likgiltighet. Den evangeliske, som alltid predikade, att människan
ingenting förmår annat än synd, kom nu med det påståendet, att någon
skulle kunna uppfylla Guds lag. Det var öfverraskande. Doktor Hessel
vädrade en slående inkonsekvens och blef intresserad.
»Jag påminner mig inte frågan», anmärkte han.
»Hvad synes eder om Kristus?»
»Och har du gifvit rätta svaret?»
»Jag fann det i en stund, då jag var förlorad och Kristus stod framför
mig med handen utsträckt till min räddning och den frågan i sin blick.
Min Frälsare! så ljöd mitt hjärtas svar. Att det var det rätta fick jag
erfara, då han lyfte mig upp ur syndens dom och herravälde till Guds
barns härliga frihet.»
»Och nu älskar du Gud af allt ditt hjärta, hela din själ, af allt ditt
förstånd och all din kraft?» frågade doktor Hessel alltmer förvånad.
Gustaf Adolf dröjde med svaret, ty han var rädd att säga antingen för
mycket eller för litet.
»Min kärlek till Gud», sade han slutligen, »är till arten fullkomlig, ty
den är tänd af Jesu kärlek. Men den har ej genomträngt hela min varelse
än så som den en gång skall göra det. Därför älskar jag inte Gud som jag
ville, men Jesu Kristi kärlek fyller ut bristerna i min. Han är min
ställföreträdare. Hvad han gjort för mig blir mig i tron tillräknadt,
tills han fullbordat sitt verk med mig.»
»Ett i sanning bekvämt sätt», anmärkte doktor Hessel.
»Strider det ej mot all rimlighet, att en annans gärning skall
tillräknas mig?» framkastade Helmer Bro.
Han var beredd på en storm från Gustaf Adolf, men denne förekoms af
kyrkoherden.
»Historien visar att det har skett mer än en gång», svarade denne lugnt.
»Se här ett exempel. Jesu fiender bland judafolket ville döma honom till
döden, men de kunde icke, ty judarne hade icke makt att utfärda en
dödsdom. Då förmådde de Pilatus att göra det. Han gjorde det, men tvådde
sina händer och frånsade sig all skuld i den rättfärdige mannens blod.
Då ropade judarne: hans blod komme öfver oss och våra barn! De togo
Pilati gärning på sig, som om den varit deras, och Pilatus öfverlät sin
handling till dem. Genom Jerusalems förstöring och folkets förskingring
till alla länder visade Gud, att han stadfäst och gillat gärningens
öfverlåtande. På samma sätt är det, då en människa ser Kristi rena lif
och hans försoningsdöd för synden och hon i sitt hjärta känner: så ville
jag dö och försona min synd, om jag kunde, och sedan lefva som han. Och
Jesus svarar: tag min död, tag mitt lif som om de vore dina. Då
stadfäster Gud öfverlåtandet och behandlar människan, som om hon lefvat
Jesu lif och dödt hans död.»
»Det var ett utmärkt och klart exempel. Tack för det!» utbrast Gustaf
Adolf förtjust.
»Jag har ej funnit på det själf», svarade kyrkoherden, som ej ville lysa
med lånta fjädrar. »Jag har det från en min vän, en filosofisk teolog,
med hvilken du skulle sympatisera, Spitzenholdt. Han har läst och tänkt
mycket, gifvit förnuftet sin fulla rätt, men kommit till samma resultat
som du, att det står långt under tron och måste underordna sig
densamma.»
»Ja, se det.»
»Men han skulle aldrig ha kommit till det resultatet om man stäckt hans
förnuft, då det först höjde vingen till flykt i tankens rike. Då hade
han stannat i trots, nu däremot har han frivilligt återvändt till arken
att hvila ut i sin barndomstro, sedan han sökt sig trött i de vises
lärosystemer. Man kan ej tvinga någon att tro.»
»Icke mot hans vilja», medgaf Gustaf Adolf. »Men om en människa riktigt
vill, så nog kan hon komma till tro utan alltför långa omvägar.»
»Säg icke det. Icke alla födas med trons nådegåfva, som du tycks ha
gjort», sade kyrkoherden; »somliga måste kämpa sig fram till ljus genom
årslångt mörker.»
»Tron ligger visst icke i min natur», sade Gustaf Adolf; »jag kämpade
utan den och var nära att förgås, då den plötsligt skänktes mig som en
Guds gåfva.»
»Dina svårigheter måtte ändå ej ha bestått i några förnuftstvifvel, det
kan jag omöjligt föreställa mig», anmärkte doktor Hessel småleende.
»Jo, jag tyckte det var mot allt förnuft, att där kunde finnas nåd för
en så eländig usling som jag. Skulle jag följt mitt förnuft, så hade jag
då sannerligen aldrig kommit till Gud.»
»Känslan af synd är intet hinder, snarare en hjälp, när det gäller att
finna vägen till Guds hjärta», sade kyrkoherden tankfullt.
»Således är det bra att synda», anmärkte doktor Hessel och blåste rent
munstycket efter den bortkastade cigarrstumpen.
»Nej, men att känna sin synd», svarade kyrkoherden.
»Man kan väl inte känna den, utan att ha den», sade doktorn.
»Men man kan ha den, utan att känna den», inföll Gustaf Adolf i
afklippande ton, ty han förstod att svågern blott ville snärja och
retas.
»Syndakänslans fara är att den skall bli starkare än tron på Guds nåd;
då går det som med Judas», sade kyrkoherden.
»Ja, det var min fara», sade Gustaf Adolf.
»Jag skulle nästan ha trott det. Hur kom du ur den?» frågade kyrkoherden
intresserad.
»Jag hade en vän, den bäste jag någonsin haft. På hans uppmaning tog jag
trossprånget i mörkret, och de eviga armarna sveko mig ej. Sedan den
stunden och efter den erfarenheten har hvarken synden eller något
lärdomsväder fått mig att tvifla på mitt barnaskap hos Gud. Hans
trofasthet har bevarat mig.»
»Hvad hette din vän?» frågade kyrkoherden.
»Sven Rise.»
En stunds tystnad följde på detta namn. Gustaf Adolfs tanke gick
tillbaka till flydda tider och den hänsofne ungdomsvännen. Han hade
alldeles förgätit dem, som sutto omkring honom, då han återkallades till
verkligheten af doktor Hessels röst.
»Jag tycker», sade denne, »att ni föråldrade teologer krångla till
frälsningen alldeles i onödan. I våra upplysta tider behöfs till
det icke längre utgjutet, oskyldigt blod och genomgripande
sinnesrevolutioner, utan bara en liten språkförändring, som lyckligtvis
redan är till största delen genomförd. Helvetet t. ex. finns icke längre
annat än som svordom, och djäfvulen har fått gå samma väg. I bildadt
folks språk förekomma ej dessa ord, än mindre deras begrepp. Snart tål
man inte höra talas om den gamla hederliga synden heller. Man talar ej
mer om röfvare och mördare, utan om stackars sjuklingar, som lida af
tjuf- och mordmani. Argsinthet och ledhet heta nu för tiden nervositet.
Det går med stormsteg framåt. Mänskligheten frälser sig själf; inte
behöfs det någon Frälsare.»
Det var omöjligt att af tonen afgöra, om doktor Hessel gisslade den
riktning han tycktes prisa.
»Lyckligtvis äro de numera icke många, som tro på helvetet och
djäfvulen», sade Helmer Bro.
»Ja, lyckligtvis», instämde doktorn. »Och den, som är allra gladast
öfver det, är nog djäfvulen själf. Han kan uträtta mer för
mänskligheten, ju mindre den tror på honom. Med Gud är det tvärtom. Han
borde lära sig af sin motståndare att göra sig oberoende af tron, annars
blir han snart afsatt.»
»Tala ej i sådan ton om din Gud!» utbrast Gustaf Adolf och började gå af
och an på terrassen.
Doktor Hessel iakttog honom road som alltid, då han lyckats bringa honom
ur jämvikten.
»Du gör tiden sämre än den är, Hessel», sade Helmer Bro; »om den icke
tror på djäfvul och helvete och mindre fråssar i talet om synden, så är
tron på Gud och det goda ännu stark.»
»Stark! Nej, min vän, stark är den inte, och länge håller den sig
knappast. Sedan man afskaffat den onda treenigheten har man börjat med
den goda. Den Helige Ande, utan hvilken man enligt Gustaf Adolf ej
begriper en mening i bibeln, är ju för den moderna teologen bara luft,
och Guds Son reducerad till en vanlig människa. Ännu så länge låter man
Gud sitta kvar på sin tron, men skall det så förblifva, får han allt
vara beskedlig och skrifva under allt hvad den allsmäktiga mänskligheten
beslutar.»
Gustaf Adolf tvärstannade framför doktorn och betraktade honom
förbryllad och forskande.
»Jag tycker om hvad du säger, men inte sättet», sade han. »Hvad menar du
egentligen?»
Doktor Hessel öppnade just läpparna till ett satiriskt svar, men hejdade
sig. Elisa nalkades, hon var redan inom hörhåll, och han ville ej såra
hennes öra. Han reste sig och gick emot henne.
»Jag har blifvit just som frusen af att sitta stilla; vill du gå mig
varm ett slag?» frågade han och drog hennes arm under sin.
42.
Det var följande dag. Elisa satt i barnkammaren och skötte om sin minste
pojke, då doktor Hessel inträdde. Han kom för att säga henne, att han
ämnade resa med middagståget till närmaste hamnstad, hvarifrån han fått
telefonbud från en sjökapten, som han känt och varit god vän med för
länge sedan under sin vagabondtid. Kaptenen, som skulle ligga några
dagar i hamnen, hade händelsevis fått höra, att hans för detta
stallbroder fanns i närheten, och undrade om de ej kunde råkas.
»Jag reser nu med middagståget, och du skall ej vänta mig hem på ett par
dar», slutade doktorn.
»Men hvarför bjöd du honom icke hit i stället?» frågade Elisa.
»Det föll mig icke in. Du och han passa ej ihop, om han är sådan han
förr var, och det har jag intet skäl att betvifla.»
Elisa reste upp gossen i sitt knä. Han jollrade och hoppade i
förtjusning. Fadern lät sin klocka dingla framför honom, och den lille
grep skrattande efter den.
»Ack, Alfred, om du inte reste ändå!» sade Elisa med en bedjande blick.
»Hvarför skulle jag inte resa?»
»Du bör ej uppsöka vänner, som ha dåligt inflytande öfver dig», sade
hon.
»Du talar till mig, som om jag vore en oerfaren pojke. Hur vet du för
resten, att den där kaptenen har dåligt inflytande öfver mig? Du känner
honom ju inte alls.»
»Du ville ju inte ha honom hit.»
»Ja därför, att ni två inte passa ihop. Behöfver det nödvändigt innebära
att han är en usling?»
»Hvad ska' ni ha för er där borta?» frågade hon litet kallt.
Hennes ton stack honom. Kyla och öfverlägsenhet tålde han icke.
»Vi ska' upplifva gamla minnen», svarade han kort.
»Vid glaset?»
»Naturligtvis.»
Trotset i hans röst sade henne, att hon retat honom. Kölden vek, och
smärtan tog öfverhand. Hon såg upp till honom med en bevekande blick.
»Alfred, för min skull res inte!»
Hon kunde ej själf förstå, hvarför hon kände en sådan ångest för hans
tillämnade färd. Skulle något hända honom? Hon lade hela sin själ i
bönen. Hade hon alls någon makt öfver honom, älskade han henne nog för
att offra något för hennes skull?
Han tvekade några ögonblick, men så reste sig stoltheten och den manliga
själfkänslan. Älska, ära och skydda henne, det ville han och det gjorde
han, men något intrång på sin frihet kunde han icke tåla.
»Jag har sagt honom att jag kommer, och jag reser», svarade han
bestämdt.
Hon sänkte blicken med ett uttryck af hopplöshet. Han blef otålig.
»Du fäster alldeles för stor vikt vid en småsak», sade han. »Hvad ondt
ligger väl däri att jag vill träffa en gammal vän? Och om vi än lefva om
litet, hvad gör det? Jag lofvar dig att vara alldeles nykter, när jag
kommer hem igen. Jag skall säga dig en sanning, Elisa: genom att fordra
för mycket vinner du ingenting.»
Med dessa ord lämnade han henne och gick att göra sig i ordning till
afresan.
Efter en stund kom hon för att hjälpa honom och dröjde i hans rum tills
vagnen körde fram. Icke många ord växlades mellan dem, men i hela hennes
sätt låg en inbjudan till försoning, hvilken han låtsade ej märka.
»Jag far nu först på några sjukbesök», sade han brådskande, »sedan reser
jag direkt till stationen. Farväl så länge. I öfvermorgon är jag hemma
igen.»
Borta var han. Hon stod på gården och såg efter honom.
Just då vagnen svängde in i skogen, vände doktorn sig om och såg sin
hustru stå under björkarnas brandgula löfverk, belyst af solen. Något
längtansfullt och sorgset i hela hållningen slog honom. Blott ett par
sekunder uppfångade hans blick henne, innan hon doldes af skogen.
»Jag kunde ju ha sagt henne ett vänligt ord», tänkte han, »men jag får
väl säga så många fler vid hemkomsten.»
»Mamma gråter!»
Det var Sven. Han smög sin lilla hand i moderns.
Nu först märkte Elisa, att hennes ögon stodo fulla af tårar.
»Det går öfver strax», svarade hon och log mot Sven.
Men hennes leende var för sorgset för att kunna öfvertyga gossen.
»Hvarför är mamma ledsen?»
Själf glad, älskade han se andra glada.
»Pappa har rest bort», svarade hon.
»Men pappa kommer igen», sade gossen uppmuntrande.
»Ja, pappa kommer igen», upprepade hon drömmande och följde Sven, som
drog henne ned till stranden.
Mamma måste se hans och Rigmors lilla barkskepp gå af stapeln. Hon satte
sig på en sten.
Barnjungfrun gick på gången med lillingen på armen. Aslög tultade
bredvid, men då hon fick syn på sin mamma, sprang hon skrattande dit.
Elisa tog henne upp i famnen och lutade kinden mot barnets lockiga
hjässa.
Barnet böjde sig undan, såg med en blå, klar blick in i moderns ansikte
och klappade henne. Aslög liknade Sven i det fallet, att hon genast
märkte om någon var ledsen, och icke gaf sig ro förrän hon lyckats
trösta. Elisa kysste rörd de rosiga, mjuka kinderna och log.
»Mamma», sade Rigmor, »få vi inte fara ut och åka medan pappa är borta?»
»Kanske i morgon. I dag har hästen gått så mycket.»
»Åh, så roligt! Men säg inte kanske, lofva säkert!»
»Om det är vackert väder, åka vi till Elghyttan i morgon förmiddag.»
Barnen jublade. Elisa såg deras glädje och njöt af den, men på ett
frånvarande sätt.
Hon kunde ej fästa sina tankar vid något, som hon företog denna dag. De
gingo envist i kretsgång kring hennes mans ord: »genom att fordra för
mycket vinner du ingenting».
På kvällen, sedan barnen voro lagda, satt Elisa ensam i sitt rum. Då
trängde sig stridiga tankar och känslor på henne med makt. Hon tyckte
att allt var ett kaos, men så småningom framgick klarhet och reda ur
tumultet.
Hon såg ut. Från jord och vatten uppsteg en luftig dimma. Den sväfvade
öfver Elgsjön, fuktade ängarna och svepte sitt flor kring trädens nedre
grenar, men skogstopparna höjde sig öfver den, sträckande sig mot
nattens stjärnor, som i ofördunklad klarhet strålade på himlen.
Det var när Elisa vände blicken från jordens dimmor till den höga, ljusa
rymden, som lugn göts i hennes själ och klarhet i hennes oroliga inre.
Ett obetvingligt behof att gifva uttryck åt det, som vunnit fasthet i
hennes själ, grep henne. Lydande en inre röst satte hon sig ned och
skref. Det föll sig naturligt att rikta orden till den frånvarande
maken. Hon gjorde det utan att reflektera däröfver och utan tanke på att
han någonsin skulle läsa det.
»Min älskade, du säger att jag fordrar för mycket och därför intet
vinner. Men hur kan jag fordra mindre än allt af dig i ett fall, där det
gäller allt för dig?
En famlande, oviss tro utan ankargrund kan vara tolerant, men när tron
hvilar vid honom, som säger: 'Jag är vägen, sanningen och lifvet,
_ingen_ kommer till Fadern utan genom mig', då kan ingen eftergift
göras.
Gif dig därför helt med lif och själ i Jesu Kristi händer, jag besvär
dig det för din frälsnings skull!
Jag dömer dig icke, ingen människa dömer dig, men ställ dig inför detta
ord af världsförsonaren och världsdomaren: 'Den som tror på Sonen, han
har evigt lif, men den som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan
Guds vrede förblifver öfver honom.'
Och detta ord skall bestå, när himmel och jord förgås. O, låt det döma
dig innan dess, medan du ännu kan få nåd!
Alfred, Alfred, öfvergif i tid den stad, öfver hvilken Kristus gråtande
utbrister: 'Hur ofta har jag ej velat -- -- men I villen icke!'»
Elisa lade bort pennan och såg ut i den stjärnljusa natten. Hur öppen
och strålande står ej himmelen öfver jorden! Hvarför äro människoögon så
sena att se uppåt in i den?
En känsla af oändligt vemod grep henne. Hon sörjde med något af
Människosonens djupa sorg öfver det blinda mänskosläktet, som icke ser
sitt eget väl, icke känner den dag, då det sökt är.
Hon skulle velat ropa ut till all världen de bevekande ord hon nyss
skrifvit till sin make, hon skulle velat ringa i sanningens stormklocka
och väcka de sofvande.
Men beställsamma händer linda klockans kläpp med bomull, att den ej må
ge för starka ljud och skära i mänsklighetens sjuka öra.
O Herre, slit bort de förfuskares verk och fräls dem själfva, om än
genom eld! Uppväck dina trogna vittnen, bekläd dem med din starkhet och
låt dem segrande framgå i striden mot ondskans andemakter! Tillkomme
ditt rike!
Elisa skref ej mer, hon bad med brinnande hjärta. Aldrig förr hade hon
så genomströmmats af denna vidgande kärlek till Gud och all världen, i
hvilken alla de egna önskningarna uppgå som gnistor i den stora elden.
Underligt är det att bönfalla Gud för hans egen sak, men saligt är det
då ens själs starkaste begär blir ett med hans; då är bönen bönhörelse
och striden seger.
43.
Vädret var vackert följande dag, hvarför barnen fingo sin utlofvade
åktur. Till och med lilla Aslög fick följa med och var ej litet
förtjust. Mamma körde själf, det brukade hon ofta, hennes hand var säker
och Pålle lydig. Sven fick till sin stolthet hålla i tömmarna emellanåt.
På Elghyttan blefvo de mycket välkomna och måste stanna öfver middagen.
Gustaf Adolf och Irene med familjer hade rest på morgonen, och majoren
kände det rysligt tomt. Elisa och barnen kunde ej ha kommit lämpligare.
»Jag skulle helst alltid vilja ha alla mina barn omkring mig jämt»,
förklarade han.
Efter middagen bad han Elisa följa honom till hans rum. Det var något
högst ovanligt. Men han ville visa henne lille Svens bref och säga henne
hvilket djupt intryck det gjort på honom. Han hade lätt för att bli
rörd, men denna gång var det mer allvar i hans rörelse än förr.
»Tror du Jesus kan frälsa en sådan gammal strunt som mig? Bryr han sig
om det, tror du?» frågade han och såg på henne med sina rara blå ögon,
som började bli litet skumma nu.
Om hon trodde det! Det var ingenting hon var vissare på.
Blott en kvart gaf han sig ro att språka med henne, men det samtalet
fyllde hennes hjärta med glädje. Hon tänkte inte på annat under
hemfärden. Hennes inre glädje afspeglade sig i anletsdragen och blef ej
utan inverkan på barnen. Så muntert hade de ej pratat och skrattat under
åkningen till Elghyttan som nu på vägen hem.
Ett kort uppehåll gjordes vid Signes stuga, sedan fortsattes färden med
rask fart, ty Pålle längtade hem; han låg på så och tycktes orolig.
Elisa började undra hvad det var åt honom. Då märkte hon, att luften med
ens blifvit så stilla och tung, och kvällsdagern var gulröd och
ovädersaktig. Hvad betydde det?
Hanebyskogen stod skymmande på ömse sidor om vägen, hvarför Elisa ej
märkt de moln, som stigit upp, förrän de voro färdiga att urladda sig
öfver hennes hufvud. Hur skulle det gå om det blefve åska, som Pålle var
så rädd för? Ingen stuga fanns i närheten, det var därför ingen annan
råd än att försöka hinna hem så fort som möjligt.
Redan glesnade skogen, och Elgsjön kom i sikte; strax skulle man vara
framme. Då bröt ovädret löst med ens våldsamt och oförberedt. En skarp
blixt upplyste skogen och åtföljdes ögonblickligen af en dundrande
åskskräll.
Betagen af skräck tog hästen ett språng åt sidan, så att trillan
stjälpte; sedan bar det af i sken. Elisa slungades hårdt mot ett träd
och blef liggande vid dess fot, men barnen kastades på mjuk mossa och
sluppo undan med skrämseln. De kröpo ängsligt intill sin mor, men hon
rörde sig ej för att trösta eller hjälpa dem.
»Mamma då, mamma, säg något», bad Rigmor förtviflad, medan lilla Aslög
lade sig så godt hon kunde i moderns famn för att få skydd mot åskan.
Sven kände ett stort ansvar. Han förstod att det var något riktigt på
tok med hans mamma, men hvad skulle han göra? Inte kunde han lämna henne
och systrarna för att springa efter hjälp, men ännu mindre kunde han
låta dem ligga här.
»Mamma, vakna, älskade lilla mamma», sade han förenande sina böner med
Rigmors.
Han strök varsamt hennes panna och andades på henne; hon var så blek och
kall.
Då kom hjälp. Den vettskrämda hästen med sin kullstjälpta trilla hade
fått folk på benen kring doktorshuset. Där kom en hel liten skara,
bäfvande af ängslan för hvad den månde få se. Den syn, som visade sig,
var i sanning gripande. Intet öga förblef torrt.
Man tog vård om barnen. En bår anskaffades och på den bars Elisa hem.
Bud skickades till Elghyttan. Telefonen var obrukbar, den hade gått
sönder i ovädret.
Mari lagade att barnen fingo mat och skickade dem sedan i säng. Men
lille Sven kunde ej förmås hvarken att äta eller lägga sig. Han vek ej
från sin mammas sida, utan satt bredvid bädden, där de lagt henne.
Allt gjordes för att väcka henne till sans. Länge voro alla bemödanden
fruktlösa, men ändtligen kröntes de med framgång.
Elisa slog upp ögonen. Blicken var frånvarande och beslöjad. Ett sakta
kvidande banade sig väg öfver hennes färglösa läppar.
»Mamma», sade lille Sven bedjande.
Då vände hon blicken mot honom. Den var stel, men fick långsamt lif
under det den hvilade på barnet.
Eftersom medvetandet återkom, upphörde jämmern, men att lidandet ej
minskades röjde det smärtfyllda draget kring munnen. Hon behärskade sig
för barnets skull.
»Älskade mamma, du får inte dö, du är bra nu», sade Sven halft bedjande,
halft tröstande.
Hon skulle velat le för att lugna honom, men vågade icke, fruktande att
plågorna skulle förvandla leendet till en grimas. Snart mindes hon allt
och såg sig oroligt frågande omkring. Hvar voro de andra barnen? Mari
förstod blicken och svarade, att barnen sofvo alldeles oskadade i sina
bäddar.
Elisa slöt ögonen. Då hon kände plågorna i sitt inre och den stora
svagheten, började tanken på döden föresväfva henne.
»Hvad är klockan?» frågade hon.
»Litet öfver tio», svarade Mari, som åtagit sig sjukvården.
»På morgonen?»
»Nej, på kvällen.»
Elisa suckade. Tärdes hon blott af de sjukas och plågades vanliga
längtan att se tiden gå, eller fruktade hon att hennes lif skulle
förrinna alltför hastigt?
Mari, som såg henne ligga stilla med slutna ögon, hoppades att hon sof.
Men det var icke fallet, Elisa sof icke, hennes medvetande var ej heller
omtöcknadt af dvala. Hon försökte göra upp räkenskapen med lifvet. Var
hon beredd att dö?
En tanke trängde sig i förgrunden med plågsam intensitet. Alfred hade
skilts från henne i förargelse. Måste hon dö utan att det blifvit godt
mellan dem?
»Hvad är klockan?» frågade hon återigen.
Det måste väl vara morgon snart.
»Nära half elfva.»
Blott en kvart hade förgått. För henne hade minuterna varit timmar.
Hon kände att döden nalkades. Ljuflig som en hemförlofning hade hon
tänkt sig honom, så hade hon sett honom i Sven Rises sista stund, men
nu, när han kom till henne, var det ej stilla afton än, dagens värf var
ofullbordadt. Om bara Alfred hunne komma och försoningens ord växlas!
Men krafterna sjönko hastigt, dödens skugga föll redan öfver henne. Då
slog hon upp ögonen och såg sig omkring.
Lille Sven satt vid moderns säng. Mari försökte just med mildt våld och
öfvertalningar få honom därifrån, men han lät ej bortföra sig.
»Sven!»
Mamma kallade honom. Mari släppte sitt tag och gick bort till fönstret
för att ingen skulle se hennes tårar.
Lille Sven klättrade upp på en pall och lutade sig ned mot modern; han
förstod att hon ville säga honom något. Den döendes röst var så svag,
att gossen måste hålla andan för att uppfånga orden. Så barn han var,
fattade han stundens och budskapets vikt, fast han ej begrep deras fulla
betydelse.
Elisas hjärta var lättadt. Försoningens ord skulle nå hennes man, äfven
om han ej hunne hem, medan hon var kvar.
Krafterna sjönko hastigt, men tanken var ännu klar. Den stora stunden
kom allt närmare.
Vid betydelsefulla skiften ser man tillbaka för att taga farväl af det
förflutna, och framåt att hälsa det tillkommande. Elisa såg sitt
jordelif som ett afslutadt helt. Jesu trogna kärlek var det, som klarast
framträdde därur för hennes inre blick. Ej skulle han svika henne nu.
»Jesus Kristus är densamme i går och i dag och desslikes i evighet.» Hon
såg framåt. Hur skulle hon hälsa det tillkommande? Med goda föresatser?
O nej, hon hade det bättre var: sin Herres löften. Ingen fanns, som
kunde upprepa dem för henne, men hon bar dem i sitt hjärta. Särskildt
ett strålade klart för henne, då hon nedsteg i dödens mörka dal:
»Sannerligen säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.»
»Mamma!»
Det var häpnad i detta dämpade rop. Lille Sven, som stod böjd öfver sin
mamma för att höra om hon skulle säga något mera, hade sett hennes
ansikte lysas upp af en underbar klarhet, sedan blef det så stilla. Han
stod väntande att få se mamma slå upp ögonen, småle och säga, att hon ej
alls hade ondt längre, ty så såg hon ut.