nedstämd. Hon var ej nöjd med sitt besök, tyckte sig ingenting ha
uträttat.
»Gud välsigne henne», sade den sjuke, sedan hon gått; »det är som om
allt ondt veke undan för henne.»
38.
Moderlighet hade alltid varit ett framstående drag i Elisas karaktär.
Att vårda och taga hand om var hennes lust. Fast hon allt ifrån sin
tidigaste ungdom haft rikligt med tillfällen att följa sin håg i detta
fall, tyckte hon sig hafva fått det hon i så hög grad önskade, först då
hon höll ett eget litet barn i sina armar.
Små famlande händer, ögon som ej lärt att fästa blicken än, hela den
lilla hjälplösa varelsen, som ej visste sina egna behof, endast kunde
känna och skrika, lämnande åt andra att utröna och tillfredsställa dem,
hvad kunde Elisa bättre begära? Moderligheten var starkare än allt
annat, och hon hängaf sig åt den, utan aning om att hon kunde göra det
för mycket. Men doktor Hessel var ej den, som såg en rival med blida
ögon, ej ens om denne var hans egen son. Han kände sig försummad och
tillbakasatt af sin hustru, men låtsade ej om det på annat sätt än att
han försökte göra sig skadeslös.
Hos patron Hansson på Bergsjö fann han alltid en tillflykt, så ofta han
kände sig ensam. Förströelserna, som bjödos där, voro kortspel och
toddy. Patronen själf förstod ganska bra att hålla måttan, det vill
säga, om man ej satte för stora fordringar på den, men han hade några
herrar på bruket, och de kunde gå långt. En spelklubb bildades, och
doktor Hessels uppträdande på Bergsjö blef snart en gifven signal för
klubbmedlemmarne att samlas till verksamhet i ett af flygelrummen. Det
kunde ibland draga sent ut och drickas tappert, och det hände emellanåt
att doktor Hessel stannade natten öfver på Bergsjö.
Detta väckte slutligen Elisa. Hennes make höll på att glida ifrån henne;
det fick ej ske.
Hon följde med till Bergsjö, men där blef hon snart lämnad ensam med fru
Hansson i salongen. Herrarne drogo sig ned till flygeln.
»Låt oss gå dit ned», föreslog Elisa efter en stund.
»Det skulle de ej tycka om», invände fru Hansson.
»Hvarför inte?»
»De vilja vara i fred, förstår du. För resten få vi ej något roligt där;
de se ej åt oss då de ha korten.»
»Låt oss försöka ändå», bad Elisa.
De gingo ned. Här stod röken som ett moln i rummet, kortspelet var i
full gång, och både på toddy-*attiraljen och herrarne syntes, att de
varit i flitig beröring med hvarandra. De senare hade svårt att dölja
sin förvåning och sitt missnöje vid damernas inträde. Patron Hansson
lyckades dock bäst; han förklarade sig förtjust öfver deras älskvärdhet,
satte fram bekväma stolar och bjöd cigarretter. Han bevarade alltjämt
något af sin ungdoms ridderliga beundran för Elisa.
Hon hade ännu stor makt öfver männen, då hon ville. I kväll var hon
besluten att använda den mot korten och toddyn, och hon gjorde det med
framgång. Hon tog emot cigarretten och drog några bloss, icke af smak,
ty hon tyckte ej om att röka, men för att stämningen skulle blifva
ledig. Den blef så också och herrarne tycktes så småningom försona sig
med afbrottet. Elisa utvecklade all sin älskvärdhet och hon kunde vara
oemotståndlig, när hon ville.
»Hvad kom åt dig i kväll?» frågade hennes man på hemvägen.
»Jag ville för en gång andas den atmosfär du söker nu för tiden»,
svarade hon. »Men den var kväfvande; hur kan du trifvas i den?»
»Alltid är den bättre än barnkammarluft.»
»Tycker du?»
Det sorgsna i hennes röst tycktes anklaga honom.
»Du får inte fordra, att jag skall vara som du, mer än jag fordrar, att
du skall vara som jag», svarade han litet kärft. »Jag älskar inte alls
att se en cigarrett mellan dina läppar och tycker inte du passar ihop
med glas och spel. Min drottning var mycket malplacerad i det där
flygelrummet. Det var under hennes värdighet att göra sig till för
glopar sådana som de där kontorsherrarne.»
»Det var icke dem jag tänkte på.»
»Hvem då? Mig kanske?»
»Ja, endast dig.»
Han skrattade litet misstroget.
»Det låter vackert, men om det är så, hvarför bryr du dig inte litet mer
om mig hemma, i stället för att fara med bort för att visa din
älskvärdhet mot mig?»
Elisa svarade ej, men efter den färden märktes en bestämd förändring i
hennes sätt. Hon gjorde allt för att draga sin make till sig igen,
studerade honom noga och rättade sig efter hvad hon såg. Hennes
bemödanden kröntes dock endast delvis med framgång. Kanske misstänkte
han, att hennes ömhetsbevis härrörde lika mycket från pliktkänsla som
från hjärteimpulser, och det kunde han ej med. En annan orsak var ock,
att hans gamla lust sedan äfventyrstiden hade vaknat för att strida mot
henne om honom.
Hård var kampen, men hon gaf ej tappt.
För egen del hade hon dock föga att beklaga sig öfver, mot henne var han
mycket hänsynsfull. Hade de fest i hemmet, fick hon ge tonen, och aldrig
fordrade han af henne något, som stred mot hennes samvete. Aldrig
behöfde hon se honom, då han råkat taga sig för mycket till bästa. Vid
sådana tillfällen höll han sig undan, men hon anade nog skälet, hvarför
han stundom stannade natten öfver på Bergsjö. I sällskap med hennes
gamle, lättledde far hvarken spelade han om pengar eller drack, och för
det ansåg hon sig ej kunna vara honom nog tacksam. Sitt kall skötte han
både skickligt och omsorgsfullt och lika var han mot hög och låg. Elisa
fann mycket hos honom att älska och se upp till, och i hans kärlek var
hon alltjämt varmt innesluten, fast hon ej längre hade samma makt öfver
honom som förr. Men om det, som angick henne allra närmast och utgjorde
centrum i hennes lif, kunde hon ej tala med honom. Att låta någon annan
intaga hans plats som hennes själs förtrogne förbjöd hennes stolta
finkänslighet. Gud blef därför den ende hon i sådana fall vände sig
till. Så vande hon sig allt mer och mer att endast inför honom uttala
sina innersta känslor, heligaste tankar och varmaste önskningar. De
förlorade ej härpå, de vunno i djup och kraft, och hennes väsen fick
något inåtvändt, men icke därför slutet.
39.
Tiden förrinner, år lägges till år. De unga växa upp och bli vana vid
lifvet, de gamla fastna allt mer, och om de än veta, att uppbrottet
närmar sig, kännes det dem aflägsnare än i barndomen, då fantasien rör
sig lika lätt i den tillkommande världen som i denna.
När gamle majoren på Elghyttan fyllde 80 år, kunde han ej fatta att han
verkligen hunnit så långt i lifvets utförsbacke. Barn och barnbarn,
hvilka samlats från skilda håll, hade också svårt att tro det, då de
sågo hans ännu kraftiga gestalt.
Den gamle gladde sig som ett barn åt att se alla de sina omkring sig.
Stolt var han också öfver dem.
»Att mina barn artat sig så väl är då inte min förtjänst, det kommer
allt af deras kära mors välsignelse», sade han rörd och torkade bort en
tår för att nästa ögonblick skämta igen på sitt godmodiga, gladlynta
sätt.
Och barnen hedrade honom verkligen.
Af den late Christian hade blifvit en driftig landtbrukare. Detta
underverk hade åstadkommits af små, späda barnahänder, som väckt
slumrande krafter till lif och lockat fram fadersömhet ur ett hjärta,
hvilket just ej nött ut sin kärleksförmåga förut. För människor i
allmänhet hade han förblifvit ganska likgiltig, sina föräldrar och
syskon hade han omfattat med en passiv kärlek, i sin hustru hade han
först varit mycket förälskad, numera nöjde han sig med att lyda henne,
men sina barn dyrkade han. För dem lefde han. Tanken att han själf en
gång skulle ärfva Elghyttan hade ej gifvit honom hälften af den
arbetskraft han började utveckla, så snart han i fädernegodset såg sin
äldste lille sons blifvande arf. Arbetets välsignelse röjde sig ej blott
i de yttre förhållandena, utan äfven i Christians egen karaktär och
personlighet på det fördelaktigaste.
Gustaf Adolf hade fortfarande stor framgång eller, hvad mera är,
välsignelse i sitt lifsverk. Allt gick honom väl i händer. Hans
popularitet, som mången af afundsjuka eller misstro spått en snar
öfvergång, var lika stor om inte större nu än vid början af hans
verksamhet. Det tempel i hufvudstaden, där han var anställd, fylldes
söndag efter söndag till sista plats. Stor var också hans enskilda
själavård, och tusenden blickade upp till honom med förtroende och
kärlek. Han bar sin oafbrutna framgång utan att högmodas, ty han tog den
från Gud och icke som en frukt af egen förtjänst. Från Gud tog han äfven
det kors han hade att bära i lifvet. Han var lyckligt gift, men hans
hustru var mycket sjuklig och deras enda lilla flicka likaså.
Familjekärlek var ett släktdrag hos Spitzenholdtarna och framträdde
kanske starkast hos Gustaf Adolf. Med stor ömhet omfattade han sin fru
och lilla dotter, och deras svaghet stegrade ytterligare det ridderliga
i hans kärlek. Alltid var han glad att komma till barndomshemmet, och
denna gång förhöjdes hans glädje därigenom att både hans hustru och
dotter varit nog starka att åtfölja honom.
Den förr så svärmiska Irene hade utvecklat sig till en riktigt prosaisk
och duktig fru. Med samma intresse, hvarmed hon en gång ägnat sig åt
missionstanken, talade hon nu om sin lille Kristers första läxa i
skolan, lille Allans öfvergång från kolt till riktiga byxor och om
lillans tredje tand. Mänsklighetens lifsfrågor besvärade henne föga,
icke så till förståendes att hon ej längre hyste intresse för dem, ty
det gjorde hon visst, men hon behöfde ej arbeta sig till en egen mening,
utan var i allt sådant sin mans eko. I hvardagslifvets små detaljer
däremot ansåg hon sig som den bästa auktoritet och sin man som ett
hjälplöst barn. Hon bestämde hvilken rock han skulle begagna och hvilken
halsduk han skulle bära och så vidare. Vid bordet höll hon efter honom,
att han inte i tankspriddhet snurrade med servettringen, petade på knif
och gaffel, lekte med sin sked eller vred på sin tallrik. Han fann sig
med beundransvärdt tålamod i alla hennes små myndiga tillrättavisningar.
Kanske behöfde han dem och fann det lika lättande att slippa tänka på
småsaker som hon att befrias från stora tankar. I många afseenden hade
han gått framåt, fast hans åsikter voro sväfvande och hans tro saknade
fasthet. Verksam del tog han i åtskilliga filantropiska föreningar, och
åt allt, som gjordes för mänsklighetens upplysning och framåtskridande,
skänkte han sitt intresse. Sin lärarebefattning innehade han fortfarande
och höll dessutom bildande föredrag öfver olika ämnen, och dessa
föreläsningar voro talrikt besökta i synnerhet af damer. Dessutom idkade
han en vidsträckt författareverksamhet och hans litterära alster kunde
påräkna en stor läsekrets.
Det hade ej fallit sig så lätt för honom att taga ledigt från alla dessa
olika sysselsättningar och fara ned till Elghyttan, men Irene hade
användt sin övertalningsförmåga och fått sin vilja fram. Barndomshemmet
var henne liksom de andra syskonen kärt, och ej ville hon ensam saknas
på den gamle faderns åttioårsdag. Utan sin man föll det henne icke in
att fara och därför måste han med.
Hufvudpersonen vid familjefesten på Elghyttan var naturligtvis det
hvitlockiga födelsedagsbarnet, men näst honom kom Torvald. Han hade i
två år haft en anställning som ingeniör i Ryssland. Nu var han hemma på
ett kortare besök. Käck och munter var han och blef inom fem minuter
alla barnens förklarade favoritonkel.
På själfva födelsedagen samlades vänner och grannar för att fira den
gamle. Tal höllos på vers och prosa. Åttio åren och silfverhåren fingo
rimma på hvarandra, och glädjetåren satte sig i gubbens öga som ett
extrarim.
Många både väntade och oväntade kärleksbevis fick majoren denna dag, men
då han kom in i sitt rum för att gå till sängs, möttes han af den
hälsning, som rörde honom mest. Ett litet bref låg på hufvudkudden.
Majoren putsade glasögonen, satte sig till rätta, flyttade på ljusen och
öppnade brefvet. Det var skrifvet med stora, runda bokstäfver.
»Ja, ända till eder ålderdom har jag varit densamme, och jag bar eder
ända till dess edra hår grånade. Så har jag gjort, och jag vill ännu
lyfta och bära och rädda eder. Esaias 46:4.
Gud välsigne älskade Morfar
ber lille Sven.»
Det var allt, som stod där, men majoren kunde ändå inte läsa till slutet
utan att behöfva putsa sina glasögon igen. Det dröjde också länge, innan
han fått nog af brefvet, och då lade han det under hufvudkudden i en
afsikt besläktad med skolgossens, när han stoppar dit läxboken. Majoren
visste med sig, att han under sitt flydda lif nog icke så ofta låtit Gud
bära sig, och han tänkte, att det oskyldiga barnets välsignelse och Guds
löfte om räddning kunde vara en god hufvudkudde att hvila på.
40.
Följande dag var söndag, och Gustaf Adolf predikade högmässan. Han
tyckte alltid så mycket om att tala i sin fädernebygds kyrka, och folket
tyckte ej mindre om att höra honom.
Efter gudstjänsten blef han länge uppehållen på kyrkbacken, ty många
ville trycka hans hand och tala vid honom. Därför hade han sagt åt de
sina, att de ej skulle vänta på honom, utan åka hem; han föredrog
dessutom att gå.
Då han ändtligen blef fri, satte han af i sin vanliga friska fart,
»liksom skjuten ur en kanon», som majoren brukade säga om honom.
Strax utanför kyrkogårdsgrindarna blef han dock hejdad af Elisa, som
stod och väntade för att få hans sällskap hem.
De njöto alltid af att vara tillsammans på tu man hand, dessa två. Det
förekom så sällan numera. Gustaf Adolfs besök på Elghyttan voro både
sällsynta och korta, och många voro de, som då lade beslag på honom.
»Hvilken väg ska' vi gå?» frågade Elisa.
»Genvägen förbi Elgsjön, så att jag får en liten titt på ditt hem»,
svarade han.
De hade mycket att tala om. Förtroligheten tycktes ej ha lidit något men
af att omständigheterna höllo dem åtskils mer än förr.
För Gustaf Adolfs öppna natur föll det sig ej svårt att tala om det inre
lifvet, men Elisa var i det fallet mera sluten och hade till följd af de
förhållanden, i hvilka hon lefde, blifvit det i högre grad. Emellertid
erfor hon nu en riktig lisa af samtalet med honom, som var den enda
människa inför hvilken hon kände sig hågad att öppna sitt inre.
De talade om sin älskade Herre och detta underbara, fördolda lif med
honom, detta lif, som aldrig kan fattas utan att lefvas. Båda hade de
haft ganska likartade erfarenheter, de hade mer och mer lärt sig lida af
den egna synden, men just af detta lidande drifvits till ett alltmer
uteslutande beroende af Jesus Kristus. Gustaf Adolf tycktes dock mera
besjälad af den onämnbara glädjen, än hans syster var.
»Är det inte stort att midt under förkrosselsen få känna vissheten om
att vara Guds egen trots allt?» utbrast han med samma friska hänförelse
som i ungdomen. »Att en sådan som jag kan få känna hur min sak är Guds
och hans min! Gud själf är i borgen för min frälsning, jag står och
faller med honom, det är trygghet.»
Elisa instämde, men hennes tonfall var icke dess mindre sorgset.
Han betraktade henne uppmärksamt. De hade hunnit fram till Elgsjön och
stannat på den punkt, där man ser öfver till doktorsbostället på andra
stranden. Byggnaden skymtade fram mellan björkarna, hvilkas höstgula löf
glänste i solskenet. Elisas ögon fylldes af tårar under det hon såg dit
öfver.
»Hvad är det?» frågade han mildt.
Hade lifvet böjt hans själsstarka syster? Han mindes sig aldrig ha sett
henne modlös förr.
»Jag har en synd på mitt samvete, som jag tror är en af de svåraste»,
svarade hon sakta.
Han lade armen omkring henne som en tyst uppmuntran till den förtroliga
biktens fortsättande. Då svek henne själfbehärskningen, hon dolde
ansiktet vid hans bröst och grät stilla. Det var ej ungdomens våldsamma,
ytliga sorg, dessa tårar flöto fram ur hennes innersta väsen.
»Tror du ej», frågade hon slutligen utan att lyfta hufvudet, »tror du
ej, att man skall dömas strängast med afseende på hur man skött sin
lifsuppgift?»
»Strängast?» upprepade han dröjande. »Jag vet inte, men det är ju
förstås i dess utöfvande, som troheten skall visa sig, det är pundens
förvaltning.»
Hon höjde hufvudet och såg honom rakt in i ögonen.
»Jag har förvaltat mitt pund så illa, att det ej inbringat det ringaste,
snarare motsatsen. Jag har alldeles kommit till korta med den
lifsuppgift Gud gifvit mig. Om det ens är han, som gifvit mig den»,
tillade hon och sänkte blicken; »ibland fruktar jag, att jag kanske tog
mig den själf.»
De sista orden uttalades med knappt hörbar röst.
Han förstod hvad hon syftade på, och tryckte henne fastare intill sig.
»Du vet hvem som vill bära dina bekymmer, stilla din oro, förlåta dina
misstag så väl som synder», sade han.
Hon såg bort mot sitt hem.
»Det gäller ett förfeladt lif», hviskade hon.
»Om så än vore, så är Guds nåd större än ett förfeladt lif. Allt, som du
dömer hos dig, förlåter Gud.»
»Ja, jag tror det, jag tror att om jag doge nu, blefve jag salig för
Jesu Kristi skull», hviskade hon, »men hvad skall jag svara Gud, när han
frågar mig efter Alfred?»
»Jag tror knappast, att han frågar dig efter honom. Det är snarare du,
som får fråga Gud efter Alfred, ty frälsningen är Guds sak och icke
din.»
»Men är det ej min uppgift att vinna honom? Så har jag fattat den, och
det har varit min främsta tanke under ett snart tioårigt äktenskap.»
»Din kärleks utsäde skall nog blifva välsignadt och bära sin frukt, när
Herrens tid kommer.»
»Jag har ej sett ett spår till det än», sade Elisa, gifvande fritt lopp
åt sin modlöshet för lisan af att blifva uppmuntrad. »Det tycks mig
tvärt om, som om Alfred vore likgiltigare än någonsin för Gud.»
»Det kan tyckas så, men behöfver icke vara så», sade Gustaf Adolf. »Men
äfven om det är det, kan ett enda ord af Gud rycka upp honom ur hans
likgiltighet och slå ned hans motstånd.»
»Hvarför uttalar då inte Gud det ordet?»
»Han ser väl inte stunden vara inne än, hans förberedande verk är kanske
icke gjordt ännu. Har du inte märkt hur ett ord af Gud, som du hört och
läst hundra gånger, utan att det särskildt gripit dig, plötsligt får lif
för dig och ingår med sin omskapande kraft i din varelse?»
»Jo, den erfarenheten har jag gjort», svarade hon eftertänksamt, och
hennes blick ljusnade af dessa det dolda lifvets heliga minnen, hvilka
hans ord frammanade.
»Och hvad var orsaken, att ordet med ens blef så lefvande för dig, om
inte den, att inom dig vaknat ett behof, som liksom törstade just efter
detta ord?»
»Men Alfred har inga andliga behof», sade hon, och ögat fördunklades
åter, då tanken gick tillbaka till hennes man; »han är nöjd med sig
själf och begär ingenting, som Guds ord kan ge.»
»Gud kan väcka dessa begär.»
»Hur? Det förefaller mig alldeles omöjligt.»
»För Gud är ingenting omöjligt. Fasthåll det!»
»Gustaf Adolf, det är bara med dig jag kan tala så här om min man, det
förstår du nog», sade Elisa och tillade i låg ton: »han förefaller hård
som sten mot Gud. Sådan var han ej före vårt giftermål och heller inte
de första åren, utan har blifvit det så småningom. Kan det vara min
inverkan, min ovishet?»
Gustaf Adolf dröjde en stund med svaret.
»Det tror jag icke», sade han slutligen; »naturligtvis har du fel, men
du lefver dock ett uppriktigt lif inför Gud och är hans; är det inte
så?»
»Jo», svarade hon med något af Petri bedröfvelse, då han svarade Jesus:
Herre, du vet allting, du vet att jag har dig kär.
»Ser du, Elisa», återtog Gustaf Adolf, »jag tror inte felet är ditt,
utan det måste bestämdt gå som med Alfred för hvar och en, som lefver i
ständig beröring med en sann Jesu lärjunge, men medvetet motstår det
inflytandet: han blir förhärdad eller förslöad. Men», tillade han
tröstande, »Gud kan krossa hälleberg.»
»Åh, det måste bli med hårda slag», sade Elisa skakad af en lätt
rysning.
Gustaf Adolf, som trodde att hon frös af att stå stilla, började gå
vidare med hennes arm under sin.
Äfven i dag var det middag på Elghyttan, men blott för familjen och
kyrkoherdens.
Framkommen uppsökte Elisa genast barnen. Lille Sven kom rusande emot
henne med glädjestrålande ögon. Han hade ej sett sin mamma på hela
förmiddagen och hade därför så mycket att tala om för henne.
41.
Doktor Hessel, Gustaf Adolf, Helmer Bro och kyrkoherden rökte sina
eftermiddagscigarrer ute på terrassen.
Den nye kyrkoherden, som för icke så länge sedan efterträdt den gamle
prosten, var en mycket tilltalande personlighet. Han och Gustaf Adolf
kände sig starkt dragna till hvarandra. Båda voro uppriktiga, ärliga
naturer, men under det kyrkoherden var spekulativt anlagd och hade en
stark böjelse att behandla religionen vetenskapligt, föraktade Gustaf
Adolf lärdomen och ansåg förnuftet som en mycket dålig vägvisare i Guds
rikes hemligheter. I följd af denna olikhet mellan dem blef deras samtal
lätt en mycket liflig dispyt, hvilken dock fördes så, att de voro lika
goda vänner om ej bättre vid dess slut, än de varit vid dess början.
Denna eftermiddag kom talet att falla på den moderna bibelkritiken.
Helmer Bro försvarade den, kyrkoherden fann åtskilligt godt i den, men
Gustaf Adolf fördömde den. Doktor Hessel följde med blicken den fina blå
rök, som från hans cigarr steg rakt upp i den stilla höstluften. Han
åhörde samtalet med öfverlägsen likgiltighet, då och då nedlåtande sig
till en anmärkning.
»Min käre Spitzenholdt», sade kyrkoherden, »du måste väl ändå erkänna,
att bibeln ej är alltigenom gudomlig. Den är dock tillkommen genom
människors bemedling.»
»Ja, men 'de heliga Guds män hafva talat rörda af den Helige Ande'.»
»Det förstås; icke dess mindre ingår mycket rent mänskligt i bibeln, och
det är att skilja detta från det rent gudomliga, som är kritikens
uppgift.»
»Och det tror du kritiken förmår? Aldrig i lifvet. Rycka upp kan den
nog, men den rycker upp hvete för ogräs.»
»Således erkänner du ändå, att det finns ogräs i bibeln», inföll Helmer.
»För min del har jag icke sett det», sade Gustaf Adolf. »Att Gud vid
nedskrifvandet af sitt ord begagnat sig af människor, har för mig intet
störande, och om de olika böckerna bära de olika personligheternas
prägel, så är det dock en sådan innerlig samklang mellan dem, att de
måste vara inspirerade af en och samma Ande. Hvad man än må säga om
bibeln, så ha vi ingenting annat att hålla oss till, om vi vilja finna
vägen till Gud och lära känna honom. Bibeln är hans stora bref till
mänskligheten. Med vår mun i stoftet borde vi nalkas den och inte med
kritik. Den Helige Ande och icke förnuftet är den ende rätte
bibeltolkaren.»
»Således har förnuftet ingenting att göra med religionen, ty Guds ord
strider mot allt förnuft. Är det så?» frågade doktor Hessel.
»Nej, Guds ord öfvergår allt förnuft», svarade Gustaf Adolf med
eftertryck.
Doktor Hessel ryckte på axlarna och teg.
»Religionen måste bekväma sig till att vara förnuftig, om den skall få
annat än fantastiskt och dåraktigt folk under sitt välde», sade Helmer
Bro.
»Guds rikes hemlighet är fördold för de visa och uppenbarad för de
enfaldiga», sade Gustaf Adolf.
»Då ha de stackars visa intet annat val än att tänka ut en egen religion
åt sig. De må då två sina händer och vara utan skuld», inföll doktor
Hessel.
»De ha ett annat val, och det är att omvända sig och varda såsom barn»,
sade Gustaf Adolf.
»Jag anser dock, att äfven förnuftet har rätt att vara med i religionen
och bli tillgodosedt», sade Helmer Bro.
»Man skall vara barn i ondskan, men ej i förståndet», instämde
kyrkoherden.
»Hur skall du nu reda dig mot båda dina meningsfränder, G. A.?» frågade
doktor Hessel, för korthetens skull tilltalande Gustaf Adolf med hans
initialer.
»Visst skall förståndet vara med i religionen, men det måste liksom
människans alla andra förmögenheter underordna sig trons och kärlekens
lydnad», svarade Gustaf Adolf. »Du skall älska Herren din Gud af allt
ditt hjärta och af all din själ och af allt ditt _förstånd_ och af all
din kraft. Men det står älska och icke kritisera.»
Han talade med glöd och lif. Hans värme steg dock ej till hetta så lätt
som förr. Kanske hade åren lugnat hans ifriga sinne, men antagligare är,
att det förtroliga, mångåriga umgänget med honom, som var mild och
ödmjuk af hjärtat, gjutit saktmod i denna lifliga själ och gifvit hans
nit mer af kärlekens eld än af harmens.
»Hvem kan fylla det budet?» frågade kyrkoherden tankfullt.
»Den, som af hjärtat kan ge rätta svaret på den fråga Jesus strax efter
lagens främsta bud ställde till mänskligheten.»