_biskop Tomas_ i Strängnäs (död 1443). Från honom stamma tre till vår
tid bevarade dikter: _Sången om Engelbrekt_, en hyllning till
frihetshjälten och en uppmaning till Sverges folk att kämpa för
fosterbygden, samt _Friheten_, vilken prisas såsom »det bästa ting», och
allegorien[6] _Troheten_, syftande på Karl Knutssons handlingssätt mot
Erik Puke.
Vid gudstjänsterna, som höllos på latin, sjöngos latinska hymner[7] men
även en och annan svensk psalm, av vilka må ihågkommas: »Den signade
dag» (n:r 424 i vår nu gällande psalmbok).
* * * * *
Från detta tidevarv härstamma även en del av de episk-lyriska dikter,
som vi kalla _folkvisor_. Sitt ursprung leder denna diktart sannolikt
från Frankrike, varifrån den utbredde sig över den germanska världen. I
vårt land uppträda folkvisorna tidigast under folkungatiden. De torde ha
införts av kringvandrande utländska sångare (lekare), vilka föredrogo
dem på riddarnas slott och vid borgarnas gillen. Sin blomstringstid i
Sverge hade folkvisdiktningen under fjortonde och femtonde århundradena
men fortsatte även in i nästa tidevarv. Efter hand spridande sig till
allt vidare samhällslager upptogos folkvisorna slutligen av allmogen,
»folket», där de levde sitt egentliga liv, då litteraturhistorikerns
uppmärksamhet i början av 1800-talet fästes på dem.
[Fotnot 6: _Allegori_ = lärodikt, vari naturkrafter och abstrakta
begrepp framställas som personer för att inskärpa en sanning.]
[Fotnot 7: Hymn är en lyrisk dikt, vari Gud och hans värk (även andra
upphöjda ting) besjungas.]
Till sitt innehåll är folkvisan oftast episk (således skildrande någon
tilldragelse). De handlande personerna äro vanligen förnämliga män och
kvinnor (riddare, adelsjungfrur o. dyl.) men någon gång även tagna från
de lägsta samhällslagren (vallhjon och tiggare). I några visor framträda
medeltidens övertro och vidskepelse, nämligen i dem som röra sig om
vissa naturgudomligheter, såsom näcken, älvorna och bärgakungen, och
deras förhållande till människorna.[8] Till formen äro folkvisorna i
likhet med lyriska dikter avdelade i strofer och förbundna med en
melodi. En egendomlighet för dessa visor är det s. k. omkvädet, en i
varje strofs slut och ibland även i dess mitt återkommande versrad, som
angiver grundstämningen i dikten. Fordom utförde man vid folkvisans
toner en enkel dans (stig- eller ringdans), varvid alla de dansande
framsjöngo omkvädet, under det att själva visan föredrogs av en eller
ett par »försångare».
Även kvarleva från denna tid många _folksagor_ och _sägner_, vilka ehuru
enkla och ofta barnsligt enfaldiga i sig gömma en rik skatt av poesi.
Hos några bland dem skönjes det nordiska ursprunget, andra kunna med
skäl kallas vandrande sägner, emedan de i olika omklädnader uppträda hos
de flesta europeiska folk.
[Fotnot 8: Med hänsyn till ämnesvalet kunna folkvisorna indelas i
följande grupper, mellan vilka dock ej alltid bestämda gränser kunna
dragas: _naturmytiska visor_ (t. ex. _Den bärgtagna_; »_Näcken han
gångar på snövitan sand_»); _kämpavisor_ (_Kämpen Grimborg_, _Habor och
Signill_); _riddarvisor_ (_Sven i Rosengård_); _legender_ (_S:t Staffans
visa_, _Duvans sång på liljekvist_) och _historiska visor_ (_Tord Bondes
mord_, _Klosterrovet_, vari berättas, huru Sune Folkunge bortförde
konung Sverkers dotter ur Vreta kloster).]
Reformationstiden
(1521-1611).
Gustav Vasas tronbestigning betecknar inbrottet av en ny tid för Sverge,
medförande stora och genomgripande förändringar i såväl politiskt som
kulturellt hänseende. Sedan landet blivit befriat från Danmarks
överhöghet och löst från påveväldets band, kunde dess utveckling fortgå
i nationell riktning, och en inhemsk, svensk odling begynte från denna
tid blomstra. Vad bildningen beträffar, så blev den emellertid icke
under reformationstidens första tid vederbörligen tillgodosedd. Då
klostren i enlighet med riksdagsbeslutet i Västerås stängdes, fingo även
de med dem förbundna skolorna dela deras öde och ersattes icke med nya.
Först mot slutet av 1500-talet, när den nya läran vunnit stadga och
behovet av inhemska protestantiska bildningsanstalter gjorde sig
gällande, begynte skolorna återupprättas. Vid Uppsala universitet
återupptogs värksamheten år 1595. Ett kraftigt medel till bildningens
höjande var boktryckerikonsten, som vid denna tid vann spridning i
Sverge.
Reformationstidens litteratur är till övervägande del av religiös och
historisk art. Bland religiösa skrifter kommer i främsta rummet
_bibelöversättningen_, huvudsakligen utförd av bröderna Petri.
Historiska skriftställare voro bl. a. Olavus Petri, Peder Svart, Erik
Göransson Tegel och Johannes Messenius. Den poetiska litteraturen
utgjordes huvudsakligen av psalmer, folkvisor och några rimkrönikor.
_Språket_, som under unionstiden starkt uppblandats med danskan, får nu
en mera nationell prägel, därigenom att åtskilliga författare upptogo
fornsvenska uttryck och böjningsformer (gammalsvenskan). Vid
tillämpningen av språkreglerna rådde dock stor förvirring; gamla och
nya, danska och tyska ändelser brukades om varandra. Den ökade
förbindelsen med utlandet hade jämväl till följd, att många tyska och
romanska ord inträngde i språket.
* * * * *
[Illustration: Olavus Petristatyn i Stockholm.]
_Olavus Petri_, reformationens främste målsman i Sverge, är tillika
tidevarvets mest betydande skriftställare. Han var född i Örebro (1493),
där hans fader var smed. Sin första undervisning mottog han i
födelsestadens skola och vistades sedan någon tid i Uppsala, varefter
han fortsatte sina studier i Tyskland, förnämligast i Wittenberg, där
han 1518 undfick magistervärdigheten. Under sin vistelse härstädes var
han vittne till Luthers första uppträdande mot påvedömets villfarelser
och omfattade med hänförelse reformationens sak. Återkommen till Sverge
blev han sekreterare hos biskop Mattias i Strängnäs samt någon tid
därefter förordnad till föreståndare för domskolan i samma stad.
Frimodigt började han nu inför kamrater och lärjungar förkunna de nya
läror, som han inhämtat i Wittenberg, och samlade omkring sig en krets
av liktänkande, bland vilka må nämnas ärkedjäknen _Laurentius Andræ_.
Genom denne fick konung Gustav kännedom om Luthers läror, för vilka han
fattade livligt intresse. Kort därpå gavs åt Olavus Petri ett
vidsträcktare värksamhetsfält, i det att konungen kallade honom till
Stockholm såsom stadens sekreterare och tillika predikant i Storkyrkan.
På sin nya plats utvecklade »mäster Olov» en rastlös värksamhet såsom
kämpe för den nya läran. I en mängd populära (folkliga) _ströskrifter_
angrep han oförfärat och med övertygande kraft den katolska läran. Han
var också städse beredd att muntligt försvara sin tro. »Till rättelse
för enfaldiga klerker och kyrkopräster» utgav han en _postilla_, som
ännu läses av allmogen i vissa trakter av vårt land. Därjämte utarbetade
han en _kyrkohandbok_ och flera samlingar _svenska psalmer_. Den första,
vilken utkom 1526 och bar titeln »Någre Gudhelige Vijsor vthdragne aff
then Heliga Skrift», innehöll 10 psalmer, därav hälften översättningar,
såsom »Vår Gud är oss en väldig borg». Bland alstren av hans egen
psalmdiktning återfinnas flera i 1819 års psalmbok (n:r 21, 50 o. a.).
Den första svenska översättningen av _Nya testamentet_, som förelåg
1526, anses vara Olavus Petri värk, och han deltog även i arbetet på den
fullständiga _bibelöversättningen_.
Olavus Petri ägnade sig tillika åt historisk forskning, vars resultat
han framlade i en _Svensk krönika_, omfattande tiden intill Gustav Vasa.
I ett värdigt, kärnfullt språk framställer författaren med berömvärd
opartiskhet det historiska förloppet på grundvalen av viktiga, nu
förkomna handlingar samt söker att utfinna historiens lärdomar. Emedan
åtskilligt i framställningen i någon mån syntes nedsätta den svenska
äran, ådrog sig krönikan Gustav Vasas misshag, varför den ej utkom i
tryck, men den spriddes i talrika avskrifter. -- Olavus Petri är
dessutom författare till de förträffliga _domareregler_, som inleda 1734
års lagbok samt till det första svenska skådespelet (_Tobiæ Commedia_).
I början av 1530-talet var Olavus Petri en kortare tid konungens
kansler, vilket ämbete han emellertid snart nedlade. På grund av olika
åsikter rörande reformationens genomförande -- Gustav Vasa tycktes i
denna fråga lägga största vikten vid indragningen av kyrkogodsen --
ävensom av andra orsaker ådrog han sig nämligen konungens misshag. Det
gick slutligen så långt, att han jämte Laurentius Andræ anklagades för
högförräderi och dömdes till döden. Den uppenbart orättvisa domen gick
dock ej i fullbordan, utan de blevo båda benådade. Tre år efter denna
tilldragelse utnämndes Olavus Petri till kyrkoherde i Stockholms
storkyrkoförsamling och innehade detta ämbete till sin död, 1552.
* * * * *
_Laurentius Petri_, Sverges förste luterske ärkebiskop (född 1499, död
1573), understödde troget sin broder i reformationsarbetet och
utvecklade liksom denne en livlig litterär värksamhet. Han var ledare av
och utförde till större delen själv arbetet på den fullständiga
_översättning av bibeln_ som utkom 1541. Några år senare utgav han en
_predikosamling_ samt uppträdde även såsom _psalmförfattare_. Sverges
första luterska _kyrkoordning_ (antagen 1572) är likaledes hans värk. I
denna ådagalägger han stort intresse för undervisningens främjande, i
det att den inrymmer vår älsta _skolordning_. Laurentius Petri lade stor
vikt vid språkets renhet och förmanade ofta prästerna att icke med
främmande ord »förbistra de enfaldiga».
* * * * *
[Illustration: Johannes Messenius.]
Såsom _dramatisk_ och _historisk_ författare framträdde vid tidevarvets
slut
_Johannes Messenius_. Han föddes i Östergötland (1579). Sedan han någon
tid erhållit undervisning i Vadstena skola, sändes han omkring sexton år
gammal till en polsk jesuitskola, vilken han med berömmelse genomgick.
Efter fullbordade studier återvände han till Sverge samt blev, sedan han
avsvurit sin katolska tro, av Karl IX utnämnd till professor vid
universitetet i Uppsala. Messenius ägnade sig här med iver och framgång
åt lärarekallet och samlade omkring sig många lärjungar. Men trätgirig
och härsklysten råkade han snart i strid med en annan akademisk storhet,
professorn _Johannes Rudbeckius_. Till att öka stridens bitterhet bidrog
den tävlan som Messenius upptog med sin motståndare. Då denne enligt
tidens sed lät uppföra latinska skådespel, s. k. _skoldramer_, skrev
Messenius några skådespel på svenska med ämnen ur fäderneslandets
historia, vilka sedan uppfördes av hans lärjungar. Hans mening var att i
femtio olika dramer framställa hela den svenska historien, men han
medhann endast sex. Bland dessa må nämnas _Disa_, som framställer sagan
om en jungfru med detta namn, vilken under en hungersnöd giver konungen
ett klokt råd och därigenom räddar en mängd människor från döden.
Messenii skådespel äro ej utan betydelse, ty genom dem väcktes hågen för
_svensk_ dramatisk konst. Fiendskapen mellan Messenius och Rudbeckius
gick emellertid så långt, att den t. o. m. föranledde gatustrider mellan
varderas anhängare bland studenterna, varför Gustav Adolf förflyttade
dem båda från Uppsala. Messenius utnämndes till vårdare av riksarkivet
och kort därefter till assessor vid den nyinrättade Svea hovrätt. Men
snart invecklades han i nya strider och blev av sina motståndare
anklagad för att ha drivit stämplingar mot konungahuset. På grund härav
dömdes han till fängelse och inspärrades på Kajaneborgs fästning i norra
Finland. Här kvarhölls han i nära tjugu år. Sina sista dagar tillbragte
han i Uleåborg, där han avled 1636. Sin fängelsetid använde han till
vetenskapliga studier och skrev därunder på latin ett stort värk,
_Scandia illustrata_, en svensk rikshistoria. Arbetet, som vittnar om
stor beläsenhet och är synnerligen opartiskt hållet, utgavs först 65 år
efter hans död.
Stormaktstiden
(1611-1718).
Sedan Sverges självständighet gent emot utlandet blivit hävdad samt
reformationen vunnit stadga, går dess utveckling under detta tidevarv
raskt framåt, och medan landet bliver en politisk stormakt, göres också
stora erövringar på den andliga odlingens område. Flera av tidevarvets
regenter visade varmt intresse för bildningens höjande; särskilt
framstår Gustav II Adolf såsom den _högre undervisningens_ främjare.
Genom hans storartade gåva av omkring 300 hemman till Uppsala
universitet blev dess ställning tryggad. Under hans regeringstid
inrättades också ett nytt universitet i Dorpat ävensom det första
svenska _gymnasiet_ (i Västerås). Längre fram tillkommo nya högskolor i
_Åbo_ (1640) och _Lund_ (1668), och flera stiftsstäder erhöllo
gymnasier. För att tillgodose _allmogens undervisning_ inrättades under
Karl XI:s regering flerstädes sockenskolor, och i den av samme konung
utfärdade kyrkolagen (som ännu är gällande) stadgades, att prästerna
skulle tillse, att yngre personer finge lära sig »läsa i bok». Dock
rådde ännu mycken okunnighet och vidskepelse i landet även hos de mera
bildade; därom vittna de sorgligt ryktbara häxprocesserna.
Den _vetenskapliga_ odlingen i Sverge under stormaktstiden omfattar
flera vetenskapsgrenar. _Historie-_ och _fornforskning_ bedrevos av bl.
a. Olov Verelius, Johan Peringskiöld och Olov Rudbeck d. ä. De
historiska arbetena från denna tid utmärka sig i allmänhet för en
strävan att giva fäderneslandet höga anor och en stolt forntid med
åsidosättande av den historiska sanningen. På _naturvetenskapernas_
område värkade läkaren Urban Hjärne och mekanikern Kristoffer Polhem m.
fl.
_Diktningen_, som förut huvudsakligen utgjorts av konstlös naturpoesi,
utvecklar sig under detta tidevarv till värklig skaldekonst. Största
förtjänsten härom har _Georg Stiernhielm_, i det att han var den förste
som för diktning på modersmålet begagnade antika[9] versformer och
sålunda, såsom han själv säger, »lär sånggudinnorna dikta och spela på
svenska». Några skalder, den s. k. _romanska riktningens_, efterbildade
i sin diktning Italiens, Frankrikes och Tysklands vittra alstring.
I _språket_ inblandades under detta tidsskede många främmande ord. En
träffande bild av den rådande språkförbistringen gav Olov Rudbeck d. ä.,
som skrev, att »när somliga hava lärt åtskilliga språk och skola skriva
några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det
rätt ser ut som en narrs dräkt eller tiggares, vilken haver sammanlappat
sina kläder av alla de slags lappar han funnit på gatorna». Flera
framstående skriftställare ivrade dock för språkets rensning samt för
dess utbildning genom en rikare ordböjning och en mera efter uttalet
lämpad rättstavning. Genom den av Karl XI påbjudna _nya
bibelöversättningen_ hade hågen för forskningar i modersmålet blivit
väckt. I det nya bibelvärket, som förelåg i tryck 1703, »Karl XII:s
bibel», bibehöllos dock i stor utsträckning både gamla böjningsformer
och gammalt skrivsätt. Detta arbete blir sålunda »fornspråkets sista
gränsmärke», ty i litteraturen i övrigt vann nysvenskan snabbt allt
större utbredning.
[Fotnot 9: Antik = fornartad, något som tillhör den grekiska eller
romerska forntiden.]
* * * * *