_Anders Abraham Grafström_ (född 1790, kyrkoherde i Umeå, död 1870), som
i flera sånger prisat den storslagna norrländska naturen (t. ex.
växelsången »_Jag minns ett land, där tysta stjärnekvällen_»). Andra
dikter av honom äro _Harpan_, _Sensitivan_[27] m. fl.
* * * * *
Den vaknande nationalitetskänsla som vid 1800-talets början förmärktes
hos Europas folk, gjorde sig även gällande i vårt land. En yttring härav
var det s. k. _Götiska förbandet_, vilket år 1811 stiftades i Stockholm
av några yngre ämbetsmän och satte såsom sin uppgift att »genom en
vetenskaplig och poetisk behandling av fornnordiska minnen liva kärleken
till vår forntid och därigenom rena smaken samt i någon mån väcka en
slumrande anda till medvetande». För att i vidare kretsar värka för
detta mål utgavs av »göterna» en tidskrift, kallad _Iduna_, i vilken
infördes vetenskapliga uppsatser i nordisk forn- och historieforskning
samt fosterländska skaldestycken. -- Göternas diktning röjer frändskap
med fosforisternas i frigörelsen från den gamla skolans regeltvång men
präglas av större klarhet och kraft, därtill en varmt fosterländsk
grundton.
Götiska förbundet stiftades av Jacob Adlerbeth (död 1844). Dess mest
ryktbara medlemmar voro Tegnér och Geijer.
* * * * *
[Illustration: Erik Gustav Geijer.]
_Erik Gustav Geijer_ var av gammal bärgsmanssläkt och föddes på
Ransäters bruk i Värmland den 12 jan. 1783. Hans barndom förflöt under
särdeles lyckliga förhållanden. I det burgna och fint bildade hemmet
lärde han tidigt älska musik och vitterhet. Den på en gång täcka och
storslagna naturen lockade till ett rörligt friluftsliv, varigenom han
utvecklades till en frisk och hurtig yngling med en kärlek till manliga
idrotter, som följde honom livet igenom. Sexton år gammal blev han
student i Uppsala och promoverades år 1806 till filosofie magister.
Redan fyra år därförinnan hade han för en till Svenska akademien
inlämnad tävlingsskrift, _Äreminne över Sten Sture d. ä._, blivit
belönad med akademiens stora pris. -- Efter hemkomsten från en resa till
England tillträdde han 1811 en docentbefattning i historia vid Uppsala
universitet och utnämndes sex år senare till professor i samma ämne, på
vilken post han kvarstod till året före sin död.
[Fotnot 27: Sensitivan är en växt, vars blad sluta sig vid beröring.]
Då Götiska förbundet bildades, blev Geijer en av dess värksammaste
medlemmar. De två första häftena av tidskriften Iduna voro till
övervägande delen hans värk och upptogo de fosterländska dikterna
_Manhem_, _Vikingen_, _Odalbonden_, _Den siste skalden_ m. fl., genom
vilka dikter han med ens förvärvade ett skaldenamn av hög rang. Alstren
av hans sångmö blevo dock med tiden mera sparsamt förekommande. Till
hans senare dikter höra _Kolargossen_ och _Ord till Karl XII:s marsch
vid Narva_. Han framlade år 1812 ett _Försök till psalmer_. Åtta av hans
psalmer (bl. a. 89, 345) äro intagna i 1819 års psalmbok. Geijer var
tillika en framstående musiker och har satt melodi till de allmänt
sjungna »_O yngling, om du hjärta har_»; »_Stilla, o stilla_»; »_Stilla
skuggor_» o. a.
Sin största ryktbarhet har Geijer emellertid vunnit såsom hävdaforskare
och historieskrivare. År 1825 framträdde han med _Svea rikes hävder_,
egentligen en inledning till Sverges historia; senare utgav han _Svenska
folkets historia_, följande händelsernas utveckling intill Karl X
Gustav. Dessa arbeten ha ett mycket högt värde, grundade som de äro på
kritisk källforskning och skrivna på ett glänsande språk.
I politiska frågor intog Geijer i början en konservativ ståndpunkt, men
genom sina historiska studier kom han i många stycken till ändrade
åsikter och övergick (1838) till de »liberalas» led eller
riksdagsoppositionen (som bl. a. ivrade för en förändring i
representationen och en förbättrad folkundervisning). Han erbjöds nu en
plats i statsrådet men föredrog att stanna vid universitetet. För sina
nya åsikter, som han offentligt i tal och skrift förfäktade, fick han
emellertid uppbära mycket klander av forna meningsfränder. Det är vid
denna tid han sjunger:
»Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav.»
Sin professorsbefattning lämnade Geijer 1846 och avled i Stockholm året
därpå.
* * * * *
[Illustration: P. H. Ling.]
_Per Henrik Ling_ (född 1776, föreståndare för gymnastiska
centralinstitutet, tit. professor, död 1839) ivrade varmt för Götiska
förbundets syften och sökte nå det stora målet dels genom att väcka lust
till kroppsliga idrotter, dels genom att i dikter framställa det
efterföljansvärda ur forntidens guda- och hjältevärld. Han skrev
fördenskull flera såväl episka som dramatiska skaldevärk (_Gylfe_,
_Åsarna_, _Agne_, _Styrbjörn starke_ m. fl.). Hans dikter rönte
emellertid ej den framgång han väntat, och något större poetiskt värde
äga de icke. Bättre lycka hade han på ett annat område; såsom skapare av
den svenska gymnastiken har han nämligen vunnit världsrykte.
* * * * *
[Illustration: A. A. Afzelius.]
_Arvid August Afzelius_ (född 1785, kyrkoherde, död 1871) ägnade sig bl.
a. åt studiet av den fornisländska litteraturen och värkställde
förtjänstfulla översättningar av _Sämunds Edda_ och _Hervararsagan_ (se
sid 5 o. 6) m. fl. Redan som ung begynte han _uppteckna_ och _samla_ de
på allmogens läppar levande _folkvisorna_, varav han (tillsammans med
Geijer och _L. F. Rääf_, död 1872), utgav den första större samlingen.
Bland hans egna dikter förtjänar framhållas _Näckens polska_, författad
till den undersköna melodien med samma namn.
* * * * *
[Illustration: B. von Beskow.]
_Bernhard von Beskow_ (född 1796, död 1868) besjöng med
förkärlek fosterlandets stora minnen. Några år efter sina första
_Vitterhetsförsök_ offentliggjorde han skaldestycket _Sverges anor_,
vari han i praktfulla verser skildrar händelser ur vårt lands historia.
Dikten belönades med Svenska akademiens stora pris men -- eller kanske
just därför -- underkastades av Runeberg en ytterligt skarp kritik.
Sedan Beskow år 1834 blivit kallad att övertaga Franzéns plats som
Svenska akademiens ständige sekreterare, ägnade han sig helt åt litterär
värksamhet och vann som dramatisk författare stor ryktbarhet. Bland hans
dramer må nämnas _Torgils Knutsson_, _Erik XIV_, _Gustav Adolf i
Tyskland_. Även på prosans område visade sig Beskow genom sina
_minnesteckningar_ över historiska personer vara en skriftställare av
rang. Förglömmas må icke heller den frikostighet han städse visade mot
vitterhetens och konstens utövare.
* * * * *
[Illustration: E. J. Stagnelius.]
_Erik Johan Stagnelius_ (född på Öland 1793, död i Stockholm 1823)
förvärvade under sin korta skaldebana ett namn vid sidan av våra
yppersta diktare. Redan i barndomen röjde han förvånansvärt rika anlag
och inhämtade tidigt ett betydande mått av kunskaper. Sedan han i
Uppsala avlagt kansliexamen, ingick han på ämbetsmannabanan och
befordrades omsider till kanslist i ecklesiastikexpeditionen. Ett svårt
hjärtlidande, varmed han allt ifrån späda år varit behäftad, gjorde
honom dyster och sluten till sinnet; endast diktningen förmådde skänka
honom tröst. För att lindra de kroppsliga smärtorna använde han ett
starkt bedövande medel (opium), och detta bidrog att undergräva hans
svaga hälsa. Han avled endast tjugunio och ett halvt år gammal.
Stagnelii skaldskap omfattar såväl _episka_ som _lyriska_ och
_dramatiska_ arbeten, de flesta offentliggjorda först efter hans död.
Skalderykte frågade han föga efter, utan diktningen var för honom ett
djupt inre behov; endast en gång framträdde han med sitt eget namn inför
allmänheten. Av hans episka skaldestycken är _Vladimir den store_, som
utgavs anonymt 1817, det förnämsta. I detta behandlas legenden om den
ryske hednafursten, som fattat kärlek till en fången grekisk
kejsardotter och av henne förmås att låta döpa sig. -- Till hans lyriska
alster höra _Kvinnan i Norden_ (prisbelönad av Svenska akademien) samt
den härliga diktcykeln _Liljor i Saron_. I dessa, som äro uttryck för
skaldens mystiska[28] världsåskådning, giver han luft åt sin själs
trängtan från det jordiskas bojor till frihet och ljus i en översinnlig
värld. Denna åskådning framträder i bl. a. sångerna _Fången_ och
_Kreaturens suckan_. -- Bland Stagnelii dramatiska arbeten, vilka dock
icke voro avsedda att spelas, må nämnas _Backanterna_, vari ämnet är
hämtat från den grekiska gudasagan, det fornnordiska sorgespelet
_Visbur_ samt _Martyrerna_, i vilket händelsen är förlagd till den
kristna kyrkans första tid.
Skaldens samlade dikter utgåvos efter hans död av Hammarsköld och hava
sedan utgått i flera upplagor.
* * * * *
[Illustration: Erik Sjöberg.]
_Erik Sjöberg_ (född 1794, död 1828) utgav under skaldenamnet Vitalis
flera diktsamlingar, i vilka han väl visar sig vara påvärkad av
fosforismen men därjämte ådagalägger stor självständighet i fråga om
både tankar och uttryckssätt. I flera kvicka satiriska dikter angriper
han och skämtar med såväl fosforisternas som göternas överdrifter. Till
denna art av hans skaldestycken höra bl. a. _Fantasterna på sångens ö_
och _Runan Frej_. I andra dikter anslår han en allvarlig, elegisk[29]
grundton, såsom i _Enslingens klagan_, _Skaldens tröst_ m. fl. -- Själv
hade skalden föga glädje i livet, som för honom var en oavlåtlig kamp
mot fattigdom och sjuklighet, vilken i förtid lade honom i graven.
[Fotnot 28: Mystisk = hemlighetsfull, dunkel.]
* * * * *
[Illustration: K. A. Nicander.]
_Karl August Nicander_ (född 1799, död 1839) röjde tidigt rika
skaldeanlag. Redan under sin studenttid i Uppsala framträdde han med den
dramatiska dikten _Runesvärdet och den förste riddaren_, skildrande
kampen i Norden mellan den döende hedendomen och den framträngande
kristna läran. Medlem av Götiska förbundet offentliggjorde han i Iduna
sina bekanta _Runor_ (t. ex. _Erik Vasas runa_). Efter avlagda examina
anställdes han vid ett ämbetsvärk i Stockholm men ägnade sin mesta tid
åt diktarvärksamhet. År 1826 tilldelades han Svenska akademiens stora
pris för sitt lyriska praktvärk _Tassos död_, i vilken dikt, liksom i
den senare utgivna _Konung Enzio_, han visar sig vara en lyrisk skald av
första ordningen. Genom ett understöd av kronprins Oskar blev han i
tillfälle att göra en resa till Italien, där han tillbragte några,
kanske de lyckligaste månader av sitt liv. Sina intryck från denna färd
tolkar han i _Minnen från södern_ samt i _Hesperider_, en samling poem
och noveller. Han har därjämte skrivit flera smärre lyriska dikter, t.
ex. _Vågen_, _Aftonen_.
[Fotnot 29: Elegi = klagosång.]
Liksom sin vän Vitalis tyngdes Nicander under hela sitt liv av stor
fattigdom. För att lindra skaldens armod tilldelades honom under hans
sista dagar ett understöd av Svenska akademien. Fyrtio år gammal avled
han i Stockholm och jordades vid sidan av Stagnelius.
* * * * *
[Illustration: K. E. Fahlcrantz.]
_Kristian Erik Fahlcrantz_ (född 1790, biskop i Västerås, död 1866) har
bl. a. skrivit en större satirisk dikt, _Noaks ark_, vari han
förlöjligar missbildningarna inom samtidens vitterhet. Talrika
anspelningar på den tidens förhållanden göra emellertid dikten
svårfattlig för vår tid. Fahlcrantz är författare till flera festhymner,
däribland den ståtliga »_Låt dina portar upp_».
* * * * *
[Illustration: Hans Järta.]
_Hans Järta_ (född 1774, död 1847), en av tidevarvets främsta
prosaförfattare, tog vid 1809 års riksdag en framskjuten del i danandet
av det nya statsskicket. I egenskap av konstitutionsutskottets
sekreterare utarbetade han nämligen ordalydelsen i den nya
regeringsformen och skrev (tillsamman med _Johan David Valerius_) den
förträffliga motivering, som åtföljde utskottets förslag. I ungdomen en
varm vän av politisk frigörelse övergick han sedermera till strängt
konservativa grundsatser, som han i talrika tidningsuppsatser ivrigt
förfäktade. Vid sidan av sin publicistiska värksamhet bedrev han även
historiskt skriftställeri.
Tiden 1830-1879.
Med år 1830, då den s. k. _liberala_ rörelsen vinner många anhängare
även i vårt land, inledes ett nytt skede i vår politiska historia.
Bäraren av de nya idéerna är framför allt _tidningspressen_, som vid
denna tid når en inflytelserik ställning och börjar göra skäl för
benämningen »den tredje statsmakten». Den förnämsta bland de många
tidningarna är _Aftonbladet_, vars första nummer utkom i december 1830.
Inflytande från de rådande politiska åsikterna spåras även inom
litteraturen. Flertalet av detta tidevarvs nya författare hyllade de
liberala tänkesätten, och detsamma var förhållandet med en del av de
äldre. I litteraturhistoriskt hänseende betecknar denna period en
övergång från romantik till _realism_ (värklighetsskildring). Det är
isynnerhet de många romanförfattarna, som sätta denna prägel på
diktningen.
_Den vetenskapliga forskningen_ omhuldas, och av mera bekanta
vetenskapsmän må nämnas filosofen Kristoffer Jakob Boström,
språkforskaren Johan Erik Rydqvist samt naturvetenskapsmännen _Elias
Fries_, Anders Retzius och Anders Johan Ångström.
Bland _hävdatecknarna_ intager Geijer fortfarande främsta platsen, och
av nya namn på detta område är _Fryxell_ det förnämsta. Även
litteraturhistorien börjar uppmärksammas (Atterbom, se sid. 46 ff.).
Genom _folkskolans_ inrättande (1842) lades grunden till ett
folkbildningsarbete, som sedan trots mycket motstånd från åtskilliga
personers sida allt mer och mer framskridit, och som även i hög grad
främjats av _folkhögskolorna_ och den i våra dagar mycket utbredda
_föreläsningsrörelsen_. Även den högre undervisningen har varit föremål
för statsmakternas varma intresse, och genom 1904 års lärovärksstadga ha
de _allmänna lärovärken_ reformerats i tidsenlig riktning.
* * * * *
[Illustration: Karl Jonas Love Almquist.]