_Olov von Dalin_ (född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland.
Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en
vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev
en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans
bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart
inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade
Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit
till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda
tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev
Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids
lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån
olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde
över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten
visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade
sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon
gång skulle bliva känd.
Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskilt _Sagan om hästen_, i
vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare
tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter
hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta
dikt i bunden form, _Svenska friheten_. Bland hans smärre lyriska dikter
märkes den vackra _Ängsövisan_. Han skrev även ett par skådespel och
visade på så sätt sitt intresse för den nybildade _Svenska teatern_.
På ständernas förslag fick Dalin i uppdrag att utarbeta _Svea rikes
historia_. Utmärkande för detta värk är det lättfattliga språket, som
gjorde, att intresset för historiekunskapen blev väckt även hos de
bredare samhällslagren.
Dalin försökte att så mycket som möjligt hålla sig utanför
partistriderna, men sedan han blivit kronprins Gustavs lärare, drogs han
allt mer åt hovpartiet. På grund av sitt förhållande till konungahuset
måste han lämna sin plats men tilläts återvända efter en tid av fyra år,
varefter han utnämndes till hovkansler, vilket ämbete han innehade till
sin död.
* * * * *
[Illustration: H. Ch. Nordenflycht.]