_Magnus Jakob Crusenstolpe_ (född 1795, död 1865), vilken med iver
deltog i de politiska striderna. I början stod han på regeringens sida
men övergick sedan till motståndarna. Crusenstolpes artiklar äro alltid
skarpa till innehållet och i språkligt hänseende förträffliga. Av hans
romaner, i vilka värkliga händelser och ren dikt äro förvillande
sammanblandade med varandra, äro _Morianen eller Holstein-Gottorpska
huset i Sverge_ samt _Karl Johan och svenskarna_ mest kända.
* * * * *
[Illustration: Viktor Rydberg.]
Bland de svenska författare som framträdde i mitten av 1800-talet, har
ingen blivit mera berömd än
_Viktor Rydberg_, vilken föddes 1828 i Jönköping. Fadern var
föreståndare för stadens kronohäkte, och modern, vid vilken sonen var
mycket fästad, utövade barnmorskeyrket. Då Viktor var sex år gammal
förlorade han henne, i det hon bortrycktes av koleran. Sin mor bevarade
han städse i tacksamt minne, och henne har han besjungit i några av sina
vackraste dikter (_Träsnittet i psalmboken_ m. fl.). Efter avslutade
skolstudier i fädernestaden och i Växjö nödgades Viktor Rydberg av
fattigdom att taga anställning som informator och innehade en tid sådan
plats på Kållandsö. Där stiftade han bekantskap med utgivaren av
_Göteborgs handels- och sjöfartstidning, S. A. Hedlund_, vilken erbjöd
honom anställning i tidningens redaktion. Rydberg, som vid denna tid
umgicks med tankar på att utvandra till Amerika, slog dessa planer ur
hågen och antog Hedlunds erbjudande. Umgänget med Hedlund blev av
utomordentlig betydelse för Rydbergs utveckling. I Handelstidningen
skrev han en mängd artiklar i olika ämnen, och där lästes i slutet av
1850-talet som följetong flera av hans mest berömda värk, bland dem
romanerna _Fribytaren på Östersjön_, i vilken han skildrar sjörövarliv
och häxförföljelser under 1600-talet, och _Den siste atenaren_, vari han
på ett mästerligt sätt förtäljer om den döende hedendomens kamp mot den
alltmer framträngande kristendomen. Kort efter publicerandet i tidningen
utkommo dessa romaner i bokform. Från denna tid förskriver sig även den
poesifyllda novellen _Singoalla_, en sagodikt från digerdödens dagar, i
vilken berättas om kärleken mellan en ung sigenerska och en kristen
riddare. Denna berättelse är ett av Rydbergs mest betydande värk. Bokens
romantiska stämning samt utsökta skildringar från skogen med dess
hemlighetsfullhet ha gjort Singoalla till den mest lästa av Viktor
Rydbergs böcker.
Under 1860-talet deltog Rydberg med iver i de då pågående religiösa
fejderna, och under denna tid utkom hans bok _Bibelns lära om Kristus_,
vilken väckte ett oerhört uppseende och framkallade skarpa
meningsutbyten. Genom detta värk och dess följdskrifter har emellertid
Rydberg erövrat en av de främsta platserna bland svenska teologiska
skriftställare. Från denna tid förskriver sig även det kulturhistoriska
arbetet _Medeltidens magi_.
Under det följande årtiondet, 1870-talet, blomstrade åter hans
skönlitterära och historiska författarskap. Då tillkom den lilla vackra
julberättelsen _Lille Viggs äventyr på julafton_, och efter en resa till
Italien utgav han de formfulländade konsthistoriska skildringarna
_Romerska dagar_. Samtidigt fullbordade han sin ypperliga översättning
av den tyske skalden Goethes berömda värk _Faust_. Efter denna resa
tillkom också flertalet av de djuptänkta och formrena _Dikter_, vilka i
början av 1880-talet samlade utgåvos i bokform. Bland dem märkas de
bekanta skaldestyckena _Dexippos_, _Snöfrid_, _Träsnittet i psalmboken_,
_Älvan till flickan_, _Prometeus och Ahasverus_ samt _Kantaten_[33] vid
Uppsala universitets jubelfest 1877. I en i början av 1890-talet utgiven
andra samling dikter lästes de vackra sångerna _Barndomspoesien_ samt
_Den nya grottesången_, i vilken senare skalden med skärpa vänder sig
mot barnarbetet i fabriker. Rydbergs sista större skönlitterära värk,
_Vapensmeden_, »hägringar från reformationstiden», behandlar ett ämne,
erinrande om Den siste atenarens, och skildrar brytningen mellan
katolicism och luterdom i Sverge. I denna berättelse förekomma vackra
naturskildringar från Vättern och jönköpingstrakten samt de undersköna
sångerna _Harpolekaren och hans son_ samt _Betlehems stjärna_.
[Fotnot 33: Kantat = musikstycke; här texten till ett dylikt.]
De senare åren av sitt liv sysslade Rydberg företrädesvis med kultur-
och konsthistoriskt samt mytologiskt[34] författarskap, och till
ungdomens tjänst hade han redan 1887 utgivit _Fädernas gudasaga_.
Sedan Rydberg i över tjugu år värkat i Handelstidningen, anställdes han
som föreläsare, först i Göteborg och sedan i Stockholm, där han 1884
blev professor i kultur- och konsthistoria vid högskolan.
Viktor Rydberg var en orädd kämpe i striden för sanning och människoväl.
Under sina senare år var han allmänt erkänd som en av vårt kulturlivs
främste, och det inflytande han utövat, är större än flertalet andra
svenska diktares. Den ställning han intog, erinrar i hög grad om
Geijers, och även mångsidigheten i hans författarskap för tanken hän
till denne. Viktor Rydberg avled på sin villa Ekeliden i Djursholm 1895.
* * * * *
_Karl Georg Starbäck_ (född 1828, död 1885) skrev historiska romaner,
påminnande om den brittiske författaren _Walter Scotts_ böcker. Mest
berömda äro Starbäcks medeltidsskildringar, _Engelbrekt Engelbrektsson_
och _Nils Bosson Sture_. Han är tillika känd som hävdatecknare.
* * * * *
_Frans Hedberg_ (född 1828, död 1908) var en värderad
skådespelsförfattare, som bl. a. skrivit det ofta uppförda historiska
dramat _Bröllopet på Ulvåsa_ med ämne från Birger jarls dagar. Han har
därjämte utgivit lyriska dikter och noveller, en del av dessa skildrande
livet i skärgården (_Från skärgården och fastlandet_ m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Karl Snoilsky.]
Under 1860-talet fanns i Uppsala en litterär förening, _Namnlösa
sällskapet_. Flera av dess medlemmar kommo i framtiden att intaga en
bemärkt plats i vår vitterhetshistoria. I synnerhet blev detta fallet
med
_Karl Snoilsky_ (född 1841, död 1903), som i nyssnämnda sällskaps
skrifter offentliggjorde sina första sånger. Genom dem vann han många
beundrare, framför allt bland ungdomen. I hans år 1869 utgivna _Dikter_
förekomma färgrika bilder från södern och varma hyllningssånger till de
danska och polska folken, som under 1860-talet kämpade för sin frihet.
Därefter följde hans ypperliga _Sonetter_, och i de följande
diktsamlingarna kommo efter hand hans berömda _Svenska bilder_, i vilka
han besjunger ämnen ur Sverges historia på ett sätt, som för tanken hän
till Fänrik Ståls sägner. Djup förståelse för arbetsklassen och dess
behov visar han i de sociala dikterna _Den tjänande brodern_, _I
porslinsfabriken_ m. fl. Som formkonstnär räknas Snoilsky till våra
främsta. Från slutet av 1870-talet vistades han en längre tid i
utlandet, företrädesvis i Italien. År 1890 utnämndes han till
överbibliotekarie vid kungliga biblioteket och innehade denna befattning
till sin död.
[Fotnot 34: Mytologi = gudalära; sammanfattningen av ett folks
gudasagor.]
* * * * *
[Illustration: K. D. af Wirsén.]
_Karl David af Wirsén_ (född 1842, död 1912) har utgivit flera samlingar
vackra dikter (_Toner och sägner_, _Under furor och cypresser_ m. fl.),
de flesta med religiöst innehåll. Dessutom har han skrivit
levnadsteckningar över bortgångna svenska författare och varit en
värksam kritiker.
* * * * *
Av Namnlösa sällskapets övriga medlemmar må nämnas Edvard Bäckström
(född 1841, död 1886), av vilken vi äga fina lyriska dikter (_Gossen och
bibeln_, _Vid Fredrikshald_, _Vackert språk_ m. fl.) och dramatiska
alster (tragedien _Dagvard Frey_); Pontus Vikner (född 1837, död 1888),
som är författare till de religiösa novellerna _Min moders testamente_,
_Mantegnas ängel_ m. fl.; Ernst Björck (född 1838, död 1868) och K. L.
Östergren (»_Fjalar_», född 1842, död 1881), båda framstående lyriker,
samt Nils Petrus Ödman (född 1838, död 1912), vilken var sällskapets
humorist. Han har utgivit _Reseskildringar_ och _Ungdomsminnen_ samt
åtskilliga berättelser, bland dem den dråpliga _Min första kondition_.
Realismen
(1879-1890).
De värklighetsskildrare som föregående tidsskede har att uppvisa, voro
föregångsmän till den litterära riktning, _realismen_ eller
_naturalismen_, som från och med 1870-talets slut under ett tiotal år
blev den förhärskande i vårt land. Striden mellan efterromantikens män
och »det unga Sverge», den vanliga benämningen på den nya riktningens
förkämpar, nådde då sin höjdpunkt, och 1879, då Strindberg utgav sin
roman _Röda rummet_, brukar betecknas som den svenska realismens
begynnelseår.
Denna periods författare visa en stark påvärkan från den samtida franska
(_Hugo_, _Zola_) och dansk-norska (_Brandes_, _Ibsen_, _Björnson_)
litteraturen, och i sina skrifter behandla de ofta sociala, religiösa
och politiska spörsmål, varvid den bestående samhällsordningen icke
sällan blir föremål för en ganska hårdhänt granskning.
Realisterna använde företrädesvis den obundna formen i sin diktning, och
de lyriska diktsamlingar som under denna tid utkommo, hade merendels
någon av förra tidevarvets män till författare.
* * * * *
[Illustration: August Strindberg.]