_Anna Maria Lenngren_, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt,
men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran.
Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den
satiriska dikten _Tekonseljen_, i vilken hon gisslar småstadsskvallret.
Sedermera översatte hon flera _operatexter_.[22] Efter sitt giftermål
med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i
Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som
förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran.
Bland dessa märkas _Pojkarna_, en skildring av barnaårens sorglösa tid,
_Den glada festen_, en idyll från en prästgård på landet, samt de
satiriska _Grevinnans besök_, _Fröken Juliana_, _Porträtterna_ m. fl.
[Fotnot 21: Idyll = herdedikt.]
Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och
oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med
få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till
föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med
nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru
Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.
Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad
huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens
värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos
fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken
vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med
stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de
senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars
1817.
* * * * *
De författare som _icke_ tillhörde den akademiska kretsen, yrkade på
mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi.
Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig
till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voro _Thorild_ och
_Lidner_.
[Fotnot 22: Opera = sångspel.]
* * * * *
[Illustration: Tomas Thorild.]
_Tomas Thorild_ (född 1759) var länsmansson från Bohuslän. Han studerade
i Göteborg, Lund och Uppsala samt vistades en tid i Stockholm, där han,
som förut nämnts, i tidningarna förde en häftig strid med Kellgren.
Thorild var en varm beundrare av Rousseau men hade även öppen blick för
de nya rörelser, som vid denna tid ägde rum inom Englands och Tysklands
litterära värld. Han kämpade med iver för sina idéers framgång, men då
det såg ut, som om det ej skulle lyckas för honom, begav han sig till
England, varifrån han dock snart återvände. Thorild, vilken var
anhängare till många av de åsikter som föddes under franska
revolutionens dagar, blev för sin skrift _Ärligheten_ av hertig Karl
landsförvisad och erhöll sedan han för alltid lämnat Sverge en
professorsplats vid det svenska universitetet i Greifswald.
Det är isynnerhet som _prosaförfattare_ och _kritiker_ Thorild
förskaffat sig ett berömt namn. Hans _Kritik över kritiker_ innehåller
många sanningar, värda att taga vara på, och det glänsande språket i
denna skrift har väckt beundran i vida kretsar. Han avled i Greifswald
1808.
* * * * *
[Illustration: Benkt Lidner.]
_Benkt Lidner_ (född 1757, död 1793) var en vemodsfull lyriker, som
gärna besjöng hemska, upprörande ämnen. Av denna art är hans mest
bekanta skaldestycke, den storslagna dikten _Grevinnan Spastaras död_, i
vilken han skildrar, hur en ung grevinna kastar sig in i lågorna från
ett brinnande hus för att rädda sitt barn, och hur hon därvid omkommer.
En värklig händelse, som inträffat vid en jordbävning i Messina, ligger
till grund för denna av en sällsynt dramatisk kraft präglade dikt. I
hans opera _Medea_ förekommer den bekanta sången »_O yngling, om du
hjärta har_». Av Lidners övriga dikter må nämnas _Yttersta domen_, som
han själv lär ha ansett vara sitt livs mästervärk.
Få av våra skalder ha varit begåvade med större snille än Lidner, men på
grund av en svag karaktär hemföll han åt dryckenskap och blev en i
förtid bruten man. Hans vänner och beskyddare drogo sig därför ifrån
honom; endast Thorild och Bellman övergåvo honom ej helt. Den sistnämnde
sjöng ihop de pänningar, som behövdes till sångarbroderns begravning.
Det nya statsskickets tid.
Tiden 1809-1830.
Med genomförandet av 1809 års statsvälvning, som nödvändiggjordes av det
kritiska läge, vari Sverge genom Gustav IV Adolfs maktmissbruk hade
råkat, begynner ett nytt tidsskede i vårt lands politiska historia. Men
även i kulturellt hänseende inbryter en ny tid. Under den långa fredstid
som nu följer, och vartill dessförinnan saknats motstycke i Sverges
hävder, gör den andliga odlingen stora framsteg; isynnerhet når den
litterära värksamheten en utveckling som aldrig tillförne.
Den franska smakriktningen, som under föregående tidevarv varit den
förhärskande över hela Europa, börjar nu övergivas, upplysningstidens
läror trängas tillbaka, och nya åskådningssätt göra sig gällande. De nya
litterära strömningarna utgingo från Tyskland, där diktningen vid
1700-talets slut nådde en dittills osedd blomstring genom de berömda
skalderna _Schiller_ (död 1805) och _Goethe_ (död 1832). Oppositionen
mot den franska smaken upptogs av de tyska s. k. _nyromantikerna_
(_Tieck_, _Schlegel_ m. fl.), vilka gent emot upplysningstidens ensidiga
_förståndsdiktning_ sökte hävda _fantasiens_ och _känslans_ rätt. Såsom
mönster för sin diktning uppställde nyromantikerna dels äldre tiders
romanska skalder (italienarna _Dante_, _Tasso_ och spanjorerna
_Calderon_, _Cervantes_ m. fl.), dels Englands ypperste dramatiker
_Shakspere_ (död 1616) men isynnerhet sitt eget fosterlands medeltida
diktning.
I Sverge, där den vittra alstringen under början av 1800-talet befann
sig i en avmattningsperiod, hade den äldre, franska smaken sina målsmän
bland de akademiska skalderna. Men redan vid tidevarvets början
uppträdde några unga män (_Atterbom_, _Hammarsköld_ o. a.), vilka med de
tyska nyromantikerna såsom förebilder ville reformera den svenska
poesien. Mellan dessa, de s. k. fosforisterna, och den äldre skolans män
utspann sig en litterär fejd, som blev både långvarig och häftig. Många
av tidens skalder avhöllo sig emellertid från denna strid, ehuru de i
sin diktning avgjort närmade sig nyromantikerna. Till dessa »neutrala»
hörde bl. a. Tegnér och Wallin.
Under detta tidsskifte värkade flera framstående vetenskapsmän på skilda
områden. Ryktbara _teologer_ voro förutom psalmisten och vältalaren J.
O. Wallin bl. a. Samuel Ödman (framstående psalmdiktare) och den strängt
ortodoxe Henrik Schartau. Såsom _hävda forskare_ står Geijer ännu i dag
oupphunnen. På _naturvetenskapernas_ fält arbetade Jöns Jakob Berzelius,
den egentlige grundläggaren av kemien såsom vetenskap, och de
framstående botanikerna Karl Adolf Agardh och Elias Fries, vilkens
värksamhet sträcker sig in i nästa period, samt zoologen Sven Nilsson.
* * * * *
På övergången mellan de båda tidsskiftena stå Franzén och Wallin.
* * * * *
[Illustration: F. M. Franzén.]
_Frans Mikael Franzén_ (född 1772, död 1847) var född i Finland, men
sedan detta land lösslitits från Sverge, flyttade han över till det
gamla moderlandet, där han sedan tillbragte sina återstående år.
Franzéns diktning utmärkes av en varm känsla, är ofta av ett religiöst
innehåll och röjer en sann kärlek till mänskligheten. Den jordiska
glädjen har han besjungit i några små fina dikter (_Till en yngling_,
_Champagnevinet_ m. fl.). Av hans övriga skaldestycken förtjäna att
omnämnas sångerna till _Selma och Fanny_ samt _Den gamle knekten_, en
episk-lyrisk dikt, i vilken en gammal soldat förtäljer sina minnen från
den stora ofredens dagar. Franzén var även en utmärkt psalmförfattare,
och flera av hans psalmer äro intagna i 1819 års psalmbok (n:r 102, 119
och 323). Han var även en framstående predikant. År 1834 blev han biskop
i Härnösand, och detta ämbete innehade han till sin död.
* * * * *
[Illustration: Johan Olov Wallin.]
_Johan Olov Wallin_ (född 1779, död 1839) skrev redan såsom yngre
skaldestycken i den akademiska stilen, varifrån han dock senare
frigjorde sig. Wallin var bördig från Dalarne och erhöll undervisning
först i Falun och sedan vid Västerås gymnasium. Utgången från ett
fattigt hem måste han tidigt bidraga till sitt uppehälle genom att
undervisa yngre gossar; likväl nödgades han av brist på medel flera
gånger avbryta sin vistelse vid skolan. Slutligen fick han dock
fortsätta studierna och blev vid 20 års ålder student i Uppsala samt tre
år senare filosofie magister. Länge tvehågsen om vilket levnadskall han
skulle välja, ägnade han sig under en tid åt enskild lärarevärksamhet.
Med diktningen, för vilken han allt sedan barndomen röjt stora anlag,
sysslade han emellertid fortfarande och fäste vid denna tid allmän
uppmärksamhet vid sig genom att på en gång hembära icke mindre än tre av
Svenska akademiens pris, däribland stora guldmedaljen för lärodikten
_Uppfostraren_. Sedan han på inrådan av en gynnare låtit prästviga sig,
innehade han några år en teologie adjunktsbefattning vid Karlbergs
krigsskola. Men länge kvarblev han ej på denna underordnade plats. Med
korta mellanrum utnämndes han till bl. a. kyrkoherde (i Solna, sedan i
Stockholm), domprost i Västerås, pastor primarius och två år före sin
död till ärkebiskop. Av Svenska akademien var han ledamot sedan år 1810.
Wallins skaldskap omfattar -- förutom en del _tillfällighetsdikter_,
varibland må nämnas hans _festsång_ vid avtäckandet av Gustav III:s
staty[23] -- huvudsakligen religiös diktning, på vilket område han
förvärvat sig ett skaldenamn av första ordningen. Bland hans sånger må
särskilt framhållas _Hemsjukan_ och den kort före hans död skrivna
_Dödens ängel_, utan tvivel Wallins härligaste diktskapelse.
Sin största ryktbarhet vann emellertid Wallin som _psalmdiktare_
(»Davidsharpan i Norden»). Medlem i den år 1811 tillsatta
psalmbokskommittéen ägnade han åtta års träget arbete åt det förslag
till ny psalmbok, som erhöll kunglig stadfästelse år 1819. I denna, som
med skäl blivit kallad den vallinska psalmboken, äro 126 psalmer av
honom själv författade (bl. a. n:r 55, 141, 262, 275, 496), varjämte han
översatt eller bearbetat en mängd av de övriga. Wallin var tillika en
utmärkt predikant och sin tids störste vältalare. Tegnér giver honom
också det vackra erkännandet:
»Du skald som få, du talare som ingen.»
[Fotnot 23: För denna dikt erhöll han i belöning av Sv. akademien 200
dukater = 1,600 kr., det högsta pris akademien någonsin utdelat före
Nobelprisets tillkomst.]
* * * * *
[Illustration: Esajas Tegnér.]
Under detta tidevarv värkade också Sverges ända till i våra dagar
ryktbaraste sångarsnille
_Esajas Tegnér_, som föddes i By socken i Värmland den 13 nov. 1782 och
var son av komministern, sedermera kyrkoherden Esajas Tegnér och Sara
Maria Seidelius. Nio år gammal blev han faderlös, och enär modern
saknade medel till att låta honom studera, upptogs han av en hans faders
ungdomsvän, kronofogden Branting, såsom skrivbiträde på dennes kontor.
Då Branting märkte gossens stora läslust och törst efter kunskaper,
beredde han honom tillfälle att helt få ägna sig åt studier, i det att
han vidtalade en av sina vänner, kapten Löwenhielm, hos vilken Esajas'
äldre bror Lars Gustav var informator, att taga gossen till sig och låta
honom mottaga undervisning av brodern. Då Lars Gustav någon tid därefter
erhöll lärareplats hos bärgsrådet Myhrman på Rämens bruk (nära
Filipstad), var Esajas honom följaktig och fortsatte där med
utomordentlig flit sina studier, som företrädesvis omfattade språk och
utländsk litteratur. Ofta tillbragte han större delen av natten vid
boken. Detta ansträngande själsarbete skulle utan tvivel skadat hans
hälsa, därest han icke emellanåt blivit dragen med ut till lekar och
härdande kroppsövningar. Efter tre års vistelse på Rämen begav han sig
hösten 1799 till Lund, där han lika rastlöst som förut bedrev sina
studier. Vid magisterpromotionen 1802 tillerkändes han, ännu icke
tjuguårig, hedersrummet. Kort därpå utnämndes han till docent vid
universitetet och år 1812 till professor. Redan sex år förut hade han
hemfört sin unga brud, leksystern från uppväxtåren, Anna Maria Myhrman.
Tidigt röjde sig hos Tegnér skaldeanlagen, och redan som gosse brukade
han besjunga händelser ur sitt liv. Sitt rykte som skald grundlade han
emellertid först 1808, då han offentliggjorde sin _Krigssång för skånska
lantvärnet_, vilken, såsom Böttiger säger, »ljöd som en stormklocka
genom alla fosterländska bröst». Hans nästa stora dikt var _Svea_, för
vilken han belönades med Svenska akademiens stora pris. Denna storartade
sång, vari han klagar över tidens veklighet och manar till upplivandet
av gammaldags kraft och enkelhet, gjorde på hans samtid ett
överväldigande intryck. Från denna stund befann sig hans skalderykte i
ständigt stigande genom de nya dikter, med vilka han tid efter annan
framträdde. Bland dem må nämnas: _Prästvigningen_, _Flyttfåglarna_,
_Karl XII_, _Nore_, _Sång till solen_. Från första hälften av 1820-talet
förskriva sig hans tre större episka skaldestycken: _Nattvardsbarnen_,
en idyllisk målning av ungdomens första nattvardsgång i en landskyrka,
_Axel_, en kärlekshistoria från den karolinska tiden, samt _Fritjofs
saga_ (fullbordad 1825). Den sistnämnda, som är en samling av 24
romanser[24], till vilka ämnet är hämtat från de isländska hjältesagorna
(se sid. 6), betecknar höjdpunkten av hans vittra värksamhet och mottogs
med stormande bifall icke allenast av det svenska folket utan av hela
den bildade världen samt har blivit översatt till nästan alla europeiska
tungomål. Diktvärket ansluter sig icke historiskt troget till den
fornisländska fritjofssagan utan är en modernisering därav. Mycket i
denna, vilket i en tidsålder med finare seder värkar barbariskt och
vildsint, har skalden utmönstrat eller mildrat, och han har i stället
givit en poetiskt anslående bild av nordiskt hjälteliv. En fjärde större
dikt, _Gärda_, vari han ville skildra medeltidssägner om jätten Finn
samt om biskop Absalon, blev ej fullbordad. -- Även såsom talare vann
Tegnér stor berömmelse. Hans prosa utmärker sig för ett djuptänkt
innehåll, klätt i ett formfulländat språk samt rikt på bilder och kvicka
infall. Särskilt må ihågkommas hans _skoltal_.
[Fotnot 24: Romans = episk-lyrisk dikt, lämplig att sjunga.]
År 1826 utbytte Tegnér lärostolen vid det sydsvenska universitetet mot
biskopsämbetet i Växjö stift. Upptagen av sina nya plikter samt nedstämd
av en vacklande hälsa diktade han därefter mindre ofta. Från hans
biskopstid finnes endast ett större skaldestycke, _Kronbruden_.
Bland hans smärre dikter från denna tid må framhållas: _Vid
magisterpromotionen i Lund 1829_ (då den danske skalden _Oehlenschläger_
lagerkröntes av Tegnér) samt den härliga minnessången _Vid Svenska
akademiens femtiåra högtid_ (1836), betecknad såsom »ett sant praktvärk
av poetisk stil». Mot slutet av sin levnad träffades han av en
sinnessjukdom, varifrån han väl tillfrisknade, men som bröt hans kraft.
Han avled den 2 nov. 1846. En vid Kyrkeruds komministerboställe till
hans minne rest sten bär följande vackra inskrift:
»Här hans vagga,
i Växjö hans grav,
i sången hans minne.
Nyromantiska skolan.
[Illustration: P. D. A. Atterbom.]
De tyska nyromantikerna fingo i Sverge sina efterföljare i fosforisterna
(så kallade efter deras, tidskrift _Phosphoros_), vilka upptogo den
redan av Thorild begynta striden mot den franska smakriktningen. De nya
idéernas ivrigaste förkämpe och tillika fosforisternas främste skald var
_Per Daniel Amadeus Atterbom_, som föddes år 1790 i den natursköna Åsbo
socken i Östergötland. Hans fader var komminister. Ovanligt tidigt
utvecklad försökte han sig redan i barndomen på författarskap och skrev
vid åtta års ålder en roman. År 1805 blev han student i Uppsala och
ägnade sig där med iver och hänförelse åt studiet av den moderna tyska
poesien samt stiftade vid 17 års ålder i förening med några vänner det
vittra sällskapet _Auroraförbundet_,[25] med vilket namn man ville
antyda inbrottet av en ny »morgonrodnad» för den svenska vitterheten.
Auroraförbundet satte nämligen som sin uppgift att reformera den svenska
poesien och yrkade bl. a. på en innerligare känsla och en rikare fantasi
inom diktningen och därjämte större frihet i formen.
För att nå detta mål krävdes icke blott ett fälttåg mot det bestående
utan även utvecklandet av en livlig skönlitterär värksamhet. I de av
Atterbom och hans meningsfränder grundade tidskrifterna, skämttidningen
_Polyfem_,[26] Phosphoros (ljusbringaren), _Poetisk kalender_ m. fl.,
gisslades den regelbundna franska förståndspoesien, och i dem införde
fosforisterna sina skaldestycken. Till akademisternas försvar uppträdde
bl. a. _Per Adam Wallmark_ (kunglig bibliotekarie) samt Leopold, vilken
i en bitande satir, _Silvertonen_, fullständigt nedgjorde en av Atterbom
värkställd översättning av den italienske skalden _Tasso_. Även Tegnér
skiftade någon gång hugg med fosforisterna, som i sin strävan att vara
djupsinniga ofta gjorde sig skyldiga till dunkelhet eller meningslöst
ordprål (»det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta»). I början av
1820-talet avmattades emellertid striden, och de nyromantiska åsikterna
gjorde sig allt mera gällande. Fosforisternas förtjänst är således den,
att de banade väg för den nyare vitterheten. Dessutom bidrogo de till
att öka kännedomen om utlandets skönlitteratur.
Vid sidan av det vittra reformationsarbetet bedrev Atterbom även sina
studier och erhöll 1815 den filosofiska graden. Men överansträngd och
nedstämd till lynnet behövde han en tids vila, varför han genom vänners
bemedling bereddes tillfälle att göra en resa till Tyskland och Italien.
Efter hemkomsten kallades han till lärare för kronprins Oskar och
utnämndes tvenne år senare till docent vid Uppsala universitet, där han
efter några års förlopp blev professor. Redan i sina ungdomsdikter, som
han offentliggjorde i Phosphoros och Poetisk kalender, röjde Atterbom en
rik poetisk begåvning, men liksom nyromantikernas alster över huvud lida
de av dunkelhet. Till dessa tidigare dikter höra _Blommorna_, det
ofullbordade sagospelet _Fågel blå_ och den allbekanta sången
»_Vikingasäten, åldriga lundar_».
[Fotnot 25: Aurora, morgonrodnadens gudinna.]
[Fotnot 26: Polyfem var en jätte, som skulle skåda rätt fram och därför
hade ett enda cirkelrunt öga i pannan.]
Hans mannaålders diktning utmärker sig för klarare tankeinnehåll,
samtidigt som den bibehåller den välljudande form och innerliga
känslostämning, som präglar hans tidigare alstring. Hans främsta arbete
och ett av vår poesis yppersta värk är sagospelet _Lycksalighetens ö_.
Denna dikt framställer sagan om fursten Astolf, vilken förirrat sig till
vindarnas boning, varifrån han föres till lycksalighetens ö, där han,
glömmande tidens flykt dröjer kvar i tre hundra år. Då han vaknar till
besinning och vill begiva sig hem, träffas han av döden. I
»Lycksalighetens ö» förekomma flera av skaldens allmännast kända lyriska
dikter: _Vindarnas sånger_, _Svanvits sång_ (»Stilla, o stilla!») m. fl.
-- Som kritiker och litteraturhistorisk författare var Atterbom livligt
värksam. I sitt sista arbete, _Svenska siare och skalder_, skildrar han
den svenska vitterhetens utövare till och med Gustav III:s tidevarv. Den
ensidighet och bitterhet vartill han förr gjorde sig skyldig, försonar
han nu och giver full rättvisa även åt sina förra vedersakare. Atterboms
inval i Svenska akademien 1839 var det yttre tecknet på försoningen
mellan den »gamla» och den »nya» skolan. Med Atterbom, som avled 1855,
bortgick den siste av de stora skalderna från århundradets början.
* * * * *
_Lorenso Hammarsköld_ (född 1785, bibliotekarie, död 1817) deltog
värksamt i striden mot den gamla skolan, och det var han som genom sina
_Kritiska brev_ rörande Leopolds skrifter öppnade det litterära
fälttåget. I »Polyfem» var han en flitig medarbetare och offentliggjorde
där flera kvicka _satirer_. Tillsammans med K. F. Dahlgren skrev han en
i främsta rummet mot Wallmark riktad löjeväckande satir, kallad
_Markalls sömnlösa nätter_. Han har även skrivit ett större
litteraturhistoriskt arbete med titeln _Svenska vitterheten,
historiskt-kritiska anteckningar_.
* * * * *
_Vilhelm Fredrik Palmblad_ (född 1788, universitetslärare, död 1852)
intog en ledande ställning bland fosforisterna. Flitig och mångsidig
skriftställare framträdde han i »Poetisk kalender» med flera täcka
_noveller_, skrev senare en större historisk roman (_Aurora Königsmark_)
samt översatte grekiska skaldevärk. Han har även författat flera
_geografiska_ arbeten samt var en flitig medarbetare i det av honom
jämte _Peter Wieselgren_ m. fl. redigerade stora värket _Biografiskt
lexikon_ (23 band, 1835-1857).
* * * * *
[Illustration: K. F. Dahlgren.]
_Karl Fredrik Dahlgren_ (född 1791, komminister i Stockholm, död 1844)
deltog även i den vittra striden och kallades av sin samtid
»fosforisternas humorist». Sedermera skilde han sig dock från
fosforismen, vars grundåskådning föga stämde överens med hans egen
realistiska läggning. Han har i flera stämningsfulla lyriska dikter
besjungit naturens skönhet. Särskilt må framhållas hans sprittande glada
vårvisor (»_Våren är kommen_,» _Vårbäcken_, _Den första lärkan_). Av
samma glada humör och friskhet i naturskildringen präglas hans lyriska
diktsamling _Mollbergs epistlar_, däri han väl röjer likhet med sin
förebild Bellman men ändå uppenbarar sin egenartade skaldenatur.
Dahlgren har därjämte skrivit flera romaner och noveller, bland dem den
humoristiska berättelsen _Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik
Bergströms krönika_, som även äger självbiografiskt intresse.
* * * * *