_Hedvig Charlotta Nordenflycht_ (född 1718). Hon är den första person,
som i vårt land helt ägnat sig åt litterära värv, ty alla hennes
föregångare, såväl manliga som kvinnliga, idkade skriftställeriet mera
som en bisyssla. Skillnaden med Dalins och fru Nordenflychts
författarskap kan angivas sålunda, att den förres betecknar övergången
från gammalt till nytt, under det fru Nordenflycht och den henne
närstående kretsen röjde väg för det gustavianska tidevarvets litterära
riktning.
Hedvig Charlotta Nordenflycht var född i Stockholm men uppfostrades på
landet. Redan som barn visade hon sig mycket vetgirig och sysslade helst
med läsning. Föräldrarna motarbetade dock hennes önskan att få studera.
Efter sitt giftermål med en prästman, Jakob Fabricius, bodde fru
Nordenflycht en tid i Karlskrona men förlorade där inom kort sin make.
Hon flyttade därefter åter till stockholmstrakten och sökte sin tröst i
diktning. Hennes mest bemärkta skaldestycken förekomma i diktsamlingarna
_Den sörjande turturduvan_ och _Kvinnligt tankespel_. I den förra
uttrycker hon sin sorg över makens död.
I fru Nordenflychts hem umgicks en stor del av tidens yngre
vitterhetsidkare, bland vilka värdinnan själv utgjorde medelpunkten.
Mycket arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält. Under sina
sista år bebodde hon ett litet torp i närheten av Skokloster i Uppland,
och där slutade hon sina dagar 1763, samma år som Dalin.
* * * * *
[Illustration: Gustav F. Creutz.]
_Gustav Filip Creutz_ (född 1731, död 1785) representerar samma riktning
som fru Nordenflycht och var en av hennes närmaste umgängesvänner. Han
gjorde sig tidigt bemärkt genom sin och Sverges förnämsta herdedikt,
_Atis och Camilla_, »en sång så ljuv som lärkornas om våren». I ståtliga
verser skildrar han de sorger och lidanden, som lejonjägaren Atis och
Dianas prästinna Camilla hade att utstå, innan de blevo förenade.
Creutz innehade flera av fosterlandets högsta ämbeten, vilket torde ha
värkat hämmande på hans diktarvärksamhet, som omfattade en period av
blott tio år.
* * * * *
[Illustration: G. F. Gyllenborg.]
_Gustav Fredrik Gyllenborg_ (född 1731, död 1808), »dygdens sångare»,
var i mycket en motsats till sin ungdomsvän Creutz. Den största
skaldebegåvningen av dessa båda sångarbröder ägde onekligen Creutz, men
även av Gyllenborg ha vi flera vackra dikter, oftast av en allvarlig
satirisk läggning. Mest bekanta äro hans _fabler_[20] samt det stora
skaldestycket _Årstiderna_, en »målning i ord».
* * * * *
_Anders Odel_ (född 1718, död 1783) var författare till den över hela
landet sjungna, 90 strofer långa visan om den mördade _Malcolm
Sinclairs_ ankomst till underjorden, där han träffade bl. a. Karl den
tolvte. Denna visa fick politisk betydelse därigenom, att den
underblåste krigsstämningen i landet.
[Fotnot 20: Fabel = dikt, i vilken djur, växter eller livlösa föremål
uppträda som talande. Fabeln avser ofta att inskärpa någon moralisk
lärdom.]
* * * * *
_Jakob Wallenberg_ (född 1746, död 1778), skrev den även i våra dagar
gärna lästa humoristiska reseskildringen _Min son på galejan_,
skildrande en färd till Ostindien.
* * * * *