_Karl Mikael Bellman_, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740.
Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns
önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en
natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före
frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter,
vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av _Fredmans
epistlar_ och _Fredmans sånger_. I dessa besjunger han Stockholm och
stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där
fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra
oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra
en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och
poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla
erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men
mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem
äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på
lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det
innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att
sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst
luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning
och inse sanningen av Tegnérs ord, att
»det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har».
Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på
flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning
vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och
döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.
Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store
sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen
firats som en folkfest av Stockholms invånare.
* * * * *
[Illustration: Johan Henrik Kellgren.]
Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av
dessa, den s. k. _akademiska kretsen_ eller _gustavianerna_, ägde sin
främste representant i
_Johan Henrik Kellgren_, »behagens skald», som föddes i Västergötland
1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där
Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han
anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade
han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I
Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci,
samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen
Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för
sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter,
och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe
än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande
strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för
Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.
Bland hans dikter intaga de _satiriska_ och _lärodikterna_ främsta
rummet. Till det förra slaget höra _Ljusets fiender_, i vilken han
kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekanta
_Dumboms leverne_.
Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland dem _Den nya
skapelsen_, vilket poem de i följande tidevarv framträdande
nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla
diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår
vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även som _prosaförfattare_ och
_dramatiker_ (_Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahe_ m. fl.) tillhör
Kellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.
* * * * *
[Illustration: K. G. av Leopold.]
_Karl Gustav av Leopold_ (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska
skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans
sekreterare. Han är bekant genom sina många _lärodikter_ och
_idyller_[21] (_Eglé och Anette_) samt för några satiriska poem (_Mina
nya rum, Byxorna_). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid
den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och
på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då
framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska
smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig
Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro
gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.
* * * * *
_Johan Gabriel Oxenstierna_ (född 1750, död 1818) är bekant som
författare till skaldestycket _Skördarna_, i vilket han i enlighet med
sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger
lantbrukarens yrke.
* * * * *
[Illustration: Anna Maria Lenngren.]