_Sven Lagerbring_ (född 1707, död 1787), som i _Svea rikes historia_
skildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag
överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen
samtida.
* * * * *
[Illustration: Karl von Linné.]
I den lysande rad vetenskapsmän, som detta tidevarv har att uppvisa,
intar
_Karl von Linné_ en av de främsta platserna. Han föddes i Råshults
komministerboställe i Småland 1707. Fadern, som var präst, önskade, att
även sonen skulle ägna sig åt detta kall. Men det gick trögt i Växjö
skola för den unge Linnæus, vilket namn han bar, innan han blev upphöjd
i adligt stånd. Endast för naturvetenskaperna, synnerligast botaniken,
hyste han något större intresse. Fadern gav till slut efter för hans
önskan att få bli läkare, och han fortsatte därefter studierna först i
Lund och sedan i Uppsala. Under fattigdom och försakelser arbetade han
sig fram och vann världsrykte för sina upptäckter inom botanikens
område. Sedan han en tid vistats i Stockholm som praktiserande läkare,
kallades han till professor i botanik vid universitetet i Uppsala.
Linné företog en mängd resor inom och utom fäderneslandet, och i sina
_resebeskrivningar_ (_Lappländska resan_, _Skånska resan_,
_Västgötaresan m. fl._) har han i ett klart, lättfattligt och poetiskt
språk redogjort för sina iakttagelser i naturen och bland folket.
Linné avled 1778.
Gustavianska tiden
(1772-1809).
Det tidevarv som följde efter frihetstiden, företer i vittert avseende
en rik blomstring, större än under någon föregående period. Fortfarande
är den franska smaken rådande. I Frankrike förkunnade _Voltaire_,
_Rousseau_ m. fl. den s. k. _upplysningstidens_ läror, som till slut
mynnade ut i den stora revolutionen. Upplysningstidens förnämste
representant i vårt land är _Kellgren_, som i sin tidning
_Stockholmsposten_ med iver förfäktade Voltaires åsikter.
Upplysningsmännens kamp fördes ofta på ett hänsynslöst sätt, men mycken
råhet och vidskepelse ha blivit skingrade tack vare deras värksamhet.
Under den tid som följde efter Gustav III:s död, hade vitterhetens män
mycket motstånd att bekämpa. Tryckfriheten inskränktes av Reuterholm,
som också i förargelsen över att ej hava blivit invald i Svenska
akademien upphävde dess värksamhet. Gustav IV Adolf tillät den
visserligen att återupptaga sitt arbete, men någon gynnare av
litteraturens män blev den nye konungen aldrig.
I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden.
Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska
tiden att uppvisa.
* * * * *
[Illustration: Gustav III.]
_Gustav III_ (född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan,
tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och
vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han
själv hyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare
av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till
andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för
litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet av
_Svenska teatern_ och instiftandet av _Svenska akademien_. För teaterns
räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycket _Siri
Brahe och Johan Gyllenstierna_. Ofta hade han dock Kellgren eller någon
annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.
Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och
ändamål den av kardinal Richelieu stiftade _Franska akademien_. Svenska
akademiens mål är att befordra _vältaligheten_ och _skaldekonsten_ samt
uppodla _språket_. Medlemmarna äro till antalet aderton, och
vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren.
Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska
akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och
kallades hädanefter _Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien_.
* * * * *
[Illustration: Karl Mikael Bellman.]