_August Strindberg_ (född i Stockholm 1849), vilken vid 1860-talets slut
framträdde med några mindre betydande dramatiska alster. År 1872 väckte
han uppmärksamhet genom skådespelet _Mäster Olov_, »den svenska
litteraturens yppersta historiska drama», i vilket skalden framhåller
sin »bitterhet över avfallet inför livet och kompromissen[35] med
värkligheten». Skådespelet, som han förgäves hembjöd till kungliga
teatern, har händelserna förlagda till reformationstidevarvet men
behandlar under 1880-talet på dagordningen stående frågor. Sedan
Strindberg fullbordat detta drama, värkade han ett par år som
tidningsman och tjänstgjorde därefter en längre tid i kungliga
biblioteket. Härunder utgav han sin första novellsamling (_Från
Fjärdingen och Svartbäcken_), i vilken kan skildrar sin tids studentliv
i Uppsala, där han vistats åren 1867-1872. Härefter följde 1879 den
uppseendeväckande romanen _Röda rummet_, bilder ur artist- och
författarlivet, »en bitande satir över hela det dåvarande samhället och
av en dittills osedd djärvhet i värklighetsskildringen».
Under den följande tioårsperioden företer Strindbergs författarskap en
rik blomstring. Förutom kulturhistoriska värk (_Gamla Stockholm_,
_Svenska folket_) förskriva sig från denna tid medeltidsdramerna
_Gillets hemlighet_ (med ämne från Uppsala domkyrkas byggnadshistoria)
och _Herr Bengts hustru_, vidare det satiriska sagospelet _Lycko-Pers
resa_ samt sorgespelen _Fröken Julie_ och _Fadren_, vilket sistnämnda
anses som den »svenska litteraturens yppersta modärna drama, så stort i
sin orimlighet, så överväldigande i sin brustenhet, dystert skönt som en
åsknatt, tyngd av blixt och mörker». Den kritik för vilken några av
Strindbergs värk blivit utsatta, framkallade hans kvicka satirsamling
_Det nya riket_. Från denna tid äro vidare att anteckna de historiska
berättelserna _Svenska öden och äventyr_, innehållande flera av hans
bästa alster, novellsamlingarna _Utopier i värkligheten_ (med den vackra
fredsnovellen _Samvetskval_) och _Giftas_, vari han behandlar
äktenskapet och kvinnofrågan. Under denna period utgav han även en
samling präktiga _Dikter_, mest satiriska, det självbiografiska arbetet
_Tjänstekvinnans son_ (4 delar), de ypperliga skärgårdsbilderna
_Hemsöborna_, som av många anses för Strindbergs förnämsta värk,
_Skärkarlsliv_ och _I havsbandet_ samt dessutom en mängd smärre dramer,
berättelser, reseskildringar m. m.
[Fotnot 35: Kompromissa = pruta av på sina grundsatser eller sin
övertygelse.]
Under 1890-talet följde ett avbrott i Strindbergs litterära värksamhet,
och han sysslade en tid med naturvetenskapliga studier, företrädesvis
inom kemiens område. Under dessa år, som han tillbragte i utlandet
(mestadels i Schweiz, dit han flyttat i medlet av 1880-talet), genomgick
han en betydelsefull andlig kris, och i de självbiografiska arbeten som
han sedan utgav (_Inferno_, _Legender_), ger han skildringar av sitt
upprörda själstillstånd under denna period.
Sedan återvände Strindberg till fosterlandet och återupptog sitt
avbrutna skönlitterära författarskap. I en mängd dramer har han givit
levande bilder ur vår historia allt ifrån folkungatiden ända till det
gustavianska tidevarvet. Hans karaktärsteckningar över historiens
personligheter avvika dock stundom ganska mycket från såväl
hävdatecknarnas som andra författares. På grund härav har man tvistat om
några av dessa skådespels värde, på samma gång man erkänt, att andra av
dem (såsom t. ex. _Gustav Vasa_, _Erik XIV_) fullt ut torde kunna
jämställas med de bästa av hans tidigare historiedramer. I andra
skådespel från detta skede har han hämtat motiven dels ur samtidens liv,
dels ur sagan (_Brott och brott_, _Påsk_, _Till Damaskus_, _Kronbruden_,
_Svanevit_, _Ett drömspel_, _Svarta handsken_ m. fl.).
Flera av Strindbergs prosaberättelser från senare år ha även varit
föremål för mycket skarp kritik. Särskilt gäller detta hans
samhällsskildringar från sekelskiftet (_Götiska rummen_, _Svarta
fanor_). Strindbergs berättarkonst når dock i dessa böcker samma styrka
som i hans tidigare värk. Så är även förhållandet med hans _Sagor_, den
självbiografiska boken _Ensam_, flera av de historiska berättelserna i
samlingen _Nya svenska öden_ och den vackra skärgårdsskildringen
_Fagervik och Skamsund_, som dessutom innehåller några dikter
(_Trefaldighetsnatten_, _Ordalek och småkonst_), vilka höra till
pärlorna i svensk poesi.
Som dramatiker intar Strindberg en plats vid sidan av
världslitteraturens främsta (Shakspere, Ibsen), men även som berättare
överträffas han näppeligen av någon. Kraftigt och målande har han
tecknat situationer och händelser, och i språkligt hänseende är han en
nydanare. -- Vid olika tillfällen har han förfäktat de mest olika
åskådningar, och dels på grund härav, dels till följd av andra orsaker
ha såväl hans diktning som hans person varit utsatta för motståndares
häftiga angrepp, vilket i sin ordning bidragit till att även han mången
gång i sina skrifter blivit onödigt skarp och bitter.
På sin sista födelsedag, den 22 jan. 1912, blev Strindberg föremål för
en storartad hyllning, vari representanter för alla samhällsklasser
deltogo, och till honom överlämnades då en större pänningsumma, som
insamlats genom en nationalsubskription. Största delen härav anslog han
till välgörande ändamål. Några månader därefter (14 maj 1912) avled
Strindberg och begrovs under högst ovanliga ärebetygelser.
Strindberg var en revolutionär natur, påminnande om Thorild och
Almquist, och hans betydelse för svensk vitterhet kan närmast jämföras
med deras.
* * * * *
[Illustration: Anne-Charlotte Edgren-Leffler.]