_Georg Stiernhielm_. Stiernhielm var son av en bärgsman, Olov
Marqvardsson, och föddes i Vika socken i Dalarne (1598). Efter
förberedelse i Västerås skola avgick han vid 21 års ålder till
universitetet i Uppsala samt företog sedan en längre utländsk resa,
varunder han bedrev studier vid flera, företrädesvis tyska, högskolor.
Hemkommen tjänstgjorde han någon tid som lektor vid Västerås gymnasium,
men sedan han genom sina stora kunskaper och lysande snillegåvor ådragit
sig de maktägandes uppmärksamhet, användes han tid efter annan i en
mängd olikartade värv. År 1630 utnämndes han till assessor vid hovrätten
i Dorpat samt blev följande år adlad. Några år senare återkallades han
till Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Det är vid
denna tid -- han var då över 40 år -- hans värksamhet som skald
begynner. Genom att forma språket efter antikens versbyggnader höjde
Stiernhielm den svenska diktningen till en värklig konstpoesi, varför
han ock av eftervärlden har blivit kallad »den svenska skalde_konstens_
fader». Hans mest berömda diktalster är _Herkules_, en allegorisk dikt,
som behandlar sagan om Herkules vid skiljevägen, där »fru Lusta» och
»fru Dygd» var för sig sökte draga honom på sin sida. Dikten är
egentligen en målning av tidens seder, och Herkules är den unge
svensken, som ställes i valet mellan ett liv i lättja och sinnliga
njutningar å ena sidan samt dygd och pliktuppfyllelse å den andra.
»Herkules» är skriven på _hexameter_, vilken versform härmed införes i
svensk poesi. Av Stiernhielms övriga dikter må nämnas _Bröllopsbesvärs
ihågkommelse_, vari på ett skämtsamt sätt skildras det myckna besvär,
som är förknippat med ett bröllop på landet. Vid sidan av sitt skaldskap
ägnade sig Stiernhielm åt vetenskaplig forskning på olika områden. Han
sysslade med matematik, naturvetenskap och filosofi samt bedrev hävda-
och språkforskning. För modersmålets utbildning och förädling ivrade han
varmt och begynte utgivandet av en ordbok, kallad »_Gambla Svea och
Götha måles fatebur_», varav han emellertid blott medhann första
bokstaven. Hans mångsidighet hade nämligen till följd, att mycket av vad
han påbörjade, blev ofullbordat.
Efter några års vistelse i Stockholm återflyttade Stiernhielm till
Livland men nödgades inom kort med maka och barn fly därifrån, sedan
hans gods blivit plundrat av ryssarna. Alldeles utblottad återkom han
till Sverge. Snart erhöll han dock nya ämbeten och utnämndes slutligen
till föreståndare för det av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade
antikvitetskollegiet, vilket ämbete han innehade till sin död (1672). I
det längsta bibehöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och
sysselsatte sig ännu vid 73 års ålder med vetenskapligt
forskningsarbete. Till sinnet var han glad, öppen och frimodig. Hans vän
och lärjunge, skalden _Columbus_, säger om honom: »Han tackade
innerligen sin skapare, som honom i sina dagar en hälsosam kropp, ett
gott förstånd, dagligt bröd, ett förnöjsamt sinne och ett glatt gemyt
hade förlänt.» Hans gravskrift, som han själv dikterat, lydde: »Han
levde glad, så länge han levde.»
* * * * *
Samma nit om språkets uppodling, som drev Stiernhielm att reformera den
svenska poesien, synes även ha äggat en annan av tidevarvets män till
vitter alstring. I en samtidigt med Stiernhielms Herkules utgiven dikt,
_Thet Swenska språketz Klagemål_, av Skogekär Bergbo, under vilket namn
man antagit, att presidenten _Gustav Rosenhane_ (död 1684) skulle dölja
sig, klagar skalden över att »thet icke, som sig borde, ährat blifver».
Senare utkommo under samma pseudonym tvenne diktsamlingar: _Fyratijo små
wijsor_ samt _Venerid_, en samling av 100 sonetter,[11] utgörande
kärlekskväden, som äro tillägnade den kvinna, vars namn diktvärket bär.
* * * * *