
politiska livet som bakgrund. I sina »romaner från gamla dagar» (_Karin
Brandts dröm_, _Bröderna Mörk_, _Den gamla herrgårdsallén_) har han
tecknat svenskt herrgårdsliv vid förra århundradets mitt.
Den medkänsla för människans fröjder och sorger, som ger sig till känna
i de flesta av Geijerstams skrifter, och hans i allmänhet klara och
lättfattliga framställningssätt, ha gjort honom till en icke blott i
Sverge utan även i utlandet gärna läst författare.
* * * * *
[Illustration: Karl August Tavaststjerna.]
_Karl August Tavaststjerna_ (född i Finland 1860, död 1898) gjorde sig
först uppmärksammad genom en samling lyriska dikter (_För morgonbris_).
I såväl dessa som flera följande prosaarbeten (_Marin och genre_ m. fl.)
tecknar han med förkärlek havet, med vilket hans eget oroliga och
trotsiga sinne företedde en viss likhet. Efter några år följde den av en
vemodig stämning präglade berättelsen _Barndomsvänner_, varmed realismen
gjorde sitt intåg i Finland, skådespelet _Affärer_, samt romanerna
_Hårda tider_, med ämne från nödåret 1867, _Kvinnoregemente_ och _En
patriot utan fosterland_. Sin egen barndoms historia förtäljer han i
boken _Lille Karl_. Främst i formellt hänseende stå hans arbeten från
senare år. Bland dem märkes den stora epopén[39] _Laureatus_, i vilken
han skildrar ett diktaröde. Ett tungt svårmod framlyser i flera av hans
skrifter.
Tavaststjerna var en lyriker med realistisk läggning och räknas som den
främste av det yngre Finlands diktare. Näringsbekymmer och andra olyckor
förbittrade hans liv, som han mestadels tillbragte på resor. Under sina
sista år fann han en knapp bärgning i pressens tjänst.
* * * * *
[Illustration: Ola Hansson.]
_Ola Hansson_ (född 1860) började som realist men har sedan anslagit
andra toner. I flera samlingar stämningsfulla dikter har hån strävat
efter att »säga det osägbara, att återge det djupaste och innerligaste i
känslolivet», under det att han i andra skildrat det skånska landskapets
natur (diktsamlingen _Notturno_[40], prosaskisserna _Sensitiva
amorosa_). I några realistiska noveller (_Fru Ester Bruce_, _Före
giftermålet_, _En uppfostrare_) äro även motiven hämtade från Skåne.
Tidigt begav sig Ola Hansson till utlandet och har sedan mestadels
vistats i Tyskland, där han på tyska offentliggjort en mängd arbeten
av skilda slag. Mest bemärkt har han blivit som litterär
essayförfattare.[41] De flesta av dessa alster har han sedan även
utgivit i hemlandet. Ganska mycken uppmärksamhet väckte de egenartade
små prosaskisserna _Ung Ofegs visor_, och i ännu högre grad blev detta
fallet med den självbiografiska romanen _Resan hem_, vari han häftigt
angriper de litterära förhållandena i Sverge. Efter en i början av
1900-talet genomgången inre kris utgav han diktsamlingen _Det förlovade
landet_, i vilken den känslige stämningsdiktaren även visar sig vara en
uddig satiriker. Denna samling följdes snart av _Nya visor_ och _På
hemmets altare_, i vilka hans gamla diktaråder väller stark och
stämningsmättad som förr.
[Fotnot 39: Epopé = hjältedikt; jämför epos.]
Ola Hansson är den mest ingående själsskildraren bland svenska lyriker.
I anslutning till innehållet är hans vers mjuk, smidig och melodisk.
Formen är konstfull men sällan regelbunden; takten och raderna växla.
Bland svenska författare är Ola Hansson den förste som i större
utsträckning använt den fria, orimmade versen. Även som prosaist är han
berömd. Ofta är hans språk dock ganska mycket bemängt med danska ord och
uttryck. -- Den skånska riktning som vid 1900-talets början gjorde sig
bemärkt i vår vitterhet, har i Ola Hansson sin lärofader och
föregångsman.
[Fotnot 40: Notturno = nattstycke, nattlig kyrksång, musikstycke av
drömmande karaktär.]
[Fotnot 41: Essay (eller essä) = uppsats över någon fråga, som står på
dagordningen.]
* * * * *
[Illustration: Axel Lundegård.]
_Axel Lundegård_ (född 1861), en av realismens ivrigaste förkämpar,
debuterade med en samling noveller, _I gryningen_, vari han skildrade en
del förhållanden i studentlivet. Som förut nämnts, samarbetade han en
tid med Ernst Ahlgren, vilkens liv han tecknade i den omtalade
biografien _Victoria Benedictsson_. Hennes livshistoria ligger också
till grund för Lundegårds roman _Elsa Finne_, vilken väckte ett stort
uppseende. Av hans övriga förträffliga teckningar ur nutidslivet må
särskilt nämnas romanerna _Titania_, _Prometeus_, _Asra_, _Känslans
rätt_.
Lundegårds historiska intresse har emellertid alltmer dragit hans håg åt
historisk-romantisk diktning. I den stora romancykeln _Struensee_ har
han tecknat den från Danmarks historia bekante äventyraren och
statsmannen med samma namn. Från kalmarunionens dagar har han hämtat
motiven till de pittoreska[42] medeltidskrönikorna _Drottning
Margareta_, _Drottning Filippa_ och _Drottning Cilla_.
* * * * *
[Illustration: Karl Alfred Melin.]
_Karl Alfred Melin_ (född 1849) står i litterärt hänseende närmast
Namnlösa sällskapets skalder. Han är en fin lyriker, som gärna besjunger
ämnen ur sagan, historien och naturen. Melin debuterade med diktcykeln
_Humleplockningen_, i vilken han låter flera personer, vilka äro
sysselsatta med att plocka humle, under arbetet förtälja var sin
berättelse eller föredraga en visa. I diktcykeln förekommer den bekanta
sången _Signes visa_. Denna och flera andra av hans dikter ha blivit
tonsatta. Högst har Melins diktning likväl nått i de av en frisk humor
präglade _Skärgårdsbilder_, vilka ingå i hans båda samlingar _Dikter_,
men som även utkommit i en särskild volym. I dessa ger han präktiga
teckningar ur kustbefolkningens liv. För övrigt har Melin gjort sig känd
som dramatiker (sagospelet _Snövit_, Versdramen _Vid Breitenfeld_), och
som en lycklig författare för ungdomen framstår han i äventyrsböckerna
_De svarta vikingarnas saga_ och _Tjuvbandet i Dägerö skärgård_.
[Fotnot 42: Pittoresk = målerisk, romantisk.]
* * * * *
[Illustration: Ernst Josephson.]
_Ernst Josephson_ (född 1851, död 1906) har som målare gjort sig ett
berömt namn i vår konsthistoria, men han var även en betydande lyriker,
som i ett par samlingar dikter (_Svarta rosor_ och _Gula rosor_, sedan
utgivna i en volym under titeln _Svarta rosor och gula_), med
färgrikedom, naivitet och ett varmt hjärta besjöng skilda ämnen.
Särskilt äro hans bilder från södern och ett par grupper barnvisor, av
vilka han i den ena förtäljer sina egna barndomsminnen, utmärkande för
Josephsons diktning. Stundom hämtade han motiven från naturen, men
vanligen är det människan, som är föremål för hans ibland muntert
klingande men oftare sorgsna och svårmodiga sång. En obotlig sjukdom
bröt i slutet av 1880-talet hans kraft och stäckte hans konstnärsbana.
* * * * *
Bland övriga författare, som debuterade under 1880-talet, märkas
lyrikern Daniel Fallström (född 1858), vilken i flera diktsamlingar (_I
gyllenrött_, _Vita syrener_ m. fl.) besjungit naturen (företrädesvis
Stockholms och skärgårdens), livsglädjen och kärleken; Alfhild Agrell
(född 1849), som utgivit av Ibsen påvärkade dramer (_Räddad_, _Dömd_)
och humoristiska berättelser från Norrland (_Hemma i Jockmock_,
_Nordanfrån_); Mathilda Roos (född 1853, död 1908), vilkens i början
realistiska diktning under senare år blev alltmera religiöst färgad
(berättelserna _Höststormar_, _Helgsmåls-klockan_, _Vit ljung_ m.
fl.); Hilma Angered-Strandberg (född 1855), som berättat om
svensk-amerikanernas liv i den nya världen (_Den nya världen_) och här
hemma (_Hemma_); Georg Nordensvan (född 1855), en av vår tids främsta
konsthistoriker (_Svensk konst och svenska konstnärer_, _Konsthistoria_
m. fl.), som även i skönlitterära värk (_Figge_) skildrat konstnärernas
liv, samt finländaren Jakob Ahrenberg (född 1847, död 1914), vilken
utgivit präktiga bilder från östra Finland, bland dem den förträffliga
boken _Hihuliter_, som skildrar religiösa rörelser på finska
landsbygden, samt novellerna _Från Karelen_ och _Familjen på
Haapakoski_, i vilken han visar, hur fosterlandskänslan förslappas hos
finländare i rysk tjänst.
Nyidealismen
(tiden efter 1890).
Vid 1890-talets början framträdde flera skriftställare, som hyllade bl.
a. den åsikten, att realisterna alltför troget skildrade värkligheten,
framför allt vardagslivets skuggsidor, och därigenom värkade hämmande på
livsglädjen. De nya åsikternas förkunnare ansågo, att i dikten borde
fantasien och känslan komma till större rätt, och i denna nya, mera
_idealistiska_[43] riktning utvecklades litteraturen under det förra
århundradets sista decennium. Flera av de vid sekelskiftet framträdande
författarna äro dock direkta arvtagare icke blott av dessa nya idéer
utan även av realismen, och ofta märker man i den yngsta
diktargenerationens skrifter, huru de båda strömningarna realism och
idealism mötas.
[Fotnot 43: Idealism = förskönande av värkligheten.]
Såväl den bundna som den obundna formen är mycket omhuldad, och av
prosakonst sättes i allmänhet den korta novellen främst. Först under de
allra sista åren ha de stora samhälls- och livsskildringarna åter börjat
se dagen.
Tekniken och språkbehandlingen ha utvecklats i samma grad som poesien,
och i allmänhet kan sägas, att författarna ha ägnat stor uppmärksamhet
åt den yttre formen.
* * * * *
[Illustration: Verner von Heidenstam.]