»Jag känner den inte, men jag vet om den; med dig är det tvärtom, märker
jag.»
Hon såg frågande på honom. Hennes oro ökades. Medlidandet i hans blick
växte till ömhet, då han fortfor:
»För mig ter sig skillnaden oväsentlig, och den skall nog synas så för
dig också, bara du hunnit sätta dig in i att den existerar.»
Han talade lugnande, operationen skulle snart vara öfver, den var icke
alls så farlig, som hon trodde.
»Jag har skonat dig i det längsta, då jag ej onödigtvis ville göra dig
ledsen», fortfor han, »men nu ser jag tiden vara inne att taga dig ur
din illusion om mig. Du misstänker mig redan, och misstanke tär mer än
visshet.»
»Misstänker dig!» upprepade hon i afvisande ton.
»Ja, du misstänker att jag icke är af samma ull som du och Gustaf Adolf,
med andra ord att jag icke är ett får af det rätta fårahuset.»
»O nej, hur kan du tro det? Visst inte», utbrast hon. »Jag misstänker
ingenting sådant, jag bara saknar att du aldrig vill öppna ditt hjärta
för mig. Men jag vet ju, att det finns så olika naturer, och jag
klandrar dig inte därför, att din är litet mera sluten än jag skulle
önska.»
Hvad var att göra med en så blind tilltro? Hade han varit för snar att
vilja rubba den? Dock den var redan grumlad, fast Elisa själf ej ville
erkänna det. Och han hade på sista tiden känt det skefva i hennes
uppfattning af honom alltmer tryckande.
»Elisa, hvad skulle du säga, ifall jag bekände, att jag icke delar din
tro, icke lefver Andens lif som du?»
Hon blef blek. Hela hans sätt gaf vid handen att han yppade sanningen om
sig själf. Men hon försökte le, det kunde ju ej vara så, då skulle han
hafva hycklat för henne.
Han gaf henne dock ej tid att yttra ett ord, det var ej skonsamt att
skona henne längre. Han öppnade sitt hjärta för henne, som hon önskat,
men i dagen kom ej det hon så visst trott dölja sig därinne.
När han talat ut, rodde han till stranden. Hon sade ingenting, där hon
satt med sänkt blick; han kunde ej gissa hvad hon tänkte. Ekan tog törn,
doktor Hessel hoppade i land och stannade väntande på sin fru, men hon
rörde sig ej.
»Elisa, kommer du inte?»
Då reste hon sig och såg på honom med en smärtfylld, bönfallande blick,
som bad: väck mig ur min onda dröm!
Hvarför skulle den här saken gå henne så till hjärtat? Icke ligger det
väl så oerhörd vikt vid hvilka föreställningar man råkar hafva om
ofattbara ting, tänkte han.
Tigande räckte han ut handen och hjälpte henne upp på bryggan. Sedan
gingo de fram under björkarnas vårfina, solbelysta hägn.
»Är jag icke värd, att du talar ett ord till mig?» frågade han och
stannade.
Hon såg på honom, men kände, att hon ej kunde göra det med samma ögon
som förr. Han märkte detta och skulle blifvit förargad, om han icke sett
att hon verkligen led.
»Om jag felat emot dig, så har jag gjort det endast af kärlek, och är
inte det en förmildrande omständighet?» frågade han.
»Jag tänker inte på om du felat mot mig», sade hon.
»Men det skall du. Du skall förebrå mig, gräla på mig och kalla mig
skrymtare, usling, hvad du vill; allt är bättre än att du lider som ett
offerlamm och ser ut som en martyr», utbrast han.
Hon skulle velat säga honom, att hon icke alls led för sin egen skull i
denna stund, men han fortfor utan att ge henne tid till svar:
»Kom i håg, att vill du vinna mig för din tro är ditt allra bästa vapen
kärlek, ej bara förlåtelse utan kärlek.»
Hon räckte honom sin hand, mer förmådde hon ej just nu. Han ledde henne
till en bänk mellan två björkar och försökte tala om annat, men det
lyckades illa. Tystnad sänkte sig öfver dem. Han var den första, som
bröt den. För att trösta henne citerade han bibeln och talade om hur
hustruns rena umgängelse kan vinna mannen.
»Hur skulle mitt lif kunna vinna dig, du, som har tillfälle att se det
på så nära håll?» svarade hon nedslagen och tänkte med bäfvan på sin
svåra och ansvarsfulla uppgift.
Aldrig skulle hon själfmant vågat åtaga sig den. Hur hade hon kommit att
stå på en dylik post, hade hon själf ställt sig där eller hade Gud fört
henne dit? Frågan föreföll henne lifsviktig, ty blott i det senare
fallet kunde hon hoppas på Guds välsignelse. Öfver ett själfrådigt
tilltag hvilar den väl icke?
»Du har redan gjort underverk med mig, Elisa», sade han i samma
tröstande ton som nyss. »Utan dig vore jag icke nu en stadgad och
verksam man. Hade du förskjutit mig, skulle jag återgått till mitt forna
äfventyrslif utan håll och ankargrund. Har du då ej vunnit åtminstone
något?»
Hon greps af ett oändligt förbarmande med honom, och hennes ögon fylldes
af tårar.
»Kanske hade du på de vilda vägarna förr vunnit frälsningens kunskap än
nu, då du tycker dig vara åtminstone något», sade hon fastän viss om att
ej bli förstådd.
Han fann hennes yttrande alltför barockt för att kunna besvaras, men
tåren i hennes öga syntes honom värd uppmärksamhet.
»Hvarför gråter du? Därför att jag går till helvetet? Är det dig då rakt
ingen tröst, att jag går dit litet mindre gint och litet finare än jag
annars kanske kunnat?»
»Tala ej så», bad hon.
Han smålog och försökte trösta henne med sin ömhet. Åh, hvad det gjorde
henne ondt om honom, som ej hade annat att hålla sig till i lifvet än en
svag kvinna, hvilkens kärlek till honom gjorde henne dubbelt svag!
»Är det öfver mig du gråter så, Elisa?»
»Jag sörjer öfver att du är utan hopp och utan Gud i världen», svarade
hon med en röst, som darrade lika mycket af smärta som af gråt.
»Du gör dig onödiga bekymmer för min skull, älskade; jag sörjer inte så
länge jag har dig.»
Intet af hvad han dittills sagt tycktes henne så tydligt som dessa ord
uppenbara tomheten inom honom. Elisa ryste vid att se sig själf stå på
Guds plats i hans hjärta. Nog hade hon alltid velat vara mycket för sin
omgifning, men detta var för starkt. Genom hvilka medel månne afguden
skulle komma att störtas?
Det föreföll henne som om solen mist sin glans och våren allt sitt
jubel. Hon längtade efter ensamhet och bön för att komma i jämvikt igen.
37.
I mor Ingas stuga i Hanebyskogen bodde nu för tiden ett ungt folk.
Signe, den lilla flicka Elisa en gång vunnit för lifvet med en kyss och
litet vänlighet och som hjälpt gamla mor Inga under den sista sjukdomen,
var gift och bodde med sin man och tre små barn i den stuga, där hon
första gången sett döden. Nu föll dess skugga åter igen in i den låga
kojan; Signes man låg illa sjuk.
Det var en strålande högsommarkväll. De två äldsta barnen lekte utanför
stugan; de visste att de måste vara snälla nu, då pappa var så sjuk och
mamma ej hade tid med dem. Den lilla minsta sof i vaggan, som var
utflyttad på förstugukvisten. Solen, som värmt och lyst på barnet, gick
ned; aftonvinden blåste sval, den lille vaknade och skrek. Äldsta
syster, den femåriga Anna, började vagga och vyssja. Då detta ej
hjälpte, vände hon på lillen. Hon gjorde det vant och behändigt trots
sina unga år. I den fattiga stugan bestods ingen docka. Den lilla
flickans moderliga instinkter fingo ej tid att taga sig uttryck i lekar,
lifvets allvar lade genast beslag på dem, hon måste redan så liten hon
var hjälpa mamma med de yngre syskonen. Men denna gång tycktes hennes
hjälp otillräcklig. Hon tänkte just springa in efter mamma, då hon blef
stående med gapande mun och vidöppna ögon. En ståtlig fru, som lilla
Anna kände väl igen, kom gående på vägen och vek af in genom grinden.
»Hur är det med lillebror då?» frågade den nykomna och böjde sig öfver
vaggan.
Den lille skrek erbarmligt. Elisa, ty det var hon, tog upp honom och
började jollra med honom. Genast tystnade han och famlade med händerna
efter hennes guldkedja. I detsamma öppnades dörren och Signe kom ut.
»Åh, se fröken Elisa!» utbrast hon glad.
Doktorinnan Hessel blef ännu ofta kallad fröken Elisa af gammal vana.
Folket, som lärt älska henne under detta namn, hade svårt att vänja sig
vid det nya.
»Jag hörde af min man i middags, att det stod illa till, så jag måste gå
hit och se om er», sade hon deltagande.
»Ja, Karlsson är så sjuk», svarade Signe med ett lugn, som kunnat
missförstås, men Elisa visste att ångest doldes bakom denna skenbara
likgiltighet.
»Får jag gå in till honom?»
»Åh visst», svarade den unga hustrun tacksamt.
Elisa tänkte lägga lillen tillbaka i vaggan, men Signe tog honom och
lade honom i Annas knä. Hon gjorde det som den naturligaste sak i
världen.
»Inte kan hon hålla honom», utbrast Elisa.
»Hon? Jo då. Hon får lof att vänja sig», sade modern.
Elisa klappade det lilla lingula flickhufvudet och rördes af det
förståndiga uttrycket i de blå barnaögon, som sågo upp till henne.
Signe hade öppnat dörren och stod väntande. Elisa gick in. Hon fann den
sjuke mycket illa däran. Febern var våldsam. Den skötsel doktorn
föreskrifvit tog vårdarinnans krafter mycket i anspråk.
»Hur skall du stå ut, Signe?» frågade Elisa med en orolig blick på den
stackars hustruns bleka kinder och af nattvak röda ögon.
»Det får väl gå så länge det går», svarade denna med den resignerade,
sega ihärdighet, som ofta utmärker kvinnan af folket.
»Har du ingen, som kan hjälpa dig?»
»Per Ers Hanna och Emma i Hagen ha nog hjälpt mig ibland, då de kunnat
komma ifrån, men i natt är han så sjuk.»
»Så du vågar inte lämna honom åt någon annan?» ifyllde Elisa med
sympati. »Det förstår jag så väl. Men du står inte ut, om du ej får
sofva, och det här tillståndet kan räcka länge.»
Signe svarade ej, och Elisa funderade.
»Skulle du våga somna, om jag lofvade vaka hos honom?» frågade hon.
»Det förstås, men något sådant kan bara inte komma på frågan.»
»Hvarför inte? Kunde jag bara få ett bud till min man, så gick det nog.»
För den saken visste Signe råd. Skomakar Långs Anders skulle snart komma
och hämta mjölk. Han bodde åt doktorns till och kunde taga bud med sig.
Men hvad skulle doktorn säga? Ja, det var Elisa inte så alldeles säker
på, men behöll sina farhågor för sig själf, i hopp om att hennes man,
som bäst visste hur sjuk hans patient var, skulle låta henne få sin
vilja fram. Hon skref därför några rader, som Anders fick med sig. Då
hon såg den lättnad hennes erbjudande gaf den stackars uttröttade
hustrun, var hon glad åt sitt beslut.
Signe lade barnen, men innan hon själf gick till sängs, stod hon en
stund vid sin medvetslöse mans bädd.
Elisa förstod att sätta sig in i andras känslor. Hennes hjärta intogs af
det största deltagande och af ett begär att trösta.
»Gud råder för lif och död, och han älskar mer än en moder», hviskade
hon.
Den unga hustrun stod tyst. Det ryckte i ansiktet, men hon behärskade
sin rörelse.
»Gud vill dig något med detta, Signe. Laga att han får hvad han vill.»
»Hvad vill han?»
»Han vill draga dig till sig, närmare till sig», sade Elisa. »Det
underliga är, att vi finna honom lättare i nöden än då allt är ljust och
bra. Och det vet han, därför är det icke hårdhet utan bara kärlek af
honom att sända oss det som är svårt.»
Elisa kände, att hennes ord blefvo mottagna, fast hon intet svar fick.
»Gå nu till sängs och var alldeles lugn; jag vakar», sade hon sedan.
»Aldrig kan jag tacka doktorinnan nog», sade Signe och lade sig som hon
var på en improviserad bädd och somnade snart.
Elisa njöt af att se henne sofva och rörde sig ljudlöst kring den sjuke.
Efter en stund hörde hon bullret af vagnshjul på vägen. Då vagnen
stannade vid grinden, smög hon till dörren, orolig att den sömn, som hon
var så glad åt, skulle bli störd. Det klack till i henne, när hon såg
att det var hennes man, som kom, och att han hade med sig en af
jungfrurna. Elisa förstod hvad detta betydde, och hon beredde sig till
motstånd. Hon gick ut på förstugubron och sköt sakta till dörren efter
sig, läggande fingret på läpparna för att anbefalla tystnad.
»Brita stannar här i natt, så att du slipper», sade doktorn.
Elisa bad Brita gå in och se till den sjuke.
»Jag kommer strax efter», sade hon.
Brita lydde.
»Du följer mig hem nu», sade doktor Hessel. »Hur kan du bara tro, att
jag skall låta dig vaka här?»
Elisa talade om för honom hur nödvändigt det var, att den stackars
hustrun fick sofva, och hur denna icke hade ro att lämna sin sjuke mans
vård åt hvilka händer som helst.
»Jag har lofvat henne att vaka, och nu sofver hon. Du förstår väl, att
jag inte kan bryta mitt löfte och bara försvinna.»
»Väck henne då och säg, att du nu reser hem med mig. Brita kan mycket
väl göra hvad som fordras.»
»Men Brita såg missnöjd ut. Tag henne med hem igen och låt mig stanna
här.»
»På inga villkor.»
»Jag är inte det minsta trött.»
Elisas röst blef så bönfallande. Hon visste väl att med trots fick hon
honom ingen hvart, men den bedjande blicken i hennes ögon brukade han ha
svårt att motstå. I kväll måtte han dock ha stålsatt sig.
»Det är bra, då har jag ej kommit för sent», sade han blott. »Jag skall
gå in och se om den sjuke, sedan åka vi hem, du och jag.»
Hon ställde sig i vägen och lade handen på hans arm.
»Alfred, låt mig få min vilja fram bara denna enda gång», bad hon. »Du
vet hur mycket som beror på skötseln, och Brita kan inte sköta honom som
jag. Vi få inte vara själfviska.»
Han sköt sakta undan henne och gick in utan att svara.
Hon stannade där hon var. Harmen svallade upp inom henne, ty hon var ej
alldeles fri från den häftighet, som låg i släkten. I grund och botten
var hon också stolt och själfrådig, mera van att lydas än att lyda. För
samvetets bud kunde hon böja sig och äfven för människors, om de voro
rimliga, men i detta fall tyckte hon det var hans plikt att gifva efter.
Hans obeveklighet och hans envishet att ej fästa afseende vid hennes
talande skäl retade henne, och hon blygdes att bli hemförd mot sin vilja
som ett barn. Mest plågade henne dock tanken på Signes missräkning. Hon
vågade ej hoppas, att han skulle ge med sig; det vore ju alltför
snöpligt för honom att återvända med Brita igen, utan att ha lyckats
drifva sin vilja igenom. Så äkta kvinnlig var hennes känsla, att hon
knappast ville det heller, när det redan gått så långt. Hvarför kunde
han då ej låtit henne vara i fred?
Efter en stund kom doktorn ut.
»Det är rangeradt», sade han. »Brita vet hvad hon har att göra och reder
sig bra med det. Kom nu!»
»Men Signe?» invände Elisa.
»Hon sofver godt.»
»Hon sofver på mitt löfte att vaka hos hennes man; jag kan inte smyga
mig undan, inte ens för din skull.»
Något af den harm hon kände röjde sig i tonen, och omedvetet rätade hon
på sig. Var det verkligen hennes mening att trotsa honom? Då skulle han
en gång för alla lära henne inse det lönlösa i sådana försök. Han gick
återigen in i stugan.
Elisa följde honom orolig, men hann icke hejda honom, innan han väckt
Signe. Yrvaken satte sig den stackars hustrun upp och hörde halft i sömn
doktorns förklaring, att Brita intagit sin frus plats vid den sjukes
bädd, men att Signe godt kunde sofva och vara lika lugn för det.
»Det är jag, som bryter doktorinnans löfte, icke hon själf», tillade
han.
Sedan lämnade han rummet. Elisa hade gått före honom ut. Hon var
besegrad.
Han bjöd henne armen. Hon tog den motvilligt, skulle helst låtit bli,
men skämdes att visa sin vrede på ett småaktigt sätt. Tigande gingo de
bort till trillan.
Hästen stod bunden vid grindstolpen och roade sig med att gnaga på den,
då han icke nådde löfven på trädens grenar.
Elisa skyndade sig upp utan hjälp. Alfred löste hästen, intog sin plats
bredvid henne och så begyntes hemfärden.
Sommarnatten var ljum och klar, och skogen doftade. Tystnaden stördes
dock ej, fast sömnigt fågelkvitter hördes då och då och en än ej somnad
vind emellanåt drog genom granarna, sökande en hviloplats till morgonen.
Svagt och entonigt kom ur fjärran bruset från forsarna. Fridfull var
naturens stämning och blef ej alldeles utan inverkan på två upprörda
sinnen.
»Det är bara af omtanke för dig, som jag handlat så här, det borde du
förstå», sade doktor Hessel slutligen.
Elisa svarade ej. Hennes vrede var sällsynt och aldrig uppbrusande, men
lät förnimma sig genom tystnad, mer förkrossande än ord.
Han säg på henne, hon vände bort ansiktet. Detta var något nytt; han
hade aldrig sett henne ond förr.
»Under andra förhållanden skulle jag kanske ej hindrat dig», återtog
han, »men du vet ju att du bör vara särskildt försiktig nu. Jag är så
rädd om dig.»
Hon veknade något inför dessa ord, och hade hon ej haft att förlåta
annat än den förödmjukelse hennes själfständighet lidit, skulle kanske
allt blifvit bra nu; men att han väckt den stackars uttröttade hustrun
kunde hon ej så lätt glömma.
Han kände sig uppbragt öfver denna envisa, ogillande tystnad, som i hans
tycke var mycket obehagligare än vreda ord. Han tog sitt parti och teg
också, men på något sätt måste han dock ge sin förargelse luft och
rappade därför till den stackars oskyldiga hästen, som lunkade framåt
mycket snällt i sin egen tanke. Hästen vände sig förvånad om och kastade
en förebrående blick bakom sig.
Elisas andliga styrka härrörde till stor del däraf, att hon aldrig sökte
slingra sig undan samvetet, när det började anklaga henne. Hon vred sig
under dess gissel, men flydde icke. Det vaknade snart, och dess
förebrående röst blef allt starkare.
Hon var af naturen långsint, och så länge hon var ond kunde hon icke se
någon i ögonen eller utan svårighet tilltala den hon var förargad på.
Som kampen mellan samvetet och vreden fortgick hela vägen hem, varade
därför tystnaden också.
»Gå in i salen; jag har sagt till om kvällsvard åt dig», sade Alfred då
han hjälpt henne ned.
Ej heller nu förmådde hon svara, utan gick tigande in.
Med ansträngning hade hon druckit en kopp te och ätit en smörgås, då
kokerskan kom med en varm rätt.
»Åh, kära Mari, inte orkar jag mer!» utbrast Elisa förskräckt.
»Men det är ju doktorinnans favoriträtt», sade Mari öfvertalande.
Mari var en tjock och välvillig kokerska, som bidrog till trefnaden i
huset mer än man anade.
Elisa skakade på hufvudet.
»Jag kan inte, Mari», sade hon bedjande.
»Försök», uppmuntrade Mari. »Doktorn blir ledsen annars. Han sa'
särskildt till om den här rätten; han visste att frun tyckte om den, sa'
han. Och det var för att jag skulle laga den, som inte jag fick fara och
vaka. Jag ville det, ser doktorinnan, men Brita kan ju inte laga bra,
och den här rätten förstår hon sig inte alls på att laga så, som den
skall vara, och doktorn var angelägen om, att frun skulle få något
riktigt godt i kväll; frun åt så litet i middags, sa' han.»
Besegrad satte Elisa sig åter till bords. Detta bevis på kärleksfull
omtanke rörde henne och kom samvetet till hjälp. Vreden var öfvervunnen.
Sedan hon slutat måltiden, dock utan att göra den så mycken heder, som
Mari skulle önskat, gick hon till sin mans rum.
»Du kom ej in i salen?» sade hon.
»Nej, jag åt innan jag for», svarade han.
»Skulle du nå'nsin trott att mat kan ha en själ?» frågade hon.
Han knappast drog på munnen. Förargelsen öfver hennes oförsonlighet
grodde ännu inom honom, och han tyckte att någon sorts uppgörelse mellan
dem varit mera på sin plats nu än ett resonemang om materiens själ.
»Det har jag verkligen aldrig tänkt på», svarade han likgiltigt.
»Icke jag heller förr än i kväll», sade hon och petade en tjuf från
ljuset, hvarunder lågan klart upplyste hennes ansikte. »Jag såg den i
min favoriträtt, som du sagt till om.»
»Uppskattade du den?» frågade han blidkad af detta erkännande.
»Förstår du att den lärde mig blygas?»
Hennes röst var vek, och hon tycktes fortfarande mycket upptagen af
ljuset.
»Blygas för hvad?»
»Öfver att jag var så ond.»
Hon såg på honom nu klart och öppet som vanligt. Han undrade, hur det
kom sig, att när hon böjde sig, tycktes hon i själfva verket endast växa
högre. Det tyckte han om.
»Du hade skäl att bli ond», sade han beredvilligt.
»Icke att bli ond, det kan aldrig försvaras», genmälde hon.
»Nu är du väl kategorisk», sade han leende; »dina grundsatser och
påståenden äro i allmänhet alltför ideella att kunna hålla streck i vår
krassa verklighet; du glömmer i din räkning med lifvet så många
faktorer.»
»Men icke de viktigaste.»
Han skakade på hufvudet.
»Du ger vikt åt det obetydliga. Jag finner din lilla vrede fullt
ursäktlig.»
»Om du sade förklarlig, så vore jag kanske af din mening», sade hon,
»men det förklarliga kan ofta dock vara orätt.»
»Nå väl, det var mycket orätt af dig att bli ond, men jag förlåter dig.
Är du nöjd nu?»
»Ja, till hälften.»
»Hvad är det som fattas?»
»Jag har mycket mer att säga dig, men vet inte om jag vågar.»
»Hvad är det för nonsens? Inte våga! Kom här och säg mig allt. Jag är
inte så förkrossande i min vrede som somliga.»
Han satte sig i soffan och drog henne ned bredvid sig.
Hon tvekade att tala allvar med honom, då han var i skämtsamt lynne.
»Du älskar mig både för mycket och för litet», började hon.
»Jaså. Det där förefaller mig nästan som en motsägelse, men kanske det
finns något inre sammanhang.»
»Du älskar mig för mycket t. ex. då du för min skull åsidosätter
människokärlek och barmhärtighet.»
»Såsom nyss i kväll, menar du?» ifyllde han. »Var det så obarmhärtigt
mot det där folket att låta dem få någon annan än dig till hjälp? Jag
insåg ej, att du var så oersättlig för dem. Kanske råder du för lif och
död?»
Hon rodnade träffad af hans ord, fast han gjorde mycket för att mildra
dem.
»Du var grym, då du väckte stackars Signe.»
»Du ville ju inte följa mig med mindre. För resten somnade hon nog strax
igen.»
»Det tror jag inte. Hon litar ej på Brita som på mig.»
»Så må hon skylla sig själf. Jag vet att Brita mycket väl kan göra hvad
som behöfs, fast hon är litet tvär.»
»Mari har ett godt hjärta och ömmar för sjuka; hon hade kunnat det ännu
bättre, men hon skulle stanna hemma för att laga min favoriträtt», sade
Elisa sakta, medveten om att hennes ord måste såra.
»Och det förebrår du mig!»
»På samma gång som jag tackar dig för det», sade Elisa med en talande
blick, som bad honom förstå henne rätt.
»Du är full af motsägelser i kväll», sade han blott.
»Jag rördes af ditt kärleksbevis, men hade hellre sett att du tänkt ut
det bästa för din patient. Det hade varit din plikt, men du tänkte bara
på mig. Jag stod dig i vägen. Du älskar mig för mycket ibland.»
»Och när älskar jag dig för litet?»
»Jag får ej vara för dig annat än din hustru. För människan i mig har du
intet intresse.»
»Hvad menar du med människan i dig?» frågade han, och hans tanke gick
tillbaka till en scen han iakttagit på anatomisalen för några år sedan
och hvad han därvid tänkt.
»Det är det, som ej skall dö i döden, Andens lif.»
Han teg, men det var ej hennes ord, som tystat honom, utan minnet af den
tid, då han sträfvat efter detta Andens lif, hvarom hon talat. Hvarför
frågade han ej längre efter det, nu sedan han vunnit henne? Hade han
aldrig begärt det för annat än att bli henne värdig? I denna stund erfor
han något, som liknade saknad efter sökandet.
Hon visste icke hvad han tänkte, såg blott hans allvarsamma min och
frågade i mildrande ton, om hon hade talat för rent ut.
»Du har för mycket samvete i din kärlek, Elisa. Du ledes ej endast af
ditt hjärta i ditt förhållande till mig, som jag i mitt sätt mot dig,
det är därför du icke förstår mig.»
»Samvetet är kärlekens salt», sade hon.
»Låt det inte bli för mycket salt bara.»
Hon undrade om han hade rätt. Var hon kanske alltför dömande mot det
rent mänskliga, af fruktan för att ej det gudomliga skulle få komma till
sin rätt? En fara är att bli öfverdrifvet sträng för att undgå
slappheten. Den gyllne medelvägen är hårfin. Elisa kände, att själf
kunde hon icke finna den. Hon kom ihåg hvad hon sagt till Signe i kväll.
Närmare till Gud! Ja, det var sättet. Det svåra, som möter, är ägnadt
att drifva oss närmare honom, se till att han vinner hvad han vill! Så
ungefär hade hon talat, och nu vände hon dessa uppmaningar till sig
själf. Just det svåra i hennes ställning kunde och borde drifva henne
hjälpsökande närmare Gud i stället för att skilja henne ifrån honom. Ej
blott för sin egen skull var hon ifrig, att det skulle verka så, utan
också för sin makes, ty hennes umgängelse kunde bli ren och vinnande
endast i den mån hon lefde nära Gud.
»Hvad tänker du på?» frågade han.
»På vikten af att komma närmare Gud», svarade hon med en nedslående
känsla af att dessa ord icke funno genklang. Kanske hade de dock funnit
detta mer än som blef fallet, om ej hennes misströstan därom röjt sig i
både blick och tonfall.
Följande dag gick Elisa åter till stugan i Hanebyskogen. Visserligen
blygdes hon att visa sig där efter sin snöpliga afresa föregående kväll,
men den känslan fick icke råda.
Den unga torparhustrun var taktfull, ej med ett ord berörde hon det
skedda, hon tackade blott för Britas hjälp och förklarade, att nästa
natt kunde hon så väl reda sig ensam, hennes man var bättre i dag.