_Gunno Dahlstierna_, som före adlandet hette Eurelius (född 1661,
lantmäteridirektör, död 1709). Dahlstiernas märkligaste dikt är
_Kungaskald_, ett sorgekväde vid Karl XI:s död, vilket är skrivet på ett
italienskt versmått, »ottave rime», som han införde i svensk poesi. I
268 åttaradiga strofer besjunger han i ett högstämt språk det svenska
storväldet, men de storståtliga bilder som han använder, slå ofta över i
det löjliga (»himmelns silvervårta», »Phoebus[16] sockerknippe»), och de
talrika lärda vändningarna tarva förklaringar, för att dikten skall
bliva njutbar. Lyckligtvis fann denna diktart som inom den bildande
konsten motsvarades av den samtidigt rådande barockstilen, föga
efterföljd i Sverge.
[Fotnot 15: Dudaim = kärleksäpple.]
[Fotnot 16: Foibos Apollon, i den grekiska gudavärlden sångens gud.]
* * * * *
På övergången till nästa tidevarv stå de tvenne följande skalderna.
_Jakob Frese_ (född i Finland omkr. 1690, död 1729) började sitt
författarskap med tillfällighetsdikter i den gängse stilen. Småningom
nådde han dock fram till en mera egenartad diktning i skildringen av
sitt eget livs inre. Under intrycket av dels fäderneslandets olyckor,
dels egna lidanden (en långvarig sjukdom) få hans sånger en vemodig,
klagande grundton, som kännetecknar särskilt hans _Vårbetraktelser_. I
_Passionstankar_ träder oss till mötes en from barnatro, blandad med en
djup levnadströtthet.
* * * * *
_Samuel von Triewald_ (född 1688, död i holsteinsk tjänst 1743)
blev en banbrytare för den nya litterära smakriktning, den
_fransk-klassiska_[17], som under följande tidsskeden skulle sätta sin
prägel på vårt lands vittra alstring. I sin satir[18] _Mot våra dumma
poeter_ gisslar han obarmhärtigt såväl det andefattiga rimsmideriet som
den förkonstlade och svulstiga känslopoesien. I några kvicka
skämtberättelser på vers efterbildar han den franske skämt- och
fabeldiktaren _Lafontaine_.
[Fotnot 17: Klassisk, i vidsträckt mening lika med mönstergill,
ypperlig, av bestående värde.]
[Fotnot 18: Satir = dikt som förlöjligar människornas dårskaper.]
* * * * *
[Illustration: Olov Rudbeck d. ä.]
Bland de män som under stormaktstiden ägnade alla sina krafter åt den
andliga odlingen, står
_Olov Rudbeck d. ä._ i främsta ledet. Han var född i Västerås (1630) och
son av den lärde och dugande professorn, sedermera biskopen Johannes
Rudbeckius (se sid. 16). Vid 16 års ålder kom han till Uppsala, där han
ägnade sig åt naturvetenskapliga, företrädesvis medicinska studier och
gjorde redan som student sitt namn odödligt genom upptäckten av de s. k.
lymfkärlen. Genom ett frikostigt understöd av drottning Kristina blev
han i tillfälle att företaga en studieresa till utlandet, förnämligast
Holland. Efter hemkomsten utnämndes han till professor i botanik samt
några år senare i medicin vid Uppsala universitet och lyckades snart
genom sina föreläsningar och förevisningar väcka den studerande
ungdomens intresse för dessa vetenskaper, som han dessutom främjade
genom att uppföra en anatomisk lärosal, anlägga en botanisk trädgård m.
m. För övrigt var knappast något värksamhetsfält honom främmande; han
ägnade sig med framgång åt fysik, astronomi, fornforskning samt försökte
sig på konster och handaslöjder. I stadens offentliga värv deltog han på
ett sätt, som förskaffade honom det erkännandet, att »allt som skulle
göras, gjorde _han_ i sta'n». Såsom skriftställare vann Rudbeck
europeisk ryktbarhet genom sitt märkliga arbete _Alland eller Manheim_,
vanligen kallat Atlantikan. I detta söker han bevisa, att ett av den
grekiske filosofen Platon beskrivet mönstersamhälle, Atlantis, varit
ingenting annat än det gamla Sverge, samt att detta var det först odlade
landet på jorden, de indo-europeiska folkens urhem och den västerländska
kulturens vagga. Detta arbete, som vittnar om författarens stora
beläsenhet och framför allt fyndighet, väckte ett ofantligt uppseende --
även utlandets lärda uttryckte sin beundran -- och de däri uttalade
åsikterna gällde länge som historiska sanningar. De stolta
forntidsdrömmarna förbleknade dock efter hand inför en mera kritisk
hävdaforskning, och numera tillmätes Atlantikan icke något vetenskapligt
värde.[19] Av det stort anlagda värket utkommo tre delar. Den fjärde var
under tryckning, då en förhärjande vådeld lade större delen av Uppsala i
aska (1702), varvid såväl manuskript som färdigtryckta exemplar
förstördes. Fyra månader efter denna händelse slutade han sitt värksamma
liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna,
bevarar hans stoft.
[Fotnot 19: Angående indo-europeernas urhem torde förtjäna påpekas, att
vetenskapliga forskare i våra dagar framlagt skäl för att detta
värkligen skulle ha varit beläget vid Östersjöns stränder (Nord
tyskland, de danska öarna och Sydsverge).]
Frihetstiden
(1718-1772).
I vissa avseenden är frihetstiden ett av de mest glänsande tidevarven i
vår historia. Visserligen upphörde Sverge under Karl den tolvtes
regering att vara en stormakt i politiskt hänseende, men sedan den stora
ofredens dagar voro slut, nådde vetenskapen, konsten och litteraturen en
blomstring, som dittills icke skådats i vårt land. Frihetstidens ledande
män intogo i allmänhet en välvillig hållning gentemot den andliga
odlingen, och många av dem understödde med pänningar litteraturens,
konstens och vetenskapens främsta utövare. Av stor betydelse blevo de
lärda samfund eller _akademier_, som under denna tid inrättades. Den
älsta av dessa är _Vetenskapsakademien_, som bildades 1739, och bland
vars stiftare märkas Linné, Höpken och Alströmer. Denna akademi främjar
isynnerhet den naturvetenskapliga forskningen. Den för konst och
litteratur varmt intresserade drottning Lovisa Ulrika grundade några år
senare _Vitterhetsakademien_, men dess inflytande på Sverges litteratur
blev ej synnerligen stort, alldenstund den snart av politiska skäl måste
nedlägga sin värksamhet. I annan form blev den emellertid sedan
återupprättad. De bildande konsterna uppmuntrades av _Målar- och
bildhuggarakademien_ (= Fria konsternas akademi), musiken av
_Musikaliska akademien_.
Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att
framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inom
_vitterheten_. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det
ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den
franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska
diktarna, tragediförfattarna _Corneille_ och _Racine_, komediförfattaren
_Molière_ m. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder
använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar,
men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.
Under detta tidevarv framträdde de första romanförfattarna i vårt land.
_Historieskrivningen_ bedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring.
Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s.
k. _1734 års lag_, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.
_Språkforskningen_ gick framåt med stora steg under ledning av Johan
Ihre (född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål
den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning »_Then Swänska
Argus_» bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var
fallet med den nyss nämnda lagboken.
Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad
vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu som _Linné_
gjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält
värkade Torbern Bergman samt Karl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman,
vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den
även som »andeskådare» bekante Emanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son.
De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för
själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av
vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår
historia.
* * * * *
[Illustration: Olov von Dalin.]