_Karl Jonas Love Almquist_, som föddes i Stockholm 1793. Fadern var
ämbetsman och lantbrukare, modern en dotter till den framstående
historikern och tidskriftsutgivaren _Karl Kristoffer Gjörwell_. Sina
litterära anlag hade Almquist ärvt av sin mor; även det veka draget i
hans karaktär var ett mödernearv. Det kalla och beräknande i hans natur
erinrade däremot om fadern. Ett stort inflytande på honom utövade
morfadern, till vilkens berättelser ur historien han i barndomen gärna
lyssnade.
Efter en tids studier i Uppsala beslutade Almquist inträda på
ämbetsmannabanan. I Stockholm blev han medlem av _Manhemsförbundet_, ett
litterärt sällskap, liknande det Götiska. I de skrifter han vid denna
tid offentliggjorde, visade han sig vara Rousseaus lärjunge och Thorilds
efterföljare. Genom läsning av framför allt tyska författare (Tieck m.
fl.) drogs han dock mer och mer åt den nyromantiska skolan. Som
nyromantiker framträdde Almquist i sitt första större värk, _Amorina_,
ett mellanting av roman och drama, vars utgivande under en längre tid
förhindrades av farbrodern, biskop Almquist i Härnösand, vilken ansåg,
att ett offentliggörande av boken skulle skada honom som ämbetsman. I
Amorina, som Almquist älskade högst av alla sina värk, framlägger han
nästan alla de idéer, för vilka han i framtiden skulle bli en så ivrig
förkämpe. Boken innehåller bl. a. ett häftigt angrepp på läran om
människans fria vilja, och författaren själv ansåg den vara »en vass
värjudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». Ett par år efter
Amorinas fullbordande tog Almquist emellertid avsked från sitt ämbete
och flyttade till Värmland för att där leva som lantbrukare, ingick
äktenskap med en bondflicka och kallade sig nu »dannemannen Love
Carlsson». -- Han tröttnade dock snart vid lantlivet och återvände till
Stockholm, där han en tid försörjde sig och familjen med bl. a.
renskrivning. Genom vänners bemedling erhöll han en lärareplats och
började därefter författa läroböcker. Längre fram lät han även prästviga
sig.
Sitt vittra skriftställeri hade han emellertid ej övergivit. År 1833
började han utgiva _Törnrosens bok_, som innehåller berättelser, dikter,
dramatiska arbeten och avhandlingar av olika slag, allt tillsammans
utgörande »fria fantasier, berättade på jaktslottet hos herr Hugo
Löwenstierna». Bland berättelserna finnas flera präktiga,
värklighetstrogna folklivsbilder (_Kapellet_, _Skällnora kvarn_ m. fl.)
samt längre romaner, däribland den av en viss avsiktlig dunkelhet
präglade _Drottningens juvelsmycke_, ett av den svenska nyromantikens
yppersta värk. Denna roman skildrar bl. a. Gustav III:s mord och
tidsandan under rokokons[30] dagar. Från slutet av 1830-talet blev
Almquist en sträng värklighetsskildrare, och av hans arbeten från denna
tid må nämnas »byhistorien» _Grimstahamns nybygge_ samt novellen _Det
går an_, vilken väckte ett oerhört uppseende på grund av de från
allmänna meningen avvikande åsikter angående äktenskapet han däri
uttalade. Ett annat av Almquists mest betydande värk från senare år är
romanen _Tre fruar i Småland_, i vilken han liksom förut i Amorina
framhåller, att brottsligheten är en själssjukdom, och att den
följaktligen bör behandlas som en sådan.
Av dramerna i Törnrosens bok må nämnas _Ramido Marinesco_ med ämne
hämtat från Spanien, det av Atterbom högt beundrade sorgespelet _Signora
Luna_, som skildrar en kvinnlig helgongestalt och har händelserna
förlagda till Sicilien, och _Svangrottan på Ipsara_ med motiv från
antiken.
Bland de många avhandlingarna märkes särskilt den ypperliga skriften _Om
svenska fattigdomens betydelse_.
År 1841 lämnade Almquist sin lärarebefattning, som han på sista tiden
försummat, och ägnade sin tid åt författarskap av varjehanda art. Många
av hans artiklar voro synliga i Aftonbladet, i vilket han sedan 1839
varit medarbetare.
Almquists dåliga ekonomi förorsakade, att han råkade i procentarhänder,
och 1851 rymde han från Sverge, misstänkt för växelförfalskning och
mordförsök på en gammal ockrare. Den senare anklagelsen förblev dock
obevisad. Han styrde kosan först till Amerika, där han som tidningsman
levde i små förhållanden, och därefter till Bremen, varest han efter ett
års vistelse slutade sitt oroliga liv 1866. Sedermera har hans stoft
förts därifrån och jordats på Solna kyrkogård utanför Stockholm.
[Fotnot 30: Rokoko, en fransk dekorationsstil, med förkärlek använd
under 1700-talet.]
* * * * *
[Illustration: Johan Ludvig Runeberg.]
_Johan Ludvig Runeberg_ föddes i Jakobstad i Finland 1804. Såväl fadern,
en sjökapten, som modern voro av svensk släkt. Som barn var Johan Ludvig
glad och livlig och älskade redan då att ströva omkring i skog och mark.
Längre fram blev han en ivrig jägare och fiskare. Under sitt friluftsliv
fördjupade han sig i studier av sitt karga fäderneslands sköna natur,
som han sedan så ypperligt skildrat i flera av sina dikter.
År 1822 blev Runeberg student i Åbo. Av fattigdom tvingades han inom
kort att för en tid avbryta vistelsen vid universitetet. Han tog därför
anställning som informator i Saarijärvi vid sjön Päjäne. Under vistelsen
här lärde han i grund känna det finska folket och det strävsamma liv
människorna förde här uppe i skogarna. Härifrån hämtade han ämnen till
många av de sånger han längre fram i tiden offentliggjorde. Sedan han
återvänt till Åbo, tog han 1827 magistergraden och förordnades tre år
senare till docent vid universitetet, som nu flyttats till Hälsingfors.
Samma år utgav han sin första diktsamling, som rönte ett varmt
mottagande. I somliga sånger visar hans diktning en viss likhet med
Franzéns. Runeberg skildrar på ett naturligt sätt värkligheten och är
mera realistisk än flertalet av denna tids författare. Bland dikterna i
hans första samling märkes särskilt andra avdelningen, _Idyll och
epigram_, med bl. a. den gripande skildringen av bonden Pavos hårda kamp
för brödet. En annan bild ur allmogelivet gav Runeberg i _Älgskyttarna_,
till vilken han fann motiv under sin saarijärvivistelse. Före
Älgskyttarna hade han offentliggjort _Graven i Perrho_, berättelsen om
Tomas Hane och hans sex söner, som gåvo sitt liv för fosterlandet. Under
den följande tiden kommo i rask följd _Hanna_, en berättelse från en
prästgård på landet, _Nadeschda_, i vilken han skildrar ryska
förhållanden, _Julkvällen_ samt _Kung Fjalar_, Runebergs ståtligaste
dikt, vari han förtäljer om den nordiske konungen, som till straff för
sitt trots mot gudarna fick uppleva sina barns undergång. En del av
dessa sånger skrev Runeberg i Borgå, där han 1837 blivit lektor.
Sin största berömmelse har Runeberg emellertid vunnit genom _Fänrik
Ståls sägner_, två samlingar mästerliga episk-lyriska dikter, i vilka
han besjunger personer och händelser från finska kriget 1808-1809. Det
finska folkets fosterlandskärlek och tapperhet torde näppeligen kunna
skildras på varmare sätt, än som skett i dessa bilder från den
förtvivlade kampen mot den ryska övermakten. Sägnerna tillkommo med
långa mellanrum -- första delen utkom 1848, andra 1860 -- men när
samlingen var fulltalig, hade skalden givit en skildring av hela
Finland, av både natur och folk.
Runeberg var även författare för teatern, och av hans dramatiska arbeten
är tragedien _Kungarna på Salamis_ mest bekant. -- Under vistelsen i
Hälsingfors var han tillika värksam som tidningsman, och bland hans
uppsatser i Hälsingfors morgonblad väckte kritikerna av den samtida
svenska litteraturen stort uppseende. Han var också en framstående
psalmdiktare, och många av hans psalmer äro intagna i den finska
psalmboken.
År 1851 företog Runeberg en resa till Sverge, överallt mottagen på det
hjärtligaste. De sista åren av sitt liv nödgades skalden tillbringa på
sjukbädden. Ett slaganfall 1863 bröt hans kroppskrafter. Han avled i
sitt hem i Borgå den 6 maj 1877.
* * * * *
[Illustration: K. V. Böttiger.]
_Karl Vilhelm Böttiger_ (född 1807, död 1878) framträdde samtidigt som
Runeberg med en samling känslofulla, delvis dock något pjunkiga dikter.
Av honom är den välkända sången _Kväll och frid_ (»_Stilla skuggor_»),
till vilken Geijer satt musiken. Böttiger var även en framstående
översättare samt författare till flera levnadsteckningar, bl. a. över
Tegnér, med vilkens dotter han var gift.
* * * * *
[Illustration: B. E. Malmström.]
_Bernhard Elis Malmström_ (född 1816, död 1865) skrev i sin ungdom några
av de vackraste lyriska dikter vår litteratur har att uppvisa. Mest känd
är den till formen undersköna, till innehållet något dunkla romansen _Vi
suckar det så tungt uti skogen?_ En av Malmströms större dikter,
_Fiskarflickan på Tynnelsö_, påminner något om Tegnérs Axel. Stor
berömmelse förvärvade han för sin elegi _Angelika_ liksom för de smärre
skaldestyckena _Ödmjuker er_ och _Brudsmycket_. Han är även bekant som
litteraturhistoriker.
* * * * *
[Illustration: K. V. A. Strandberg.]
_Karl Vilhelm August Strandberg_ (Talis Qvalis, född 1818, död 1877) var
i sin ungdom en politisk frihetsskald, som sökte ämnen för sin sång i
dagens brännande frågor. Längre fram (efter revolutionsåret 1848) anslog
han en lugnare ton och besjöng svenska historiska minnen, varvid hans
diktning något kom att påminna om Runebergs. Hans första diktsamling,
_Sånger i pansar_, innehåller bl. a. den djärva sången _Vaticinium_,[31]
som han först uppläste vid en studentfest i Lund, och i vilken han manar
sina landsmän att åter gripa till vapen mot Ryssland. Bland dessa
tidigare dikter förekommer även den av Otto Lindblad tonsatta
_Kungssängen_. Av Strandbergs övriga dikter må nämnas _Birger Jarl_,
_Vasasång_, _Mitt döda barn_, _De små nattvardsbarnen_ m. fl. Under en
lång följd av år var han värksam som tidningsman. Han gjorde sig även
bemärkt som översättare av den engelske skalden _Byrons_ berättelser på
vers. En lång sjukdom fördystrade hans sista år. Han dog, sittande vid
sitt skrivbord. Kort förut hade han fullbordat sin svanesång, _Tack för
god vakt_.
* * * * *
_Oskar Patrik Sturzen-Becker_ (Orvar Odd, född 1811, död 1869) var en
framstående tidningsman, som vann uppmärksamhet för sina »följetonger»
(kåserier). Han var även en fin lyriker och utgav ett par diktsamlingar
(_Min fattiga sångmö_ m. fl.). Sturzen-Becker var ock känd som en ivrig
anhängare av skandinavismen.
* * * * *
_Vilhelm von Braun_ (född 1813, död 1860) var en av de första skildrarna
av vardagslivet och en av realisternas föregångsmän. Hans sånger erinra
något om Bellmans, äro ofta humoristiska men på samma gång vemodiga,
ibland grovkorniga och av självsvåldig form. Bland de bästa äro de
allbekanta _Mitt konterfej_, _Kvinnoögat_ och _Hjälten_.
* * * * *
_Elias Sehlstedt_ (född 1808, död 1874) skrev en mängd humoristiska
_Sånger och visor_, i vilka han på ett enkelt och älskvärt sätt
besjunger naturen och livet.
* * * * *
[Illustration: Fredrika Bremer.]
_Fredrika Bremer_ (född i Finland 1801, död 1865) har i en rad romaner
givit värklighetstrogna skildringar ur svenskt vardagsliv. Hennes
förnämsta arbete, _Grannarna_, en roman i brevform, innehåller många
utmärkta karaktärsteckningar, och hon har i densamma givit en
förträfflig skildring av livet på en svensk herrgård vid 1800-talets
början. Sina romaner, som blivit spridda över hela världen, utgav hon
under titeln _Teckningar ur vardagslivet_. Några av dem äro
tendensskrifter,[32] i vilka hon uppträder som en varm kämpe för
genomförandet av åtskilliga sociala reformer. Framför allt arbetade hon
för att vidga kvinnans värksamhetsfält och grundlade den svenska
kvinnorörelsen. Hennes _reseskildringar_ från gamla och nya världen
förskaffade henne allmänt erkännande.
[Fotnot 31: Vaticinium = spådom.]
* * * * *
[Illustration: Emelie Flygare-Carlén.]
Har Fredrika Bremer företrädesvis givit bilder ur den mera bildade
medelklassens liv, skildrar däremot tidevarvets andra stora
romanförfattarinna,
_Emelie Flygare-Carlén_ (född i Bohuslän 1807, död 1892), den enklare
medelklassen och folket. Redan som barn företog hon i faderns, en
sjökapten Smiths sällskap vidsträckta färder i den bohuslänska
skärgården och blev härigenom tidigt förtrogen med västkustens
förhållanden och den befolkning, som hon sedan i sina romaner på ett så
mästerligt sätt tecknat. Hennes första skärgårdsskildring,
brottmålsromanen _Rosen på Tistelön_, räknas till det yppersta, som
svensk prosadikt hittills åstadkommit. Bland fru Flygare-Carléns övriga
västkustberättelser förtjäna att omnämnas _Ett köpmanshus i skärgården_,
hennes största arbete, samt _Pål Värning_. I _Skjutsgossen_, som
förskriver sig från en något tidigare period än de förut nämnda,
förtäljer hon en fattig adelsmans öden. Stort uppseende väckte
tendensromanen _En natt vid Bullarsjön_, i vilken hon angriper det
religiösa hyckleriet.
[Fotnot 32: Tendensskrift = skrift som avser att inskärpa en viss
åsikt.]
Emelie Flygare-Carlén förebådade realismen och var på sin tid Sverges
mest lästa författarinna. Ännu i dag utkomma hennes bästa värk i nya
upplagor. Flera av dem äro översatta till främmande språk.
* * * * *
_Karl Anton Wetterbergh_ (född 1804, död 1889) skrev under märket Onkel
Adam smärre berättelser, _genremålningar_, som han lät införa i
tidningarna, och när dessa skildringar vunno bifall, fortsatte han med
större tendensromaner, såsom _Pänningar och arbete_, _Samhällets kärna_,
_Simon Sellners rikedomar_ m. fl. En varm människokärlek framlyser ur
alla hans skrifter, vilka företrädesvis innehålla bilder ur
småstadslivet. I barntidningen _Linnéa_, som han under många år utgav,
skrev han en mängd sagor, poem och berättelser, vilka väckte de ungas
förtjusning, och som skriftställare för barn förtjänar Onkel Adam att
nämnas vid sidan av Sakarias Topelius.
* * * * *
[Illustration: August Blanche.]
_August Blanche_ (född 1811, död 1868) har blivit bekant för sina många
humoristiska skådespel, som dock mestadels äro utmärkta bearbetningar av
franska komedier. De oftast uppförda lustspelen äro _Ett resande
teatersällskap_, _Hittebarnet_, _Herr Dardanell och hans upptåg på
landet_ samt det historiska dramat _Engelbrekt och hans dalkarlar_.
Blanche skrev även några spännande brottmålsromaner, som dock äga föga
litterärt värde, samt flera samlingar ypperliga smärre berättelser,
_Bilder ur värkligheten_, i vilka han än humoristiskt, än känsligt
skildrar stockholmslivet vid nittonde århundradets mitt, och i vilka han
visar sig vara en berättare av rang.
* * * * *
[Illustration: G. Wennerberg.]
_Gunnar Wennerberg_ (född 1817, död 1901) har i duettsamlingen
_Gluntarna_, till vilka han själv satt musiken, givit ypperliga bilder
ur studentlivet i Uppsala under 1840-talet. Språket i Gluntarna närmar
sig vardagsprosan, och sångerna påminna mycket om Fredmans epistlar. I
de fosterländska hymnerna »_Hör oss, Svea!_», »_O Gud, som styrer
folkens öden_» äro ävenledes såväl orden som musiken av Wennerberg. I
sina _Trollrunor_ har han i versform återgivit gamla sagor och sägner.
En lång ämbetsmannabana -- han var lektor, landshövding och statsråd --
hindrade honom att helt ägna sig åt vitterheten och musiken.
* * * * *
_Fredrik August Dahlgren_ (född 1816. död 1895) är författare till vårt
lands oftast uppförda teaterstycke, »tal-, sång- och dansspelet»
_Värmlänningarna_, som i synnerhet i de humoristiska scenerna är
förtjänstfullt. Större litterärt värde äga hans »_Viser på varmlandske
tongmåle_» (»_Jänta å ja_», »_Bremsen_» m. fl.).
* * * * *
[Illustration: Sakarias Topelius.]