STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier 1917.
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917
Förord till tredje upplagan.
Den nya upplaga av vår lärobok i svensk litteraturhistoria som härmed
utsändes, företer endast några smärre olikheter med den närmast
föregående. De gjorda förändringarna ha betingats av litteraturens
utveckling under de år som förflutit, sedan förra upplagan utkom.
Förutom de mera bemärkta yngre författare, vilka ej blivit omnämnda i
tidigare upplagor, ha vi nu medtagit ett par äldre diktare, vilka torde
förtjäna ett omnämnande även i en kortfattad lärobok.
Beträffande de synpunkter, enligt vilka boken blivit utarbetad, vilja vi
upprepa vad vi yttrade i förordet till första upplagan. Så har ett
huvudsyftemål varit att jämförelsevis utförligt behandla den litteratur
som mest läses, d. v. s. det senaste århundradets och i all synnerhet de
senaste femtio årens svenska diktning. Men även åt äldre tidsskeden har
anslagits ett utrymme, som gör att boken bör befinnas tillräcklig för
mellanstadiets olika skolformer, för såväl kommunala mellanskolor och
elementarskolor för flickor som för folkhögskolor och överbyggnader på
den egentliga folkskolan.
Beträffande rättskrivningen få vi påpeka, att alla efternamn äro stavade
enligt vederbörande personers eget skrivsätt, under det förnamnen följa
gällande regler. Personnamn, som ingå i boktitlar, äro stavade i
konsekvens härmed. F. ö. är stavningen i överensstämmelse med Svenska
akademiens nya ordförteckning.
För att boken även må kunna användas som uppslagsbok, ha vi bifogat ett
personregister, och av samma skäl förekomma i de olika biografierna
flera boktitlar, än man måhända kan begära, att eleven skall inlära.
Någon fullständighet i sistnämnda hänseende har naturligtvis icke
avsetts.
Hälsingborg i mars 1917.
Författarna.
Innehållsförteckning.
Inledning 1
Forntiden (-1200) 3
Medeltiden (1200-1521) 7
Reformationstiden (1521-1611) 13
Stormaktstiden (1611-1718) 17
Frihetstiden (1718-1772) 27
Gustavianska tiden (1772-1809) 33
Det nya statsskickets tid (1809-):
Tiden 1809-1830 40
Nyromantiska skolan 46
Tiden 1830-1879 56
Realismen (1879-1890) 73
Nyidealismen (Tiden efter 1890) 85
Personregister 111
Inledning.
Med ett folks litteratur menas alla de skrifter, som blivit författade
på det folkets språk.
Allt efter innehållet skiljer man mellan olika slag av litteratur. En
skrift som innehåller redogörelser för vetenskapliga upptäckter och rön,
säges tillhöra den _vetenskapliga_ litteraturen. Avser en skrift att
meddela kunskap om förhållanden, som röra samhället och staten, tillhör
den vanligen den _sociala_ eller _politiska_ litteraturen; innehåller
den religiösa betraktelser, räknas den till den _religiösa_ eller
_uppbyggelselitteraturen_. Berättelser, sånger, sagor och teaterstycken
kallas med ett gemensamt namn _skönlitteratur_ eller _poesi_. Till denna
kan man även hänföra _historieskrivningen_, vilken dock ofta anses bilda
en särskild litteraturgren.
En skildring av litteraturens utveckling kallas _litteraturhistoria_. I
vidsträckt bemärkelse innefattar denna således en redogörelse för _all_
slags litteratur, men vanligen behandlar den endast skönlitteraturens
eller _vitterhetens_ alster.
_Diktkonsten_ eller poesien är en av de sköna konsterna.[1] Poesiens mål
är att framställa bilder av såväl det yttre livet som människans
själsliv. Det medel som poesien använder för att nå målet, är språket.
[Fotnot 1: De sköna konsterna äro fem, nämligen byggnadskonsten
(arkitekturen), bildhuggarkonsten (skulpturen), målarkonsten, tonkonsten
eller musiken samt diktkonsten. De tre förstnämnda kallas med ett
gemensamt namn bildande konster.]
Diktaren kan för sitt alster använda dels bunden form eller _vers_, dels
obunden eller _prosa_.
Poesien delas i tre arter, nämligen den _episka_, den _lyriska_ och den
_dramatiska_.
En episk dikt eller ett _epos_ skildrar en tilldragelse. Innehållet
framställes således i berättande form. Ett epos är stundom skrivet på
vers men oftast på prosa. Bland prosaberättelser märkas särskilt
_romanen_ och _novellen_.
I romanen skildras utförligt en eller flera personers liv och
karaktärsutveckling. I en novell redogöres för någon enstaka händelse ur
livet.
Till de episka dikterna höra även _sagorna_ och _legenderna_, vilka
senare innehålla gamla sägner om helgons och martyrers underbara öden.
I den lyriska poesien eller _lyriken_ ger skalden uttryck åt sina
känslor. Exempel på lyriska dikter äro de flesta sånger och psalmer.
_Dramatik_ kallas den diktart som efterbildar en handling. Personerna i
dikten uppträda såsom värksamma inför ens ögon. Den dramatiska dikten
(dramat) är oftast avsedd att uppföras å teatern. Dock förekomma även
»läsdramer». Dramat är indelat i en eller flera avdelningar, vanligen
kallade akter. Dessa åter indelas i scener, allt eftersom de i stycket
uppträdande personerna inträda på skådebanan eller avlägsna sig
därifrån.
_Tragedi_ (sorgespel) kallar man ett drama med allvarligt innehåll och
sorgligt slut. _Komedi_ (lustspel) är en dramatisk dikt med skämtsamt
innehåll och lyckligt slut. Skildras en händelse med mycket komiska
förvecklingar, kallas komedien _fars_. En blandning av komedi och
tragedi är det så kallade _skådespelet_, i vilket handlingen är
allvarlig och slutet lyckligt.
Forntiden
(-omkring 1200).
De språkliga minnesmärkena från Nordens forntid utgöras av
_runinskrifter_. De i dessa begagnade bokstavstecknen, runorna, voro
icke ursprungligen nordiska utan lånade från sydeuropeiska folk och
sedan ombildade. Runorna framträda i tvenne alfabet: den för alla
germanska folk gemensamma _äldre runraden_ med 24 skrivtecken och den av
de skandinaviska folken vid slutet av hednatiden använda _yngre
runraden_, vilken innehöll 16 runor.
Runorna ristades på varjehanda föremål av trä, sten eller metall, på
vapen, husgeråd o. d. Dessa inskrifter voro vanligen mycket kortfattade.
De innehöllo ofta blott en uppgift om ägaren eller ristaren, någon gång
med tillägg av en besvärjelse på grund av den magiska kraft runorna
ansågos äga. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna äro
anbragta på stenar, som restes för att hugfästa minnet av någon avliden.
Runstenarna förekomma talrikast i vårt land, varest man funnit omkring
2150 dylika. Större delen av dem förskriver sig från slutet av 900- samt
från 1000-talet. Det förnämsta runminnesmärket i Sverge är den vid Röks
kyrka i Östergötland befintliga s. k. _Rökstenen_, vars inskrift, som
ännu är föremål för vetenskaplig tydning, täljer forntida hjältars
bragder.
Ett stycke av denna skrift är avfattat på vers med _stavrim_
(_alliteration_), det utmärkande för forngermansk diktning i bunden
form. Stavrimmet består däri, att två eller flera närstående,
starktoniga stavelser börja med samma eller likartade ljud. I nyare
tidens poesi har stavrimmet använts av bl. a. Tegnér.[2]
Fornspråket, varpå runinskrifterna giva exempel, var ett för de nordiska
landen -- med dialektiska skiljaktigheter -- gemensamt tungomål,
vanligen kallat _norræna tunga_ (nordisk tunga). Ur detta ha de tre
skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, sedermera
uppstått.
De kortfattade runristningarna giva dock ett mycket ofullständigt
begrepp om den andliga odlingen i Sverge under den förkristna tiden.
Några andra litterära minnesmärken från denna tid finnas emellertid
icke, och de minnen av forntida livsåskådning och hednisk diktning, som
kvarlevde hos folket, utplånades till det mesta, efter hand som
kristendomen vann insteg. Hos ett närbesläktat folk, isländarna,
bevarades lyckligtvis forntidsminnena bättre. Deras litteratur, ehuru
upptecknad först på 1100-talet, lämnar också värdefulla upplysningar om
såväl fornnordisk diktning som samfundsförhållanden, seder och bruk,
vilka voro gemensamma för nordens folk.
Islands första bebyggare utgjordes huvudsakligen av norrmän --
storbönder och vikingar -- vilka för att undandraga sig Harald Hårfagres
tryckande envälde lämnade fosterbygden och grundade sig nya hem på den
fjärran liggande ön (874). Under de närmast följande 50 åren fortgick
invandringen till Island, där en fristat bildades, som länge ägde
bestånd. Trots livliga förbindelser med andra folk bibehöllo isländarna
likväl språk och seder nästan oförändrade, och hemlandets sagor och
kväden, utgörande kära samtalsämnen under långa vinterkvällar, bevarades
från släktled till släktled i trogen hågkomst.
[Fotnot 2: Ex. på stavrim (märk de kursiverade bokstäverna!):
»Sitter i _h_ögen
_h_ögättad _h_övding,
_s_lag_s_värd vid _s_idan,
_s_kölden på arm.»
Ur »Rings drapa» av Tegnér.
]
Den isländska forntidslitteraturen framträder dels i bunden form
(sånger), dels i obunden form (sagor).
Bland diktning av förstnämnda art intager den s. k. _Sämunds Edda_, även
kallad den _äldre_ eller _poetiska_ Eddan, det främsta rummet. Dess
sånger, vilka äro alster av okända författare, torde till största delen
ha tillkommit under 900- och 1000-talet efter förebilder av äldre sagor
och sägner. Beträffande innehållet kunna de indelas i _guda-_ och
_hjältesånger_. Bland gudasångerna märkas: _Voluspá_ (valans spådom), i
vilken dikt de hedniska nordboarnas föreställningar om världens
skapelse, utveckling och undergång komma till synes, _Trymskvädet_,[3]
vari berättas, huru Tor hämtade sin stulna hammare, samt _Hávamál_, d.
v. s. den höges (Odens) sång, innehållande en samling goda tänkespråk
och levnadsregler.
Märkligast bland hjältesångerna äro de som besjunga völsungarnas och
niflungarnas öden. Huvudpersonen i dessa dikter är hjälten Sigurd
Fafnesbane, draken Fafnes besegrare och erövraren av niflungarnas stora
skatt. Samma ämne är också behandlat i en tysk forntidsdikt,
_Nibelungssången_, och var även känt i vårt land, varom den s. k.
_Sigurdsristningen_ i Ramsundsberget i Södermanland bär vittne.
Förutom nämnda dikter, för vilka något författarenamn ej kan uppgivas,
finnas också en mängd kväden av namngivna skalder. Såsom Islands
ypperste diktare nämnes _Egil Skallegrimsson_ (omkr. mitten av
900-talet), vilken vid ett tillfälle medelst en sång, avfattad till ära
för konung Erik Blodyx, frälste sitt liv ur denne sin dödsfiendes våld.
Isländska skalder besökte ofta de nordiska konungahoven, där de voro
gärna sedda gäster och ofta frikostigt belönades för sina kväden.[4] I
dessa, vilka föredrogos såväl i gästabudssalen som på slagfältet,
besjöngo de konungar och hjältar samt förtäljde om deras bragder.
Hovskalderna berättade även sagor och bidrogo därigenom till att sprida
kännedom om denna art av forntida diktning.
[Fotnot 3: »Tors hammare stulen» (Läsebok för folkskolan, st. 109),
bearbetning efter Trymskvädet av V. Rydberg.]
[Fotnot 4: Om den isländske skalden Torarin Lovtunga, vilken vistades
hos Knut den store i Danmark, berättas, att han om denne diktade en
drapa (större kväde), som i sångarlön inbragte honom 50 mark silver.]
På Island blomstrade också, som nämnt, en rik prosa-(sago-)litteratur,
som nådde sin högsta utveckling på 1200-talet. Efter innehållet skiljer
man mellan _hjältesagor_, _historiska sagor_ och _släktsagor_.[5]
Till hjältesagorna höra bl. a.: _Völsungasagan_, en omskrivning till
prosa av Eddans hjältedikter med samma namn, _Hervararsagan_ med den
bekanta episoden om Hjalmar och Ingeborg samt _Fritjofs saga_, vilken
förevigats genom Tegnérs berömda dikt. Till Hervararsagan är även fogad
en kortfattad svensk krönika, vilken skildrar händelser intill 1118. Den
anses vara författad av Islands förste historieskrivare, _Are Frode_
(död 1148). De historiska sagorna omtala händelser och personer från
Islands och Skandinaviens forntid och äro således att betrakta som de
nordiska landens älsta historia. Många av dem finnas sammanförda i ett
av den isländske hävdatecknaren _Snorre Sturlesson_ (död 1241) utgivet
historiskt värk, _Heimskringla_ eller _konungasagor_, som förtälja om
Norges konungar intill 1177. Arbetet inledes med sagan om ynglingaätten,
en rad uppsalakonungar, vilka författaren låter härstamma från gudarna
(Oden, Njord och Fröj). Många av dem äro emellertid diktade personer.
Släktsagorna äro framställningar om isländska stormäns och
stormansätters öden (_Niáls saga_, _Egil Skallegrimssons saga_ m. fl.).
Genom sina förträffliga skildringar av seder och folklynne ha flera av
dem lämnat värdefulla bidrag till kunskapen om forntidslivet på
»sagornas ö».
Snorre Sturlesson är även författare till en annan märklig skrift, den
_prosaiska Eddan_ eller _Snorres Edda_. Den är avsedd att vara en
handledning för skaldekonstens idkare och innehåller fördenskull en
redogörelse för de gamla myterna ävensom för olika versslag och i
fornskandinavisk poesi förekommande uttryckssätt och omskrivningar.
[Fotnot 5: »Saga» betyder ursprungligen historisk berättelse.]
Medeltiden
(1200-1521).
Det tidevarv i Sverges historia, som begynner med kristendomens slutliga
seger över den gamla hedniska gudatron, företer i många stycken
väsentliga skiljaktigheter med den föregående tiden. Den kristna lärans
förkunnare arbetade nämligen ivrigt på att hos folket utplåna hednisk
sed och hedniska föreställningar, med ett ord, en stor del av den
forntida odlingen. Fornnordisk diktning upphörde, och de gamla sagorna
och sångerna föllo i glömska. Först vid mitten av 1200-talet börjar en
ny inhemsk litteratur uppspira. Sverge hade vid denna tid, genom de
kyrkliga förhållandenas ordnande i överensstämmelse med vad som redan
skett i andra katolska land, kommit i närmare beröring med södra och
västra Europas kulturländer. Den andliga odlingen i Norden blir därefter
en återspegling av riddartidens kulturliv. Bildningen omhändertogs nu av
kyrkan, i vars skydd och till vars ära bildande konster men även musik
och poesi blomstrade. Många av kyrkans män idkade vetenskapliga studier,
och i ett flertal kloster samt i stiftsstäderna upprättades skolor,
vilka dock huvudsakligen avsågo att meddela undervisning åt blivande
präster. Bland dessa funnos även sådana som sedan fortsatte sina studier
utomlands (såsom vid universitetet i Paris, högskolorna i norra Italien
och Tyskland). Bonden såväl som herremannen på den tiden insåg föga
nyttan av boklig lärdom. År 1477 grundades i Uppsala av ärkebiskop Jakob
Ulvsson Sverges första _universitet_, vilket emellertid snart råkade i
förfall.
Medeltidens litteratur utgick huvudsakligen från klostren, varest böcker
avskrevos och samlades. På grund av det tidsödande arbetet (varje
bokstav präntades, och boken pryddes dessutom ofta med målningar) blevo
dessa handskrifter emellertid mycket dyrbara. Några kloster ägde dock
betydande boksamlingar. Flertalet handskrifter äro avfattade på _latin_,
vilket var de lärdas språk och nyttjades i vetenskapliga samt i de
flesta religiösa skrifter. De älsta till vår tid bevarade handskrifterna
på _svenska_ äro _landskapslagarna_, från slutet av 1200- och början av
1300-talet. I övrigt återstår föga av den svenska medeltidslitteraturen.
En stor del av de i klostren befintliga boksamlingarna gick nämligen
förlorad vid den ödeläggelse, av vilken dessa drabbades under
reformationstiden.
Sverges medeltidsspråk, den s. k. _fornsvenskan_, företer många
olikheter med stamspråket, från vilket det allt mer skilde sig.
Böjningsformerna förenklas, användning av slutartikel begynner m. m.
dyl. Med språket införlivades också många utländska ord, dels från
latinet (inkomna med kristendomen), dels från danskan och tyskan (under
kalmarunionens tid).
* * * * *
Bland medeltidens litteratur intaga _landskapslagarna_ ett framstående
rum, värdefulla minnen som de äro av våra förfäders rättsbegrepp, seder
och språk. Deras upptecknande i den form, i vilken de finnas bevarade,
värkställdes, som ovan nämnts, under tolvte och början av trettonde
århundradena, men även före den tiden funnos skrivna lagbestämmelser. De
älsta landskapslagarna leda sitt ursprung ända från hedentid, och de
fortplantades länge muntligen av lagmännen, vilka »skulle göra och
framföra lagen». För att lättare kunna behållas i minnet voro de då
avfattade på stavrimmad vers. Älst av alla är _Västgötalagen_, som
upptecknades i början av 1200-talet. _Upplandslagen_, den älsta och även
värdefullaste av svealandslagarna, utarbetades under ledning av den
ansedde lagmannen i Tiundaland _Birger Pedersson_ och erhöll kunglig
stadfästelse år 1296. Andra lagsamlingar äro _Södermanlandslagen_,
_Hälsingelagen_ m. fl.
En annan medeltida _samhällelig_ skrift bär titeln: _Om konunga- och
hövdingastyrelse_. Den innehåller ett sammandrag av medeltidens stats-
och samhällslära och skrevs i början av 1300 talet efter förebilden av
ett latinskt arbete. Dess språk utmärker sig för skönhet och enkel
värdighet.
* * * * *
[Illustration: Birgittabild från medeltiden.]
De flesta av medeltidens skrifter tillhöra emellertid den _religiösa_
litteraturen. Bland författare på detta område är ingen annan så märklig
som
_Birgitta_, vilken genom sina skrifter, kallade _Birgittas
uppenbarelser_, och sitt fromma leverne gjorde sitt namn känt i hela
Europa. Dotter till den ovannämnde tiundalagmannen Birger Pedersson
föddes hon på Finsta i Uppland (omkring 1303). Birgitta erhöll en för
den tidens kvinnor omsorgsfull uppfostran, först i hemmet och sedermera
hos en moster, fru Katarina på Aspanäs. I skötet av en from och gudlig
familj samt barn av en tid, då syner och andliga uppenbarelser ansågos
för en synnerlig Guds nåd, kände sig Birgitta tidigt dragen till de
himmelska tingen och trodde sig redan under barndomen i underbara syner
skåda Kristus och jungfru Maria. Föga mer än tretton år gammal äktade
hon den unge lagmannen Ulv Gudmarsson och bosatte sig med honom på
herresätet Ulvåsa i Östergötland, där hon framlevde tvenne årtionden
under oavlåtligt självuppoffrande värksamhet, delande sin tid mellan
husmoderliga plikter, vården av fattiga och sjuka samt andakts- och
botövningar. Hon sysselsatte sig även med studier och föranstaltade en
översättning till svenska av några utav bibelns böcker (delvis utförd av
hennes biktfader, den lärde magister _Mattias_ i Linköping). Hon var en
tid anställd som hovmästarinna hos drottning Blanka (Magnus Erikssons
gemål) och uppträdde då ivrigt bestraffande mot hovets flärd och
lättsinne. Tillsamman med sin man, vilken i hög grad påvärkats av hennes
fromhet, företog hon en vallfärd till Compostella i Spanien, där
aposteln Jakob anses vara begraven. Kort efter hemkomsten dog lagman
Ulv, och Birgitta beslutade att från denna tid ägna sig helt åt Guds
tjänande. Hon blev ännu strängare i sina botövningar samt föll ofta i
hänryckning, varunder hon trodde sig se och höra Kristus och änglarna,
vilka för henne uppenbarade heliga ting och vad som ske skulle. Dessa
»uppenbarelser» nedskrevos sedan antingen av henne själv eller efter
hennes diktamen. De sista åren av sin levnad tillbragte Birgitta i Rom,
dit hon 1349 begivit sig för att utvärka påvens stadfästelse av en av
henne grundad klosterorden men även för att erhålla vidsträcktare
värksamhetsfält. Vid nära 70 års ålder företog hon en vallfärd till
Jerusalem. Efter återkomsten till Rom avled hon där 1373. Aderton år
senare blev hon av påven under stora högtidligheter förklarad för
helgon.
Birgittas klosterstiftelse, vanligen kallad birgittinerorden, fick sitt
säte i Vadstena, vars kloster blev vida berömt. Snart uppstodo
dotterkloster i flera av Europas land. Birgittinerordens munkar och
nunnor sysslade flitigt med översättnings- och avskrivningsarbete, och
från Vadstena kloster i första rummet utgick en betydande religiös
litteratur, bestående av _uppbyggelseböcker_, _prediko-_ och
_legendsamlingar_ samt _delar av bibeln_, översatta till _svenska_.
* * * * *
Medeltidens _historiska_ litteratur är mycket knapphändig och utgöres
huvudsakligen av _rimkrönikor_, på vers avfattade berättelser om
medeltida händelser. Älst är den s. k. _Stora_ eller _Erikskrönikan_, i
vilken författaren -- tydligen en samtida person -- skildrar
folkungarnas strider och i varm beundran för hertig Erik, Magnus
Ladulås' son, prisar dennes ridderliga bedrifter. Vidare må nämnas _Nya
krönikan_ eller _Karlskrönikan_, vars huvudperson är Karl Knutsson. För
den historiska forskningen vida värdefullare än rimkrönikorna är en vid
slutet av medeltiden på latin skriven _svensk historia_, vars
författare, domprosten i Uppsala, _Ericus Olai_ (död 1486), är den
förste, som för sin framställning begagnat sig av samtida, många nu
förlorade dokument.
* * * * *